Alla inlägg den 8 november 2012

Av Pansen - 8 november 2012 14:02

Denna stenen hade jag i fickan och slog på höften när jag var ute och gick, en slags egen TENS. Tror inte jag ska rekommendera det till någon annan för det ger lite blåmärken;-)

 



Från början var det vänster sida som var värst, manipulerade och beh. Klarade mig ett tag sedan låste det sig på höger sida. Så bägge sidorna ger smärta och problem, men höger sida är absolut värst.

Jag hade inte alla dessa symptom de första åren...

  • Svårt att sitta, stå eller gå längre perioder. 

  • Sitta "normalt" på vanlig stol är mycket svårt. När jag sitter måste jag dra upp högerbenet tätt mot kroppen för att lindra smärtan i ländryggen eller ha höger rumphalva utanför stolen. Eller sitta ”skräddarställning”. När jag sedan ska återgå kan jag knappt flytta tillbaka benen för då smärtar ljumskarna och höfterna alltså bra för ryggmuskelkramp, dåligt för bäcken.

  • Det hörs ofta rejäla klonkljud när jag går. Jag känner friktion då det ”hoppar/klonkar till” varje steg jag går. Känns som skelett nöts mot skelett utan någon dämpning...Främst när jag går sakta. Läkare beskrivet som muskler som låter och att man ska försöka undvika detta då de leder till ökad smärta...

  • Mycket skarp smärta då jag gått ett tag. Fortsätter jag att gå ändå vill jag ”halta på bägge benen” smärtan är knivskarp och det uppstår hugg bak i bäckenkanterna, musklerna i ryggen ”krampar” och benen låser sig, till slut måste jag lägga mig plant.  

  • Har ofta något som känns som mensvärk, men nu vet jag efter undersökningar av mina inre ledband att den "mensvärken" kommer från de inre ledbanden i bäcken.
  • Mer bäckensmärta vid menstruation och ägglossning (vanligt vid bäckensmärta)

  • Cykla är bättre än att gå, men jag får absolut inte lägga på motstånd, då blir det tvärstopp.

  • Smärtan ökar vid ansträngning under dagen och jag måste sätta mig på huk för att "dra ut" ryggen eller lägga mig plant.

  • Det går inte att ” bita ihop” och kämpa på”, rörelse gör smärtan värre och tycks inte skapa tillräcklig stabilitet i bäckenet. Detta har varit sååå svårt med många bakslag, jag är nämligen bra på att bita i hop och jag har börjat om och börjat om med olika former av rehabträning.

  • Liggande vila ger bäst avlastning, således bäst smärtlindring. 

  • Jag kan inte ligga på höger sida, det framkallar skarp smärta i höft, ljumske.

  • Cykla eller rida försiktigt på ”mjuk inte hård skumpig häst” är bättre än att gå och värt smärtan, men jag får ta det mkt lugnt och sänka eller ta bort mina "krav" helt. Ridningen läker min själ ;-) 

  • Höfterna känns sneda och sjukgymnast, naprapat och ridlärare sett det och kommenterat.

  • Kan bara ligga mkt kort stund på rygg på säng/brits.

  • Ofta när jag kliver i och ur bil eller vänder mig sakta till vänster i sängen, eller vänder mig när jag sitter på stol, eller om jag ligger plant på hårt underlag hörs och känns hur det knakar och smäller, bak ländrygg fast inuti mitt bäcken. Jag vet sällan om det är ny ”låsning” eller ”upplåsning” för det händer så ofta.

  • Jag har kraftig smärta och "kramp" i låga ryggmusklerna när jag sovit några timmar, alltid stark smärta när jag vaknar på morgonen och jag måste ta i allt och tvinga mig att ändra ställning, har dock bara 2 att välja på;-)

Så här är min känsla, får egentligen inte beskriva det så här enligt en sjukgymnast jag haft, men så här känns det för mig:
Känns som benet kan vara vänster men oftare höger, vill gå ur led, känns som det nästan luxurerat och sedan hoppat tillbaka och därmed skadat bindväv, ledband, nerver känns som fraktur i smärtan. Efter någon timme känns det som det uppstått blödningar som sedan gör att det känns stelt.


Inget läge avlastar eller hjälper när jag ligger, smärtan är skarp och strålar ned till höger knä (om det hände på höger sida), bränner och ilar i skenbenet och ibland ända ut i foten. Kraftig huggande smärta i bäckenkanten i ländryggen. Det gör ont i alla fästen och ”ledband” som håller ihop och fast högerbenet. Hugger och värker hårt i ljumskarna. När någon timme gått känns det svullet och stelt inuti.


Hugger, värker känns varmt och ”kliar” inuti i höftkulorna. Som långa virknålar som har stuckits in. Känns som ryggen ”vill gå av” tror det är ryggmusklerna som försöker hålla i hop och därför krampar. Kan även känns som blodstopp och är det på höger sidan känns det som cirkulationen blir sämre och foten kallnar.

Ibland ser jag ut som ett S i ryggen, för musklerna försöker korrigera allt rätt...

Framkalla smärta vid ev undersökning:

Svanka m ryggen
Plant på brits – pressa svanken i britsen-smärta främst när jag släpper.
Vända mig till vänster
Ligga på hö. sida
Låt benen falla ut till sidorna då känns det som de vill "gå ur led".

Ligga på mage och böja upp ett ben i taget.

Sedan vissa av de undersökningar som sjukgymnster och läkare gjort...minns ej vilka för när jag går därifrån gör "allt" ont;-)

Se även denna film som tydligt klargör symptom, diagnos och behandling: 

http://www.youtube.com/watch?v=iv9vAz1qRl4&list=UUrRkVbzRZkF5l4Za72hlLcg&index=8&feature=plcp 

 

Av Pansen - 8 november 2012 01:15

I april 2011 tyckte jag äntligen turen var lite mer på min sida, jag hade precis blivit nekad att delta i en studie i Stängnäs där de annars skulle utfört en steloperation av mitt bäcken. Jag blev mycket ledsen och uppgiven av det beskedet. Nu skulle jag få vara med i en studie där man gav injektioner med kortison rakt in i ledbanden, detta skedde via slidan. Kravet för att få vara med i studien blev för mig: Minska dina smärtor, använd  kryckor, sluta rid nu, sluta med sjukgymnastik, gör så lite som möjligt, allt för att försöka avlasta bäckenet och minska mina smärtor.


På (VAS) Visuell Analog Skala 1-10 var mina smärtor genomsnitt 7, men VAS pendlade mellan 7-10, (ja, jag tänkte åka in akut många gånger för att bli smärtlindrad bara några timmar, men jag bet i hop och ångrar det i dag). Innan injektionerna skulle jag helst komma ned i VAS 2-3, det hände dock inte men jag fick ändå vara med. Att ha så stark smärta bryter verkligen ner människan. Jag kände mig allt svagare och fler fysiska problem med kroppen började dyka upp. Jag fick allt tätare och tätare migränanfall, de ökade till tre anfall per vecka (fr två/månad) och övriga veckodagar hade jag huvudvärk. Kroppen visade tydligt fler stressymptom, jag kände mig inte stressad, men min kropp blev stressad av all smärta! Mitt liv började kännas allt mer hopplöst och vad var jag för mamma, fru och vän? Jag som låg till sängs i mina smärtor och inte ens orkade svara i telefonen. Jag kunde inte städa, tvätta eller handla. Jag kände mig som familjens belastning. Samlivet var det som jag vägrade ge upp, men det gav ökad smärta efteråt, men det var det värt!


I studien ingick även magnetkameraröntgen (MR) flera styden, tror det blev tre totalt, varav ca 30 minuter styck. Det var såklart smärtsamt att ligga alldeles still på den hårda britsen under själva MR-undersökningen, jag fick koncentrera mig på andas och slappna av men jag fokuserade på min målbild, nu skulle jag äntligen bli bättre! Nu skulle jag fortsätta mitt liv. 


Efter injektionerna med kortsion skulle jag använda kryckor och jag fick inte köra bil, jag fick bara gå i villans trapp max 2 ggr/dag. Jag hade ont, jag blev allt sämre. Jag kan inte tro att kortisonet gjorde mig sämre utan att allt detta ligga still under flera MR-undersökningar och kroppens totala allt sämre skick var det som gav mig den ökade smärtan. Ungefär så här står det i min journal: Resultat av kortisonstudien: Injektionerna gav inte den önskade effekten troligtvis på grund av för stor utbreddhet och för hög smärtintensitet.


När en månad gåttt efter injektionerna och jag exakt följt planen med sakta, långsam stabiliseringsträning kändes det ändå inte bättre. Smärtorna tärde, jag hade svårt att somna för de var så starka. Jag vaknade varje gång jag skulle försöka vända mig på rygg eller vänster sida, de enda som funkade. Jag vakande så många gånger per natt att jag tappade räkningen. Jag var så trött och för första gången i mitt liv kände jag mig helt tom, jag var rädd, varför hjälpte inget, fanns det ingen mer hjälp, skulle mitt liv se ut så här nu?  Jag tänkte att så här kan ingen 34- åring leva i 60 år till, i sängen att sitta i rullstol var ingen hjälp för att sitta var det svåraste för mig. Kryckorna förvärrade min nacksksda och vid ett tillfälle fick jag dessutom en "kotglidning" av diskarna i nacken, migränattackerna ökade än mer. Jag låg, jag kröp på golvet av mina bäckensmärtor och jag hängde med nacken över sängen då den sprängde. Nu i efter hand...jag skulle varit på sjukhus och fått smärtlindring jag har anteckant VAS 10 den dagen. Jag ville så gärna få komma till en smärtläkare, denna smärta var inte uthärdlig och jag fungerade inte längre.


Min sjukgymnast Thomas Torstensson ringde mig en eftermiddag och jag minns att jag försökte låta glad och stark när jag svarade. Han sa allvarligt att han var rädd att jag var på väg in i en depression. Han sa att jag måste ringa min läkare på vårdcentralen och säga det. Han pratade länge med mig, han peppade mig och förklarade att det inte var mig det var fel på, det var smärtan som "förbrukat" mitt egna serotonin och eftersom jag inte kunde träna och få pulspåslag fick jag inget adrenalin och serotonin påslag. Han sa att jag måste äta tabletter för att höja det igen. Han visste om mitt motstånd till serotoninläkemedel, anti-depressiva tabletter, jag hade själv arbetat som mentalskötare och var väl rädd att hamna på psyket och att inte bli trodd att det faktiskt var smärtan som låg till grund för min just då vacklande psykiska hälsa. Jag minns att han berättade om studier som förklarade detta med långvarig smärta och sjunkande serotoninivåer. Jag kände igen hans förklaringar samma som min naprapat försökt få mig förstå samma vecka. Jag gav mig, de hade ju rätt bägge två, jag insåg det till slut när jag själv dessutom tänkte igenom kännetecken för depression, många stämde in; inget kändes roligt, inget kändes lustfullt mig och jag kände mig själv som en börda.


Jag fick serotoninpreparatet Cymbalta utskrivet för depression och smärtor för Cymbalta kan man även behandla kroniska smärtor med. Jag visste att första veckorna kunde ge ökad smärta och sömnsvårigheter och så blev det. Jag var vaken flera dygn i sträck, jag hade oro och ångest. Jag visste att det kunde vara så med starten av anti-depressiv medicin, jag var tvungen att härda ut, jag hade ju ändå en depression som skulle accelera om den inte behandlades. Jag kände som om kroppen gick på högvarv, kunde kanppat sova, tappade aptiten och ångesten grävde i mig. En kväll kändes det lite bättre när jag lade mig och jag minns att jag kände mig glad för första gången på länge, kanske skulle det vända nu? Nä, tydligen skulle jag ner i "källaren" ännu en sväng;-)


Jag vaknade kl. 04 på morgonen av en fruktansvärd sprängande huvudvärk, jag lade mina salivlösliga migräntabletter på tungan och tror jag kröp till toaletten. Jag vet inte hur lång tid som gick, jag mådde illa och smärtan var fruktansvärd och jag började kräkas hela tiden. Jag kände inte igen detta, det var inte migrän, det har jag haft sedan 10-års åldern och aldrig sökt akut trots synbortfall och domningar. Nu ville jag till sjukhus, men ville inte väcka maken! Jag minns inte, men jag hade gått ned i frysen och hämtat en frysklamp som jag lade huvudet på. Min man hittar mig på golvet när han stiger upp kl. 06.30 Smärtan och kräkningar kommer i intervaller och jag säger att vi måste åka till akuten för detta är inte migrän.

- Men lämna minsta barnet på dagis först och kom hem sedan. Nä, vi kan inte ringa ambulans då blir barnen uppskrämda, säger jag.


Jag blir väl omhändertagen på akuten, de tycker det är konstigt att jag inte kommit in tidigare och förstår inte hur jag klarade av att vara hemma i detta skick. Nä, det gör inte jag heller, nu alltså. Jag blir tydligen väldigt konstig och inbunden när jag har mår riktigt dåligt. Läkarna oroas över att jag kanske fått en blödning i hjärnan. Jag får göra skiktröntgen av hjärnan och LP (ryggmärgsprov) jag säger att jag har EDs och därför kan vara svårstucken. Men jag har inte med journalanteckningarna med diagnossen så de tror mig inte helt. Läkaren sticker och sticker och ber om ursäkt för att han inte lyckas. De får kalla på en narkosläkare för att kunna få ryggmärgsvätska och då lyckas han. Jag får morfin som inte hjälper ett dugg, men väl en kall blöt handduk. Jag läggs in på strokeavdelningen och ligger där i tre dagar. Medicinäkaren Ville Sjögren som träffar mig varje dag är helt fast och bestämd i sin åsikt, det var inte migrän du hade. Han är så varm och förstående och vi pratar om hela min situation. Jag önskar han alltid vore min läkare, han känns som en sådan läkare som verkligen vill hjälpa och som även ser individen, inte bara patienten och en diagnos.

- Vi vet ju tyvärr inte allt om hjärnan. Kanske var det någon form av retning på hjärnhinnan. Men det var inte migrän, säger Ville Sjögren.


När jag kommer hem har jag feber några dagar och tror oxkså att det varen retning på hjärnhinnan eftersom jag även fick feber. Jag känner det som om hela jag "bröt ihop" eller låstes som en felande dator, att jag sedan fick en omstart och ny energi. När jag tittar tillbaka så tror jag att min kropp blev mer och mer stressad, det blev som en överhettning där systemet till slut sa i från. Man hittade i alla fall "gamla antikroppar" i mitt ryggmärgsprov och därför fick jag komma till neurolog. Så jag är glad och tacksam för min plötsliga oförklarliga huvudvärk för den gav mig en neurolog! storvinst igen! Jag som lidit av allt svårare migrän sedan jag var 10 år fick nu äntligen hjälp och behövde inte längre själv be att få prova oilka migränmediciner.


Nu nov 2012 har mina migränanfall minskat till kanske ett migränanfall i månaden    Den anti-depressiva medicinen hjälpte mig att få upp "huvudet ovanför ytan" igen och jag åt den cirka 6 månader, sedan var jag mitt forna jag, glad, positiv och övertygad om att finna en lösning ut ur denna bäckensmärta. Jag började söka på nätet och hittar läkaren Bengt Sturesson vid Ängelholms sjukhus som utför steloperationer av bäckenleder. Nu ska jag ge allt för att "slåss för mitt liv" jag måste få komma till Bengt S. Jag berättar för min läkare på vårdcentralen, han säger att han inte vet eller kan något om bäckensmärtor, läkaren Bengt eller operationen. Jag blir ledsen, vart ska jag börja? Jag trodde min vårdecentralsläkare skulle bli glad att jag hittat något att han  skulle hjälpa mig vidare....Fortsättningen under  Rubrik "Jag får tala med Gud nr 2 Bengt S"


Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards