Direktlänk till inlägg 13 november 2012

2012 Blockad- Bedövning av bäckenlederna, en "religiös" upplevelse...

Av Pansen - 13 november 2012 13:30

En av mina bästa dagar. Den 30 oktober 2012 fick jag blockader med lokalbedövning rakt in i mina bäckenleder. Jag skulle se till att röra mig och känna om det hjälpte. Min man och jag promenerade runt i solen. Det kändes som en sommardag, så varmt i Ängelholm, vi hade lämnat ett snöigt Sundsvall. Det kändes konstigt, jag vågade liksom inte känna efter, det brukar jag liksom inte göra utan ska jag gå måste jag vara fokuserad på vilken uppgift jag ska lösa och utan att känna efter. Ska jag handla mjölk, bröd, ost osv gäller fokus och att så snabbt som möjligt plocka så mycket behövda varor som möjligt. Ibland tittar jag på klockan för att veta hur lång tid jag har på mig innan smärtan slår till med full kraft. Har jag liksom ”dragit över” tiden eller bitit ihop för länge kan det sluta med att benen och ryggen låser sig av smärta. Då är det bara att hänga över någon hylla eller sjunka ned på huk. Nu skulle jag alltså känna efter och testa. Ovant helt klart.


- Prova att gå rakt, prova att gå fort, hejar maken på.

Trevande likt ett nyfött föl på höga ostadiga ben i sommarsolen lydde jag honom.

-  Prova jogga!

-  Nä, det kan jag inte, svarar jag som ett tjurigt barn och känner tårarna bränna bakom ögonlocken, det är en sorg för mig att inte kunnat jogga på många år.

- Testa jogga, vad kan hända? Inget, jogga nu!, uppmuntrar han mig.



Jag fortsatte gå, men längde stegen och ökade takten, åh, det liknande mitt forna gångsteg, leendet bara kommer och sprider sig till hela min kropp. Jag blir svettig och törstig och benen börjar kännas tunga, men det är inte smärta, utan mer likt mjölksyra. Jag har ingen kondition och inte så många muskler på rätt ställen heller. Senaste två åren har jag tillbringat största delen i sängen, det har bäst avlastat mitt bäcken och således minskat smärtorna. Sängen och morfin har gett bäst smärtlindring.


Hallelulja jag joggar igen

Men nu är det sol och jag går fort med långa steg. Jag gör det!, tänker jag och börjar jogga mjukt med korta steg. Jag får anstränga mig för att få hjärnan att koppla ihop signalerna mellan musklerna och att utföra rörelse. Tänka hårt på att böja knä, spänna låren, lyfta foten, lika mycket kraft i bägge benen osv. Ja, jag joggar, det går! Gick det nu så kanske det finns en möjlighet att i framtiden att kunna ge sig ut på joggingturer igen! Åh, tänk vad härligt att få jogga med maken eller 14-åriga sonen igen! Åh, tänk att få ge sig ut på en svettig Power Walk, något jag gjorde 4-5 gånger i veckan innan smärtorna tog över helt. Mina tidigare Power Walks var många gånger mycket smärtsamma, men jag liksom straffade smärtan med dem, jag ville inte ge upp, så jag kämpade på med mina promenader i många år innan det blev omöjligt.


Hopp om ett normalt liv
Men nu var det lyckokänslor och precis som man brukar beskriva så kändes det verkligen som om de bara bubblade i mig. Jag skrattade högt och bara log. Jag förstår att jag säkerligen såg väldigt fånig ut för förbipasserande, men det struntade jag helt i. Detta är något helt otroligt som vi får uppleva! Kanske vår mardröm får ett slut snart, mardrömmen som liksom gjorde ett avbrott i vårt lyckliga liv. Kanske får jag nu återgå till arbetslivet och de vardagliga tingen i ett rikt familjeliv som för så många andra är helt naturligt och som de lever varje dag. Det som kallas ett normalt liv.


- Hur långt kan du gå? Hade läkaren frågat vid undersökningen på morgonen.

Jag hade alltid så svårt att svara på den frågan, menade de innan det gör ont eller hur långt jag bita ihop med smärta? Min man vet att detta är klurigt för mig så han svarar:

- Hon kommer inte fram till mjölkdisken på stormarknaden, det är ett mål hon har.

Det var ett bra svar säger läkaren. Jag upplever att han tycker svaret är onormalt och jag börjar smygande inse att jag levt ganska onormalt senaste åren.


Målbild: nå mjölkdisken

Målet att nå mjölkdisken på Ica Maxi hade länge varit ett mål för mig och för några veckor lyckades jag! Då strålade jag också och log, det var sol och jag på parkeringen mötte jag min ridinstruktör. Hon var glad för min skull och vi pratade om min väg tillbaka, att den blir lång, att jag saknar muskler och måste hitta signalerna mellan hjärna och muskler igen. Min ridinstruktör har betytt mycket för mig, hon har tydligt sett hur min kropp betett sig och hjälpt mig förstå hur jag är sned och hur jag ska göra för att försöka balansera upp kroppen igen. Ridningen är den enda aktivitet som fungerat, jag har fått en fin mjuk ponny att rida. Att handla på Ica har gett mer smärta än att rida i 50 minuter. Dock är inte mina ridpass som förr, långt ifrån, jag tar det mycket lugnt, annat går inte. Förutom lite motion har ridningen gett mig harmoni och balans och kontakten med hästen är balsam för själen.


Kan jag handla- kan jag jobba

När jag kom hem den dagen efter att ha nått mjölkdisken ringde jag mn handläggare på försäkringskassan och sade att jag ville avbryta min sjukskrivning och jag fick inga följdfrågor, klart jag ska få arbetsträna! Jag nämner inte om vilket mål jag nått, utan tänker bara att "kan jag handla måste jag kunna jobba!" Jag arbetstränar 2 tim/dag under någon vecka och får öka morfindosen kraftigt för att klara av det. Någon syssla hemma klarar jag inte överhuvudtaget. Men jag är lycklig över att kunna arbeta igen och inse att jag kan mitt jobb, att jag inte glömt något och att jag faktiskt är duktig på det jag gör. Men tillbaks till dagen Ängelholm, bedövning och solen.



Normalt att kunna springa?

- Jag måste vila, flämtar jag helt torr i munnen.

Vi sätter oss och vilar på en bänk.

- Du, det är faktiskt normalt att kunna ge sig iväg och springa flera kilometer. Klart man blir andfådd och klart det är jobbigt, men det är normalt om man är otränad. Du kan inte ens nå mjölkdisken, det är onormalt, säger maken och vi skrattar och går ut och går igen.



Jag blir svettig, andfådd och enormt törstig, helt torr i munnen. Ja, dessa promenader är mer än vad jag gjort på flera år. Men långa steg, med snabba steg, med jämna steg och jag njuter så. Jag fnissar, det känns som jag gjort något som liknar ett maratonlopp där runt sjukhusområdet. Jag får inte dricka, men det går inte. Jag låser in mig på toaletten och sveper tre muggar vatten trots förbudet inför operationen, jag var tvungen, kunde inte prata utan bara hostade av torrheten. Jag känner min kropp, detta vatten kommer genast kroppen absorbera, det kommer inte hamna i min magsäck.

- Ska vi gå igen?, frågar maken.

- Nä, jag orkar inte mer, flåsar jag, men insisterar på att vi ska ta trapporna till avdelning 22. Det är många trappor, men det är ingen skäranade smärta som far igenom min kropp, bara träningsvärk.


Sittandes samtal med Gud 
Vi sätter oss i dagrummet framför tvn. Vi tittar på en repris av en lekprogram, men jag har svårt att koncentrera mig, jag tänker på framtiden, det som tidigare varit lite förbjudet och lite omöjligt. För vad har jag för framtid när jag äter höga doser morfin och ligger mestadels i sängen? Så kommer läkaren Bengt Sturesson och den norrländska narkosläkaren Niklas. För mig är det som att samtala med Gud när jag pratar med proffsiga och sympatiska Dr Sturesson.



 - Hur känns det? Han lägger sin hand på min axel och jag i mitt lyckotillstånd håller först på att börja gråta innan tankarna och orden hittar rätt.

- Det känns så himla bra och hela mitt Descutanskrubbade och osminkade ansikte måste ändå bara stråla av glädje trots att jag ser förskräcklig ut, torr, rynkig och vampyrblek. Min man och jag beskriver engagerat vad vi upptäckt:

- Hon kan gå utan smärta i bäckenet och hennes gång är annorlunda, rakare och jämnare, beskriver maken.

-  Toppen, vad bra! Då går vi vidare och gör en operation i eftermiddag men en skruv som fixerar högra sidan. Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter, säger Bengt.

-  Hur går det att sitta då?, det var ju nästan svårast för dig, frågar den norrländska läkaren.

-  Men oj, det går ju också bra! Vi har suttit i den här hårda soffan nu och tittat på tv. Det gör vi inte hemma, vi har ett oanvänt vardagsrum hemma, säger jag och får ännu ett lyckorus. Jag sitter utan smärta!


Efter 21 år röntgenplåtarna på rätt sätt
Läkarna berättar att de tydligt kunde se på röntgen samt känna att mina bäckenleder/Si-leder var slitna och påverkade, särskilt på höger sida.Det har ingen sett tidigare och smärtan har pågått av och till i 21 år.  Det känns fantastiskt, äntligen kunde någon se något som var fel! Sedan är Dr Sturessons ord kvar i mitt huvud, så fantastiska ord ” Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter.”



Fram med skruvdragaren
Klockan 15.30 den 30 oktober rullas jag ned till operation där en sköterska förklarar händelseförloppet mycket noga. Hon frågar om min långa väg för att komma hit för operation.  Hon frågar om jag har någon nackskada, jag svarar nej trots att jag har det. Jag tycker det känns så fånigt, krångligt och jag är rädd att det kanske blir något hinder med operationen. Men veckorna efter operationen är det nackvärk och migrän som är största bekymret, nästa operation lovar jag mig själv att säga som det är, att jag har en nackskada efter en ridolycka.  

- Är det säkert att du ska gå till operationsbritsen? Vi skjutsar dig gärna i sängen, säger den kvinnliga sköterskan vänligt.

Men jag vill gå, visserligen har bedövningen släppt, men jag brukar ju alltid röra mig trots smärtan, det känns också viktigt på något sätt, symboliskt att jag själv går in och lägger mig på britsen i operationssalen.


- Oj, oj vad ditt hjärta slår fort, du måste försöka slappna av, andas djupt och lugnt, säger den manliga narkossköterskan.

- Det är inte så lätt, klart jag är nervös, den här operationen kan förändra mitt liv, förklarar jag lyckligt för honom.

Jag tittar på de olika breda rosa ränderna på kortsidan av operationssalen, vad fint med färg och nyanser i rosa dessutom....

- Nu har du fått ett starkt smärtstillande medel, känner du fortfarande ingenting av det?, undrar sköterskan.

- Nä, vänta, jo, nu säger jag. Det känns som jag sugs bakåt och deras röster blir svagare, knapparna på något instrument blir lite suddiga.


PANG, precis som sköterskan berättat vaknar jag i min säng igen på uppvaket, klockan är 18.15 Det gör ont inuti mitt bäcken och kraftig smärta baksida lår ner i vaden, det känns som när tandläkarborren träffar nervroten i tanden. Eller har de kanske förkortat min baksida-lår-muskel med 2 dm?


Jag ligger där och flåsar av smärta och hoppas att de snart ska titta till mig, jag ser sköterskor i rummet men jag har ingen larmknapp och vågar inte ropa på dem. Jag tycker att jag är duktig som ligger sådär i smärta i en kvart tills jag till slut når deras uppmärksamhet och en gullig undersköterska genast kontaktar en sjuksköterska för att smärtlindra mig.

- Nästa gång måste du säga till på en gång så inte smärtan hinner stegra för mycket, det blir svårare att lindra den då, säger hon fortfarande vänligt.

Jag får inte ta bort vare sig pulsmätaren, blodtrycksmanschetten eller syrgasslangen i näsan eftersom värdrena kan förändras av morfin. Äsch, det kommer inte att hända mig tänker jag, jag är van och tål morfin.


Jo, så är det, jag har hög tolerans mot morfin och får mycket rakt in i kanylen i handen. Pinvärken består, mer morfin, ingen effekt. De undrar om jag vill stå och det känns som en toppenidé. Det känns som det är ischiasnerven som kommit kläm. Jag hänger på ståbordet och slänger, vrider och skakar på benet, inget händer. Lägger mig igen och SSK sprutar, sprutar och sprutar in mer morfin, utan effekt.


Vänliga människor smärtlindrar och lugnar

Mina stabila värden kvarstår och jag slipper alla olika mätningar av puls osv. Hon frågar också om min långa väg till denna operation, jag är förundrad och rörd över deras vänlighet och ärliga intresse av mig som person och mina bäckensmärtor. Så har det inte känts under de år jag mött sjukvårdspersonal i Sundsvall, jo, min nuvarande sjukgymnast Thomas Torstensson och en läkare som gav mig kortisoninjektioner i bäckenetes ledband. De har varit underbara och utan min sjukgymnast vet jag ärligt inte vart jag varit i dag. Han har gjort så mycket för mig lyssnat, frågat och fått mig bearbeta mig själv med mera.



Smärtlindrar effektivt själv
”Ha, där fick du förbannade si-led, en lång skruv, nu kan du f-n inte röra och låsa dig!” känns skönt och befriande att tänka så. Jag vill bara tillbaka till avdelningen för att kunna ta mitt egna flytande morfin. Denna SSK förstår varför inte morfintabletter hjälpt mig, hon förstår min förklaring om att min smärta gör mig aptitlös och när min mage är tom, står liksom mitt ”system” stilla och tabletter ger bara illamående och ingen smärtlindring.  Efter en timme klockan 19.20 kommer personal från ”min” avdelning för att hämta en annan patient på uppvaket, men de tar mig istället för jag är pigg och de vill att jag får komma upp och ta min egna medicin istället.


Mitt morfin smärtlindrar till slut och jag är så lycklig. Jag ringer min älskade syster, min man, min mamma och min dotter åh, vad jag älskar alla och vad jag älskar livet!  (Nä, jag var inte hög på morfin för min tolerans är som en hästs efter 1 år med höga doser, men jag är glad och hög av lyckoruset). Blockader med bedövning och en lång skruv i min högra bäckenled, det var en religiös upplevelse och en av mina bästa dagar. Nu ska jag ta tillbaka mitt fantastiska liv, bit för bit. Stand and fight bara sådetså!


Kramar Pansen  

 
 
Maria

Maria

29 november 2012 15:08

Hej!
Hoppas operationen har gått bra!
Varit på spinecenter de vill inte operera men hynvisar till Ängelholm. Måste få min läkare att skriva remiss.
Bryter snart samman och orkar inte mer.
Spine tycker jag ska äta morfin och träna vidare.... Det gör ont att träna, jag mår uselt av tabletterna. Finns det ingen som lyssnar i detta land???

Hur som helst hoppas jag att du kommer på fötter snart och att du äntligen kan komma på fötter.
Ha det gott.
// Maria

http://www.frugnu.blogg.se

Pansen

4 december 2012 15:39

Jag lyssnar och du ska inte bryta ihop ännu! Kom igen nu kämpar vi tillsammans:-)
Kram och kärlek
Pansen

 
Ingen bild

Sonja Haglund

17 januari 2013 07:04

Hej ! Hur mår du idag ...
Är på väg till Bengt i Ängelholm för fixicering av si leden . Nervös som attan men förväntansfull vore himmelriket att bli smärtfri ....

Pansen

20 januari 2013 13:55

När ska du till Ängelholm? Eller var det så att du var en av tre som opererades samtidigt som mig? Hur som helst stort, stort lycka till!!
Kramar

 
stefan

stefan

17 juni 2014 18:52

Läsvärd! Trevligt skriven.

http://panopticon.do.sapo.pt

 
Majsan

Majsan

5 november 2014 23:27

Hej!!! Åh låter helt fantastiskt och Gud vad jag känner igen mig. Fick också nervblockad idag och när jag klev ner från britsen hade jag en stum bedövad känsla i benen, verkligen svårt att beskriva. Jag gick så kontrollerat därifrån i vågade verkligen inte ta ut stegen men jag kanske skulle ha prövat. Hur länge satt lokalbedövningsmedel i? Min smärta började komma tillbaka efter 3-3,5 h! Mvh Michelle

http://Backendysfunktion.blogg.se

Pansen

7 november 2014 20:05

Härligt att höra blir så glad:) min Bedövningen satt nog oxå i ca tre timmar men de sköt in kortison samtidigt o det lindrade nog en del i flera veckor:) fick du oxå kortison? Kram

 
Majsan

Majsan

9 november 2014 19:57

Jag fick kortison. Höger sida har det nog redan börjat ha effekt. Men idag blev det en till låsning på vänster si led. Så jag har ilande smärta i skinkan bäckenleden ljumsken vaden och ner mot foten... Jag är gråtfärdig.... Låsningarna kommer då och då. Det enda som hjälper är manipulation en kort tid iaf... :(

http://backendysfunktion.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - 26 december 2023 19:12

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

Av Pansen - 20 februari 2018 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - 15 februari 2018 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - 14 februari 2018 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards