Alla inlägg den 16 november 2012

Av Pansen - 16 november 2012 12:00

Jag blir så äntligen kallad till ortopeden på Sundsvalls sjukhus i maj efter fem månaders väntetid. Jag är livrädd, tänk om ortopeden inte tror mig, om han inte beviljar mig remissen till Ängelholms sjukhus och Bengt Sturesson. Jag bestämmer för att inte hålla tillbaka, börjar jag gråta eller skrika så ska jag göra det. Jag måste slåss för mitt och min familjs liv! Min underbara sjukgymnast Thomas Torstensson kommer var med på mötet och det gör mycket tryggare. Han kan fylla i om jag tappar orden. Han känner mig. Jag skriver ett brev som jag tar med mig för att kunna beskriva hur det känns. Här kommer brevet:

Jag har mycket kvar av livet och det är inte drägligt nu. Jag har mycket kvar att ge, till både samhället, arbetslivet, min familj och min omgivning. Jag är ung och borde vara värd denna kostnad!!

 

Jag har alltid varit en JA-människa, nu är jag ofrivilligt en NEJ, nej, nej människa, min son minns hur det var förut, hur vi brukade utöva olika sporter tillsammans, tankarna rister i själen, min dotter vet inget annat än att mamma jämt måste ligga i sängen. Hon har aldrig sett mig springa.

 

Allt är inrutat och måste planeras, ska jag laga mat måste jag hinna ligga både före och efter, vill sonen han skjuts till träningen måste jag detsamma. Att stanna och titta på honom kostar numer för mycket i ökad smärta, jag brukar ”spara” mig till en match istället. Det gör så förbannat ont och jag vill få tillbaka mitt liv! Jag har gjort allt jag kan, flera gånger om under flera års tid, mitt enda hopp är steloperationen av mina bäckenleder!

 

Jag drömmer även om att få springa tillsammans med barnen, att kunna lyfta upp min dotter och pussa henne på kinden. Att kunna handla matvaror själv utan större problem. Jag har så många sådana enkla drömmar som gör ont att tänka på. Då tänker jag att det bara är ett uppehåll  en ofrivillig paus från det jag älskar, att jag ska få göra det igen. Jag vill kunna ta hand om mig själv och vårt hem och barn. Jag är 35 år.

 

Jag kan inte leva med smärtan, vissa dagar är känslan att jag inte står ut! Inga psykologer eller anti-depressiv medicin kan hjälpa mig till ett drägligt liv, det enda problem i mitt liv är smärtan från bäckenet.

Varje dag är en kamp att få dagen att gå.  Det är tungt att vakna på morgonen och genast känns den skarpa våldsamma smärtan.  Jag är tacksam för alla stunder jag somnar. Är vädret fint blir jag glad, men då kommer jag på att jag ändå inte kan gå ut och gå i det, jag måste tvinga mig att ligga still. Ser ogräset och gräsmattan växa, ser dammtussarna över golvet. Vi som alltid hjälpts åt nu får min man göra allt och jag känner mig helt värdelös och lurad på livet. Jag är inte rolig att leva med, jag ligger still i sängen vilket kanske hade varit okej om jag var 95 år som farmor…

 

Drömmar kan inte besannas som att arbeta, skaffa hund, bygga nytt hus, köpa häst, vara innebandytränare och aktiv i Röda Korset och andra föreningar.

 

Benet vrids till och skarp smärta uppstår, jag har ”slagit” upp det igen, extrem stillhet för läkning minst 1 vecka och sedan och lugn rehabträning från början igen. Detta händer hela tiden och oavsett om jag tränat eller ej, vilat eller rört på mig. Så hopplöst och sorgligt. Knän, armbågar, nacke svarar positivt på rehabträning, men inte bäckenet det blir bara sämre.

 

Kan absolut tänka mig att jobba till jag är 75 år, vi lever länge i min släkt och jag brinner för mitt yrke och älskar livet med alla dess aktiviteter.

 

Jag kan inte tänka mig att ligga i sängen resten av mitt liv, cirka 60 år, jag har gjort det nu över ett år och vet vad det innebär. Denna operation ger mig trots allt hopp och ”fighting spirit”. Nu när jag skriver börjar det hugga på höger sida av längryggen och jag blir så ledsen och arg, har endast suttit i 10 minuter. Måste lägga mig oavsett vad jag vill.

 

De stunder som känns okej är när jag står på höga doser av morfin, men jag kan ändå inte gå, stå, eller sitta, utan måste hindra mig själv från att göra saker. Sedan kan och vill jag inte äta dessa mediciner i 60 år till! Morfinet kommer bli verkningslöst och då klarar jag inte att leva med den fruktansvärda smärtan.

 

Jag är, eller har varit en aktiv, positiv och ambitiös tjej som verkligen, verkligen uppskattat både det lilla och stora sakerna i livet. Jag känner mig som en skugga av mitt forna jag när jag ligger i sängen och har avbokat allt. Men tankarna på operation i Ängelholm gör mig lycklig, jag har en möjlighet att få tillbaka och kunna fortsätta mitt fantastiska och lyckliga liv med min familj, vänner och ett arbete.

 



ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se