Har tagit bort stygnen idag, det kändes inte ens och det hade läkt fint. Snart kan jag äntligen bada igen.   Fick dock gå till vårdcentralen för plogen hade skapat en sådan hög plogkant att jag inte tog mig ut med bilen. Det tog kanske 10 minuter men var jobbigt så pappa fick komma och skjutsa hem mig sedan. Eftersom jag är lite trött och förkyld just nu så gör jag det enkelt för mig och bjuder på en gammal text igen. Skriven för två år sedan. Förresten ska det var så här stor text, 14 pt eller mindre 12 pt, vad är lättast att läsa?

Kram och kärlek
Pansen

     Bilden var i går med stygn.

Din förbannade djävul, du har tagit så mycket av mig och mitt liv, bit för bit. Nu förstör du inte bara för mig längre, utan även för min älskade man och mina barn och jag hatar dig för det! 

Du kom tidigt in i mitt liv och jag släppte in dig utan fight, jag för liten för att förstå. Men samtidigt lärde jag mig redan då att leva med dig vid min sida, som en dålig återkommande gäst. Jag lärde mig stå upp, jag lärde mig ge dig motstånd, att fightas. Jag vann oftare som barn, än vad jag gör nu. Jag förstod inte att du ville ta SÅ många delar av mitt liv ifrån mig. Jag lyckades länge och flera gånger lyckades jag bara resa mig upp och fortsätta mitt liv. Ibland funderade jag vad du gjorde och varför?

 Ibland försökte jag få någon vuxen att förstå och förklara. Ibland lyckades det och jag fick stöd och hjälp, ibland fick jag bara axelryckningar till svar. Jag lärde mig således mycket tidigt att bita ihop och köra på. Jag trodde inte att jag fyllde på mitt bagage med en massa tunga saker, jag trodde att jag lyckades skaka av mig dem. Att förnekelsen var mitt botemedel. Kanske gjorde jag det eller så är det allt detta som nu kommer fram och därför blir det extra tungt…

När jag var cirka 8 år tog du dig in i mitt huvud med blixtar och dunder och har stannat där sedan dess. Det heter migrän och min mamma och min syster har det också, så jag fick fort läkemedel som lindrade. Ibland låter du mig slippa möta dig där, vissa veckor biter du dig fast och gör dig påmind varje dag. Detta är en av de värsta sakerna du gjort och gör mig.

Vidare har du bokstavligen slagit undan benen för mig. Du började med mina fötter. Likt knivskarpa knivar som gjorde att jag snubblade eller genast föll omkull, gång på gång när jag var som lyckligast och hade roligt och sprang, så som barn ska göra.

Sedan vandrade du vidare till mina knän, första ordentliga gången var jag var 10 år. Jag minns det så väl, jag var så glad och lycklig. Som en saga, det var en försommardag när jag sprang på vår vackra blomsteräng med farmors hund. Vi lekte kurragömma och jag sprang hoppande och sjungande med hunden vid min sida. Säkerligen dansade mitt långa hår i vinden och hundens röda tunga och pigga ögon var fyllda av lycka. Du vred om min vänstra knäskål, den åkte ur läge och sedan tillbaka. Jag föll handlöst till marken i ljusgröna gräset. Jag kunde inte resa mig på länge, hunden blev olycklig där jag satt och grät. Jag haltade hem och sa inget. Sedan fanns du kvar och som allra värst på natten under flera år. Det smärtade när jag spelade badminton och till slut blev det omöjligt att fortsätta.

Du finns förresten fortfarande kvar där och lyckades slå undan mina ben ytterligare två gånger till när jag var i lyckliga stunder. För variationens skull har nu både vänster och höger knän ”gått ur led”. Ja, nu har det hänt och händer så ofta att jag tappat räkningen. Jag har fått lära mig att smyga och ta det försiktigt när jag går på fuktigt gräs, i trappor, vänder mig om, ja, jag måste egentligen alltid tänka mig för.

Du svepte runt i min kropp och gav mig oroliga nätter, jag försökte sparka bort dig, men det gick inte särskilt bra. Jag fick lära mig att leva med det också. I ryggen fick du tidigt fäste, jag tror jag var 11 år och sedan dess har du återkommit på besök även där. Men skolläkaren såg i alla fall till att jag fick komma till sjukgymnast och röntgen som sedan följdes upp varje år. Jag började ta av sadeln när jag skulle rida för det kändes mjukare och jag fick själv välja vilken häst som passade mig bäst. Det blev så jobbigt och jag kunde inte utföra samma övningar på samma villkor som mina hästkompisar så jag slutade med tungt hjärta och tårar.

När jag var 15 år hade du nått min ena höft, någon hjälp av skolläkaren fick jag inte, men han höjde minsann på ögonbrynen när han hörde hur det knakade och knäppte under undersökningen. Du stannade kvar länge, flera år, hånleende.

Men ibland lät du mina höfter vara ifred i flera månader. Jag var lycklig då, kunde leva livet som jag ville – full fart! Du slog till igen med full kraft mot min rygg och mina höfter när jag gick i gymnasiet. Det var som ett ryggskott och jag fick en knöl i ländryggens vänstra sida.  Men jag fortsatte att försöka leva mitt liv med full fart och glädje. Jag spelade innebandy och tränade med två olika lag, smärtan tryckte jag undan till natten kom. Jag fick remiss till sjukgymnast igen och hon kunde inte förstå att jag hade sådana problem för jag hade mycket starka och vältränade ryggmuskler sa hon.

När jag var 20 år och arbetade som undersköterska tog jag emot en äldre dam som föll, jag satte mig ned under henne så vi dunsade i golvet och jag lindrade hennes duns med min kropp. Hon skrattade bara och tackade. Jag gick till fikarummet och grät.  Det blev mycket besvärligt och det gick inte att bita ihop så många dagar, det låste sig helt i ländryggen. Jag blev sjukskriven för ryggskott till följd av fallet.

Nu har du slagit mig med full kraft i ryggen och höfterna, så många gånger att jag tappat räkningen. Du har blivit allt mer hänsynslös och bitit dig fast allt längre perioder. Nu har du konstant hållit dig fast i fyra och ett halvt  år, din djävul.

Sådär har det varit, du har varit ettrig, skarp, hånleende och irriterande! Du har gjort mig arg så jag fäktat med armarna och ursinnigt skrikit i frustration över vad du tagit ifrån mig.! Ibland har jag lämnats helt uttömd efter en hård fight och inte ens orkat lyfta armarna eller bli arg, då har bara stilla tårar fuktat mina kinder.  

Jag lärde mig av alla dessa fighter att jag måste rusta mig, måste bli stark så jag kunde slå tillbaka. Ibland lyckades jag driva bort dig, men oftast kom du tillbaka för att hämnas ännu starkare och kraftigare. Många gånger har jag vunnit på mental styrka. Men nu har du verkligen börjat knappa in på mig även där. Du har tagit så mycket av mig, tagit allt det som brukar ladda mig med ny energi, lycka och styrka. Mina tidigare gnistrande ögon har falnat.  Min leende mun syns allt mer sällan, och mitt älskade hår har du tagit hälften av. Men det som tar hårdast på mig är allt du tagit av mig som fru och mor till mina barn. Jag är inte längre en glad, påhittig och aktiv fru/mamma.

Du blir allt mer hänsynslös och snart har jag inga aktiviteter kvar. Nu när tiden finns att återuppta mina drömmar som att spela till exempel innebandy, badminton och vollyboll så går det inte. Du har länge försökt att ta bort min stora passion för hästar och ridning och till viss del har du lyckats. Min älskade ”sköthäst” kunde jag inte fortsätta ta hand om. Ridskolans lektioner var jag tvungen att göra ett uppehåll i under nio månader. Då blev jag riktigt ledsen och sårad, jag klarade inte ens av att åka till stallet för jag började bara storgråta.

Jag kan inte rödblommig om kinderna tumla runt i snön med min familj. Inte åka snowracer, pulka, skidor eller skridskor. Jag kan inte ens gå på en härlig promenad och att jogga är helt uteslutet. Jag skulle inte alls tycka att vardagens sysslor med handling, tvättning och städning var så jobbigt om det inte vore för att du konstant hänger över och tynger ned mig.

Jag har verkligen tyckt om att skotta bort snön på vintern, att göra breda gångar och vackra snölyktor och roliga snögubbar. Jag har verkligen älskat att få vara i trädgården och ordna med mängder av växter och att kratta vissna, blöta löv på våren eller elda upp vackra torra löv på hösten. Jag har älskat att få slipdamm i håret och färg och tapetklister på armarna och allt annat man gör när man renoverar sitt älskade hus.

Jag vet ditt namn, jag fick lära mig det tidigt. Du är en riktig best, en hungrig djävul som är hänsynslös och aldrig tycks få nog. Ditt namn är smärtan och jag tror aldrig att jag kommer att bli fri dig. Men jag kommer fortsätta fightas för min och min familjs överlevnad, din förbannade djävul. Jag ska plocka tillbaka bit för bit, allt som du tagit ska du inte få behålla!

 Ps Smärtan och mina luxationer orsakas av min diagnos Ehlers-Danlos syndrom.

 

Maria

13 december 2012 11:38

En hel morgon har jag väntat på din blogg, likt ett barn som väntar på lördagsgodis....
Äntligen en uppdatering... Men vad ont det gör att läsa idag. Du beskriver smärtan som en ond del av familjen. Obehagligt men på något sätt vackert.

Känner verkligen igen mig, ännu en gång, i det du skriver. Jag förstår och ser hånleendet du skriver om.
Hur kan något så jävulskt få feste? Vad har vi gjort för ont för att förtjäna detta? Om vi haft tidigare liv är det då i detta liv vi straffas för tidigare onda handlingar?
Jag tror varken på Gud eller tidigare liv, men ibland funderar jag varför, vad är meningen, kommer mina pojkar och kommande barnbarn lida som jag och till vilken nytta?

Hur många stygn blev du av med? Hoppas det läker fint.

Kram från din trogna Frugnu.

http://www.frugnu.blogg.se

Pansen

13 december 2012 15:34

Ja, jag gillar texten ändå trots de sorgliga. När jag valde att se smärtan som en fiende blev det lättare att kämpa och vi måste ju alla hitta våra sätt...

Ang. varför drabbad...har jag såklart också funderat mkt. Ibland tänker på att det här och det här har jag lärt mig...men mest tycker jag det är meningslöst, jag var liksom en klok människa redan innan "sjukdom" och jag verkligen, verkligen uppskattade vart enda grässtrå i livet;-)

Våra barn tror jag får det lättare! Vi finns här med fakta och vet hur och vad man kan göra. Jag är alltid jättesnabb att hjälpa sonen när han har tex knävärk och har sagt att han genast måste säga till mig om det gör ont någonstans. Jag fixar tejp och skydd som gör att inflammationerna inte får fäste, så som de fått på mig...Sedan tycks min son inte vara överrörlig:-) däremot min dotter:-( MEN...jag kommer kunna finnas där och stötta, de ska inte vända sig inåt och gråta i kudden som jag gjorde som liten:-)

Nu är jag mer i tankebanorna: Nä, skit händer UTAN mening, det är som det är bara. Tex dör ju små bebisar av hemska sjukdomar till inget syfte alls osv...

Vad glad jag blir över dina ord att du väntat på inlägg, det stärker mig.
Kram kram

 

Maria

13 december 2012 15:53

Det är sina inlägg som gör min dag lättare att leva. Det ger mig tröst, hopp och styrka. Kanske låter fånigt men det är faktiskt så. Här om dagen fick jag en ny liten läsare men våra problem. Hon känner igen sig i det jag skrivit och jag blir så glad över att jag kan stötta någon på samma sätt som du ändå gör för mig.
Min 9åring har jätte problem med sitt högra knä, det svullnar upp och han gör sig illa jämt. Måste kolla upp det. Han är bara lätt överrörlig, men man vet ju aldrig. Han har börjat tävlingssimma hoppas denna träning kan stärka honom.

Ha det bäst ❤❤❤ kram

http://www.frugnu.blogg.se

Pansen

14 december 2012 08:31

Låter fantastiskt att bloggen betyder så mycket ❤
Använder 9-åring ngt stödskydd för knäet? Om inte kan det göra STOR skillnad. Finns på sportaffärer...eller billigast på Clas Ohlson.
Kram ❤❤❤

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...