Alla inlägg under december 2012

Av Pansen - 21 december 2012 07:45

   

I går sade jag till min man att jag haft mindre smärta under dagen. Jag tog inte extra morfin först klockan 16.00 och jag skulle laga middag. Jag trodde det var två nya övningar i hantelprogrammet som inte var bra. Men att nu hade jag plockat bort dem och därför var jag nog bättre! Jag var så glad och på kvällen åkte vi och köpte julgran.

 

När jag vaknade i morse smärtade höger höft, ljumske ja, hela höger ben och strålade ända ut i tån. Det var jobbigt att köra dottern den korta biten till skolan. Tanken nu känns det som jag brutit benet igen, infann sig. För så är smärtan på något sätt den strålar så det är svårt att känna vart smärtan är starkast.

 

Genast börjar tankarna, vad har jag gjort ni? Har jag kanske legat på höger sida i natt, utan att jag märkt det? Fuskade jag mycket med kryckorna i går? Jag hittade inga bra svar. Men jag känner rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag tillhör de "misslyckade" procenten? Jag ångrar att jag inte frågat Dr Sturesson som stelopererade min bäckenled vad jag kunde vänta mig de närmaste veckorna efter operationen...

 

Men jag fick ett brev i går där det stod att "Dr Sturesson kommer ringa er den 27 december" därför vill jag inte ringa till ortopedavdelningen och fråga. Jag känner att jag senaste veckorna inte alls haft de lyckokänslor jag trodde jag skulle ha. Jag har glömt lyckokänslorna som jag hade när jag fick blockader/bedövningar i bäckenlederna.

 

Omgivningens alla frågor snurrar i huvudet, "Känns det någon skillnad?", "Känns det bättre?". Jag har lugnt sagt till alla att jag inte tror det kommer kännas bättre först jag hunnit träna sjukgymnastik av rygg, mage, knän och bål. Att jag måste bygga upp musklerna först, att jag legat störta delen av senste två åren. Allt det där har jag sagt och förklarat. Men någonstans på vägen har jag själv börjat tvivla på mina ord, på mig själv, och min kropp. Den har lurat mig förut och behandlingar har inte hjälpt tidigare, tänk om det är samma sak nu?

 

Jag har inte sagt något om dessa känslor till någon! Alla vänliga människor runt omkring mig som finns om jag behöver dem, ändå känner jag mig just nu så liten, ensam och rädd. Jag blir rädd också när jag reflekterar över att jag inte varit så positiv senaste veckorna, att jag börjat tvivlat, sådana tankar är inte bra om man ska tillfriskna, jag får INTE tänka så! Nu när jag skriver stiger vätskan i mina ögon, de blir blanka, bokstäverna på tangentbordet blir suddiga och tårarna börjar rinna. Åh, nej börjar jag gråta nu kommer jag aldrig sluta och gråta är jobbigt och ger huvudvärk. Men, samtigit bra, för då kanske en ventil öppnas och orden här och tårarna "lättar på trycket" och kommer få mig att må bättre...eller så ökar de bara ångesten?!


Jag kan passa på att beskriva hantelövningarna jag tog bort. Man ska sitta och sedan luta sig fram och i princip lägga överkroppen över låren. Sedan lyfter man hantlarna upp, utåt sidorna. När jag satte så smärtade det lite i höger ljumske och höft, men jag tänkte att det inte gjorde något. Jag blir liksom less själv att det ska göra ont så jag förnekar eller tänker äsch, det gör nog inte så ont. Men efter några pass med de övningarna så tror jag att de tog för mycket på de nedre ryggmusklerna och indirekt på bäckenregionen.

 

Men det är lite svårt detta med balansen av "träning". För självklart kommer det bli kämpigt och ge smärta och träningsvärk när hela kroppens ska byggas upp igen. Men en sådan tur att jag sedan har en kompetent sjukgymnast vid min sida som kan berätta hur och om jag får "bita i hop och köra":-) Ja, se där, nu känns det lite bättre igen! Jag har inte vågat sätta fingret på problemet, inte vågat säga de förbjudna orden, nu har jag gjort det. Jag är rädd, skönt, befriande, nu kan det bara bli bättre, nu ska jag bli positiva jag igen haha.

 

Om jag skulle prata med en vän som beskrev det som jag precis gjort då skulle jag stödja vännen att ringa och fråga på ortopedavdelningen om hur det kan/ska kännas tre veckor efter en steloperation. Jag skulle säga att det är onödigt att du grubblar i din ensamhet då är det bättre att du får svar att förhålla dig till. Ja, vad man säger och vad man gör är inte samma sak och jag är bättre på att stödja andra än mig själv tror jag, haha.

 

Men som sagt det känns faktiskt bättre nu och ikväll ska vi klä granen och snart är det julafton och vi ska umgås mycket med våra stora släkt, så mysigt. Oh, nej, jag måste börja förbereda mig på alla frågor, för nu kommer det komma en ny våg av frågor ställda av dem med omtanke...Har någon därute några råd till mig kanske?

 

Kram kram

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 20 december 2012 08:00

     

 

Blommor, choklad och fina saker...det har blivit mycket presenter från mina föräldrar. De måste alltid ge mig något när jag kommit hem från sjukhusvård eller operationer. Jag har sagt att de inte måste köpa något varje gång för då kommer de bli fattiga. Men de fortsätter, tror det är den äldre generationens "måste". Jag har försökt förklara att jag vet att de tänker på mig och älskar mig ändå, de behöver inte köpa något varje gång.

 

Men presenterna fortsätter att trilla in. Ofta så vill de (såklart) komma och hälsa på också så fort jag kommit hem från sjukhuset. Jag har sagt typ 100 gånger att jag vill att man ringer INNAN man kommer hem till mig så jag kan planera. Det är lite jobbigt faktiskt med oplanerade besök, det räcker liksom inte bara med Gevalia-kaffe, men jag har såklart bitit ihop. Men sanningen är den att det är jobbigt att bjuda på fika. Jag är en sådan som aldrig har kaffebröd hemma utan måste enderna baka eller åka och köpa innan besök. Dessutom är det inte så kul att bjuda in någon när dammtussarna dansar tango runt alla leksaker och kläder som ligger överallt. Då måste jag försöka plocka bort och städa innan också. Det betyder ju att jag är helt slut när besöket väl kommer...Sedan är det att det där med att "sitta fint" på hårda köksstolar...I hate it! 

 

Det är lättare med alla kompisar, de ringer alltid innan, erbjuder sig att köpa med kaffebröd och frågar alltid vart jag helst sitter en del som verkligen vet hur det är brukar säga att de gärna kan sitta på sängkanten, fast det har jag inte tillåtet ännu, haha. Ja, det finns många saker att irritera sig över, men man ska inte alltid säga allt rakt ut även om jag är en sådan person men i detta fall skulle det bara skada och göra dem ledsna. Jag vet själv hur gärna jag vill träffa dem som har det svårt för att få ge den där kramen som betyder så mycket, den när man är tyst och kramar om lite extra hårt och länge och kanske avslutar med en strykning över håret på den man kramat. Det är många sådana kramar jag själv fått som betytt så mycket. Kramar är värdefulla små presenter  

 

Kram och kärlek

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 19 december 2012 08:00

Har hittat en ny hlet perfekt sport för mig som fått domen att jag inte får springa mer i mitt liv...Den har allt jag söker: lagkänsla, boll och klubbor och hästar. Det är egentligen en helt otroligt komplett sport för mig. Utövarna beskriver att de får adrenalinkickar varje gång de tränar! Vilken perfekt målbild denna sport skulle kunna vara för mig om det nu inte var så att detta är ovanlig sport i Sverige, den har inte funnits länge och den utövas 40 mil i från mig!  Sporten är hästpolo och innefattar två lag som till häst bär långa träklubbor och en boll. Tänk att i full galopp ge sig av efter bollen, arbeta hårt för att få ihop den perfekta kemin med hästen och lagkamraterna. Kanske jag ändå kan ha det som dröm att någon gång bege mig de där 40 milen för att få prova på hästpolo  

 

Måste erkänna att jag börjat fuska med kryckorna inomhus och jag mår så mycket bättre när jag inte blir lika handikappad. Det går att röra sig så myket bättre och det gör inte ont. Jag frågade Dr Sturesson sist jag var där när jag kunde börja fuska med kryckorna och han sa faktiskt efter 3 veckor men bara inomhus och absolut inte ute. Så jag är ingen dålig männsika för det har snart gått tre veckor och jag "tullade" bara på det någon dag och inte hela tiden.


    

Av Pansen - 18 december 2012 08:00

 

 

Dags igen för att skrubba kroppen med Decutan desinfektion. Har blivit kallad igen till Ängelholms sjukhus för min tredje operation. Nu är det vänster bäckenled som ska stelopereras och det blir den 17 januari 2013   Vid förra operationen frågade jag Dr Sturesson om det finns något i framtiden som jag INTE kommer kunna göra. Jag var helt säker på att hans svar skulle bli "Inga begänsningar, prova dig  fram". Det var INTE hans svar, han sa det så fort att han nästan avbröt min mening.

- Du kan INTE springa...

-Va, vadå stammade jag...

-Nä, springa kan du inte göra och det är ändå något du inte ska utsätta dina knän för eftersom de luxurerat (gått ur led) så många gånga gånger. 

- Men, jag trodde, men om jag tränar mycket...men jag älskar att jogga och jag har anmält mig ill ett innebandylag i höst...

- Nä, det är bara acceptera, vissa människor ska inte springa. Jag fick själv lägga av för 25 år sedan och det är inget mer med det!

Kan hända att jag såg lite förvånad och ledsen ut för då lade han till.

- Du kommer kunna springa efter bussen om du är sen men inte mer än det.

Min tankar just nu är om jag då kan "springa efter bussen" en gång varje dag. Ja, jag är envis som en åsna men jag skulle inte vara där jag idag om jag inte var det  .

 

Men för mig känns det inte bra. Jag har haft det som en långsiktig målbild, att kunna jogga igen. Jag ville träna, svettas och kämpa som Karate-Kid, Rocky och alla andra de där gamla legendarerna. För att sedan slå alla med häpnad över hur jag lyckats...Att just Karate-Kid m.fl är karaktärer från filmvärlden som inte finns på riktigt det bekommer mig inte. Det finns riktiga människor som gör samma resor...Men tydligen inte jag alltså!

 

Jag har inte tagit till mig orden helt och fullt ännu. Jag har inte bestämt mig, jag har ine slagit igen dörren. För vem vet hur bra min rehablitering går? Kanske slår jag alla med häpnad och kan gör det omöjliga? Jag kommer nog själv rätt snart att märka om det är möjligt eller inte. Runt mig finns de tröstande människorna igen som säger

- Ja, men huvudsaken är väl att du kan vara ute och gå igen och tänk att nu har du äntligen fått dessa operationer, utan de hade du säkerligen blivit kvar i sängen!



Jo, de har rätt och så tänker jag själv också såklart. Jag är oerhört tacksam för operationerna och at jag lyckades med kampen att få dem. Men jag vill liksom ha det där långsiktiga målbilderna och drömmen om att bli helt återställd...Så jag fortsätter att drömma ett tag till tills jag påbörjat min sjukgymnastik och kan få en uppfattning om hurdet är ställt med min kropp och dess muskler och leder  

 

Kram och Kärlek

Pansen

Av Pansen - 17 december 2012 14:15

     

Oj, förlåt för att jag trodde jag skrivit text som jag inte hade.....Men här kommer den iaf:-)

Jag ville känna mig lite snygg i dag så jag tog på mig kjol och tights. Det gick bra i säkert femton minuter, sedan skulle jag bära något...och hade ingen ficka att stoppa sakerna! Haha, jag borde egentligen ha snickarbyxor med verktygsbälte för när man har kryckor går det nästan inte att bära något.

 

Posten brukar jag tappa efter några meter trots att jag försöker klämma fast alla brev och tidningar i handgreppet. Ibland kommer jag ihåg ryggsäcken och då är det så klart inga problem. Sedan är det jämt en massa små saker som ska till övervåningen, ofta dotterns leksaker...Disk som jag själv ska ta ned från mitt sängbord. Jag bor nästan i sängen, den är bekväm, har höj- och sänkbart ryggstöd samt ett bord som är rullbart och högt och passar perfekt för kaffekoppen osv. Jag har TV i sovrummet och brukar flitigt spela in filmer och serier varje kväll och natt så jag har på dagen. Vet inte hur jag skulle klara mig utan TV...

 

Vid TVn har jag ställt vackra saker, det mesta är presenter från vänner och familj, jag kallar det mitt altare. Bild ovan. Jag tror det är viktigt att omge sig med vackra saker och de som betyder mycket för mig placerar jag på mitt altare, det är trots allt i sängen jag är mest. Jag har burit upp en del från vardagsrummet eftersom jag itne är lika mycket.

 

I sovrumsfönstret har jag vackra blommor och krukor, de är också något jag vilar ögenonen på. Jag har en väg utanför fönstret och då kan jag se människor som är ute och gå. Då kan jag drömma att snart är det jag som går där. Fast visst ibland blir jag sur eller rättare sagt avundsjuk när jag ser någon i 85 års åldern rusa förbi med sina stavar...Men snart är det jag:-)

 

Måste passa på att bekänna helgens synder som gett mig lite "ångest". Jag har rökt, vilket jag absolut inte får börja med igen då det försämrar läkaningen, jag har i princip bara ätit onyttigt hela helgen, (mycket sött) jag har inte tränat med hantlarna och jag har ökat morfinet för att kunna vara uppe och göra saker med familjen. Men det var så skönt när jag pratade med en kompis nyss på telefon för när jag bekände för henne sa hon enkelt:

- Äsch, det vore bara konstigt om du inte fick några bakslag och jag hör att ångrar dig och kommer vända detta redan i dag!

Så skönt de orden var och jag åkte genast på Apoteket och köpte nikotinplåster och ska abslout träna med hantlarna sedan jag mår så mycket bättre när jag följer mina egna "måsten". Det är bara att köra vidare och glömma snedstegen   



Kram och kärlek

Pansen

Bild på mitt sovrumsfönster.

 

 

 

Av Pansen - 16 december 2012 08:15

 

  • Kudde - som du lägger mellan knäna vid sidoläge. (Jag klarar mig inte utan det.)

  • Glidlakan - underlättar vid vändningar i sängen
    (Det får du genom en arbetsterapeut (fråga på vårdcentralen) som kan  "skriva ut" ett glidlakan.  i min kommun kostar det 200 kr per produkt, men då får man ha dem så länge man behöver...)

  • Satinlakan - kan fungera på samma sätt och finns på t.ex JYSK m.m

  • Höj- och sänkbart ryggstöd - om du tillbringar mycket tid i sängen så underlättar det oerhört mycket. Som t.ex när man ser på TV. Jag fick mitt "utskrivet" av arbetsterapeuten på vårdcentralen. Det är även bra om du får en sängbord på hjul så du inte sträcker eller vrider dig illa. (Vanligt nattduksbord hamnar för långt bak när man sitter upp i sängen.)

  • Tempurmadrass eller IKEAs Flokenes -  De formar sig efter kroppen och avlastar och minskar trycket samt underlättar blodcirkulationen. (Jag har den från IKEA och är mkt nöjd, den är billigare)

  • Nästan "Liggläge" vid bilkörning - Det går myclket bättre sedan jag reglerade ryggstödet till att nästan ligga och köra. Det avlastar trycket ibland lägger jag en kudde bakom nacken också.

  • Stödskydd för bäckenet - Jag  har hunnit med mååånga olika, allra mest bäst gillar jag Serola-bältet som är stadigt och enkelt att använda. Det blir inte lika många "valkar" på kroppen med Serola-bältet och det är enklare att få kläderna att sitta snyggt. Jag brukar oftast använda ett längre linne som döljer bältet. Serola-bältet ett måste vid dammsugning och andra aktiviteter där det finns risk för snevridningar/låsningar.(Hon som lånat mina skydd tycker de är superbra och kommer köpa likadana) Här finns bilder:  http://www.serola.net/New-Belt/new-serola-sacroiliac-belt.html 
  • Stödskydd för ryggen Jag hade även alltid ett brett ryggskydd. Mycket skönt när man blir trött i ryggen och musklerna krampar, det avlastar mycket bra. Perfekt om man ska gå i affärer med hårda golv. Bra när du inte gör snedvridningar eller annat som ökar risken för låsningar. McDavids breda ryggskydd var "tunnt", smidigt och "gömdes" lätt under kläder. (Hon som lånat mina skydd tycker de är superbra och kommer köpa likadana)  Här finns bilder: http://www.globalsport.se/Mcdavid-Ryggskydd 

Av Pansen - 15 december 2012 09:00

Jag är där igen eller har varit senaste veckan. I en sovperiod när jag sover som ett spädbarn. Jag kan sova 13 timmar i sträck! Eller jag kliver upp och skjutsar barn till skolan, kommer hem sover 3-4 timmar. Kliver upp sätter på en disk- eller tvättmaskin, (så jag ska känna att jag iaf gjort NÅGOT!) Plockar lite saker, torkar bordet det kanske börjar göra ont så jag lägger mig igen. PANG...vakanr 2-3 timmar senare, har alltå somnat igen! Nu har jag haft några sovdagar (som denna vecka) där jag mestadels sovit bort dagarna. Det är bra för mig också när jag kommer i dessa sovperioder, för det positiva är att dagarna går väldigt fort!


Jag har varit i en liten svacka när jag tycker det är tråkigt att vara ensam och svårt att hittta på något trots kryckorna. Tänker jag så har sovningen underlättat för mig. Men jag tycker det är konstigt att jag kan sova så otroligt mycket och ändå somna på kvällen. Visst, kroppen läker när man sover, det håller jag med om och ibland känns det som sömnen räddar mig från att bli deppig. När det börjar "poppa upp" negativa funderingar är det som kroppens eller hjärnans försvar är sömn...Gäässp. När jag sover drömmer jag härliga drömmar och vaknar med ett leende på läpparna, klart jag mår bättre av det än att ligga och tänka negativt (vilket är väldigt sällan ändå).


Känner jag mig själv rätt så kommer nästa vecka betyda vakna nätter. Att jag måste kliva upp igen vid midnatt för att jag är jättepigg och sedan vara vaken framåt 03.00 Ja, det brukar vara så vaken- och sömncyklerna, haha. De stämmer också in på spädbarn, precis när man tror sig att forstått deras mönster och rutiner så ändras dem! När jag haft bebisar har jag bara sagt till alla att det är "ingen idé att försöka styra spädbarn, det är bara att hänga med, go-with-the flow". Visst kunde jag också bli avundsjuk och lite stressad när någon i mammagruppen berättade att deras lilla somnade 20.00 på kvällen och sov hela natten till 07.00


Mina spädbarn har alltid tyckt att natten är tiden då man ska äta. Jag ammade ofta varannan timme på nätterna och var som en zombie på de där mammaträffarna. När jag fick andra barnet struntade jag till och med att gå på dem för det var så mycket jämförelser. Jag valde att följa barnens rytm och jag visste att detta var en kort period av mitt liv. När det gäller barnen så har det varit rätt tänk, så jag försöker tänka så nu också...Så om nästa vecka blir så har jag sparat en massa julklappar som jag kan slå in. Denna vecka har jag bara tänkt på det flera gånger per dag, men så har jag somnat isället. 


Kram 

Pansen

Av Pansen - 14 december 2012 08:32

 

Sådärja... nu har jag klagat lite till folk i flera dagar så nu återgår jag till mitt vanliga "det är bara bra-svar". Jo, jag brukar nästan jämt säga att det är bra när någon frågar hur jag mår. Det är inte så att jag ljuger utan jag tänker positivt och är jag glad eller ska göra nåt kul då mår jag bra, trots kryckor och operationer. Men vissa människor har svårt med det, de vill gräva ned sig i det negativa och tror liksom att jag ljuger. Då brukar jag säga vidare att "jo, men jag är glad i dag och då mår jag ju bra osv" liksom förklara mig...


Mina föräldrar tycker så otroligt grymt synd om mig, på det där sättet som jag inte tål. De liskom lägger huvudet på sned och bara oj,oj oj osv...Visst jag är deras barn, men jag mår inte bra av att mamma nästan börjar gråta och bara ser det negativa. När jag skulle opereras höll hon tal under flera dagar som lät som om jag skulle dö. Till slut sa jag faktiskt "nu får du sluta för du GÖR mig nervös, jag ska inte dö".


Förra veckan frågade min pappa i telefonen hur jag mådde och innan jag svarat så sa han "ja, det är väl bra som vanligt med dig då, något annat säger du ju inte". Då slog det mig att aha, de tror att jag ljuger! Eftersom de är så där mycket tycka synd om och negativ så kan jag erkänna att jag kanske lite överdrivet sagt att allt är bra och dragit upp det positiva som händer också osv. Men nu hade det gått överstyr..Hmm, eftersom jag ändå befunnit i mig i en svacka så bestämde jag mig för att "erkänna det". Så senaste dagarna har jag erkänt till alla att" jag är less på kryckorna, att 10 veckor till känns väldigt långt, att man blir väldigt handikappad av dem", men sedan även tillagt att jag ändå är oerhört glad över operationen. 


Jag har "erkänt" till grannen, mina föräldrar och några kompisar. Det känns bra typ första två personerna sedan får jag ångest av att vara negativ. Det är nog inte min personlighet i grunden. Jag är mer problemösare, typ jag har svårt att kritisera t.ex ett nytt förslag från kommunstyrelsen om jag inte själv har något annat förslag till förändring. Min föräldrar de bara gnäller ser gärna i svart eller vitt och jag älskar gråskalorna och att se på t.ex ett problem ur många synvinklar och att kunna vara objektiv. När jag tänker efter så är det så att det ligger starkt i mitt yrke att var objektiv, jag är nog t.o.m utbildad i det;-)  

Så nu har jag gnällt klart och jag såg mamma och pappas förvåning i går när det var här med några bekanta och de liksom tar mina ord och börjar låta positiv och jag säger "nä, men det är jobbigt med kryckorna, jag kan inte äta yoghurt i sängen på kvällen och omständigt är det ". Så nu vet de, att jag säger till om det är dåligt, så kan de i fortsättningen tro mig när jag säger att det är bra. För det är sällan ALLT är dåligt, nästan alltid finns det något att glädjas åt. Om dagen är skit och svart kan man oftast längta framåt om inte annat! För min del är det ofta bilder om sommaren, stranden, sjön osv. Det är därför jag älskar mina drömmar när jag sover, för de handlar ofta om glädje, fest, sommar och sol.


Kram och kärlek

Pansen


Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25
26
27 28 29
30
31
<<< December 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se