Jag är så enormt trött och sitter och gissar vad det kan bero på?! Kanske för att jag slarvat med maten  och ätit jättemycket under julen, för mycket socker osv. eller att jag slarvat med vilan och pressat mig till max för att kuna vara med "på allt".

Eller att kroppen reagerar i efterhand på allt som varit med två operationer och en annan sak som hände mig veckan innan första operationen. Då jag var med om den värsta smärtan någonsin i mitt liv och jag tillbringade 4 dagar på en akutavdelning med en smärta som inget smärtstillande hjälpte emot, usch, usch, jag hann inte hämta mig från den saken innan den var dags för operationerna...Tänker jag så, tror jag att den enorma tröttheten beror på allt sammantaget...Tröttheten är förlamande, känns som tungan är svullen och jag ser lite dubbelt och gäspar konstant...

Jag ställde klockan i dag på 10.00 och det kändes bra att kliva upp innan solen var på väg ned igen, haha. Men senaste veckan har jag sovit till 12.00 eller 13.00...Jaha, nu hann jag inget mer just nu för nu ropar familjen att vi ska åka och kolla på en stor loppis...Gäsp, kul och det var ändå min idé. 

Ja, då var det eftermiddag och jag har kämpat mig igenom dagen med min enorma trötthet vi har varit runt på flera affärer men inga roliga saker utan kollat på skiftnycklar, elkablar och vattenkopplingar. Men jag låg hela dagen i går och då får jag dåligt samvete så idag har jag varit upp och försökt vara glad trots att hjärnan är som en seg, seg kola. Vi avslutade eftermiddagen med att åka på en stor loppis. Inget har jag köpt heller.

Jag funderar ändå på att åka i väg igen i kväll, att liksom pressa mig lite till, att vara en "bättre" mamma som är med. Att kunna pressa sig bero på att i morgon kan jag ligga och vila mitt bäcken med gott samvete! Mannen och barnen ska på ett vattenland och jag var SÅ duktig, jag sa NEJ på frågan om jag kunde följa med! Det var bra gjort av mig (säger en del av mig) och jag behöver vila kroppen efter detta "jullov". Att gå på hala stengolv med kryckor och att inte kunna åka vattenrutschkanor eller kunna simma känns bara öken. Ja, nu tog jag iaf beslutet att tacka nej trots att det finns en tagg av dåligt samvete...Det är också inte jag att säga nej...Men för min egen skull försöker jag tänka på allt jag faktiskt gjort med barnen och ofta ensam också. Men jag tror att vi kvinnor har så lätt för detta med dåligt samvete. Onödigt mycket lägger vi på oss själva. Jag har verkligen noterat och pratat med mina kompisar om detta för jag är inte ensam. Mänga män reflekterar inte ens över vissa saker och tycker det är helt befängt hur vi kvinnor kan känns osm vi gör...

Men det är ju synd att mitt yngsta barn inte minns allt jag gjort med henne eller dem. Hon minnns inte alla teatrar, lekplatser och badhus jag tagit med henne på. Ja, det är ju synd vore enklare för mig om övriga i familjen kunde säga..."Ha inte dåligt samvete, du har kämpat och och du har hittat på så mycket roligt och lärorikt med och för barnen. Tänk om fler mammor vore som du..." ja, ja det är ju bra att dagdrömma lite ibland också...

Kram kram