I går var jag på besök hos sjukgymnasten Thomas på sjukhuset. Jodå, mycket riktigt när jag klev in igenom dörrarna började mitt hjärta banka kraftigt. Gillar verkligen inte sjukhusmiljön, men jag kommer bli botad för snart blir det en massa sjukgymnastik, bra, bra.

Jag har lärt mig en del om att sitta i väntrum också. När jag parkerade betalade jag för två timmar trots att besöket var beräknat till en timme, men det är sällan mötet startar när det ska. Jo, en gång när dottern grät hejdlöst så jag blev 10 minuter sen från dagislämningen, då, den gången var natruligtvis min sjukgymnast och letade efter mig, haha så typiskt. Men i går var jag förberedd och hade även med mig en tjock bra bok. Jag satte mig tillrätta och började läsa. Hjärtat bakande så hårt sådär så jag tror att det ska synas genom tröjan. Kroppen är bra lustig ändå, den kommer ihåg min rädsla som jag fick i oktober 2012 när jag blev felbehandlad m.m och reagerar som att det är utsatt för hot och slår på alla stresshormoner. Morr, jag blir irriterad på hjärtat som rusar och bankar så hårt där jag sitter. Jag vill läsa och jag är inte rädd för min sjukgymnast och mötet ska bara bli kul för det var länge sedan vi träffades. Men det kan tydligen inte kroppen skilja på...

Men boken blir spännande och kommer in i den och läser på och tittar på klockan, en halvtimme över tiden, äsch, det blir förseningar när man arbetar med människor det är någon som behöver det och jag sitter ju ändå rätt bra för det är en mjuk soffa och inte en hård stol. Kollar på klockan igen nu är det över en timme sedan min tid och jag börjar fundera om jag tagit fel? Nä, jag är så säker att det var kl.10.00 den 8 januari. Men då känner jag hur hjärtat slutat rusa och banka att jag är lugn, så skönt. Jag ber en annan sjukgymnast kolla om min sjukgymnast är där någonstans och snart kommer han vinkandes med telefonen i örat. Han visar in mig fortfarande pratandes i telefonen. "Ursäkta, det var en tjej med samma problem som dig fast ifrån en annan stad. Hon ville bara ställa några korta frågor, men det blev 45 minuter". Helt okej, svarar jag ärligt. Precis som jag tänkte alltså, man ska inte hålla på att reta upp sig i onödan. Var det en tjej med mina problem är jag bara glad att hon fick tag på "min" sjukgymnast eftersom han är en av de få som kan så otroligt mycket om den problematiken.

Det var roligt att få berätta om operationerna och att det bara gått bra osv. Som vanligt frågade han även lite andra saker som hur jag mådde i övrigt om jag hunnit bearbeta allt som hänt osv. Kändes toppen och jag tror verkligen jag har det, bloggen är också en del av min bearbetning. Men för mig ger det otroligt mycket att kunna hjälpa andra, så det vill jag kunna göra mer av i framtiden. Ikväll ska jag träffa ca tio personer för att berätta och kunna tipsa dem vidare, det känns otroligt bra och ger mig en massa energi. Jag vet så väl vad jag själv saknat och vilka råd sjukgymnasten gett mig så det vill jag också föra vidare.  "Du skulle kunna skriva en bok om allt som du varit med om, sa sjukgymnasten. Haha, det har han rätt i, min historia började inte för något år sedan bara, den började när jag var ett litet glatt barn.

Det känns jättekul och spännande att få börja med rehabiliteringen, det är bara sju veckor kvar och sju veckor kvar av kryckor, tjoho  Till nästa möte ska jag ska skriva upp vad som ger mig energi respektive tar min energi, samt lite olika mål och förväntningar som jag har: typ sitta i soffan i vardagsrummet, handla på ICA Maxi, spela innebandy, haha, ja,ja, vi får se vad det blir, kanske blandat med visioner och realistiska mål.

Kram kram

Pansen