Alla inlägg den 12 januari 2013

Av Pansen - 12 januari 2013 11:34

Vaknade nyss och känner mig rätt stel och öm i dag, i går dammsög jag nästan hela huset, dammtorkade, och svabbade några golv. Jag vill så gärna göra det innan mannen kommer hem ifrån jobbet på fredagarna och nu var det länge sedan jag kunde göra det.

 

Dessutom skjutsade jag barnen med vänner kors och tvärs och allt det där gick hyfsat i går men i dag känns det i kroppen! Ländryggen är spänd och det strålar nedåt och knäna värker så jag kanske ska berätta om i går i stället. Mannen sa "det är ju helt fantastiskt för jag hörde hur du sprang i trappen, det var ett tag sedan sist". Ja, han hade rätt, men sådär tycks det vara för mig, helt plötsligt kan jag och då gör jag det utan att reflektera över det. Men vid påminnelsen var det en underbar känsla! 


Vi såg på tv i vardagsrummet också så jag satt i soffan istället för att ligga i sängen i sovrummet. Det är en av mina små delmål. Fast iofs största delen stod vi i tvättstugan för tvättmaskinen gick sönder, den tog in vatten men kunde inte tömma ut något. Så vi fick tömma den för hand, ah, en till sak som gett mig ont i dag, jag stod ju naturligtvis inte så bra och öste och tömde hinkar med vatten. Bra, då blir jag säkert bra i morgon igen! Jag tänkte också snälla laga tvättmaskinen det är en av det få saker som jag kan sköta själv ska jag bli av med det nu också i flera veckor om den måste lämna in? När vi nästan var på väg att ge upp så tog mannen i för femtet gången och blåste i en slang och pang, där kom en söt liten klump av innebandylinda ut och tvättmaskinen var lagad!


Nu fortsätter jag min att skriva om min händelse/berättelse från i går när jag var inlagd på akutavdelning i fyra dagar.


Svärfar hade åkt och köpt sugrör och en Coca-cola och en Red Bull eftersom de innehåller koffein. Jag kämpar med att dricka, men det är fruktansvärt att lyfta huvudet från kudden. Jag tycker att jag kämpat så väl och fokuserat på att dricka Red Bull när flaskan väl är slut är jag så nöjd med mig själv ända tills jag konstaterar att det tagit mig ett dygn att dricka 33 cl!! Jag får flera morfinsprutor den första kvällen och utan effekt och känner paniken växa, jag står inte ut! Ena gången suckar sköterskan och fräser:

-          Men ta fram benet då! När hon står med sprutan i sin hand.
Jag tar i för att få krafter att dra bort täcket och få fram benet. Det hade hjälpt mig mycket om hon hade hjälpt mig på samma sätt som jag alltid hjälpte patienterna jag vårdade när jag var undersköterska.

Runt midnatt föreslår jag att jag ska få prova att ta brustabletter med Citodon. Sköterskan kommer in med två vanliga Citodon tabletter och jag tänker fel igen, nu kommer jag börja må mer illa, koncentrationen av läkemedel blir för stark när inget finns i magsäcken. Mycket riktigt, så har jag rätt och vinglar ut till toaletten där jag först knäar hårt i golvet och sedan kräks. Jag fortsätter kräkas och ber om mer smärtstillande. Till slut kommer jourläkaren från medicin, hon vill nu träffa mig istället för att ordinera saker per telefon. Hon tycker att jag verkar vara i dåligt skick, och hon har rätt. 

 

Jag får berätta min historia igen och hon undrar om jag har feber? Jag vet inte, ingen har kollat sedan jag kom till sjukhuset trots att det ingår i rutinkontrollerna. Läkaren ber en SSK att genast kontrollera det.  Jag tar av min blöta kalla handduk ifrån huvudet och hon sätter tempen i örat, nä, inget feber i mitt kalla öra;-) Har jag druckit? Hon tycker det är bra att jag fått Red bull och hon poängtar vikten med vätska och är nöjd att jag fått dropp....Hon skulle bara veta vilket tjafs det var om droppet. Hon säger att hon tror det är postpunktionell huvudvärk och att hon ska sätta mig på väntelistan så jag får bloodpatch på morgonen.

 

Tack, vad skönt äntligen någon som säger något vettig och lyssnar på mig. Jag känner hur kroppen kan slappna av lite och jag somnar t.o.m en kortare stund. När jag vaknar känns det bättre ända tills jag reser mig för att gå på toaletten, då kommer huvudvärken rusande igen och smärtintensiteten är så stark att mina ben viker sig inne på toaletten. Jag sitter på golvet en stund innan jag lyckas samla kraft och ta mig tillbaka till in fosterställning i sängen.

Svärfar kommer förbi på besök och berättar att läkarna har ändrat sig, det är inte längre aktuellt med behandlingen bloodpatch! Jag orkar inte ens gråta för det gör för ont jag känner mig så svag. Men inombords är jag är rädd, arg och ledsen. Jag vet inte att det betyder två dygn till av ovisshet och smärta innan behandling!

-          Hej, hej oj, oj är du så trött? Säger en läkare hurtigt på morgonronden.

Jag orkar inte förklara att jag varit vaken nästan hela natten.

-          Vi tänkte att du kunde sätta dig upp och äta lite så du kan åka hem sedan!

-          Ja, visst kan jag åka hem, men äta kan jag inte göra för då kräks jag och jag mår väldigt illa och känner ingen hunger för jag har så himla ont. Men jag åker gärna hem, biter jag av.

Då bryter en sjuksköterska in och vilken himla tur! Hon säger med bestämd röst.

-          Nämen, inte kan du åka hem, du kan ju inte gå, du klarar dig ju inte själv!

-          Jo, men hemma är det i alla fall tyst och där får jag krypa till toaletten det får jag ju inte här! Jag kröp hela dagen innan jag kom hit.

-          Nä, här får man verkligen inte krypa till toaletten!

 

Ingen säger något, helt plötsligt vänder hela flocken med vita rockar som kallas ronden och de försvinner ut genom dörren. Jag vet inget och förstår inte vad som händer nu. Jag tänker inte så mycket, smärtan är så stark att jag inte kan. Men jag hör alla röster och apparater som larmar och tjuter, alla ljud är förstärkta, det är som tortyr. Jag hör sköterskornas prat och skratt. Jag hör ständigt den dementa mannen som går fel hela tiden, som tar på sig jackan och ska gå ut för att gå hem, hur sköterskorna lirkar och lyckas övertala honom att ta av jackan igen men redan efter en kvart börjar samma procedur om igen, ibland blir han lite arg och höjer rösten för han förstår inte vart han är och varför. Allt dånar som ett tåg i en aluminiumburk för mig.

 

På eftermiddagen kommer en neurolog och undersöker mig hon lyssnar och är mycket förstående och försiktig när hon undersöker mig. Hon tror det är postpunktionell huvudvärk och ska genast sätta upp mig på väntelistan för en bloodpatch. Det där har jag hört förut om väntelista...Alla läkare som väljer att besöka mig, prata och undersöka mig säger alla detsamma, men de läkare som tycks ”köra över” de andra läkarnas beslut, de avgör mitt öde per telefon och träffar mig aldrig! Jamen, nu måste jag väl ändå få en bloodpatch när en neurolog en specialist på hjärnan rekommenderar det!?

 

-          Det måste vara jag som varit för dålig att uttrycka mig så att läkarna inte förstår hur det är med mig, säger jag ynkligt till svärfar som var med när neurologen undersökte mig.

-          Stuntprat, du förklarar mycket tydligt. Det är ju bara att lyssna på vad du säger men nu ska du ju i alla fall få hjälp, säger svärfar och jag ber honom åka hem för nu känner jag mig hoppfull, nu får jag snart åka hem till min sköna säng och fina familj.

 

Timmarna går, jag frågar tillslut en sköterska som kommer och sätter nytt dropp ska jag inte få min behandling? Nä, de skulle tydligen avvakta! Men vad är detta, tänk om jag skulle ha krafter då skulle jag börja skrika och sedan skrika tills det gav mig något så jag somnade. Hur länge ska jag lida, fattar det inte hur fruktansvärt ont jag har? Nä, de kan inte göra det. Jag är säkert en lättskött patient de behöver bara byta dropp-påse när den ena är slut någon annan vård eller omsorg får jag faktiskt inte och jag orkar inte larma, pratat och be om att jag behöver hjälp med att tvätta mig osv.

 

På kvällen hör jag min mans röst i korridoren. Det känns skönt, jag blir glad.

-          Vart ligger min fru?

-          Men du, det är faktiskt inte besökstid nu, den är slut! Fräser en sköterska till honom.

-          Jag har varit bortrest i jobbet och visste inte vad som hänt. Sedan får jag veta att hon åkt ambulans och ligger på sjukhus! Nu har jag lyckats tagit mig hit med flyg jag måste väl kunna få se henne i alla fall?, säger han tydligt och bestämt.

 

Jo, det fick han motvilligt. Han pratar tyst och gör inget väsen av sig till skillnad från alla apparater, larm och sköterskornas höga röster, han stör ingen! Det är som när man drar ur en propp ur ett vattenfyllt badkar. Jag faller handlöst i svag, tystgråt och berättar snyftande hur hemskt det är att inte få hjälp och inte bli trodd och hur ont jag har. Nu känns det faktiskt skönt att han är här, men jag ville inte vara till besvär och förstöra för honom i jobbet, jag visste att resan var viktig.

-          Men det här påhittet att inte kontakta mig det måste vi prata om sedan. Klart jag vill veta om det händer något, säger han.

 

Ja, det återstår ju lite till, fortsätter i morgon.

 

Kram och kärlek

Pansen


Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards