Ska försöka drömma om den här rosa jättevallmon och längta till sommaren;-) I torsdags fixerades min vänstra bäckenled, denna gång blödde jag mycket, men slapp att bli totalt "omtöcknad" efter operationen. Jag är mycket, mycket mer medtagen denna gång, har det tungt och hittar ingen ställning i sängen som inte gör ont. 

Har en stor utgjutning med blod på vänster höft, men den var som en halv fotboll stor och stenhård några timmar efter operationen. Jag har fått lagt in ännu en madrass i sängen så nu har jag tre madrasser och mängder med kuddar, prinsessan på ärten:-) Det känns som jag fått två rejäla hästsparkar i sätesmusklerna. I går bara grät jag, kunde inte sluta, kände mig så ynklig, rädd och oförmågen att ta hand om mig själv. En kompis skickade ett SMS, hon bjödin oss på vin och pratstund. Jag låg där i sängen och började förklara för min man att vi borde gå så jag fick nåt annat att tänka på...

- Men snälla gumman, du har genomgått en stor operation för bara nåt dygn sedan och du kan inte sitta. Vännen, jag förstår att du vill, men det går inte just nu, sa maken.

Jag började stortjuta, det var  som när någon drar ur en propp, jag hade bara varit tyst och gråtit för mig själv nu fick jag medlidande och förståelse och då var det kört, det bara forsade ur mig haha. Samtidigt fick jag ett nytt SMS där kompisen skrev att hon inte tänkte sig för, att jag kanske inte orkade som nyopererad.Det gick en 20 minuter av gråt och prat och jag berättade om min oro sedan mådde jag så mycket bättre! Suck, att jag aldrig ska lära mig, jag mår alltid bättre av att dela med mig. Men jag kände att min man gör så himla mycket, tar ledigt från jobbet och får mer press därifrån att jobba igen eftersom han åker med mig varje operation, fixar, grejar och tar hand om barnen och gör aktiviteter med dem, jag vill inte belasta honom ytterligare, men nu gick det inte att stå emot...

En del av sakerna som gjorde mig mer ledsen var att Sturesson som opererade mig ändrade från sex veckor på kryckor till tre månader och spådde läkningen från fyra månader nu till sex månader. Han sa att EDS-patienter (som mig) kan ha sämre läkning. Jag är nere i svackan just nu, men det vänder och för varje dag segar jag mig uppåt mot min väg tillbaka, men även idag är jag gråtmild och känner inte igen mig själv. När jag kom upp från uppvaket i torsdags stod det på mitt bord en påse med ljuvligt doftande te och en hälsning från en läsare här på bloggen, jag kan inte beskriva hur mycket gott den hälsningen gjorde. På dagen hade hon mött Sturesson och nu ska hon bli opererad inom sex veckor, uppsatt på akutlistan, så underbart! Hon kommer genomgå en annan slags typ så det blir spännnade att följa. Hon kommer få skruvar på bägge sidor samtidigt, jag har inga skruvar alls nu utan tre titanstag på varje sida.

Men så någon timme efter operationen skulle jag stiga upp på toaletten, då glider min vänstra knäskål en bit och sedan tillbaka! Att mina knän vill gå ur led sådär efter operetationerna måste bero på att musklerna är avslappnade efter narkosen så de inte klarar att hålla fast knäskålen?! Eftersom samma sak hände med högra knäet sist så har jag nu två smärtande, risiga knän och måste hela tiden ha dubbla knäskydd!

Jag låg på höger sidan när jag opererades så höger revben, axel och sidan på nacken ömmar och smärtar. Jag har färska blåmärken på höger vad, säkert klämd under OP. Min opererade sida är mycket svullen, det står ut som en kudde på höft/rumpa och jag har stora blåmärken rumpan, höften och även en svullnad på ryggraden. Ja, förslåt men jag har sagt att jag är ömklig och gnällig och nu skriver jag allt...Höger sidan som opererades för ca sju veckor sedan klarar inte den ökade belastningen så jag har mycket smärta i ljumske, höft och ben. Magkänslan säger helt i från att stödja på höger sida men jag måste ju. 

I morse vaknade jag även med en blödning i ena ögat, så särskilt snygg är jag inte, haha. Men som sagt...nu är jag på botten och för var dag klättrar jag sakta uppåt. Jag har mycket att berätta för denna gång blev jag inte så groggy så jag kan nog ganska bra återberätta om tiden på dagkirurgen sakerna innan operationen samt på uppvaket...t.ex. somnade min urinblåsa även denna gång? Haha, jag hoppas verkligen jag orkar skriva allt i morgon så ni får läsa. Läkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor har många gånger sagt att detta är en tuff och stor opereration men det har ju gått otroligt bra för mig de två tidgare gångerna och det är jag tacksam för, det är bara nu det är tufft och det bästa det är faktiskt NORMALT ändå  

Kram och kärlek

Pansen