Direktlänk till inlägg 25 januari 2013

Opererationsberättelse del 2

Av Pansen - 25 januari 2013 08:53

I går var jag helt väck, orkade inget och bara somnade om hela tiden. Det är mer stelt och smärta i vänster höft/ben nu än för en vecka sedan och jag har t.ex svårt att klä mig. Jag vet inte hur länge svullnaden kan tänkas vara kvar?

 

Men den har ju minskat otroligt mycket, men det är en hård knöl som en grapefrukt kvar och den gör att hela benet känns stelt och är svårt att böja. I går kom svärfar-läkaren förbi, han hjälper oss mycket nu att skjutsa och hämta barnen eftersom jag itne kan köra bil än, han frågade hur det var med "fotbollen". jag sa att den är mindre men att det gör jätteont ändå.

 

- Ja, det förstår jag verkligen. Men hur är det med ditt blodvärde då? Det kan ju ha minskat en del när du hade så stor blödning. 

Toppen, tack tänkte jag, så säger vi att det är mitt järnvärde som sjunkit och det är därför jag bara vill gråta, sova och att huvudet tokspränger varje dag. Jag sa det till min man i måndags att jag ville äta lite järn eftersom jag är så känslig för svängningar och värden som förändras. Så idag ska jag be min man köpa järn eller så väntar jag till i morgon då jag ändå måste till sjukhuset för en bokad magnetröntgen (MR) av hjärnan. Hur sjutton ska jag kunna ligga still på rygg en timme under MR...Ja, ja det är bar att pina sig. Nu fortsätter min opererationsberättelse.

 

Torsdag 17/1 kl 14.30 Vaknar jag av att flera personer håller på att rättar till sladdar och pratar med mig…

- Anna, nu är du i din säng igen på uppvaket efter operationen.

Det är så bra att de säger det på en gång för man är ofta ganska förvirrad första tiondels sekunden. Jag försöker sätta mig upp eller vrida mig, men jag sitter liksom ”fast” av både smärta och apparater. Jag motstår min starka reflex som jag alltid får: att slita bort pulsmätare, blodtrycksmanschett och syrgasgrimma. Känner en kraftig våg av illamående skölja över mig, tror någon frågar om jag mår illa och jag svarar ja. Tror jag får en spruta i droppnålen mot illamående.

 

Somnar om…känns som de genast väcker mig igen…14.40…kan du titta på mig? säger en sköterska…Det är en ansträngning, man är liksom sååå trött men jag kisar i alla fall emot henne. Hör sköterskan säga till någon…”Nä, hon har precis vaknat, ingen idé ännu på en timme”. Kanske hon pratar med folk från avdelningen dit jag ska sedan eller med Sturesson?

 

14.45 får jag något mot smärtan, tror det bara är typ starkt Alvdeon . Somnar om…Får två varmvattenfyllda gummihandskar, det är jätteskönt för jag fryser lite, lägger de ena mot halsen som svider och bränner efter intuberingstuben jag haft i halsen under operationen.  Längtar efter en Bafucin som jag har i mitt klädskåp. Jag drar av mig syrgasgrimman för det svider med den kalla luften som blåser in. Det smakar och luktar precis som innan jag sövdes (starkt lösningsmedel), vet inte om det är syrgas eller den där starka smärtlindrande medicinen som gör det så.

 

15.10 Jag lyckas vända mig lite till höger sida, shit, vad det känns svullet och stelt på nyopererade vänstra sidan och större skulle det bli…Är du kissnödig?...Nä, säger jag och kommer samtidigt ihåg hur trassligt det blev förra gången med tappning och KAD och urinvägsinfektion…Snälla urinblåsa fungera, ber jag tyst. Jag har tagit av mig syrgasen, är det okej? Undersköterskan gillar det inte, men jag kan bara inte ha den på mig…Jag får ett gott glas Proviva blåbär. Jag håller redan på att få första  av två påsar med antibiotikadropp som är obligatoriskt.

 

15.15 - Är du verkligen inte ett dugg kissnödig, nu är det två sköterskor vid min säng, det börjar ha gått ganska tid nu sedan du kissade senast…11.15 det är 4 timmar sedan…Jag har ont och sköterskan går nu och hämtar en morfinspruta, hon tömmer halva och avvaktar. Suck, ingen effekt, sköterskan ger mig resten. Det är som kramp hela baksdian av vänster ben och jag försöker massera, samma känsla som det blivit varje gång.  Jag får ett glas Proviva till och de scannar blåsan med ultaraljud…520 ml deras ”gräns” är 300 ml…De drar ut mig i sängen alldeles utanför toaletten och säger att under tiden ska ringa avdelningen så jag får komma tillbaka. Det vill jag alltid, där har jag mina mediciner som fungerar läppbalsam och hudlotion (jag är så torr att de kittlar i huden).

- Oj, vad är det som gäller nu då, har inte din läkare varit här undrar den ena sköterskan.
- Nä, säger jag som inte vet att Sturesson redan varit till mig på uppvaket men jag sov djupt då så han fick gå. Men jag vet att jag får belasta 30 kg på den nyopererade sidan. Jag har ju redan opererat den andra för 7 veckor sedan.

- Åh, så bra att du visste det.


Jag måste godta sköterskornas vänliga armar att stödja mig på och även att den ena håller i min droppåse, jag ville gärna hålla den själv, i munnen, haha. De drar på vattenkranen och jag försöker blunda och andas, tänka på sommaren jag vill inte att det ska bli något hjärnspöke av detta…Plötsligt känner jag mig kissnödig, Yes, men va? Tre droppar var det allt? Dumma blåsa…Sköterskorna hjälper mig tillbaka och säger att de kanske måste tappa mig på urin, det är inte bra om blåsan blir uttänjd. Nä, snälla säger jag, jag har nog större blåsa än genomsnittet för jag kan hålla mig länge och jag berättar om förra gången, att det blev likadant och att jag fick åka hem med kateter. De känner medlidande för mig och säger att jag får en halvtimme till på mig och erbjuder fika så jag kanske slappnar av.

 

Skit, jag får inte åka tillbaka till avdelningen. Jag känner hur min migrän gör sig påmind igen och vet att jag snarast måste ta en migräntablett. Jag får härligt svartvinbärste och mackor och jag unnar mig en sockerbit vilket jag tycker jag är värd. Trettio minuter har min blåsa på sig att börja samarbeta och sluta trotsa och tjura. Jag får mer påfyllning av morfin och nu äntligen tas den värsta smärttoppen bort.

 

Jag vill ju så gärna kunna klara mig själv och inte att det ska behövas två personal för att jag ska gå på toaletten igen. Frågar om jag får använda mina kryckor trots den sterila miljön. Just när jag ska bita tag i droppåsen tar sköterskan den och skrattar, du behöver inte tänka så där vi hade gärna kört dig ut i sängen igen också. Äntligen börja min blåsa samarbeta, inte fullt ut, men fullt tillräckligt. Jag scannas igen och nu är det 220 ml kvar och de säger att de kan ”släppa mig”. Jag blir så glad för migränen ökar och ökar, jag tål verkligen inte att vara utan vätska 4 timmar som det blev på förmiddagen. Bannar mig själv att jag inte sade till hur känslig jag är för de två tidigare gångerna läste de i min journal och jag fick vätskedropp tidigare. Men samtidigt är jag dum igen för i skåpet ligger min migränmedicin och eftersom jag inte klarar själv att ta fram den, ja, då blir det inget för jag vill inte be om hjälp!

16.30 Sköterskorna som varit med mig hela tiden på uppvaket kör mig upp till avdelningen, tar i mina händer och önskar mig lycka till. De känns så ärligt omtänksamma.

Jag ser en brun lite påse på mitt sängbord, vad konstigt, vad gulligt har min man lämnat den?
- Tepåsen är från en tjej som varit här flera gånger i dag och frågat efter dig, hon har precis gått.
- Men åh, det är ifrån en läsare på min blogg, jag skriver om de här steloperationerna och hon har också träffat Sturesson nu. Känner en varm skön känsla i hjärtat, tepåsen betyder jättemycket. Jag tar min migränmedicin och en rejäl dos av mitt flytande morfin och ringer sedan min pappa och mamma denna gång är jag pigg och inte helt omtöcknad som sist då jag bara skickade ett sms till dem. Sedan ringer jag min man som sitter på ett närliggande hotell och ber honom komma och hälsa på. Sedan SMSar jag bloggläsaren och tackar för teet och vi skriver om hennes möte med Sturesson och att det snart är dags för henne att opereras.

Sturesson kommer vid 18-tiden och säger att jag blödde mycket och att han inte kan svara hur operationen gått först han ser röntgenbilderna i morgon. Men jag minns att jag svarade honom om att ”jag mår toppen och att bara känns väldigt svullet på vänstra höften”. Hmm, i dag en vecka efter svarar jag inte att jag mår toppen, det är så lustigt alldeles efter en operation är jag som typ lycklig att jag vaknat och lite smärta räknar man ju med, jag är iaf väldigt uppåt efteråt. Jag har dock som kramp i hela vänster baksida av rumpa, lår och vad och tänker be min man om massage så kramperna lättar.

-          Ja, det är så gulligt att din man följer med varje gång, säger Sturesson och jag håller med, han är verkligen ett stort stöd.

 

Jag ligger och funderar om jag ska orka byta om från landstingskläderna till mina egna, så jag ser lite bättre innan min man kommer. Men så tänker jag sjutton också, jag har precis opererats, skit i samma om jag ser hemsk ut just nu. Men jag haltar ändå in på toaletten och smörjer in mitt torra ansikte, släpper ut min fläta så håret blir lockigt och sminkar mig lite. Jag reagerar på att min rumpa liksom sticker ut som om jag hade en liten vänster sida. Jag får bilden av de tecknade Tom & Jerry och deras matte, man såg bara underdelen på henne jämt, stor, tjock med en massa valkar och klänning där valkarna dansade fram och hon i sjaskiga tofflor.

Min man kommer och vi gapar tillsammans över svullnaden, det är som en halv fotboll och den bara växer och växer. När jag lägger mig på ryggen ligger jag snett för svullnaden är så stor och hård att jag tippar, haha. Skönt att få en massa vatten maken fyller på tillbringaren flera gånger och jag är så otroligt törstig. Krampen baksidan av benet har släppt så jag behöver inte tigga om någon massage.

 

Kl.19.00 går min man och en sköterska kopplar på den andra och sista antibiotikapåsen, Cloxacillin, tror jag det hette. Så, skönt då kommer jag slippa droppslangar på natten för det är så lätt att trassla in sig i dem. När jag ska gå på toaletten slänger av mig täcket och ska eller om jag hinner vrida benen en aning känner jag hur vänster knäskål glider ut läge en sekund och sedan tillbaka till rätt position. Typiskt, j-vla knä, det är bara några veckor sedan det hände med höger knäskål.  Jag stäcker mig efter knäskydden som jag lagt på sängbordet och bannar mig själv att jag inte satte på mig dem på en gång så tar jag droppåsen i munnen för det går inte att skjuta en droppställning när man har kryckor och beger mig till toaletten. Nu känner jag verkligen hur hård och stor svullnaden är och jag känner smärtan på höger sida och tänker att denna gång kommer det verkligen bli tufft, att belasta en högra sidan som jag haft kontstans smärta i flera år och som opererades för typ 7 veckor sedan och inte är vare sig läkt eller rehabiliterad, nu ska den sidan ta all belastning. Precis som förra gången svider det rejält i armen efter en stund med antibiotikadroppet och jag minns att det varit likadant de tidigare gångerna.

 

Vid 22-tiden har jag druckit 3 liter vatten och börjar äntligen känna mig nöjd, haha. Men det börjar göra mer ont igen och även migränen gör sig påmind och jag kan inte ta mer av den bästa migränmedicinen Zomig då maxdosen på två tabletter per dygn redan är avverkad. Jag får ta Treo Comp som b.la innehåller koffein, blä, nu kommer det bli svårt att sova. Jag fyller även på med morfin och efter en timme av ”shit, nu gör det jätteont och ska jag måsta larma på knappen, det har jag aldrig” så lättar smärtorna och jag känner hur jag riktigt kan andas ut och pusta, så skönt. Jag är ensam på rummet så jag slår på TVn och men stänger ändå av allt ljud och letar efter program med textning. Det känns skönt och bra och jag längtar hem till min mjuka säng.

 

Kram kram 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - Tisdag 20 feb 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - Torsdag 15 feb 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - Onsdag 14 feb 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Av Pansen - 12 juli 2017 11:50

Jag startade gruppen på Facebook och blir så glad när ni skriver o tackar mig och är jag så glad över all aktivitet när alla delar med sig av erfarenheter och tips. Jag tycker det häftigt att vi nu är över 60 medlemmar i gruppen. Känner nu att jag vi...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se