Alla inlägg den 5 februari 2013

Av Pansen - 5 februari 2013 09:45




 

I somras köpte vid ett underbart sommarställe här är en bild på vårt bastuhäbre från 1700-talet, längtar dit   Jag tänkte att vi läsare befinner oss på olika steg i vår "trappa" med bäckensmärtor och problem. Just nu är det positivt för mig, jag vet att jag för varje dag klättrar uppåt på "trappen". Steloperationer av bäckenlederna räknas som tuffa operationer och lång rehabilitering och läkningstid. Men det är annourlunda nu, jag har dessutom kontaktpersoner jag kan söka upp om jag skulle få  frågor på Ängelholms sjukhus finns  vänliga och kompetenta sjukgymnaster och läkaren Bengt Sturesson. Men många andra dagar har sett mörka ut.

 

Men det har funnits dagar då jag inte haft någon att vända mig till. Jag har befunnit mig många, många gånger då jag inte vet vad som händer. Jag har också befunnit mig där då det inte händer något dvs. inga behandlingar var planerade eller läkare och sjukgymnasters ord som ekade i mitt huvud som  "jag vet inte vad jag kan göra för dig". De perioderna var fruktansvärda och jag kämpade med ångestattacker och rädsla. Jag fick själv ibland tankar som "mina smärtor kanske bara är inbillning?" eller "jag kanske känner efter för mycket" ,eller "jag kanske är extremt smärtkänslig?" I dag vet jag att det inte var så men då visste jag inget och ingen kunde säga något om min framtid. Därför tänkte jag dela mig av mina äldre dagboksanteckningar. Jag är mycket tacksam om ni också kommenterar har era dagar också sett ut på ett likande sett?

 

25 dec 2010

Nu har jag varit sjukskriven en månad för mina bäckensmärtor. Jaha, då var det bara att återgå till sängen då. Jag som ville så mycket, städa lite, plocka undan och sortera julklappar, tvätta. Det är inte så lätt att jag måste se mig besegrad och krypa in i grottan igen för att slicka såren...Varje gång bränner de salta tårarna bakom ögonlocken, ibland går det inte att svälja, suckarna blir för många och då trillar tårarna och jag känner ilskan tränga fram. Jag måste svälja och fortsätta trycka undan för jag är så oerhört ledsen egentligen. Det går inte att förklara, det finns inte många som förstår.



I går var det julafton och eftersom jag satt och stod i flera timmar så är det egentligen självklart att jag nu kommer vara sämre några dagar. Är förkyld också och har haft feber några nätter och i dag kom bihåleinflammationen. Har redan tagit två Treo Comp mot huvudvärken och har väldigt ont i ryggen och bäcken, men kan inte ta Citodon riktigt än, måste vänta ut Treo Compen. Har ont och är stel i höger handled och höger sida av nacken som jag höll på få en ordentlig nackspärr i går när jag skulle sträcka mig efter kaninen Smilla under bänken i tvättstugan. Det är nu två år sedan jag föll av hästen och skadade nacken och jag tror inte den kan läka så bra eftersom kroppen har så mycket annat med smärtsignaler från bäcken och rygg osv. Men värst är som vanligt ryggen som värker. Jag stod vid diskbäcken och tänkte att nu går den av. Benen blir så som tunga elefantben och jag fick lämna tvättmaskinen som jag skulle fylla och sätta i gång. Höfterna och bäcken värker. Tur att jag har bärbar dator nu iaf, så jag kan både läsa lite och skriva av mig:-)


Längtar till 8 februari då jag åker till Strängnäs och Dr Nyström för bedömning om jag får ingå i studien med steloperation av bäckenet. Så den 8 februari får jag domen som ger strategierna för framtiden, kommer jag kunna få tillbaka delar av mitt liv eller ska det bara fortsätta så här, att min sjukdom bryter ned mig och hela min familj?

 

26 dec 2010
Har dammsugit och torkat golvet i köket så nu gör det så ont, går inte att stå upp. Det är ungefär 1 timme i stöten jag klarar och jag känner att julafton kostade på. Min man undrade om jag ville med på ICA Maxi och handla, det hade jag gärna velat göra men jag måste hushålla något enormt med krafterna för kl.17.oo kommer mamma och pappa på middag och då vill jag inte ligga på golvet. Har tagit två Treo Comp för bihålerna dunkar kraftigt, så någon mer smärtlindring kan jag inte ta nu. Så jag måste bara ligga här och låta ryggen värka ut det värsta och tänka igenom allt jag vill göra och sedan välja det nödvändigaste, alltså går det roliga bort som att rensa och ordna i dotterns garderob. Suck, risken är ju att jag bara måste prioritera det tråkigaste och allt roligt måste jag lämna därhän...Höger ben värker så, det måste vara trasigt, ledbanden måste vara röda, inflammerade och övertänjda.

 

31 december - En fantastisk dag!!
Har varit ute i snön med barnen som åkt pulka. Alltså jag åkte ju inte med kunde iaf vara med så 5 åriga dottern kunde ha kul. Sedan gav jag förslaget och hjälpte så att dottern även fick åka skidor, kändes så jävla bra att jag kunde vara en bra mamma en stund! Jag tände ljus i utelyktorna och fixade vid vår infart med ljus och ljung, gick jättemycket! Jag gick i den djupa snön och slängde hö från kaninens bur i komposten, fixade med havre till småfåglarna och kärve vid björkarna. Sedan har jag plockat och städat inne och det enda jag legat är 30 minuter! Denna dag har varit lustfylld och en underbar dag -3 grader ute och jag kände lycka, en dag man verkligen vill leva, flera sådana dagar:-) I kväll blir det hummer och sniglar och cheesecake med familjen, som det känns nu kommer jag att kunna njuta till max, smärtan är inte så hemsk i dag. Puss och kram

 

2011
10 jan måndag
Förra veckan var vi i Örnsköldsvik på Paradiscupen och kollade när sonens och hans lag spelade innebandy. Först tis-ons på hotell och dottern var hos mamma och pappa sedan åkte i tillbaka allihopa och sov torsdag-fredag. Det blev en flykt från smärtan och vardagslivet, jätteskönt! Kryckorna låg i bilen men jag använde dem nästan inte alls. Fredagen kändes tuff, kroppen började säga ifrån ordenligt, inte alls konstigt för vi gick jättemycket och att sitta i bilen är ju inte bra heller. Förra veckan innan vi åkte vred jag till nacken så att det krampade och låste sig på höger sida under skulderbladet. Det var jättteläskigt och jag kunde inte andas, jag tror jag skrek och min man kom till mig i köket men han kunde ju inte göra något men jag blev lugnare av att han var där.

 

I morse vaknade jag 06.00 av migrän och tog 2 Sumatriptan 100 mg. Jag har fruktansvärt ont i käkar, nacke, skuldror och i muskler, bäcken och höfter också huvudet då. Hela min kropp är överbelastad av smärta och det ena avlöser det andra, som en tidsinställd bomb känns det. Även handlederna värker och känns instabila, benen värker och skinnet är alldeles ömt. Jag känner mig jättesjuk och räknar minuterna till mannen kommer hem så han kan ta över hem och barn. Har tagit Treo comp och Citodon, vill så gärna åka och handla för att baka ett bröd med ett lockande recept. Jag vill så gärna städa och plocka iordning dotterns rum som är så stökigt sedan hennes kompis var här förra veckan. När jag ringde min husläkare för att förlänga sjukskrivningen och få nytt recept på Citodon tänkte jag på hur mycket sämre jag är nu mot för sist...28 nov och sjukskrivningen började. Utvecklingen skrämmer mig enormt, särskilt när annat än bäcken gör ont. Usch, nu blev det tårar igen. Tycker inte att jag är värd detta, kan inte förstå varför jag skulle drabbas så här.

 

Jag har jättedåligt samvete för dottern i dag som är ledig från dagis. Jag har kort stubin och kräver att hon ska klara sig själv. Usch, det är tufft, det är det svåraste att hantera mitt dåliga samvete och skulden till henne. Med sonen är det inte samma sak, han vill ju aldrig att vi ska leka och så där och han ska ju fylla 13 år. I förrgår tog jag dem så de fick åka skridskor...Sonen förstod att jag hade så himla ont så han tackade så fint många gånger. När vi kom dit till hockeyrinken småsprang jag med klubban på isen till pucken, då ropade sonen "spring inte om du inte behöver"...Haha, gullkillen tänkte på mitt bäcken och han har ju så rätt, men det ska ju inte han som är 12 år som ska behöva säga till mig. Men så blir det, jag kan inte inse att det ska vara så här. Det var iaf jätteroligt och jag mådde så bra i mammahjärtat när jag var där ute med dem. Det var så otroligt jävla kul att få hålla i en klubba och skjuta lite puckar!

 

Jag är så förbannad att jag inte få leva mitt liv fullt ut och hur detta drabbar min familj! Fy, fan, nu storgråter jag, men det är nog bra att jag släpper fram sorgen ibland. Enda anledningen till att jag skriver detta är att jag hoppas kunna läsa detta om 1 år och att jag då kommer må så himla mycket bättre och att jag fått tillbaka delar av mitt liv. Jag är också väldigt rädd att min familj inte ska orka för jag orkar ju inte själv alla dagar. Är också förbannad när jag märker att jag inte är lika positiv och framåt längre... Men senaste dagarna har bjudit på sol och det är fantastiskt att se och jag längtar till våren och hoppas jag får läka min nyopererade rygg i solen samtidigt som jag vinner tillbaka delar av mitt liv! Puss och kram

 

Det är ändå braatt jag skrev för när jag läser detta kan tänka tillbaka och jag var faktiskt sämre då än vad jag är i dag som nyopererad och 6 månader kvar av läkningstiden! Någon som känner igen sig?

 

Kram och kärlek

Pansen  

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13
14
15 16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se