Direktlänk till inlägg 18 februari 2013

KBT-terapi var kanon - lärde mig att jag fick gråta och att jag inte var värdelös:-)

Av Pansen - 18 februari 2013 13:30

 

I dag tänkte jag berätta lite om hur bra det var att gå till en psykolog. Mitt motstånd var enormt och jag erbjöds flera gånger men sa nej och väntade och avvaktade tyckte att jag visste så mycket om mig själv och mitt psykiska och fysiska välbefinnande. Mycket av mitt motstånd berodde på att när jag var ca 18 år arbetade jag som mentalskötare på en psykiatrisk avdelning för människor som behandlats under ca 30 år och led av olika psykiska sjukdomar. Jag vet att det är helt galet tänkt men på något sätt hade jag en skräck att bli eller vara som dem....trots att jag på min höjd led av en deppression;-)

 

Avdelningen kallades "kroniska avdelningen", ja, läskigt men de flesta ansågs så sjuka och instutionsskadade att de aldrig skulle klara av ett vanligt liv i samhället. Vissa visste inte hur man bryggde kaffe eller lagade mat för de hade alltid vårdats på mentalsjukhus och liknande. Många hade ganska svåra sjukdomar och bälte och tvångsinjektioner användes relativt ofta och var mycket obehagligt. Vissa patienter var också mycket obehagliga och våldsamma. Nog om det, men att ha sett dessa människor och hur de levde har alltid varit skrämmande för mig. Rädslan att hamna sådär och tappa kontrollen över sitt liv och kanske inte bli trodd *rys*


Jag kom till insikten att jag behövde hjälpt sedan min sjukgymnast så vänligt svarat på mina långa och olyckliga och röriga mejl. Han skrev att jag gärna fick mejla honom när jag behövde en ventil. Han skrev typ "Jag tycker du klarat dig otroligt länge, men det är faktiskt en livskris du har och det vore konstigt om det aldrig kom en reaktion på det". Då kände jag att det stämde nu orkade jag inte reda ut allt själv och ja, det var en livskris, det stämde. Då kände jag också att detta är ju inte alls hans jobb, han är sjukgymnast och har det ändå så otroligt pressat. 

 

Så för ganska precis 1 år sedan gick jag hos en psykolog i kognitiv betende terapi (KBT-terapi) och jag trots mitt motstånd fann jag det mycket givande. Det var helt fantastisk och jag kommer alltid ha nytta av det jag lärde mig. Efter att jag hade haft en deppression (eller egentligen tror jag att hade jag fått fungerande smärtlindring redan då hade jag inte behövt anti-depp medicin ) och under några månader ätit antideppressiv medicin (vilket jag såklart hade ett ännu större motstånd från att börja med) kände jag själv att jag behövde stöd. Jag behövde hjälp att sortera allt som rörde sig i mitt huvud. Jag kände själv att det var ganska elaka tankar mot mig själv och jag kunde inte sluta tänka dem heller. De kunde vara typ "jag är ju faktiskt helt värdelös" och "jag lever mitt liv i sängen" och "Ingen kan väl ha glädje av mig" osv.

 

Så jag tog mod till mig och sa till min husläkare att nu skulle jag gärna vilja komma i kontakt med en psykolog. Efter några månaders väntetid hade jag ett möte med en arbetsterapeut och hon undrade hur jag klarade av allt som hänt? Jag som var så ung och med familj, hade jag fått hjälp och stöd? Då pep jag till henne att jag stod i kö till psykolog. Efter vårt möte gick arbetsteraputen direkt till min husläkare och "tryckte på" så redan nästa vecka fick jag komma till psykologen:-)

 

Jag var väldigt nervös för första besöket hos psykologen, hon var yngre än mig och glag, lugn och trevlig. Hon började att berätta att jag skulle delta i något som hette Kognitiv Beteende Terapi.

- Vi ska alltså inte prata om din barndom och eventuella andra problem som varit i ditt liv. Du kommer få uppgifter av mig varje vecka som du ska arbeta själv med hemma och sedan går vi igenom resultatet av dem tillsammans.

Det tyckte jag kändes så skönt, det fanns struktur och papper att fylla i, passar mig. Första gången ville hon såklart att jag skulle berätta lite om mitt liv just nu och det var svårt, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan satt och grät och snyftande fram hur det kändes. Jag skämdes och tyckte det kändes dumt att tiden rann i väg med mina tårar;-) Men hon sa att jag måste tillåta mig att vara ledsen och sörja och hon sa att jag gärna fick sitta hos henne och gråta varje vecka, haha. Men tårarna blev snabbt färre och färre. Vi besämde ockås att jag en gång i veckan med gott samvete skulle ta bilen och köra runt och gråta ut...de blev också snabbt färre sådana bilturer. Men mycket skönt att få ett okej och en lösning på allt som "bubblade" inom mig.

 

Jag fick berätta hur jag tänkte och mina tankar var "för elaka" mot mig själv. Jag tänkte "jag klarar inget" då fick jag i uppgift att skriva ned saker jag kunde göra och sedan träna på att istället tänka "just nu kan jag inte göra detta, men jag kan ju göra det här istället". Jag skulle omformulera och få så kallade alternativa tankar istället osv. Det kallas för negativa tankar och tankefällor. Många gånger har jag också en enorm skuldkänsla gentemot barnen eftersom jag inte alls kan vara den aktiva mamman jag vill vara. Då kunde det bli så att om dottern frågade "kan vi åka pulka" så bar jag på en sådan enorm skuld redan inom mig så jag liksom fräste över "men det kan jag inte" vilket såklart ledde till att jag kände mig ännu sämre och fick ångest efteråt. Nu fick jag jobba under veckan med detta att tänka igenom situationera som uppstod. Jag fick verktyg för hur jag skulle "tackla" dem och det bästa av allt DET FUNKADE  

 

Så jag vill verkligen rekomendera er att gå och prata med någon om ni är i det läget att tårarna allt för ofta stiger fort och svämmar över i ögonen, att ni känner skuld eller har ångest. Om man hamnar i sådan situation att man inte länge känner sig som en bra mamma, fru, vän osv då har man kanske hamnat i livskris och behöver lite stöttning för att ta sig uppåt igen   Jag har kvar alla mina pappaer och uppgifter jag gjort och kan därför titta och få hjälp av dem ännu i dag. Jag kan också se att jag är i bättre skick nu i mitt bäcken, för när jag började gå hos henne hade jag enormt svårt att sitta på stolen under de 45 minuter jag var där. Det fixar jag i dag.

 

Lite annat vanligt vardagsgnäll;-) Jaha, då har så äntligen min husläkare förnyat de andra medicinerna också, två veckor tog det. Suck, jag blir inte ens förvånad längre när jag såg att han skrivit ETT uttag på min migränmedicin Zomig med 12 tabletter. Herregud, jag har haft migrän sedan jag var 10 år och går hos neurolog som dessutom ordinerat förebyggande migränmedicin och den andra migränmedicinen Zomig tar jag ca 3-6 tabletter i veckan.

Så kommer det nog vara resten att mitt liv alltså är det ganska dumt att bara få ETT uttag på den, det kommer ju liksom inte att räcka särskilt länge. Det innebär att jag måste "beställa" den igen nu i veckan just med tanke på att det tar husläkaren två veckor att förnya. Ja, suck jag får inte bli besviken, det tar helt enkelt för mycket energi av mig;-)

 

Kram kram

Pansen

 


 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - Tisdag 20 feb 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - Torsdag 15 feb 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - Onsdag 14 feb 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Av Pansen - 12 juli 2017 11:50

Jag startade gruppen på Facebook och blir så glad när ni skriver o tackar mig och är jag så glad över all aktivitet när alla delar med sig av erfarenheter och tips. Jag tycker det häftigt att vi nu är över 60 medlemmar i gruppen. Känner nu att jag vi...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13
14
15 16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se