I dag är jag trött och ögonen bara rinner. Men jag känner att jag måste skriva lite eftersom jag inte gjorde det i går. Jag hade ännu en otrolig dag i går när jag gick i flera affärer utan besvär och utan kryckor. Hemma städade jag och grejjade mycket, låg nästan inget och trots det behövde jag inget extra mofrin heller. På kvällen hade vi besök och såg på mello tillsammans, mycket nöjd att Ralf Gyllenhammar gick vidare  

Fick några frågor från en av er läsare och tänkte skriva och besvara dem här istället så alla kan få läsa svaren.

När det gäller KBT-terapin jag gick på så var inte min man med vid något tillfälle, men det hade han säkert kunnat vara, men jag ville nog inte. Jag fyllde i olika uppgifter som jag fick på papper och dem har jag kvar, tanken har väl varit att vi tillsammans ska titta på dem, men det har inte blivit av  

Jag har haft min bäckenbesvär länge. I en dagbok från 2004 skriver jag att jag inte vet vad jag ska mig till, "Jag har ju provat allt" inkl. många olika anit-inflammatoriska läkemedel i kurer. Men jag hade tur besvären lättade och jag blev gravid och var rätt hyfsad ända till en mamma-barn-gympa när dottern var 8 månader då "small" "låste" sig mitt bäcken igen. En sjukgymnast jag gick hos som endast manipulerade mitt bäcken började väl prata om steloperation typ 2002 så jag bearbetade ditt i mitt huvud. 2010 fick jag rätt diagnos och förståelse av min otroligt bra sjukgymnast Thomas. Jag tränade då ganska mycket, 4-5 pass Pilates och 2-3 ridpass. Men jag blev allt sämre, Thomas ville att jag skulle ta bort övningar som gav mig smärta och tillslut fanns det inga övningar kvar...Jag hade "kört på" i ren envishet. På hösten 2010 kände jag åter igen "att jag provat allt" och Thomas höll med. Jag anmäldes till en studie med steloperation i Stängnäs.

I feb 2011 åkte jag till Strängnäs och fick besked av Dr Nyström att jag inte passade in i hans studie. Luften gick ur mig och jag levde i ett vakum några dagar. Var det så här mitt liv skulle se ut? Vem skulle vilja leva med mig då? Så det första beslutet jag tog om steloperation var enkelt och klart. Jag fick upp huvudet över ytan igen tack vare att min sjukgymnast Thomas ringde mig några dagar efter att jag kommit tillbaka från Strängnäs. Du ska få ingå i "vår" studie och få kortsisoninjektioner och sedan ska vi försiktigt träna upp dig igen. Jag fick tillbaka hoppet och min fighting spirit. Kortsioninjektionerna hjälpte inte och jag var i uselt skick, kunde sitta typ 10 minuter och det var otroligt tufft. Ingen smärtlindring fungerade. Smärtan gjorde mig "galen" och svag.

När hösten kom undrade Thomas om jag inte ville se vad Bengt Sturesson sa, kanske han kunde operera mig? Men jag var så less och ledsen att jag tänkte mer "det är ingen idé" nu hade jag helt plötsligt också börja tänkt att det var lite läskigt med operation. Här stod jag i ett vägskäl offerkofta och ge upp eller ta tag i det enda liv jag har! Men jag funderade och plötsligt fick jag åter igen tillbaka hoppet och min fighting spirit. Jag ringde Bengt Sturesson för att veta hur jag skulle gå tillväga eftersom min husläkare inte ens kunde ta reda på hur remisser osv skulle göras. Sedan tog jag kontakt med sjukgymnasten Thomas igen, så han tillsammans med en läkare skrev en remiss till en ortoped på mitt sjukhus. Jag hittade inget att läsa på nätet men jag fick höra historier om hur fruntanskvärt dålig man blev efter en steloperation av bäckenet. Att man måste ha hjälp av andra och en toastol i sovrummet. De avskräckte mig inte, jag hade bestämt mig att "slåss för mitt och min familj liv" jag måste få en chans till i livet, jag måste få steloperation! 2012 blev väntans år, 5 månader för att få träffa ortopeden på mitt jsukhus och sedan ytterligare 5 månader innan jag fick besöka Dr Sturesson. Alla historier jag fått höra om de tuffa steloperationerna har inte stämt. Redan nån timme efter operationerna har jag själv kunnat gå till toaletten och jag har kunnat sköta mig själv   Jag har nu genomgått tre operationer och det har inte varit några problem. Det var sååå mycket värre att ligga i sängen och har fruktansvärda smärtor och känna sig ensam och inte veta vad som kommer hända i framtiden.

Bengt Sturesson och min sjukgymnast Thomas tror min prognos ser mycket god ut. De säger att jag ska kunna slalom sedan och fungera normalt i vardagen (nu åker jag inte slalom så det kommer jag byta mot annat annat kul). Sturesson vill dock inte att jag löptränar, men jag tror det hade mer med mina knäbesvär och domningar i benet att göra än mina bäckenbesvär. 

Kom i håg att era kommentarer och frågor är mitt bränsle att skriva mer  

Kram och kärlek

Pansen