I går tyckte jag vi skulle åka till vårt sommarställe och se om vi kunde ta oss fram till våra stugor. Om det var oplogat skulle det betyda att vi skulle gå få gå ca 1 km. Packade ner Oboy och mackor och klädde oss ordentligt. Bilfärden tar ca 30 minuter och i somras gav den mig ganska mycket smärta, nu kändes det bättre.

Bilvägen till stugorna var inte farbar men skotrar hade kört upp ett bra spår. Min man sa att det nog var för långt för mig att gå, men jag tyckte att vi kunde gå så långt det gick och sedan bara sätta oss i skogen i solen och fika. Kryckorna gick inte att använda i snön så jag gick utan (ska ha dem ute 2 månader till). Men jag tog korta steg och gick ganska sakta. Det kändes bra trots att man småhalkade och sjönk ned i snön lite. Det tog 16 minuter att komma fram till stugorna sedan var det slut på skoterspåret. Min man och dotter villa ta sig genom djupsnön för att ta sig in i storstugan. Först sa jag att jag skulle sitta kvar (jobbar mkt med att undvika bakslag) men sedan sa jag vänta 3 minuter så hänger jag på! Det blev ytterligare några minuter att gå i makens fotspår i djupsnö, vi har 1,5 meter snö men man sjönk ju inte ned 1,5 meter i alla fall. Satte oss på altanen jag log så stort att det stramade i kinderna och ett lyckorus sköljde över mig. Solen sken, fyra plusgrader, snön droppade från taket och fårglarna kvittrade. Det var inte smärta jag kände bara lite tung känsla i benen och typ träningsvärk. Vi myste och pratade om sommaren och vad vi ville göra på det olika husen. Jag kände ett sådant hopp, denna sommar kommer jag minsann också kunna bidra och vara med i mycket mer  

När vi suttit ca en halvtimme kände jag att vi måste ta oss tillbaka till bilen, trötthetsvärken började sprida sig. På vägen tillbaka finns en rejäl lång uppförsbacke. Min man undrade hur det gick. Jag flåsade och sa att det bara var avsaknad av kondition och lite värk i de svaga musklerna i ländryggen. Det var så skönt att höra han och dottern säga att det var samma sak för dem. Det var inte jag som kom på efterkälken som vanligt heller, det var dottern, haha. Bilresan hem gick också utan problem. Hemma lade jag mig genast i sängen och var så otroligt glad och nöjd. Efter en timme kunde jag utan problem stiga upp och laga middag, många framsteg!

I morse eller i nu känns det inget särskilt, ingen ökad smärta bara träningsvärk. Jag har gått på promenad med min familj  Det bästa är att dessa prommisar kan fortsätta. Tänkte ta en prommis i dag också men så kom på jag på att jag lovat mig själv och min man att inte förhasta mig. Bara vanlig träning i dag, känns det bra ska jag ta en promenad med kryckorna i morgon.

Stabiliseringsövningarna jag gör 3 ggr/dag går jättebra nu, hjärnan har äntligen kopplat ihop muskler och nu hittar jag dem och kan spänna hårt. Åh, så bra det känns, ska göra ytterligare en sänkning i veckan av mitt långtidsverkande morfin. I oktober hade jag 60+60 mg Depolan/dag + 10 ml flytande morfin 2-3 ggr. Till helgen kommer jag ha 10+10 mg/dag och 10 ml flytande morfin 0-1 ggr/dag, stor skillnad.

Kram, kärlek och styrka

Pansen