I går vaknade jag mig stark smärta främst i ryggen och höger höft. Jaha, då var det dalen igen på berg- och dalbanan. Men kanske har ändå något positivt hänt? Jag brukar ju bli dålig några timmar efter att jag gjort mer eller dagen efter, nu dröjde det två dagar sedan min prommis i söndags  

Jag hade svårt att stödja på höger ben för det skar av skarp smärta i höft och ljumske. Skjutsade dottern till skolan och lade mig sedan med täcket över huvudet. Jag ville inte ta morfin utan hoppades på att få somna istället. Det gjorde jag, sov 3 timmar, smärtan var fortfarande lika stark men jag kunde gå utan att halta. För att klara av eftermiddagen med mer bilkörning, handling och laga middag var jag tvungen att ta en dos morfin. Maken såklart bortrest. Fast iofs vet jag inte om jag ändå hade sagt något till honom. Han har precis som jag var så otroligt lättad och glad över mina bättre dagar och den fina helgen. I går kom han hem tidigare från jobbet för att laga middag för han trodde att jag skulle vara så dålig efter prommisen i söndags, men då var det inte så farligt. Klart jag hade ont men jag hade trott att jag skulle ha mycket mer smärta och svårt att gå. Därför föll lotten på mig att gå på innebandyns föräldramöte, det var verkligen min tur för min man har fått tagit alla på slutet, samt alla stödaktiviteter som sportförälder baka sitta i seketariatet osv.

På kvällen var jag på föräldramötet, det är verkligen en av det värsta sakerna. Att stitta helt stilla på en hård och rak trästol. På flera innebandymatcher jag varit på sistone har jag varit så smart att jag lagt en stor mjuk kudde i väsken och sedan har jag suttit på väskan på den hårde läktaren. Då syns det inte heller och jag behöver inte käns mig så konstig. Men i går kom jag inte håg väskan med kudden  Mötet gällde en stor innebandycup som föreningen ska anordna. Vi hade fått tre kioskpass på 4 timmar vardera...+ att både sonen och dottern ska spela på olika hallar runt om i staden och behöver skjutsas osv. Det finns liksom inte i planeringen att en förälder kan vara "sjuk". Så hur sjukskriver man sig som förälder till sina sportutövande barn   Jag vill verkligen hjälpa min man, han kan inte fixa allt själv, han har haft så väldigt mycket ändå under min sjukdomstid. Han har det dessutom ett pressat jobb som kräver mycket. Jag får helt enkelt ta smärtlindrning och stå i kiosken 2 timmar per dag så att vi iaf avlöser varandra. Håller tummarna för att det inte ska lyftas och grejjas med kartonger.

De andra föräldrarna på mötet kände inte igen mig så de ville att jag skulle presentera mig, det blev ännu en träning för mig: "Jag har varit skadad så därför är det min man som fått gjort alla åtaganden här i laget. Nu är jag nyligen opererad". Jag bestämde mig för att säga det för jag vet alla undrar ändå när man går på kryckor. Sedan tänkte jag att om våra åtaganden i detta laget krockar med dotterns lag så kanske man kan få någon förståelse och kanske kunna byta eller styka pass  Hade detta varit innan jag blev så dålig hade det bara varit en rolig sak, som tidigare när jag stod i kiosken på hockeyarenan eller på ridskolan.

I höstas fick jag ett pass på ridskolan men det var precis när jag skulle opereras så jag var tvungen att smsa och be dem byta passet till våren istället. Jag kände inte personen jag smsade men fick ett sådant gulligt sms tillbaka om självklart och lycka till med OP osv. Nu när nya kioskschemat för våren kom ut hade de strukit mitt pass...TACK för förståelsen SFRK  Men jisses, vad jag ska ställa upp på ridskolan sedan när jag är "fit for fight" igen. Klubben och ridskolechefen Gittan har varit helt otroligt snälla under denna tid. Fått typ egna anpassade lektioner och Gittan har verkligen sett vad jag behövt, ibland bara skritta i skogen "för att lära mig ta djupa andetag" och ibland hitta mina muskler eller leta efter balansen igen. Åh, vad jag längtar till 17 juli, då har det gått 6 månader sedan sista steloperationen av mina bäckenleder och jag får rida igen! Jag kommer bli euforisk. I dag ska jag för första gången sedan januari följa med dottern till klubben på hennes ridlektion. Mmm, vad jag ska gosa med "min" ponny jag skiter om jag uppfatts som en fjortis då  

Jag VILL ju hjälpa till jag också. Jag har själv spelat innebandy samt varit lagledare för sonens lag och tränare för dotterns. För två år sedan fick jag avsäga mig att vara innebandytränare, det var (såklart) sjukgymnasten Thomas som fick mig att våga säga nej. Jag var i så dåligt skick, låg i sängen tog smärtlindrning och åkte till hallen, under träningen fick jag lägga mig på golvet emellanåt. Uppvärmningen och att visa de flesta övningar fick sonen rycka in och göra. Efter träningen åkte jag hem och kom inte upp mer ur sängen den dagen, ibland grät jag av den ökade smärtan. Ändå kunde jag själv inte inse att att det inte gick. Jag ville inte svika och barnen var så otroligt postiva och det var så kul att få lära dem och sedan se deras framsteg. Men det var nyttigt för mig att lära mig säga nej. Det var också skönt att berätta för de andra hjälp-tränarna om hur det var ställt med mig (jag hade såklart inte sagt något). Veckan därpå insåg jag att det var samma sak med hästarna jag skötte och red i ett stall. Jag stod och mockade och grät av smärta, kunde inte rida den dagen för jag hade så ont. Då fick jag ringa ägaren och säga att jag inte längre kunde vara medryttare. Men självklart, du måste ta hand om dig själv också sa hon bara och jag tänkte "var det så enkelt?". 

Allt roligt togs ifrån mig, alltså smärtan tog det i från mig men det var såklart nödvändigt. Jag fortsatte dock rida på ridskolan och det höll mig uppe. Där red jag bara, ingen sopning, mockning och fodring. Men det tog bara några månader till så ville läkaren som skulle ge mig kortisoninjektioner i de inre ledbanden att jag helt skulle sluta med "allt", gå på kryckor och komma ned i VAS-skalan (smärtskala). Som det var då ville han inte sätta kortisoninjektionerna för jag låg på VAS 7-10, han ville att jag skulle komma ned till 3! Det gjorde jag aldrig, jag föll istället nedåt och blev deppig. Lektionen på ridskolan och mötet med alla fina snälla människor var det som höll mig uppe och gav mig energi när den också försvann gick "luften ur mig". Jag märkte det inte själv hur det var...just det..det var sjukgymnasten Thomas igen...som såg att jag var på väg in i depression och han fick mig att inse att jag måste söka läkare. Fast iofs tror jag att hade jag stället fått morfin då så hade jag nog klarat det ändå, för det var smärtan som gjorde mig så svag och som man säger: "det gör så ont att jag blir galen".

Nä, nu tar vi något roligare igen. För några veckor sedan köpte jag ett par klackade vinterkängor. Jag har knappt kunnat ha något med klackar, det har varit för vingligt i bäcken och knän. Men dessa hade rågummi sula och stadig klack, dessutom var de nedsatta till 99 kr så jag köpte dem. Det går jättebra att gå i dem och jag känner mig lång och...normal. Hållningen blir faktiskt så mycket bättre, jag sträcker verkligen på ryggen. Min tanke var att träna upp lårmusklerna lite med dem, för det tar ju på låren med klackar. Har jag en bra dag går jag faktiskt bättre i dessa klackade kängor än utan klack. Blir så glad och hoppfull jag har så många fina sommarskor med klack och nu vågar jag hoppas att jag åter kommer kunna gå i dem  

kram kram

Pansen