Jaha, så var det dags igen för mig att rycka upp mig. Smärtan knaprar verkligen på både kropp och själ...Sportlov och helg innebar mycket ökade rörelser. När ni läser kanske ni förstår varför jag inte skrivit på några dagar. Jag har haft fullt upp med att lyckats klä på och sminka mig  Som ännu en gång tänkte jag skriva hur det faktiskt känns, så kanske mina känslor och ord kan vara till stöd för någon annan därute som också känner sig ensam och rädd... 

I lördags var jag på middag och satt "fint" i 7 timmar som tur var det hos en mycket kär vän så jag reste mig upp emellanåt och tittade runt i hennes hus osv. Det var så roligt, vi pratade en massa hästsnack och gamla minnen. Men jag har så svårt att förstå hur mycket kraft det även tar ifrån mig! På söndagen kändes jag mig ledsen men hoppades att det berodde på att jag druckit vin kvällen innan. Men tyvärr sitter känslan kvar...

I går var jag helt "väck", men hade ett bokat lunchmöte på stan med det företag jag ska börja arbetsträna på i slutet på maj. Jag fick gå långt från den parkeringsplatsen och sedan ytterligare ganska långt till matstället. Samma visa igen, trots att det var så trevligt att prata blev jag helt orkeslös när jag kom hem. Stupade i sängen och somnade, vaknade irriterad, ledsen och hade ont. Jag hade gått 3 000 steg, det brukar jag göra på en hel dag och då är det inga problem. Senaste veckan har jag tänkt mycket på framtiden och arbete osv. Hur bra kommer jag bli? Kommer min trötthet och kraftlöshet ge med sig så jag blir som förut? Har vaknat kallsvettig flera mornar. Jag kan säga att det är vidrigt att kallsvettas...

I morse kändes det likadant ledsen, orolig och irriterad. Hade ett möte inbokat 12.00 hos sjukgymnasten. Jag brukar alltid vara så glad och "taggad" inför det, men inte i dag. Kände mig helt likgiltig. Orkade inte duscha och göra mig iordning som jag brukar. Men jag ville inte säga hur jag kände till sjukgymnasten. Sist vi pratade var jag så glad och uppåt och träningen och framsteg kändes så bra. Nu kände jag mig bara...tom. Vi hade mycket att prata om och planera med träningen och framtida rehabiliteringskurs. Jag berättade att jag kommit på att använda stegräknare och att jag går ca 3 000-4 000 steg per dag. Det tyckte han var jättebra likaså mina benböj var riktigt bra för jag gör mig nästan i 90 grader. Någonstans mot slutet av mötet sa han att jag måste säga till om det tar stopp, om jag blir likgiltig och känner BLÄ för träningen. Han sa att då kan vi ta en paus men just nu är det viktigt att du kommer igång...Han sa en annan sak också som träfffade direkt "ibland använder man sina barn som tröstande nallebjörnar och då får det vara så, det kan vara bra". Då berättade jag för honom att sådana tillfällen inträffar ibland, när jag upptäcker att jag vill ligga bredvid dottern och bara lirka med hennes hår och se på barnprogram med henne. Men jag sa inte att jag varit så senaste dagarna. Men jag tror att sjukgymnasten känner mig så bra vid detta laget att han kände sig på att jag är lite nere nu. Han poängterade att jag måste berätta för honom om hur det känns, men at jag såklart själv väljer hur ingående jag vill berätta och att jag ska ställa frågor jag funderar på. Han sa "har inte jag svar så kanske någon annan har och det är bättre att berätta om ett symptom även om man själv tycker det verkar konstigt, det kan ju finnas fler som känner likadant".

Han berättade också att kroppen blir väldigt påverkad både fysiskt och psykiskt efter stora operationer inte bara som "min" steloperation utan även efter t.ex korsbandsoperationer i knäet. Att det tar upp till två år innan den hämtat sig efter en sådan steloperation som jag gjort!! Att det alltså är helt normalt att dippa och deppa helt plötsligt emellanåt. Tack, skönt att höra just nu när jag känner mig ledsen trots att jag borde vara så glad och lycklig. Det var jobbigt att se hur mycket träning som kvävs och hur mycket tid och tålamod jag måste ha för att komma igenom detta. Just när jag sitter där och försöker le och låta positiv säger han:

- Du måste komma ihåg att du inte hade mycket kraft och energi när du påbörjade dessa operationer. Du hade gjort en ordentlig "resa" innan du ens fick operationstiden. Att det tar på krafter för dig att göra saker och att du inte har några reserver att ta av. Men tröttheten kommer bli bättre. 

Mycket av det han sa är saker som jag själv funderat och tänkt på, men det är så otroligt skönt när han säger det. Då känner jag mig normal istället för konstig 

Jag började hemma att köra de nya övningarna, men det kändes mastigt eftersom jag var i det skick jag var. Fick känning av en migränattack, lade mig i sängen och fortsatte med stabilitetsövningarna för bäckenet som jag gör i sängen. Upp igen, göra middag inte kul men jag eftersom jag inte ätit på hela dagen och förresten inte i går heller så vet jag att jag måste tvinga i mig lite mat/energi. Försökte vara glad men berättade att nu har jag många träningsövningar och att det inte är så kul. "Jamen, tänk då på  mig som måste jobba hela dagarna, det är inte så roligt jämt det heller" Suck, i dag var den kommentaren inte så passande för mig, men han visste ju inte hur jag kände..."Jag fokuserar på att göra övningarna så jag kan spela badminton, det är bättre "morot" för mig"...Han sade även att det bara var att träna på morgonen då jag var ensam hemma såjag slapp bli störd av barnen...Jag suckade och svarade att det inte går att ställa in träningen efter klockan utan utefter hur jag mår...som i dag te.x när jag fick ett migränanfall då måste träningen vänta lite...Efter middagen försökte jag göra en ny benövning och benet skakade och det var så svårt och ansträngande...när jag hade kämpat och gjort fem stycken började tårarna bränna igen...jag hade 85 stycken kvar att göra!! Jag ropade på min man och han såg nog hur förtvivlad jag var men jag ville att han skulle se hur benet skakade fast jag bara skulle spänna lårmusklerna och lyfta upp benet. Han provade på sig själv och på dottern och slog fast att benet skakar om man gör det som jag gjorde...Så tydligen gjorde jag den på tok för noggrant...skönt...Jag lättade lite på mina egna instuktioner och kunde sedan göra 90 stycken med varje ben  

Nä, allvarligt vet jag inte varför jag är så ledsen, jag har tittat på kort på hästar som numera är döda och gråtit, jag har gråtit över vår katt som varit död i 6 år, haha. Sedan har jag gråtit och över alla år som gått, alla år som jag tappat, det gör ont när jag ser kort när dottern var liten och hur mycket mer aktiv jag var då. Jag får dödsångest och tycker åren går för fort att snart är livet slut, tänk när mina föräldrar dör osv...Men samtidigt bromsar jag mig och låter mitt mantra kliva in...SE framåt, det som varit går inte att göra något åt, framtiden ligger framför dig, du kan göra det här och det där med familjen istället. Tänk i höst när du får rida igen, när du starta upp akvariet igen...Så trots att jag har så många omkring mig känner jag mig så ensam nu med mina funderingar och oro för framtiden. Jag sade ju bara förra veckan till "alla" att allt var bra och att jag var så glad. Då kan ju inte komma denna vecka och bara säga att jag är ledsen och rädd...Samtidigt så tror jag att detta bara handlar om några dagar att jag kanske ska gråta ut lite till, så är det bra sedan. Jag fortsatte med resten av träningen medan jag hjälpte dottern med läxan, medan jag läste för dottern och medan vi såg på TV sedan kände jag mig så nöjd att jag lyckats göra den ändå, trots att jag fått övningarna klockan 14.00 och haft migrän och varit allmänt deppig. Så nu längtar jag till att göra träningen i morgon. Då ska jag byta om till träningskläder och försöka göra allt på en gång. Fast just det i morgon skulle vara min vilodag från träning för i morgon är det att följa med dottern till ridskolan och det räcker som träning för mig den dagen  

Stand and fight  

Kram och kärlek

Pansen