Alla inlägg den 15 mars 2013

Av Pansen - 15 mars 2013 14:00

Grattis till läsaren Maria som nu äntligen, äntligen fått sin operationstid för steloperation av sina bägge bäckenleder i Ängelholm. Är så glad för din skull vännen  Är också glad för sist när jag skrev om min smärta/dommningar i muskeln till höger om smalbenet (mitt högra ben) så var det ingen som kommenterade eller beskrev detsamma. Bra, då antar jag att ni har sluppit den smärtan  Känner ni igen att hjärnan "slår av ibland" och då kommer en sjuklig trötthet...

 

Men jag är ändå förvånad för jag trodde det skulle vara fler eftersom flera av er är överrörliga och kanske har instabila fotleder osv. När jag kommer en liten svacka som efterföljs den av enorm trötthet, typ skjuklig trötthet. Känns som tungan svällen så jag sluddrar, tja, typ som om jag skulle vara berusad. Det har hänt så otroligt många gånger nu så jag vet i alla fall var det är även om det är mycket jobbigt och frusterande. Det är enklare att säga till omgivningen att man har smärta säger man att man är så trött säger bara de flesta. ja,ja det är jag också...Men denna trötthet är något annat! Tröttheten har drabbat mig när jag tycker att jag klarat mig förbi svåra saker. Den kommer EFTER ofta när jag tycker att "nu är det äntligen bra". Den har kommit efter att jag haft det överpressat på jobbet, när något plötsligt hemskt hänt i familjen, efter att jag rehabiliterat mig efter olika kroppsskador m.m De första gångerna var jag så trött att jag itne hade någon hjärnverksamhet alls, alla känslor var bortkopplade!! Kunde inte ens känna rädsla för vad som hände. Efter några dagar blev jag jätterädd för fick ångest... Men nu blir jag inte rädd längre jag vet att detta är något som hör till den krokiga och guppiga väg jag färdas på...den som kallas livet. Life is a journey not a destination... 

 

Jag har analyserat tröttheten som att det är hjärnans skydd. Man måste sova/vila för att läka efter det som hänt...När kroppen varit utsatt för extra påfrestningar, det kan vara att den är stressad över hög smärta, eller av sorg osv. Här tror jag kroppen/hjärnan inte kan skilja på vad som är vad utan jag ser samma symptom av trötthet på några av mina kompisar. Den ena har drabbats av en traumatisk händelse då hennes 15-åriga son hastigt insjuknande i en hjärntumör. Hennes enda barn avled på bara några månader. Efter hans död imponerades många över hon stretade och kämpade för andra sjuka cancerbarn och deras familjer. Hon anordnade stora arrangemang som gav stora pengar (100.000-tals kronor!) hon drog i gång en fond som sålde olika saker som också genererade pengar, ja en stor kämpe och hjälte precis som hennes döda son (han ordnade under sin sjukhusvistelse gratis kabel-TV till hela barnavdelningen!).

 

Det är nu lite mer än ett år sedan sonen dog och nu har den där förlamande tröttheten drabbat henne. Kroppen/hjärnan vet bara att den utsatts för ett hot men inte vilken sort. Kroppen/hjärnan reagerar alltså på liknade sätt oavsett om det är en sorgeprocess man genomgår, eller att man genomgått en stor operation eller utamattningsdepression. Därför är jag glad att jag nu kan prata med henne och ge henne tips och förklara att denna hemska trötthet är på riktigt och att den hör i hop med året som gått. Jag bad henne sluta ösa i sig kaffe och Red Bull för det stressar den enerergilösa kroppen bara ännu mer. Drick måttligt med koffein och köp istället B-vitamin brus, öka på doseringen under några dagar, överskottet kissar man ändå ut. De som drabbas av kroniskt trötthetssyndrom behandlas med injektioner av starka B-vitaminer, så jag är inte helt fel ute  När kroppen tycker den utsätts för stress så förbrukas mycket B-vitaminer. När jag skulle opereras skrev hon till mig : "Jag skickar en av de finaste änglarna att vaka över dig" gissa om jag grät...I förra veckan kom ett armband med posten hon hade gjort det själv, pärlor, läderband och rosa pärlor som var söta dödskallar. Jag log hela dagen och bär armbandet dag och natt. Min kompis är en amazonkvinna, en överlevare och kämpe av rang 

 

Ska förresten själv köpa B-vitamin i dag eftersom jag varit utan i flera dagar. Har en annan kompis som mycket hastigt miste sin syster i mycket ovanlig och aggressiv cancerform. Det tog tre månader från diagnos till döden. Hon var 42 år och hade två små barn. För mig som ser detta utifrån ser jag faserna hon genomgår ganska tydligt. Det är hemskt att inte kunna göra något. Men jag har verkligen försökt med det som går, det som jag skulle uppskattat, att visa att jag finns, många SMS med bara kram, tänker på dig osv, lämna färdig mat på trappen till hela familjen, ringa och boka läkartid till henne, ordna recept osv. Jag kunde bara se på när hon genomgick djup rivande sorg, saknad och förlust, irritation som riktar sig mot annat och andra och ångest, oro osv. Hennes trötthet har inte slagit in med full kraft ännu. Hon har inte kommit dit. Hon har inte hunnit bearbeta vad som hände. Sedan har hon fyra barn som hon alltid såklart ger omsorg. När hennes syster insjuknade hade hon ett litet spädbarn som skulle ammas. Men hon, kompisen är också en otroligt kämpe, hon tog med sin lilla bebis och följde med sin syster varje resa och vårdtid i Umeå...Trots att jag inte alls genomgått deras helvete kan vi ändå förstå varandra mycket väl. Våra kroppar/hjärnor arbetar på mycket liknande sätt. Den ser inte skillnad på vad vi genomgått därför ser våra faser väldigt lika ut. Mitt i den chockartade sorgen, efter ca tre månader får hon ett telefonsamtal "Tyvärr har din sambo hoppat och dykt från en brygga. Han har brutit nacken". Sambon befann sig på en arbetsresa 90 mil hemifrån. Alla säger "vi förstår inte hur du klarat det". Nä, men vad hade hon för val? Men visst kändes det överjävligt att de även skulle drabbas av detta! Sambon kommer hem med en nackkrage varken kan eller får lyfta eller göra något. Hon som är mitt i sitt kaos måste ta hand om alla barnen, hemmet osv. Hennes sambo skickas till Umeå för ev operation. I sista minut ändrar sig läkarna och han slipper ialla fall den. Han kommer hem igen och har själv såklart genomgått några påfrestande dygn med säkerligen stor rädsla. Min kompis är en amazonkvinna, en överlevare och kämpe av rang  

 

Jag hade själv så mycket smärta att jag inte kunde lyfta och bära hennes lilla barn...Men jag försökte göra något i alla fall. Vi pratade och träffades mycket till exempel jag sa att du får vara precis som du vill, du får gråta, svära eller sitta tyst, allt är accepterat! Ja, när så mycket händer på kort tid förstår man ju verkligen att kroppen/hjärnan inte hinner med att ta in allt. 

 

Det skulle glädja mig om ni orkar kommentera eller skriva något om vad ni tycker om min analys av kroppen/hjärnans reaktioner. Känner ni igen det? Jag är ju inte läkare precis  

 

Ja, jisses vilka kämpar och hjältar det finns i världen!!

Tänker ofta på er J och O, några av himlens fina änglar...R.I.P  

 

Kram och kärlek

Pansen 

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se