Haha, vilken hjärndimma jag har! Jag var tvungen att själv läsa vad jag skrev här i går för jag kunde inte minnas...usch, många stavfel och missade ord var det i alla fall. Men det går snart över. I torsdags var jag på sjukhuset för ett besök hos den ortoped som skickade remissen till Ängelholm. Han ville kolla till operationsområdena och se hur det läkt, skönt att inte behöva åka till Ängelholm för det.

Han frågade om jag kände någon förbättring trots att det var så nyligen sedan jag opererat mig (12 veckor på dagen). Jo, jag har lite mindre smärta. Det var skönt att höra ännu en kompetent person säga att det bara är halvvägs läkt ännu och att det inte förväntas att allt ska vara toppen just nu. Då berättade jag om min oro och att jag blir utförsäkrad innan läkningstiden. Men han trodde inte det skulle vara några problem, det lät snarare som om han tyckte att det t.o.m var längre återhämtningstid för bäckenfusion samt det faktum att jag haft besvär så många, många år. Ja, det är ju en sak när någon frågar hur länge jag haft ont...vad ska jag svara? Brukar bli lite olika ibland svarar jag 15-20 år sedan, men det blev allt sämre för varje barn och efter att dottern föddes för 8 år sedan hämtade jag mig aldrig...Jag berättade också för ortopeden att allt kändes bra för två veckor seda men att jag då åkte på ett bakslag med överansträngning och han poängterade (skönt det också att höra) att jag måste ha tålamod och ta det lugnt så kroppen hinner läka. Toppen, jag börjar äntligen fatta det själv nu måste bara Försäkringskassan förstå det också  Besöket hos ortopeden tog ca 15 minuter och jag hade vilat hela dagen och mest lyssnat på radio för ögonen gjorde för ont för att se på TV. efter besöket åkte jag hem och somnade genast...Snacka om att min energinivå är lite low...Men ändå känner jag att det sakta blir bättre. Det där viruset eller influensan på Gran Canaria blev liksom droppen som fick min bägare att rinna över...

Min svägerska som också var med på resan höll på svimma på flygplanet hem, men som tur är fanns läkare där och flygvärdinnorna var snabba att agera. Det knäppa är att jag också varit ytterst nära att svimma dagen innan och vi misstänker att det var viruset som orsakade detta för svägerskan berättade om ytterligare en resenär som också hade drabbats och blev hastigt och mycket sjuk och sedan höll på svimma, verkligen helt sjukt  Endera så blev det blodtrycksfall eller så var det blodsockerfall, men läskigt var det. Jag är mycket tacksam att det inte hände mig på flygplanet i alla fall. Jag var istället ensam i lägenheten och kände att börja må dåligt, hörde hur det började susa i huvudet samtidigt som jag kraftigt började kallsvettas och bli kraftig illamående och hulka...Visste inte hur jag skulle bete mig, skulle jag springa ut ur lägenheten i underkläderna och försöka hitta familjen? Jag var tvungen att sätta mig på golvet och då lättade det lite. Så jag lyckades dra på mig en kjol och ett linne och snabbt gick jag till snack-baren och drack fort ett glas juice och tog en macka på stående fot. Sedan kom min man och fann mig skakande vid ett bord. Hela det där obehagliga tog bara några minuter och bara en gång som tur är  

I fredags ringde sjukgymnasten Thomas igen, han och kuratorn hade gjort bedömningen att jag inte var redo för smärtkursen, vilken himla lättnad! De har ju dessutom inte vetat om hur dålig jag var senaste två veckorna. Jag har ju varit så slut att jag inte ens fattat att min smärtkurs skulle ha börjat nu på måndag annars! Ja, tur för jag hade inte kunnat tillgodogöra mig den nu precis. Men jag berättade för Thomas om hur jag varit att jag åkt på en mindre "krasch" igen att jag kände igen symptomen, svårt att se koncentrera sig, köra bil, träffa folk osv. Jag sa att det var många saker som lett till "krasch", mycket oro för utförsäkran, fuderingar kring min framtid med smärtkurs, arbetsträning och oron om jag någonsin kommer få ett jobb igen? Kommer någon våga anställa mig? Vad ska jag säga på en anställningsintervju? Kommer jag orka jobba full tid? Gjorde jag fel som tillät mig sjukskrivas när jag gjorde? Skulle jag hållit ut ännu längre? Skulle jag sjukskrivit mig tidigare? Så otroligt måga olika jobbiga saker har flugit runt...Sedan såklart bakslaget med ökad smärta som ledde till träningsförbud=misslyckande, influensan, lite småtjafs på hemmaplan, det blev för mycket negativt. Sedan säkert också detta med att nattsömnen blev så störd, jag vaknade hela tiden, kallsvettades och drömde oroligt veckan eller veckorna innan vi åkte, det borde jag också tagit på större allvar för när jag blir så är det inte helt bra...

I alla fall så blev det som vanligt jag mådde så otroligt mycket bättre efter Thomas samtal kände att jag hade en ny plan och riktlinjer att gå efter. Jag känner hans stöd och nu även kuratorn för hon måste också har läst mellan raderna hur jag var/är ibland kan jag säga annat än hur det verkligen är...

Min nya plan som jag fick:
- Återuppta hela träningsprogrammet, men på 50% i en vecka och känna att kroppen hänger med igen. OBS! till mig själv VERKLIGEN känna efter vad kroppen visar och inte "straffa" den  

- Få ett svar från Försäkringskassan

- Meddela arbetsplatsen att arbetsträning blir framflyttad

När jag fick träningsförbudet under tre dagar så försvann min knä-, fot- och handledssmärta, jag snabbläkte och kunde redan dagen efter ta bort alla stödbandage och nu har jag inte alls ot, så himla skönt!

Jag skickar lite extra kramar och styrka till er två läsare som är nyopererade och till den läsare som fått sin remiss beviljad och kanske snart är på väg till Ängelholm för bäckenfusion  

Avslutningsvis vill jag självklart skicka

stryka och kärlek till er alla!

Kram Pansen