Direktlänk till inlägg 3 maj 2013

Om att acceptera och om att bita ihop

Av Pansen - 3 maj 2013 13:06

Fick ju ett mycket klok kommentar av en läsare att det handlar inte om att ge upp eller ej utan att acceptera. Så sant, så sant...men då kvarstår: Ska jag acceptera min situation eller ej?

 

Mina vänner ser på mig som jag inte kommer bli återställd, men att minsta förbättring måste ju vara guld värt för mig!? Absolut klart det är skönt att kunna handla själv eller sitta i bilen 30 minuter numera, men jag är ju långt ifrån nöjd...I helgen i stugan såg jag mitt badmintonracket och jag gick glad ut på gårdplanen med en boll i hand och slog bollen uppåt och fångande och slog uppåt och testade att smasha. Mycket kul, men svårt, eftersom jag inte vågade springa när bollen kom för långt i från mig (duktigt av mig att inte acceptera och INTE springa  ) Då kommer ju tankarna: kan jag verkligen tro att jag ska kunna spela badminton igen? Funderar och tänker och slår bort tanken och tänker "den tar jag sedan". Samtidigt tycker jag många i min omgivning ger mig rådet att inte göra något för att undvika smärtan. Men där kanske ni vet håller jag inte riktigt med...Självklart ska man inte gå på som ett ånglok och blir tokstraffad sedan för man gjort för mycket. Men jag menar vissa saker är värt smärtan och jag tror viktig att göra ändå, för om smärtan får ta över helt tror jag man kan bli besegrad.

 

1994 var året jag tog studenten min mamma var sjukskriven efter en wiplashskada med svåra nack- och armsmärtor som följd. Hon (precis som jag) bet i hop och arbetade 1 år efter bilolyckan som åsamkade henne skadorna och sedan blev hon jättedålig och var så den våren jag skulle ta studenten. Hon sa:

- Anna, jag orkar inte ordna med din student och bjuda hit en massa folk, sa hon ledset. Men jag var 17 år och även om jag hade mycket empati och var klok så var jag inte lika klok som idag  Jag var inte jätteotrevlig men jag bad henne snälla att vi skulle bjuda in släkt och vänner ändå, att jag och storasyster kunde hjälpa henne och vi planerade lättsam mat som vi även var med och lagade. Jag fick min fest och på natten efter mitt studentfirande skrev jag en lapp på köksbordet: Tack, tack snälla för en helt otroligt bra dag! Jag är så lycklig, älskar dig, god natt".  När jag ser tillbaka på det så förstår jag att mamma kämpade och bet i hop något enormt den dagen hon kunde inte ens lyfta en mjölkförpackning då med sin högra hand. Samtidigt var jag ung så jag levde livet ändå och deppade inte utan hjälpte mamma med mycket utan att han några invändningar om det. Jag fick min studentfest och ett minne för livet tack vare att mina mamma bet ihop och jag ska fråga henne om det var värt det. För mig betydde det oerhört mycket i alla fall. Självklart är min mamma den första att säga "Nä, lyft inte, gör inte det och gör inte det" för hon vet verkligen vad det kostar...Men jag bet i hop något enromt nu när dottern fyllde 8 år och det blev tre kalas och...det var värt det, hon fick förhoppningvis minnen för livet.  Sedan att göra som jag gjorde i förrgår när jag släpade en tung trä dörr kors och tvärs över tomten i stugan, det var inte smart och jag fick en smärre ångestattack på kvällen, tänk om jag förstört något i min läkning, varför blir jag så ivrig och envis? Men just det där med den tunga trädörren är ett mirakel för jag fick inte ont, jag kan inte fatta det men är mycket tacksam. För första gången inser jag att jag inte kan forcera på framåt och låtsas som att inget påverkas när jag gör för mycket eller bitier ihop och tränar trots att smärtan stegrar. Jag har nu fortsatt på motionscykeln i lugnt tempo och tänk vad underbart när jag får känna att det fungerar! Herregud, hur kan jag vara så trög när jag varit så dålig så länge? 

 

Såg reprisen av "Efter tio" i dag, det handlade om utmattningsdepression...hm, det har jag haft men det som förbryllar mig är att jag haft sådana symptom i omgångar liksom...Men det kanske beror på mitt sätt att bryta upp och förneka och ta i och förtränga och så går det ett tag och sedan faller jag utmattat ner igen? Jag har haft sådan symtom igen...och jag det enda jag känner är shit, jag har dessa symtomp mu och jag har inte tid, varför kommer detta nu när jag ska läka och rehabträna? Jag skäms och vågar itne berätta för någon hur det känns när den förlamande tröttheten slår till. I går tog jag två koffeintabletter men som jag vet, det är bara dumt det stressar de redan stressade systemet ännu mer...Men snälla jag vill ju rehabträna lugnt nu och sedan gå smärtkursen och sedan jobba och jag ska vara FRISK...SUck, det var min beställning det men så funkar det ju inte  

 

Jag satte själv ut mitt långtidsverkande morfin, Depolan i söndags och efter lite kallsvettningar på natten trodde jag det var klart. Men i går tog jag inget vid-behov-morfin heller så i natt fick jag verkligen utsättningssymptom eller avtändning haha, kallsvettades något enormt, vaknade hela tiden och hade "feberdrömmar". När klockan var 03 stod jag inte ut längre utan tog en mindre dos morfin och jag somnade gott. Usch, vad läskigt! Jag trodde inte att det skulle bli så, jag är ju alltså beroende av morfin utan att jag fattat det. Ska verkligen försöka minska doserna av mitt behov-morfin också. Men den stora utmaningen blir väl i höst när jag hoppas att helt kunna sluta med morfin. Ja, helg igen och då drar jag och mannen till stugan igen. Tonåringen stannar hemma och dottern ska sova hos min styster. Härligt med vuxentid. Jag har arbetat mycket i tanken att jag ska åka dit och läsa, ligga och sitta i soffan och lääääsa och vara still, så det så!

 

Trevlig helg alla och många många kramar

Pansen

 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - 26 december 2023 19:12

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

Av Pansen - 20 februari 2018 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - 15 februari 2018 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - 14 februari 2018 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards