Jaha, trots min kloka insikt av att äntligen sänka tempot på både rehabträning och det andra jag gör så har jag ändå jätteont igen. Förra veckan fick jag tillbaka huggen i ländryggen de kom hela tiden även när jag låg ner.

En dag hade jag fruktansvärd muskelkramp på vänster sida. Jag körde med TENS, gick en kort prommis för att få igång cirkulationen, satt i massagefåtöljen tog morfin, inget hjälpte men det lindrades i alla fall. Krampen släppte så ätnligen på kvällen. Då gick det att ta djupa andetag igen. Sådär med hemsk kramp det blir som typ ryggskott har jag inte haft sedan innan operationerna. I helgen gav jag mig själv träningsförbud i två dagar och tänkte att nu är det nog okej, men icke  Tankarna kommer och jag känner mig inte positiv som jag brukar. Jag känner mig rädd tänk om operationen inte hjälpte, skulle jag använt kryckorna mer, har det inte kunnat läka som det ska? Men jag har länge tänkt att jag ska gå till en naprapat som kan stretcha musklerna i ryggen för jag vet att det är snefördelade alltså vänster sida har i år legat i anspänning och kramp för att försöka väga upp den svaga sämre högra sidan. Jag frågade även Dr Sturesson om jag kunde ta naprapat-behandlingar och det kunde jag. Så jag ska kolla om han har någon ledig tid till veckan. Det ser ut som jag är rakare i kroppen nu i alla fall. Förut kunde man se när jag stod att jag var sned och ena armen hängde liksom över på kroppen istället för att hänga rakt ner med luft till kroppen.

Efter träningen på förmiddagen stegrade smärtan i högra höften (den sidan som ändå läkt längre) och nu börjar det krampa bak i ländryggen. Jag tänkte jaså din förbannade djävul du har  kommit tillbaka och utan inbjudan dessutom...(Jag har ju vilat, dragit ned på tempot, ändrat träningen). Suck, det gör ont när jag går, så jag vill inte gå. Det känns som om jag borde gå med kryckor igen för att avlasta. Sådan här kraftig smärta i höften har jag inte heller haft sedan före operationerna så det är klart jag blir rädd. Men nu känner jag inget motstånd eller panik över att kanske få träningsförbud eller order att leta fram kryckorna, jag gör vad som helst för att slippa smärtan! Jag vill inte ta en extra dos morfin heller sedan husläkaren sa att jag tog en sådan stor dos att om han skulle göra detsamma så skulle han nog dö. Haha, nu skämtar du sa jag men nä, han skämtade inte! Men jag vet om min tolerans mot läkemedel jag måste alltid få "hästdoser" för att få effekt och det är tyvärr något som är vanligt hos personer med EDS eller så är man överkänslig mot läkemedel vilket mina EDS-syskon är.

Det tar likson aldrig slut jag tror både jag, min man och omgivning tycker att det borde vara bra nu att somliga av oss inte orkar mer "komplikationer"...Ja, ja dags att inse igen att livet inte är en rak väg  

Kram kram

Pansen