Direktlänk till inlägg 22 maj 2013

På vingliga ben...

Av Pansen - 22 maj 2013 09:53

 

I dag på morgonen träffade jag en psykolog för att gå igenom lite av det datorprogram Livanda jag ska använda istället för fysiskt möte med en psykolog. Det hör i hop med smärtkursen som jag gå. Endera med start 3 jun i eller så i höst beslut tas när jag fått beslut från Försäkingskassan om jag får fler sjukdagar eller ej.


I morse gnällde maken lite över att han ville börja träna efter sitt ryggskott för ca tre veckor sedan. 

- Du, det finns träning du kan göra, jag tränar ju liksom varje dag, sa jag lite småleende. 

- Javissst kan jag stå så här och göra knäböj, men det ger ju inte så mycket förbränning, muttrade han tillbaka. (nu gör jag ju lite mer än bara knäböj och har lådor med träningsprogram för alla nivåer han kan ta del av + att jag kan agera hans personlige tränare )

- Men promenader kan du ta. Det är ju till och med jag rekommenderad för både nackbesvären och ryggsmärtan. Det är bara mitt bäcken som sätter stopp för mig, men jag går 15 minuter per dag i alla fall. Du kan ju bara gå för du har ingen bäckensmärta.

- Men jag får ont i ryggen när jag går, gnällde han som en blöt kattunge.

Det väckte så klart mitt högsta medlidande och jag vet precis hur det känns!

- Men du, gå försiktigt till en början och på mjukt underlag och det är mest träningsvärk du känner.

Jag tror inte att jag fick något svar och jag tro inte att jag ska säga något mer heller.

Ja, inte är det lätt att stå på sidan om, så som han gjort till mig och mina smärtor i åratal.

 

Jag har funderat mycket på det som sjukgymnasten sa att jag inte varit okej på 15 år. När han sade det lät det så otroligt och länge och jag kände inte så. Men ju mer jag tänker på det vet jag att det stämmer. Jag har liksom satt mig över alla mina problem och skjutit dem åt sidan. När jag högravid vred knäet för andra gången ur led gav jag det kanske tre dagar att läka och tro inte att jag använde kryckor eller nåt för att avlasta. Nä, amazonkvinnan haltade och rultade fram, jag var propphöggravid med så mycket vätska i kroppen att det skvalpade i fötterna. Jag tog ingen sjukdag när jag för tredje gången (lite våldsammare skador) vred mitt knä ur led på jobbet. Jag körde intensivt med rehabprogrammet och fick väldig smärta i det tidigare skadade knäet (som ansågs friskt). Jag tror jag väntade två veckor innan jag var tvungen att berätta för sjukgymnasten att det faktiskt gjorde mycket ont och att jag vridit det "friska" knäet två gånger ur led tidigare men inte sökt vård. Jag minns också att jag hade så svårt och ont i en armbåge som hela tiden låste sig i en maskin, men jag körde på ibland tänkte jag bara "smäller den av är jag ju ändå på sjukhuset" eller så lyckades jag göra övningen i maskinen så det såg normalt ut, men jag använde inte ena armbågen. Redan när jag var barn ville jag inte visa om jag gjort mig illa, jag tyckte det var pinsamt. EN gång grät jag på skolan när jag i hög fart sprang och kanade ut på asfalten i en lång backe. Smärtan och blodet kunde jag bita ihop för som 7-åring. Men inte när de gulliga tjejerna i trean som visade sådant stort medlidande och blev alldeles upprörda över hur stora mina skrubbsår var och de ville genast hämta sjuksyster, jag vägrade, de ville minsann hämta min fröken, men jag vägrade. De fick sproinga upp til skolsköterskan ändå för i lärarrummet fanns bara vanliga plåster och jag behövde typ förband. Minns också hur jag gick hem och hur mamma bara flög upp ur sin stol när han såg mina trasiga kläder.

- Åh, herregud vad har hänt?

- Då började jag gråta igen eftersom jag förstört mina kläder! Men då var mamma bara bäst hennes reaktion är något jag buriot med mig hela livet och så som jag reagerar mot mina barn.

- Men jag struntar väl i att dina nya kläder gått sönder, det är ju dig jag bryr mig om!   

Oj, oj jag har så många sådan här minnesbilder av hur jag förnekat mina problem med kroppen eller smärta. Så visst har min sjukgymnst rätt när han säger att jag inte varit helt okej eller tränat ordentligt på 15 år. 

- Visst, nu är det bäcken stelopererat men det är inte bara bäckenet vi måste rehabilitera det är hela kroppen och då måste vi även ta hänsyn till din elastiska och felaktiga bindväv...

 

Nu i morse när jag var på sjukhuset ansträngde jag mig för att gå riktigt. Oj, jisses, vad vingligt det är, jag förstår inte hur jag gått egentligen. Jag har gått mer på insidan av ena foten och gjort någon mycket konstig grej med den ondaste höften när jag gått. Men jag kan gå jättefort men då går jag inte rätt utan skjuter väl kroppsdelar och muskler och all världens håll. Ja, ja som den lilla fölunge jag är, kämpar jag på, till hösten kan jag nog gå, haha.  


Hos psykologen tittade vi på programmet och jag kände igen en del frågor sedan jag gick KBT-terapi förra våren. Det är jag glad för så jag förstår hur jag ska tänka och att det faktiskt kan vara jobbigt att tänka, komma till insikt och svara på vissa saker.

- Sedan är det en sak till, sa psykologen och fortsatte; det finns något som heter röreslerädsla. Då är man är rädd att göra vissa saker så man undviker dem i hopp om att undvika sin smärta.  Programmet och vi i smärtteamet kan ibland verka lite puschande för att man ändå ska prova och inte låta röreslerädslan ta överhanden.

- Mmm, men nu är jag nog lite tvärtom jag, sa jag och log.

- Jo, jag råkar veta det, så vi råder dig att tänka på det och inte bli puschad. Du måste ju istället lära dig att inte röra dig över din förmåga.

Men då har vi mina käre make som dagens exempel på rörelsesmärta...Han vill inte ens prova att gå en prommis för det kan ju göra ont  Dessutom är han som jag varit; inte hålla på och smådutta med töntliga små rörelser då kan det vara, nä, det ska vara hårt, intensivt och ge minst blodsmak i munnen.

 

Nä, nu ska tillåta mig lie vila i sängen för jag är inne på mitt femte dygn med tung sprängande huvudvärk och inget hjälper. Sedan nackspärren-smärtan på det och så klart rygghugg och höftsmärta, lite ömma ljumskar och inuti bäckenet. Men röreslerädsla, nä, jag får vila 1 timme sedan ska jag göra mitt träningsprogram innan det blir mentalstäkelse från hästarna på ridskolan när dottern ska rida. Åh, herregud vad jag längtar att få sitta på en hästrygg och helst ute i skogen, oj, oj blir tårögd när ja tänker på det. Tur att jag får fortsätta rida när jag läkt .

 

Bäst i dag: Mitt glada humör trots att jag så ont i huvudet och nacken!

Sämst i dag: Att åter upptäcka hur vingligt det är om jag ska gå "riktigt".

 

Kram och kärlek

Pansen  

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - Tisdag 20 feb 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - Torsdag 15 feb 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - Onsdag 14 feb 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Av Pansen - 12 juli 2017 11:50

Jag startade gruppen på Facebook och blir så glad när ni skriver o tackar mig och är jag så glad över all aktivitet när alla delar med sig av erfarenheter och tips. Jag tycker det häftigt att vi nu är över 60 medlemmar i gruppen. Känner nu att jag vi...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se