Ända sedan smärtkursen började har jag haft tung sprängade huvudvärk och nackvärk. Haft svårt att hitta något läge där nacken inte gör ont. Men det har varit så kul och stimulerande att få nya bänner att få teorilektioner och att få höra andra beskriva samma saker som jag själv funderat över (sämre minne, tappar osd osv) Men det enda som fått mig glömma smärtan i bäcken/nacke är när jag rört mig... och jag har ju rört mig en hel del på denna kurs.  

Vattengympa, "vanlig" gympa, motionscykel, Pilates. Så himla kul och tänk vad stark du blir, kämpa på!, alla här på kursen har ont och "de gör ju allt", tänk inte för mycket följ schema och gör det du ska! har min hjärna sagt. Sedan har varningssingalerna kommit med plötsliga insomningsbesvär, vaknat 1 timme innan jag ska upp osv, tappat aptit på grund för hög smärta och denna enerverenade värk i hela kroppen som jag kallar EDS-värk. Men jag har tänkt: "okej, detta är jäkligt tufft, men det går kanske över snart det är säkert lika för alla" samtidigt har jag tänkt "det går går inte, jag hinner inte återhämta mig, det blir för mycket av allt det goda" Jag har också tänkt att teamet skulle ju säga till om jag gjorde saker jag inte får och jag har ju sagt till både sjukgymnast och kurator att nacken inte varit så dålig på 2 år och att jag har väldigt ont. Under vattengympan höll jag armarna över vattenytan för att minska belasntingen på nacken men då sa sjukgymnasten till mig att sänka dem för att få motstånd jag tvingades säga inför hela gruppen att jag hade så ont i nacken, men jag lydde och tänkte att detta gör jag inte om, men jag såg till att vinka armarna i alla fall så att motståndet minskade.

På hemmaplan berättade jag förra veckan för min man om min oro över nack- och huvudvärken han sa:

- Äsch, dra inte för stora växlar nu bara för att du fått ont i nacken. Det är ju bara nu när det är tuffare träning.

- Men jag har ju haft ont hela sommaren! Jag vet inte hur jag ska komma ur detta med nackkramp och fruktansvärd huvudvärk. Jag har ju gått på muskelbehandling och blivit jättebra och sedan har krampen vuxit och brett ut sig för att leda till nackspärr och jag har behandlat och tagit muskelavslappnande hela sommaren för att det överhuvudtaget ska fungera.

- Oj, jaha, då har du verkligen dolt det väldigt bra, svarade han.
Det är liksom mitt dilemma, å ena sidan har jag lyckats med min plan. Jag har lyckats att inte "störa" familjen allt för mkt med min smärta och vi har kunnat njuta mycket av sommaren. Men samtidigt kommer ju sådana kommentarer såklart att jag liksom ska "köra på" och det blir ju fel för det klarar jag ju så bra själv att bita ihop alltså  Tyvärr är nog både min man och jag likadan på det sättet att vi sluter oss när vi har det jobbigt och frågorna växer och rädslan osv och sedan exploderar det. Det exploderade för mig igår, inför alla på smärtkursen!

Vakande med tung huvudvärk och nackvärk det var så starkt att jag inte riktigt kunde känna hur det kändes i bäcken/höfter osv. Jag kunde inte cykla på motionscykeln för huvudvärken som bara ökar vid ansträngning men jag gjorde mitt Pilates extra noga med alla "bäcken" övningar och bytte alla sit-ups mot andra övningar. Jag hade så ont i nacken där jag låg på mitt matta och jag blev rädd så jag låg där och pressade kroppen och grät så tyst och fint. Jag glömde tiden jag tror jag körde i 40 minuter istället för 20! Jag undvek noga min sjukgymnast för jag ville verkligen inte få frågan hur jag mådde och hur det gick. Efter det hade vi lektion och då kom huvudvärken och sprang ikapp igen och gav igen för alla träning den fått utstå  . Jg har faktiskt minnesluckor från stresslektionen som följde. Men jag minns att läraren undrade om jag gått, men då satte jag satt på huk på golvet med händerna över huvudet för jag hade svårt att ha ögonen öppna på grund av ljuskänsligheten. Det enda jag kunde tänka på var att ta mig till min naprapat under lunchen. Tur han känner mig för jag kunde knappt prata när jag kom in och tydligen så skakade jag av smärta. Han tyckte att jag var varm och tog örontempen som visade 38 i bäge öronen, vilket gjorde honom bekymrad.

- Det är så här min kropp gör vid stark smärta eller om den anser sig vara överansträngd, jag har hört att flera smärtpatienter är så här.

Naprapaten gjorde som vanligt underverk och fick domningarna och kraftlösheten i höger arm att släppa! Han tog även bort den irriterande öronvärken. Han sa att nackproblem kan även ge tinnitus, så okej, då vet jag varför det tjuter och brusar så vackert i mina öron också  Han får bort krampen i nacken och jag kan röra huduvet som jag vill igen. Skyndar mig tillbaka och upptäcker att lektionen börjat för 8 minuter sedan, shit, jag har inte mobilnummer till någon så jag kan förklara. Jag ser "min" grupp precis gå ut genom dörrarna i andra änden av sjukhuset det är mega långt. Jag kan bara inte skolka så jag börjar JOGGA ikapp dem och det gör jag också. Vi ska ha kroppskännedom och lägga oss ned på madrassser. Jag sätter mig ned och då PANG, kommer huvudvärken ikapp mig igen och ger igen för språngmarschen. Jag knappt prata, jag kan inte röra och definitivt inte lägga mig ned. Sjukgymnasten frågar om jag ska avbryta och gå tillbaka. Men jag kan inte tänka mig att ens vända på huvudet så jag bara sitter där och hon låter mig vara som tur är. Helt vidrigt, jag har varit sådär förut, det var i oktober när jag låg inne 4 dagar på akutavdelningen för att ryggmärgsvätska läckte (postpunktionell huvudvärk) ut när det tog prov (LP). När jag rest mig upp och gått några steg håller jag på att svimma och så brukar det inte bli. På vägen tillbaka kände jag samma sak igen. Jag får lägga mig i vilrummet och trots att jag säger att de inte ska bry sig och att de inte får hämta min sjukgymnast så är det väldigt skönt att hon ändå kommer två gånger. Jag hade inte tagit Paraflex eller morfin på hela dagen för jag ville att naprapaten skulle ha bättre förutsättningar (vilket han sedan sa bra var dumt för han hittar och känner ändå). När smärttopparna börja dala och jag känner den underbara känslan av att smärtans område minskar allt mer och mer kommer ilskan av misslyckande och jag blir så himla ledsen. Det som är bra med att gråta är att spänningar släpper än mer så när jag ska hem för att de stänger 16.00 är det riktigt bra.

Thomas Torstensson min ordinarie sjukgymnast ringde idag och som vanligt kändes allt så mycket bättre sedan. HAn är forskningsledig och skriver en avhandling om bäckensmärta viktigt, viktigt eller hur? Men nu är det vila och läka ihop som gäller jag tror att febern kanske kan vara borta på lördag om jag tar det lugnt. Nu ska smärtteamet träffas och så får de fundera hur mitt schema och träning ska se ut...så inget ont som inte har något gott med sig (stämmer ofta). Men jag känner snälla kan ni inte bara steloperera min nacke också? Om inte den vore så jävligt överrörlig skulle jag inte ha sådan här stora problem med den. Tyvärr har ju halva släkten samma problem och min mamma har stelopererat sin nacke och även min morbror...och både jag och syrran skulle också behöva en...Tur att jag döpte bloggen till steloperation så kan jag ha kvar den och skriva om vägen tillbaka efter en steloperation av nacken, haha.

Kram och Kärlek

Pansen