Nu har jag fått kalleslen för återbesök hos Dr Bengt Sturesson vid Ängelholms Sjukhus. Måndag den 23 september ska jag först kontrollröntgas och sedan får jag träffa honom. Jag tror han kommer bli nöjd.

Jag har så tydligt känt under senaste månaden att det är förändrat, dels så klart av alla stabiliseringsträning men även känslan av att nu är det läkt och det har lugnat ner sig med de spridda inflammationerna som fanns i ljumskar, höfter och ländrygg. Men Dr Sturesson sa att jag inte skulle känna så stora skillnad innan de 6 månaderna av läkningstiden gått. Jag fick ju inte rida eller göra något annat än sjukgymnastövningar innan egentligen. Men jag har en förmåga att förbise eller rent av förneka saker som sägs till mig ibland. Jag vill så mycket och fort ska det gå, och inte är det väl konstigt att jag är så hungrig på livet efter att ha legat så mycket i sängen senaste åren?! sedan vill jag tyvärr alltid vara mirakelpatienten, den som läker och tränar extra bra och under kan ju ske det finns ju alltid nån i rullstol som kämpar och kan resa sig och gå...  

Jo, iofs ska jag väl inte skriva att allt är bra och läkt för ländryggens muskler tycks ha svårast att förstå att de inte längre behöver gipsa in min bäcken och krampa. Men det har lugnat ner sig så pass mycket att nu kan jag själv många gånger kan få krampen/molvärken i ländryggen att minska. det är min naprapat som visat mig flera stretchövningar samt visat mig hur jag kan leta upp muskelfästerna i sätet och sedan lägga en tennisboll där det gör som jävligast ont. Sedan ska jag spänna sätet 5 sekunder 5 gånger och göra likadant på andra sidan. Det är både skönt och jävligt på samma gång men det bästa det hjälper  Nu hoppas jag bara komma så långt med nacken också att den lugnar ner sig och musklerna slutar tokkrampa så att jag själv kan utföra djup muskelbehandling på muskelfästerna i nacken, pannan och käkarna. 

För att min man och jag inte skulle fortsätta vara tysta och inbundna mot varandra föreslog jag att vi skulle ut och plocka trattkantareller i går, vilket vi gjorde. Jag behövde röra mig för att få blodcirkulation och få just ländryggsvärken att släppa men jag tog det lugnt. Eftersom det var skitjobbiga dagar för mig när jag gråtit en hel massa kände jag att jag måste kunna berätta för min man så att han kanske förstår hur jag faktiskt mår. det gick bra jag berättade en del saker om att jag har så mycket tankar och funderingar och oro osv. Resultat Svampplockningen: Mitt syfte uppfyllt! Vi började prtat med varandra igen, det tog på nacke och armar visserligen men det var värt det, dessutom fick vi två fulla korgar med stora trattisar  På vägen hem 20.30 ringde min naprapat för att höra hur jag mådde, han hade verkligen blivit orolig i det skicka han sett mig dagen innan. Jag blev så förvånad verkligen gulligt av honom. Jag berättade att hans behandling verkligen hjälpt men att febern satt kvar. Han gav mig en massa tips och sa att jag måste hejda mig, jag måste inse att jag gjort stora framsteg senste 6 månaderna och att jag ska vara nöjd med det, jag får inte "rusa" iväg nu och hoppa över en massa steg...Nu har jag alla förutsättningar att bli bra och jag får hjälp på smärtkursen på sjukhuset men jag fick lova att jag skulle berätta på sjukhuset att jag är en person som VILL, VILL, men som måste få hjälpa att bromsa och tänka efter många gånger. Haha, han är härlig och så himla bra han också, men han vet ju också vad smärta är efter en biloycka som kraschade honom totalt. Det tog honom 3 år innan han kunde lyfta armen och i så dåligt skicka är iaf inte min nacke  

I morgon ska jag ge er lite tips som kan underlätta i vardagen, typiska kvinnofällor det som vi tror att vi "Måste" göra. Förresten på en föreläsning av min fantastiska sjukgymnast Thomas Torstensson berättade han om en filosof som  myntade citatet: Det finns bara två "måsten" i livet...välja och att dö... Fundera på den, det är inte så tokigt och att vi ska träna på att tänka jag VILL istället för att jag måste ju faktiskt dammsuga...

Kärlek och styrka

Pansen