Alla inlägg den 16 oktober 2013

Av Pansen - 16 oktober 2013 07:30

I går besökte jag ju den tjej vars berättelse jag publicerade i går. Det är verkligen helt sjukt att hennes läkare och sjukgymnast inte tror på henne och vägrar henne både sjukskrivning och Citodon (smärtlindring)! Hon hade foglossning och sedan har dessa symtom inte gått över utan bara förvärrats. Men läkare och sjukgymnasten tror alltså inte alls detta, men har heller inget annat förslag än möjligtvis ryggskott!

 

Vi pratade länge och hon tyckte det var skönt att få prata med någon som äntligen förstod och bekräftade henne. Under mitt besök ringde "min" sjukgymnast Thomas Torstensson upp henne (eftersom hon fått hans kontaktuppgifter och mejlat honom ang bedömning). 

 

På fredag ska hon göra ett återbesök hos Sin" sjukgymnast som då även skulle ha med sin kollega och de skulle fundera "vad det skulle göra med henne" och hon kunde ta med träningskläder ifall det blev träning!? Nu har vi besämt att jag följer med henne till detta möte. Jag vill bara säga:
- Vänta lite nu, håller ni på göra samma misstag igen som ni gjorde med mig? (det är samma sjukgymnast som gjorde mig så dålig att jag fick använda kryckor). Detta fall tycker jag är t.o.m enklare, eftersom jag inte visste vad jag led av. Men denna tjej är rätt säker på att det är bäckensbesvär hennes smärta har varit konstant sedan graviditeten 2005-2006. Snälla, ert enda mål är väl att hjälpa patienterna? Se nu till att skriv att ni behöver hjälp med en bedömning istället för att gissa er fram med kanske felaktig träning. Denna tjej har lidit nog, nu räcker det hon måste få rätt hjälp och behandling! Vad tor ni om det upplägget?


I går fick jag tre nya mejl av läsare (tack  ). Tyvärr är alla berättelser lika tragiska och sorgliga och handlar om onödigt lidande och krigande för sin rätt till ett drägligare liv! Det är srogligt när det inte ens behöver vara så här. Jag har fått tillåtese att publicera två av dem och kommer lägga ut den första i morgon!

 

När jag kom hem var jag nog trots allt ganska förbannad när jag tänkte på oss alla och alla läkare osv. som hånat och nedvärderande "klappat oss på huvudet". Framförallt funderade jag mycket på hur jag ska gå vidare, hur ska jag lyckas skapa debatt osv? Helt plötsligt försvann halva synfältet och ett sick-sack mönster upptod i bägge ögonen...SKIT, ett migränanfall med aura ( synbortfall m sick-sack mönster) Jag har inte haft så här med ögonen sedan 1998 eller så har jag haft det och glömt det jag och mitt guldfiskminne när det gäller mina sjukproblem  

 

Jag lade in migräntabletter under tungan, släckte ned, bad dottern sluta sjunga på svengelska uncover jättehögt och lade mig och djupandades. Kände lite panik, hur kraftigt skulle detta bli? Lika kraftigt som när jag utreddes på strokeavd? Det är väl ett vanligt ofarligt migränanfall? Jag räckte ut tungan och skrattade och visade mina tänder, kände att jag hade känsel i ansiktet japp, jag vet absolut vad man kollar, haha. Ingen antydning till stroke, skönt. Maken kom hem tidigare från jobbet (händer aldrig) han stönade högt och ramlade ner i sängen, nästan ryggskott igen...Ja, ibland är det lite väl spännande liv...Jag tror jag nästan somnat till när Thomas, sjukgymnasten ringde för att checka av lite med mig igen. Han sade:

- Ibland nu trots alla dina bakslag känns som du ändå glider iväg och bara tänker köra på vidare utan att ta hänsyn till de fakta som du egentligen vet om din kropp och sjukdom...

Jag erkände att forfarande så försöker min impulsiva del av hjärnan (Thomas lärt mig även det) att ta över och bestämma men att jag nu iaf jobbar hårt för att den inte ska lyckas. Men jag tänkte det bara häromdagen att det är som jag plötsligt glider in in en stor välsmord oljebana, jag bara sugs in och halkar blixtsnabbt iväg. En del av mig tycks vill "köra på i gamla hjulspår" det är ändå trygghet och såsom jag alltid gjort. Det är som en del av mig inte bygga en ny väg med grus och sand i botten och annat skit för att det ska bli stabilt ända från grunden liksom...Ja, det där är en knäpp bit och jag skriver om det här eftersom jag vet att många av er läsare är som jag ni har fått bitit ihop och kört på för er egen överlevnad även om det inte ska vara så...När denna tanken slog mig att jag var på väg i tanken att fara iväg som en hal ojedroppe så insåg jag plötsligt. Jag jämför mig själv hur jag levde tidigare och mitt så rika och aktiva och lyckliga liv men sanningen är att det livet funkade inte så jäkla bra, min kropp funkade inte i det och jag kraschade även då- Som undersköterksa och blott 17 år gick jag iväg på alla luncher med en äggklocka för jag var tvungen att lägga mig och sova varje tillfälle som gavs för att orka.

 

Jag har nästan alltid varit helt slut i både kropp och själ när kvällen kommit och det är detta läge som jag jämför mig med nu! Jag är liksom inte nöjd med mig själv först jag är helt tom och slutkörd. Hela kroppen ska värka och skrika, då anser jag mig ha presterat bra och godkänt! Jag var känd som tjejen som kunde somna vart som helst och har faktiskt somnat på ett disco, i en hockeyhall under supporterklubbens trumma, i många olika föreläsningssalar på Mittuniversitetet, i källaren på KOMVUX, i soffan på Vårdgymnasiet och sedan somnat på kvällen plötsligt mitt i en mening. För att inte tala om alla filmer som vi hyrde som tonåringar, jag såg knappt slutet på någon och det var också allmänt känt det var också under tiden som folk roade sig med att dekorera den som somnade   Shit, detta inser jag nu...TACK THOMAS det var dina ord! Hmm, jag är alltså inte så juste mot mig själv som jämför något onormalt som normalt och jag vill alltså sträva mot detta konstiga beetende?! Ja, jag har nog en bit kvar att jobba med men nu har ju kommit fram till dessa klokskaper dessutom med en helt mosad migränhjärna, haha.

 

I all fall när Thomas sjukgymnasten ringe så pratade vi inte om att jag varit på "hembesök" hos en bäckentjej och jag sa absolut inte att jag ska gå med henne till sjukgymnasterna. (så läser du detta Thomas så ser du nedan att jag har det under kontroll och det gör att jag inte klättrar på väggarna och äter murbruk eller dyl. istället;-)

 

Enligt min rehabplan ska jag ska se till att lyckas ta hand om mig själv först innan jag "hjälper" andra för mycket  Men jag tror Thomas förstår mig bättre, jag tror att han förstår att detta ger mig energi och jag kan använda lite av den kraft och temprament och rastlöshet jag har. Och som jag tidigare kunde använda och portionera ut i mitt yrke som informationsansvarig, som innebandytränare, som idell arbetare för ensamkommande flyktingungdomar som revisor i informatörsföreningen på hästryggen i jogginspåret osv osv. Dessutom är det bland det viktigaste i PR-branschen är att tänka på timingen och nu är den helt RÄTT! Nu har lokalmedia beslyst detta och okunskap om bäckensmärtor har äntligen hamnat lite högre på lokalagendan (agenda-setting).


Mitt migränanfall lade sig snabbt tack vare migräntabletterna och instruktionerna jag fått av neurologen att genast ta tabletter och inte vänta på förbättring! Synen var delvis borta i ca 30 min och anfallet berodde inte på besöket eller mejlberättelser utan på att jag slarvat med maten och blev så förbannad och visste inte hur jag skulle kanalisera det!

Men en idé fick jag iaf, trots min omtöcknade hjärna  Jag kommer nu gå vidare med en idé jag har om ett upprop till vårdcetralerna! Jag ska få till att börja med en vårdcentral att själva boka in sig på en kurs om symtom vid bäckensmärtor och behandlingar genom t.ex det strikta rehabiliteringsschemat med särskild träning/stabilitsövningar så VC bättre kan hjälpa sina kunder (patienter). Det borde väl def. vara en win-win-lösning?

 

För detta är ett stort utbrett problem som döljs i mörkret. NU RÄCKER DET, det finns behandlingsmetoder som inte är steloperationer för miljontals kronor!!

 

Tyvärr gissar jag att bäckenproblemen även bara kommer att öka, så det måste finnas beredskap för nu är det så uselt. Min syster skrev ett SMS till mig i sommar om hur hon sökte djursjukhuset för sin hund som hade ont i benen. De fick stanna hela dagen, hunden skickades på röntgen (människan några månader), han fick smärtlindring (vissa människor tycks aldrig få det) sedan fick hunden träffa en ortoped (5 månaders väntetid i Sundsvall), när syster och hunden åkte hem på kvällen fanns en klar plan för hunden en diagnos, flera recept samt en plan att följa i månader framöver som även infattade en operation inom 1 månad!! 
- Jag är såklart tacksam för mina allra bästa väns-hundens mottagande och behandling i dag. Men jag kunde inte låta bli att tänka på att t.ex du fick vänta 15 år på allt detta och hunden bara en dag! Tänk om vården för männsikor kunde vara lika bra, sa min älskade livsmentor och syster.

 


Kram kram Pansen   

 

 

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se