Det kan inte hjälpas trots att jag gjort allt för att hålla den borta…Det går inte längre, jag når inte fram till min hjärna, det som sjukgymnasten Thomas oroades över. "Hur ska vi nå fram till din hjärna" Nä, det går inte nå fram till min jävla hjärna. Så jag tror det är den stora stickiga och stinkande offerkoftan som har lagts över mina axlar. Jag publicerar texten trots konstiga ordval och frustration bara för att jag tänker att den ändå kanske kan trösta någon annan som också har en riktig skitdag!?

Jag gråter och tycker allt så förjävligt, jag försökte men kan inte ens skylla på PMS. Förra veckan var en bra vecka jag mådde bättre och fick vara lite av mitt gamla jag, en glad och energisk tjej. Nä då jävlar ska jag straffas hårt för det nästa vecka, denna vecka alltså. Och, nej jag förstår inte hur jag ska kunna skita i all kreativiteten och energi som kommer när jag mår bättre. Det är en spiral av må-bra och lycka. Jag kan göra mer och jag känna mig nöjd med mig själv. Nu däremot hatar jag mig själv.

Under föräldramötet i går på innebandyn höll jag tre gånger på att få nackspärr. Satt på en hård träbänk, det var allt och inte ens det klarar min nacke! Efter mötet så kände jag att det måste ha offerkoftan som kom på mig, fan! Hörde mig säga att det var tufft med den stora cup som föreningen anordnade i fjol för jag var nyopererad och maken fick ta alla pass han arbetade hela helgen. Fy fan vad sorgligt och lågt inför alla människor! Jag var verkligen inte nöjd med mötet fortsättningsvis heller, kändes som jag fick stå för svars för föreningens organisation, vilket jag istället talade lite emot att det alltid kan göras bättre, att det blir bättre och bättre för varje år…Önskade att jag stått upp för mig själv och sagt att denna föreingen är i mitt hjärta jag har åkt som supporter till Piteå för att se A-lagsmatch, gått ledareutbildning, varit lagledare och ledare för innebandyleken städat stränder för föreningen och gjort allt annat som ålagts oss. Jag är verkligen inte någon smitare som en del tolkade det hela som...

Fy, fan fick ångest i går kväll och letade fram Neurokan (naturläkemedel mot nedstämdhet) och har börjat äta men det kan ta några dar innan effekt och nu sitter jag här och storgråter. Fick bita hop och handla på ICA för maken är bortrest i jobbet och mjölk och yoggi är slut och jag behövde posta det jävla brevet varför jag söker sjukpenning till F-kassan (det tår ju i läkarintyget och F-kassan har ju sagt att de bryr sig om läkarens ord så varför måste jag ens formulera mig). Behövde även ta ut pengar så jag kan köpa innebandystrumpor till dottern som har innebandy-fotografering i kväll, alldeles efter ridningen. Nä, verkligen inte schema jag pallar, jag vill bara skrika och sedan somna och vakna nästa år! Nä, det vill jag ju inte heller för jag har ju "dödsångest" och är redan så ledsen för alla av år av mitt liv som bara gått när jag legat i sängen.

En handläggare ringde från Försäkringskassan och meddelande att någon förebyggande sjukpenning kunde jag inte få under tillämpningsperioden av rehabkursen eller för tidigare i år i samband med operation. Det finns inga regler som någonsin kommer att höja min sjukpenning eftersom jag var arbetslös när jag blev sjuk, högsta ersättningen för arbetslösa är 468 kr men min SGI är 709kr! Ganska stor skillnad i pengar varje månad. Men "mina" handläggare fattar inte skillnaden det gör för mig. Om de iaf visade lite att det förstod hur jag känner så skulle det kännas bättre. Nu bara surrar de om att jag har högsta ersättningen 468 kr som man kan ha som sjuk och arbetslös. Finns inget i lagstiftningen som någonsin kommer uppgradera mig. Jätteledsen, få höra ord som arbetsförmedlingen och insatser och tillämpningar och begränsningar och FAN jag vill inte jag vill ha nån jävla specialsaker och specialjävla praktik platser och lära mig skriva CV och fan och hans moster! Jag är en PR- och kommunikationskonsult, en copywriter och informationsansvarig förstå hur det kändes när Arbetsförmedlingen föreslog att jag kunde få träffa någon som kunde LÄRA mig skriva ett CV! Nä, tack de insasterna vill jag inte ha.

Direkt från telefon till Kibe den nya sjukgymnasten på Teamed. Han undersökte mitt rörelsemönster med nacken och sedan fick jag göra övningar. Hela jorden snurrade, jag höll på ramla av Pilatesbollen. Nya försök och jag fick slagsida åt höger och började må illa och då satt jag bara still och rörde endast på ögonen! Så jävla hemskt, kände huvudvärken och krampen på höger sida komma och han bekräftade att jag nog skulle få ökad smärta och yrsel och illamående till en början. Hjärnan ”kopplar” på och använder fel muskler. Kan ju fetglömma att jag kan få några fina muskler genom hantlar, jag ska lära mig sitta först och sedan röra på ögonen utan att känna det som jag drabbats av stroke. Sedan, sedan när jag kan röra på ögonen då kan jag få börja träna med gummiband. Yes, underbart, då känns det som det är år 2008 igen. Jag har precis flugit över ett hinder och kraschat ned i marken med huvudet före  eftersom hästen jag red på i full galopp tvärnitade framför hindret. Jag får komma till en sjukgymnast och får mina första övningar som är att röra på ögonen, trycka bak huvudet osv. Nähä, det är alltså 2013 och jag har inte kommit någonjävla stans med min nacke.

I morgon ska jag till kvinnokliniken efter att ha skjutit upp det i månader, inte kul när jag mår skit för jag får ju troligast höra nåt mer skit eller får någon ny jävla diagnos. Känns just nu som jag bara kommer längre och längre bort från att vara normal. Men jag vet att jag har en ljus tanke med lycka och det är när jag tänker på mitt företag som jag drev månaderna innan jag blev sjuk. Jag hjälpte kunder med PR och information, gjorde lite annonser som copywriter osv. MM, så roligt det var, jag var någon, jag var uppskattad och jag var duktig. Just i dag är jag inte ens duktig på att vara sjukskriven. Bittert som fan att jag först lade ned företaget och sedan skrev in mig som arbetslös och sedan blev sjukskriven. Jag hade haft tusenlappar mer i månaden om jag sjukskrivet mig medan jag drev företaget istället för att första lägga ned det på grund av mitt hälsotillstånd. Men det visste jag inte då. Bittert att jag bet ihop...

Två och en halv timme har jag på mig att skrika och gråta sedan är det bra att bita ihop igen, ta dottern till ridningen, göra middag åka direkt till fotografering och möta föräldrarna på innebandyn igen. När det är så här känner jag mig så totalt ensam, jag har ingen att ringa till och bara gråta och egentligen skulle jag väl heller aldrig våga att ringa och förstöra deras dag. Allra helst skulle jag vilja att maken bara höll om mig, kramade mig hårt sa att han älskade mig och vi ska fixa detta, det kommer bli bättre. I bland mår du så här dåligt, men det vänder. Jag älskar dig. Men han är ju bortrest i jobbet, jag har inte ens sagt att jag bokat tid på kvinnokliniken, jag tänker att jag ska första själv ta reda på vad det är som gör ont. Skulle jag slippa en nya diagnos behöver jag inte ens säga till honom att jag varit där. Karln kan ju heller inte klara hur mycket som helst.

Nu känns det precis som ett migränanfall, huvudet spränger, men migräntabletterna kommer inte hjälpa för detta kommer ifrån nacken. Ögonen värker och det krävs mkt muskler för att hålla dem på plats. I kroppen har jag EDS-värk i knän, handleder, armar, fingrar och fötter. Ländryggen är stum och hugger och värker, minsta lilla fel och jag har ett ryggskott, i högra höften är smärtan skarp och strålar ut i ljumsken, det jävlas hela tiden. I smalbenet bränner det och värker. Och det värsta av allt offerkoftan sticks, är tung, jävligt ful och stinker mycket, mycket illa! Hoppas verkligen den har brunnit upp tills i morgon.    

Kram kram

Pansen

 

Pernilla

23 oktober 2013 14:40

Tänker på dig!! Du får ringa mig när du vill!!
Kram <3

Pansen

23 oktober 2013 19:19

Tack snälla, det värmer. Men jag pratar helst inte när det blir så här men skriva går bra;-)
Kram

 

Jessica Kulde

23 oktober 2013 23:13

Hej!
Vilken dag! Jag känner så väl igen allt du beskriver! Jag hatar verkligen de där dagarna, när livet stinker och jag sitter fast i äklig gegga. Hur man än gör så är allt fel. Då vill jag precis som du, lägga mig ner och sova, el varför inte frysas in. Ta fram mig igen när allt blivit bättre. Jag är verkligen dålig på att vara sjukskriven och ligga och vila. Däremot att jobba, vara kreativ o hitta på nya roliga saker det är min grej!
Hoppa du får sova inatt och att morgondagen kan bli bättre!
Tänker på dig!
Kram från Jessica

Pansen

25 oktober 2013 00:51

Tack snälla

 

Catarina

24 oktober 2013 11:04

Det är mycket du får utstå. Förstår att det brister ibland.
Jag hoppas verkligen att du snart får känna dig bättre till
mods!! Många många kramar!

Pansen

25 oktober 2013 00:49

Tack snälla

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...