I förrgår var jag på ett mycket surrealistiskt möte. Vi var sju stycken som klämde in oss i ett undersökningsrum på vårdcentralen! Det var två sjukgymnaster, en kurator, en handläggare på Försäkringskassan och handläggare från Arbetsförmedlingen, min husläkare, min man och jag!!

När vi stod och väntade i väntrummet fick jag känslan av att bara fly, att detta gäller inte mig. Snälla, låt inte alla har åkt hit bara för att prata om mig! Jag böjde mig fram och viskade till min man:

- Så mycket folk, för min skull! Det hade känts mer okej och natruligt om det var jag som kallat samman en grupp för att planera inför kommande julkampanjer på tv- och tryckpress.

- Va? Han bara stirrade leende på mig. Jag tror inte han förstod ett ord av vad jag sa eller tänkte. Det är första gången jag går till ett läkarbesök utan oro, det var skönt. Jag såg de bekanta ansiktena från "mina" sjukgymnaster och kuratorn och kände att de var på min sida, jag skulle inte behöva försvara eller förklara mig. 

- Det är jag som kallat samman till detta möte och jag tänkte att vi tar en runda runt och presenterar oss först, sa kvinnan från Försäkringskassan.

Jag tog ett djupt andetag och tänkte precis öppna munnen. När hon sa.

- Ja, Anna känner vi ju alla till, hon är ju huvudpersonen. Blickarna landande på min man istället. Ja, såklart, vad skulle jag säga? Jag hade iofs gärna sagt att jag är så mycket mer än en sjuklig patient och klient. Jag hade gärna lämnat mitt CV för det visar så tydligt en driftig, engagerad person  Det skulle tydligt visa att jag såklart inte vill vara sjukskriven, att jag hellre vill fortsätta mitt arbetsliv. Sist jag läste mitt eget CV tänkte jag bara WOW, har jag gjort det där? Shit, tänk om jag fattat hur stort det var när jag befann mig där! Men jag är i alla fall mycket stolt över mitt CV och vad jag åstakom på mina olika anställningar med både nya idéer och genomförande.

I dag var jag tillbaka på hästryggen, jag tänkte avboka en kvart innan för nacken är i så total kramp jag är så enormt trött i musklerna, jag hittar inget läge där det inte gör ont! Men jag bestämde mig för att åka ändå. Jag kan ju säga ifrån till hjälp och bara sitta och åka och mysa. 

- Anna, det är så synd att du är så otroligt orättvis mot dig själv! Jag ser dig bara glad och nöjd när du står och gosar med hästen. Så fort du kommer upp i sadeln spänner du dig och slutar andas och det bara skriker frustration om dig. Du vet att framrutan i bilen är större än bakrutan därför att vi ska fokusera framåt och inte gräva ned oss i det som varit. Jag vet vad du kunde och vad du gjorde förut, men du kan inte ta vid där och du var så sällan nöjd då heller!

I dag satt jag av hästen med en ro i kroppen och hjärnan. Jag hade bestämt att jag bara skulle skritta på långa tyglar men jag hade fått korta tyglarna samt trava! Jag travade och gjorde det mycket mer avslappnat och bättre än förra veckan! Tjoh, jag har travat.

Ibland känns det som alla männsikor runt mig har haft ett hemligt möte där de pratat ihop sig så alla säger samma saker. Men visst, jag är en öppen och känslig person så jag är säkert superenkel att läsa. Men det blir helt sjukt ibland. Som i går när syrran skriver ett SMS

- Passa dig så du inte får någon annans apa på din axel. Alla har sina apor på axlarna och så är det, akta så du inte plockar över apor på dina axlar som du inte behöver! 

Jag bara gapade! Jaså, den också, den om aporna, den har sjukgymnasten Thomas och dragit några gånger. 

Men mötet på vårdcentralen gick bra därför att sjukgymnasten Thomas berättade om min "sjukdomshistoria" och den andra sjukgymnasten och kuratorn om hur det inte gick så bra med smärtkursen osv. Även om det kändes jättekonstigt att det var mig de beskrev så var det bra kändes mer trovärdigt än om jag skulle försökt beskriva det där själv. Dock började nacken jävlas ganska omgående och huvudvärken kom insprängande så jag ville bara hem och försvinna under täcket, jag kan inte sitta just nu.

Maken tyckte mötet var jättebra och så proffsigt förberett av smärtteamet. Han har själv suttit på sådana möten som arbetsgivare och hade då inte lika bra erfarenhet. Så han sa hej då och åkte till jobbet. Jaha, är det nu jag var glad och lättad att jag min sjukskrivning inte ifrågasattes? Nä, jag känner ingen som helst glädje, bara sorg och en jävulsk krampsmärta i nacken. Just nu är det så jäkla tufft när maken säger hejdå och slår igen ytterdörren. Det blir tyst och jag känner paniken, hur f-an ska jag stå ut med smärtorna och ensamheten i nio timmar? Tidigare har tvn hjälpt mig att stå ut. Men med nackkrampen och sprängande huvudvärk kan jag inte koncentrera mig. Inget är liksom tillräckligt bra. Åh, om jag bara haft en egen naprapat i klädkammaren en som kunde och trycka på mina triggerpunkter en gång varje dag så att krampen aldrig fick ta över. Jag kunde träna och när musklerna drog i hop sig kunde jag bara plinga och då kom min triggerpunktsbehandlare  Det är det alldra bästa för då slappnar musklerna av och jag kan så tydligt känna hur smärtorna kryper tillbaka. Trots att vi verkligen inta har råd har jag bokat en truíggerpunktsbehadnling på nacken på fredag. Jag kan bara inte stå ut mer med detta. Men den välbekanta driftiga kraften kom tillbaka i går kväll. Okej, om nackjäveln har gett upp så ska jag f-n inte ge med mig och komma efter i min bäckenrehab, jag vill inte tappa det jag har fått! Nu ska jag fokusera på att sakta, sakta öka och bli starkare igen i bäcken/rygg/mage. Så 23.30 stod jag och gjorde lite djupare squats och de övningar jag inte kunnat gjort på hela dagen på grund av nacken. Så får jag itne göra enligt "smärtkursen" man ska inte träna på natten det ska man göra på dagen! Jo, absolut gärna för mig men under dagen hade jag så jävligt ont att jag knappt stod ut och då vare sig kan eller vill jag träna. Nä, jag tror inte på att schemalägga min träning, rent realistiskt är det bara att inse att då kommer allt för mycket träning inte bli av och då mår jag ännu sämre och känner mig ännu mer värdelös.

Denna vecka håller jag alla tummar och tänker på dig E som ska på din första bedömning hos Bengt Sturesson!! Jag tänker också på J som jag har så mycket gemensamt med. Hennes bäckenoperation med Dianaskruven på St Görans gick enligt plan. Hennes trasiga nacke klarade månaderna på kryckorna. Men när hon äntligen satt till häst igen gav hennes knän upp och nu väntar hon på operation för de Ja, vi har alla apor på våra axlar, vi ska bara se till att de trivs tillsammans och kanske är det så att vissa apor kanske vi ska försöka slänga över på någon annans axel, någon som det inte blir en belastning för, utan en liten söt apa förlite stimulerande utmaning bara  

Kärlek och styrka

Pansen