Dagbokanteckningar från 2011. jag hade fått nej från att steloperera bäckenet i Strängnäs och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag hade min sjukgymnast Thomas Torstensson som trodde mig, men ingen läkare som kunde hjälpa mig hur jag skulle gå vidare eller så. Jag beskriver en enorm trötthet och kan säga i dag att den var vidrig och mer av sjuklig art. Det kan ha varit så att den tröttheten var ett tidigt symtom på den depression som sjukgymnasten sedan upptäckte i april att jag hade. 2011 var det år jag mådde sämst både vad gäller smärtor, men även alla känslor, tankar och hantera omgivningen. Jag kände mig mycket ensam. Munnen log, men hjärtat grät. 

2011 13 feb
Dimman ligger tät, hjärndimman alltså. Tre gånger under det jag värmde pyttipannan till dottern så blev det, oj, hoppsan ja just det, jag håller på att laga mat! Fick ställa timeralarm på 2 minuter osv. Helt, helt sjukt. Har förutom väldigt ont i bäcken även ont i huvudet och är helt borta i trötthet. Det var så jobbigt med innebandyträningen i går, jag var inte en alert tränare precis. Jag hade svårt att hålla ordning på lag, dela in lag, namn eller övningar.  När klockan var 17.00 gjorde det så ont i bäckenet att jag måste ligga still på planen en stund. Innan träningen hade jag dessutom först varit ute med dottern eftersom jag vill att hon får luft varje dag. Då hann jag inte vila innan träningen.  Då säger maken kl.17 och efter träning och utevistelse:

-Jag vill iaf inte hamna i sängen nu, vad som helst, kan vi inte göra nåt?.

Jag blev så himla ledsen, jag vill väl heller inte ligga i sängen med smärtan och tröttheten. Förstod han inte mer än så? Jag måste ta luft och säga hur det kändes annars kan han ju inte förstå. Jag sade att jag stått på benen hela dagen och även om jag ville kändes det inte som jag kunde. Men jag kan inte bara säga nej och lägga mig helt för då får jag så hemska skuldkänslor och känner mig rätt väredlös. Så jag sa att jag inte kunde göra vad som helst, det berodde på vad vi kom på...

Shoppingcentret stänger ju sa jag och det mörknar så vi kan inte kolla på hus eller så. Ja, nu hade jag i alla fall kommit med lite förslag och varit realistisk med stäningstider osv, jag orkade bara inte komma på något roligt att göra också. Så jag gick upp och lade mig, var så otroligt ledsen, hade ju kämpat så och särskilt detta med att dottern ska vara ute och att hon ska röra sig varje dag....

Jag kände mig så jävla dålig så jag ville försvinna. Så jag gick ned igen, brusade upp 2 Treo Comp till och tog en tredje koffeintablett och sa att vi kunde åka in och bowla när dottern skulle till en kompis. Hade så ont, kunde knappt kliva ur bilen och gå in med dottern till kompisen, jag fick halta tillbaka. 

Jag tycker maken piskar sig själv mer än han behöver, han borde sätta sig ner och tänka igenom.  Jag har sagt att jag tycker vi ska avbryta renoveringen av alla lister, dörrar och fönster eftersom planen nu är ändrad, jag är dålig och såhär var det inte när vi gjorde planen för renoveringen. Men nä, han ska köra på själv trots en enorm press på jobbet också. Nu sitter jag här med en obeskrivlig trötthet, jag vill städa i sonens rum, sätta på en tvätt till. Men jag vågar inte för då måste jag ju hänga den sedan och jag har redan tvättat en maskin och plockat ordning så smärtan kommer kanske inte tillåta det. Jag måste vara still och avlasta bäckenet. Det enda jag kan göra är att städa, tvätta och diska eller jag klarar ju inte ens det, just nu är inte mitt liv så mycket....Förstår om maken blir less, han kan ju omöjligt förstå hur jag kämpar varje dag för att klara de mest enkla och självklara saker. Jag är instängd i ett trött skal. Jag vill saker, jag vill så mycket. Men jag kan inte lika ofta slutföra det jag tagit för mig trots att jag försöker skynda mig tittar på klockan… 3 minuter till klarar bäckenet. Jag är så ledsen, jag är så himla ledsen. Jag vill så gärna bara ha en varm, lång kram, det är det enda som hjälper. Sova kan jag inte, se på tv kan jag inte för det är för mkt intryck, huvudet värker, hoppas ingen kommer hit för jag orkar inte se dem i ögonen. Jag är så himla ledsen.

10 minuter senare efter lite läsning på Facebook
Nä, mitt dåliga samvete för dottern blir allt större, jag måste göra nåt med henne och det nu! Nu fick jag ett uns energi och tänker att jag kanske hinner riva av lite i sonens rum och sedan göra nåt med dottern...Vi får se rapporter sedan..

15 feb
Har väldigt ont i ryggen, det hugger som ryggskott. Jag borde egentligen ta kryckorna igen. Har sovit som en stock i två och en halv timme. Nu har jag lagt mig på värmemadrassen, den hjälper skönt. Låg och funderade en stund när jag vaknat, hur det har blivit, jag är så enormt trött. Jag tror inte det varit så här förut. Hoppas det visar sig på järnproverna och hoppas, hoppas jag inte fick järninjektion i studien utan placebo. 

16 feb onsdag
I går passade jag på att prata med maken när vi tog ett varmt bad. Det blev verkligen inte som jag tänkt mig:-(

Han sa att jag måste ta en sak i taget och att det är svårt för honom att förstå vad som är värst. Jag försökte säga att jag själv tycker det händer så mycket och att jag måste själv förtränga och ta det som för dagen är värst. Senaste veckan har jag varit aptrött och haft skitont i rygg/bäcken då går det inte att prioritera själv vad som är värst. Tröttheten har varit ett av det jobbigaste senaste två veckorna, men ryggen har inte varit lätt för det. 

Så svårt när jag förnekar och funderar så mycket själv, känner bara ännu mer skuld...Jag är så ledsen. Om jag nämner vilken skuld jag känner gentemot familjen att jag bara förstör för alla då fnös maken bara högt och sa åt mig att sluta. Detta är ju en stor sak som tar mkt av mig. Jag känner enorm skuld mot maken och barnen och att jag förstör för alla. Det är ju därför jag biter i hop och gör saker ändå, som att gå på prommis med dottern, som att låta hon åka pulka/skidor/skridskor eller när vi spelade biljard.

Jag funderar ju hur maken ska orka, och varför han ska vilja leva med mig och när jag bara är i närheten av en sådan sak fnyser han och blir arg! I bland är vi så långt i från varandra. Önskar så många gånger han kunde krypa närma mig och ge mig en kram, bara så, en kram och lite förståelse. Jag rycker upp mig, jag biter ihop såååå många gånger varje dag önskar att han bara förstod hur det är för mig....på riktigt alltså inte bara "jobbigt och jobbigt att vara trött". Leder sämre igen, ont i knä men istället för skydd ligger jag still, låsning i skuldror, tränade nyss och armbågarna låste sig, handlederna är sköra och smäller värker iaf bara lite, nu blev jag så ledsen igen så nu kom herr h-värk på besök också. Jag vet att det är jävligt jobbigt nu men det kan kännas bättre om bara nån timme. Är jag glad är all smärta lättare att ta....Åh, vad tid det tar att korra allt jag skriver, det är så fel.

Jag tänker ofta på maken och hur mycket han sliter, han kommer hem stressad och klarar inte av hur det är, det blir skrik och bråk. Jag ser han slita och stressa, han tänker och agerar inte så hälsosamt alla gånger....Han drar upp tempot ännu mer istället för att prioritera och ta det lugnare.

Jag känner en sådan enorm rädsla, hur ska han vilja leva med mig som har det så här? Usch, nu är det tungt..återkommer när det lättar...

Önskar bara vi kunde fly till ett hotell en helg så vi fick prata och komma varandra så där nära som vi gör då...barnen kräver så mycket uppmärksamhet...det blir än mer stressat och pressat...

Kl.10.00
Sådärja, nu känns det bättre, inte i smärtan för den är mkt värre! Men jag slipar lite lister så det känns bra att jag också kan göra något.  Jag hoppas verkligen det hjälper maken så han inte blir lika stressad. Jag lyssnar på Winnerbäck, han är ju skitbra. Jag har även som mål att handla och orka baka en sats moccarutor i dag för det måste göras och ska säljas på söndagens innebandy-sammandrag. Jag skulle även vilja göra något för eller med barnen...hoppas de inte bråkar innan...undra om de vill ha rosa och gröna pannkakor kanske eller en pannkakstårta med glass? Måste skynda mig att fortsätta innan nåt bli värre...typ armar och nacke;-) Inte konstigt jag är så spänd i käkarna så som jag biter i hop, haha. Puss och kram