Vi vill gärna jämföra oss med andra. I bland tänker vi att så ska man inte göra och oftast lär vi våra barn att inte jämföra med kamraterna.

-Åhnej, mig lurar du inte, Kalle i din klass har inte 250 kr i veckopeng och får vara vaken till 23.00, de åker inte utomlands varje år, har husvagn, stuga i fjällen och nytt hus och bilar...

Känner ni igen det där? Jag brukar säga och tänka att man inte ska jämfölra sig med aldirg, ibland slår jag fast det ordentligt och intalar mig jämför dig aldrig, alddrig med någon du vet inte hur det har det totalt sett. Vad du tror dig veta behöver inte vara hela sanningen...mina jämföresler numera är ibland med "friska" människor (jagv et man ska inte men ibland är tanken snabbare). I bland högst omedvetet som förra veckan när jag såg på "Maria Montazami med vänner". Maria gör sig iordning och hon står med sin man och förbereder maten då säger hon plötsligt.

- Åh, Kameran, ska vi inte hitta på något nu innan gästerna kommer?

Jag blixtsnabbt i min tanke tänkte, åhnej, är hon inte klok! Hon kan ju inte göra något nu när hon ska middag sedan. Hon har ju redan gjort asmycket. Haha, det är inte bara pengar som skiljer mig från henne  Min syster och jag har pratat mycket om detta att inte jämföra men tänka sig vi har ändå jämfört vilken av våra defekter som är värst, jhaha. Det tog nog flera veckor vi hade lite svårt att enas men till slut slog vi fast att hjärndimma (sjuklig trötthet då hjärnan inkl alla känslor helt försvinner) är värst och migrän tätt följt av det. Sedan tillbaka till att bestämma att jämföra ska man inte göra. Vi brukar också kolla av med varandra då och då att vi liksom inte fastnat på något sätt. Syrran skrev "Tur vi inte har Huntington" och jag skrev ja, eller ALS då har vi liksom gjrt klart att nä, vi glömmer inte det vi fakstikst har och kan men ibland vill vi drömma och önska lite  

Vid ett besök frågade kuratorn mig:

- Ja, okej nu är nacksmärtan jättejobbig, men det är väl lika hemskt som du hade med bäckensmärtorna?

Ih, denna jämförelse. Då var jag ju tvungen att fundera på det. Måste alltid något vara först och värst? Till min man brukar mitt svar ofta bli.

- Det är att nacken, bäckenet och huvudet- att gör ont samtidigt som är det värsta!

Många omkring mig säger också "jag har ont där och där, men sedan tillägger de ofta snabbt inte alls så hemskt som dig". Jag gillar verkligen inte det! Herregud, om någon är förkyld eller har ont i sitt knä så är det ju skitjobbigt, det blir väl inte lättare för dem på något sätt att någon annan har det värre? Jag vet inte hur jag ska få folk att sluta med det. Brorsan sa sist när han ville visa medkänsla angående min nacksmärta "Men jag har ju inte ens i närheten av de problem du har..." Men just när det gäller min släkt och familj är det verkligen inte bra att vi jämför oss med varandra. Så fort jag har haft ont i nacken har jag tänkt på mamma eller hennes bror som båda är stelopererade i nacken. Mitt är ju inget med hur de hade det eller nä, min arm är inte lika kraftlös som mammas för jag kan lyfta en liter mjölk. Haha, nu kom jag på förra veckans bästa kommenatar. Jag hade fått hormonspiralen isatt och då sa barnmorskan:

- Här kan du fylla i ett schema om du får mellanblödningar. Och få du mycket sådant kan du ringa mig!

- Eh, men vänta du kan väl ändå inte göra något åt om jag får mellanblödningar?, svarade jag fundersamt.

- Nä, visserligen inte. Men jag brukar säga så här att får man irriterande blödningar måste man ju i alla fall få prata och beklaga sig. Det är man värd!

Haha, vilken underbar människa dock är ju inte personen som kommer att ringa men den kommentaren bär jag med mig och den betydde mycket just nu.

Men jag förstår varför man säger så, "du har det mycket värre". Det finns ju människor som reagerar och tänker annorlunda än mig. De som blir förbannad om nån klagar på sina små besvär, men det blir jag inte alls. Vi har alla våra problem och bekymmer. Men visst, klart jag kan bli irriterad på människor som drar jättestora växlar och går på om små saker och bara gnäller och gnäller och är negativ i all oändlighet om ett skavsår, skyller på skotillverkaren osv. Jag kan ju inte säga att mitt sätt är det sundaste alla gånger. Så det jag kommit fram till nu efter att kuratorn bad mig jämföra min problem. (Men jag vill förbehålla mig rätten att när som helst ändra detta. Jag har ju aldrig haft en gallstensanfall och det är ju jävligt, jag har heller inte haft hjärtinfarkt med mera ) När mitt bäcken var instabilt och gjorde mig fast i huset så har jag kommit fram till att de smärtorna var mycket starkare än de jag har nu. Jag har ju dessutom dagböcker med VAS skalor...Bäckensmärtorna för mig betydde att det gjorde ont i ländryggen, i höfterna, inuti mig i ledband osv, i skinkorna, i ena benet tokvärkte det och gick inte ibland knappt att stå på. Det gjorde liksom "ont överallt i mellandelen av kroppen". Många gånger graderade jag min smärta till VAS 8-9 vecka efter vecka. En gång 2011 fick jag dessutom ont i nacken och migrän (jag hade inte morfin då). Jag minns hur jag ålade omkring i sovrummet och hängde över sängen allt för att hitta ett läge som jag kunde stå ut i. Det var hemskt och jag skrev VAS 10 för jag hade verkligen tankar att åka in akut för att få smärtlindring. Nu med nacksmärtor och migrän brukar jag landa på VAS 7. När man ligger på VAS 7 brukar jag uppfatta att något låter och efter en stund i detta töcken jag befinner mig upptäcker jag att det är jag själv som låter. Det kan vara små små ljud ibland åh, åh eller aj, aj men det sker liksom omedvetet. När jag låg inne för post-punktionell huvudvärk låg jag på VAS 9-10 då kan jag inte låta, då har jag så mycket smärta så allt handlar om att ligga still inte göra av med någon extra energi överhuvudtaget. Allt går åt till att andas. Vid VAS 8 har jag några gånger börjar hyperventilera ibland är det en rädsla som slår igenom då, att jag är rädd att det ska bli VAS 9-10 och då är det kört, med sådan smärta kan man inte bli rädd för då går energin åt fel håll 

Men som jag skrev i går så tar huvudvärk och migrän på mig hårt eftersom då kan jag inte "prata för mig" inte ställa frågor, jag kan inte tänka, jag bara står där med vit flagg och är så spak och svag. Just nu har jag bar lite smärta sådärför kan jag tack och lov få skriva här. När det gäller min nacke här i höst så har jag har haft ett enormt stort stöd av en annan läsare här från bloggen! Så nu kan jag förstå vad ni menar när mina ord blir styrka och stöd för er! 

Läsaren J och jag är sjukt lika varandra och jag skrattar ofta åt hennes beskrivningar. Jag ser att det är så många läsare här på bloggen som är lika, som har samma egenskaper, det är så häftigt! Vi far fram på livets väg och räds inte kurvor och gupp. Ibland går är vår fart mycket långsamt då vi måste anpassa oss efter våra kroppsliga problem, men vi strävar alltid efter att hitta lösningar till problemen. Vi lägger oss inte ner vare sig på vägen elller i dikeskanten. Vi har bestämt oss för att aldrig ge upp, men vi har till slut efter många avåkningar i dikeskanten insett att vissa saker måste vi acceptera och anpassa oss efter.

När jag upptäckte att jag tappat känslen i ljumsken en kväll blev jag bara helt stum och tänkte vad är nu detta? Jag vågade inte säga något till någon, dagen efter nä r jag gjorde ne magövning upptäckte jag att halva känslen på magen var borta. Jag tänkte bara, okej, ramlar jag ihop helt havlsidesförlamad så måste jag kunna söka akut i alla fall och då borde jag få en MR...Helt sjukt, men jag vågade inte säga något till någon inte ens när jag ringde till neurologmottagningen och försökte tigga åt mig en tid. Den enda då jag vågade yppa något till som jag inte visste skulle flyga i taket det var J som jag mejlade. Hon skrev att hon fått många konstiga symptom när hennes diskbråck i nacken låg och tryckte. Hon blev opererad och är bättre nu. Det var så otroligt skönt för sedan dess har jag ju vågat säga det till flera stycken. Jag vet också att det skulle kunna vara någon slags virus eller inflammation men naprapaten trodde inte det eftersom det ökar efter att jag rört mig. Visst, det skulle kunna vara stress också men just nu vill jag bara veta vad det är så jag har något att förhålla mig till. J och naprapaten är de som gav mig styrka att orka kämpa lite till för att få en klarhet i nackbesvären.

J skrev:

"För mig är det helt obegripligt att det inte ordineras en MR, så jäkla litet är ju inte S-vall att det ska vara så svårt att få till. Men jag har själv aldrig någonsin behövt strida för en MR…och faktiskt tror jag längsta tiden jag fått vänta är typ 10 dagar. Har jag haft tur?? Vet inte…men det jag vet är att så kostsamt är dessa MR inte att det ska vara något att bråka om ifall någon visar tydliga problem. Eller otydliga för den delen också…då är det än viktigare att få veta att något inte är på tok som kan bli riktigt illa. Till och med på den vårdcentral jag går på ( trots att jag varit så förbannad på min husläkare) så har jag ändå alltid fått röntgen/ MR när jag kommit med förslaget om han inte själv kommit på det.

Jag blir liksom helt rabiat när jag läser ditt inlägg…..för läkaren borde göra det enkelt för sig och faktiskt dra iväg dig till en MR, du skulle bli trygg och han får bekräftelse att han inte utsätter dig för onödigt som faktiskt går att fixa till. Risker med ev operation tar man med en kirurg om det behövs. Nä, det är nog tur han inte är nära mig…för då hade jag väl stolpat dit och ställt till det J

Så tänk så enkelt ifall du kunde få din MR av nacken…man får besked om hur läget är….och ingen behöver må dåligt heller? Sedan , om det inte bedöms lämpligt med op…ok, då har man ju i alla fall kollat att inget allvarligt trycker. För det är faktiskt värre än operationen i sig….

Pansen, jag tror du måste ryta till ordentligt och börja kräva MR. Vet att det är svårt…man kommer av sig när man kommer in i den miljön. Men mitt hot till husläkaren den där dagen blev en vändpunkt för mig….nu ber jag inte om ursäkt att jag stör när jag kommer till doktorn….jag utkräver min rätt till vård om den behövs. Och det enda man begär är ju att få veta ifall det behövs. Det kan ingen husläkare i världen avgöra utan att faktiskt kontrollera det med det hjälpmedel som finns, tex MR i ditt fall.

Så massa styrkekramar till dig, och jag hoppas så innerligt du kan få mod och styrka att bli förbannad på riktigt så du får hjälp.

Jag är mycket tacksam för alla fina, engagerade människor som finns runt omkring mig! Som ger mig fakta, energi och kraft och en vilja att ge tillbaka till andra i min tur! Tänker ofta på de människor som inte orkar strida, eller de som inte vet sina rättigheter eller som är helt ensamma...Men vi är ganska många här som kan stötta varandra så ge er tillkänna, ni kan ju vara anonyma.

Kärlek och styrka

Pansen