Direktlänk till inlägg 16 december 2013

Ny läsarberättelse

Av Pansen - 16 december 2013 14:30

 Här kommer ännu en läsarberättelse. Tack till er oxå för er omtanke om min nacke  Tyvärr är det är väl inte någon annan son bryr sig så det händer inget. Vaknar varje morgon med sprängande huvudvärk och försöker jga klara mig utan nackkkragen får jag ökade nacksmärtor   Så jag måste väl orka   och våga ringa nån läkare för min husläkare blev ju plötsligt borta på "obestämd tid". Men nu kommer ju julhelger och annat emellan dessutom. Jag blev så less förr veckan luften gick lite ur mig och inte så konstigt när jag gjort rehabträning varje dag i 1 år. Så jag tog vila i ca 4 dagar och återupptog rehabträningen i dag men när jag skulle ut och gå vände jag vid postlådan för det var total isgata. Nä, tänkte jag jag oprkar inte halka och göra illa knä eller fotled, jag orkar bara inte så jag testa lite försiktigt med motionscykeln istället.   Jag publicerar en ny läsarberättelse med hennes tillåtelse. Eftersom jag har det lite svårt just nu och inte kan sitta och skriva så skriver jag och besvarar alla frågor och mina tankar om hennes situation i morgon  
 
 
Hej,
Jag har skrivit lite kommentarer på din blogg. Jag har samlat mig sedan jag hittade dig, i att berätta min historia.

Jag är 33 år och har alltid varit en väldigt aktiv sporttjej. Sysslat med fotboll sedan jag var 11-25 år, sedan Friskis minst ett par dagar i veckan. Jag läste till lärare för 5 år sedan och med inriktning mot idrott. Har arbetat de fem åren som fritidspedagog då det kändes som ett kul arbete och det var svårt att få anställning som lärare just då. Har alltid varit positiv i mitt arbete, älskar det jag gör och har arbetat som undersköterska ( inom äldrevården) sedan jag var 19 år. Mitt kall är att arbeta med människor, gamla som unga. Är väldigt drivande och vill alltid utvecklas.
 
Jag blev gravid 09, vår dotter föddes i oktober 09, det underbaraste som hänt! Jag mådde super under graviditeten, lite ont i svanskotan när jag satt längre stunder, inget allvarligt. Hade en lång förlossning och blev så konstig i mitt vänstra ben efteråt, kändes som o jag hade varit förlamad, släpade liksom med det. Var till neurolog en vecka efter förlossningen, de sa att bebisens huvud hade tryckt på nerver och de behövde bara lite tid att hitta tillbaka igen. Tyckte jag var så pass bra efter tre månader så då ville jag börja träna igen. (Hade varit på långa promenader sedan min dotter var tre veckor). Min barnmorska sa att det var oki så länge det kändes bra.
 
Jag började på Friskis igen, gick på step och skivstång två ggr i veckan. Gick bra först sen började jag få så ont i svanskotan när jag satte mig och ställde mig upp. Kändes till slut som att köra upp en kniv i svanskotan, kunde inte heller sitta längre stunder. Kontaktade sjukgymnast, fick stabilitetsövningar, gjorde lite men var tveksam till att det skulle hjälpa, fortsatte att gå långa promenader. Mer och mer smärta, fick på hösten-10 även problem i Vä höft. Kändes superstel när jag hade varit ute och gått + svanskotan. Hittade en naprapat som hjälpte mig med höften den hösten, blev bra.
 
Ny sjukgymnast (Maria)i dec -10, specialiserad på svanskote-problematik. Fick 10 invärtes behandlingar och blev mirakulöst helt bra:-) Min mamma gick bort i jan -11, då var jag tvungen att försöka börja göra något som jag mådde bra av, träning! Fick tillbaka smärtan i höften, kunde inbland inte stå på vänster ben. Pratade med min sjukgymnast( Maria), hon försökte manipulera, jag tog det lugnt med träningen, åt inflammationshämmare i två veckor, ingen hjälp. Vi pratade om att försöka få en kortisonspruta i höften, då blev jag gravid igen. Blandande känslor, det gick fort och jag var så rädd att bli sämre.
 
Jag blev sämre, Vä höft strulade hela graviditeten och så fick jag foglossning. Blev sjukskriven på deltid tidigt, men arbetade 25% fram till två veckor innan. Hade så ont, svårt att sova på nätterna, visste inte hur jag skulle ligga, sitta. Så kom Olle den 7/12-11, helt underbart, men en mkt tuff tid skulle vänta.....

Om jag säger så här så har inte mina besvär blivit mindre utan bara värre. Jag levde första året efter att sonen föddes i en dimma av smärta och sömnbrist. Detta ledde till mkt ångest och så dåligt samvete. Man ska ju vara lycklig när man har blivit mamma. Det är klart jag var det men inte på "riktigt". Tiden rullade på, jag gjorde det jag skulle och körde på (lämna, hämta, hundpromenader, leka, ta hand om hem och dyl) med resultat av smärta och trötthet. Min räddning var att sonen sov ganska långa pass till en början så då kunde jag oxå sova, eller vila iaf. Med både naprapat och osteopat kontakt under den här tiden, blev inte bättre så började jag att träna igen lite smått på Friskis (i samråd med Maria). Hon ville att jag skulle prova att belasta mina ligament lite. Har väldigt svårt med lite träning, har alltid kört 110% på träning, så det var svårt för mig att ta det lugnt. Tränade mån och tors under halva aug och sept-12. Återhämtade mig ganska bra, men var aldrig riktigt bra, men mådde så bra i psyket av att få komma iväg.
 
I slutet på sept återhämtade jag mig aldrig. Bestämde mig för att söka läkare på min vårdcentral. Fick träffa en ung inhyrd läkare som lyssnade, satte mig på saroten och önskade mig lycka till. Höften var värst hela tiden därav Saroten som skulle hjälpa mot nervsmärtor. Det blev som dag och natt ! Jag återhämtade mig snabbare, var inte sjukt trött dagen efter träningen och hade mindre smärta. Då kan man tänka att jag skulle stanna där, men nej då, jag började träna mer och så ökade jag på medicinen.
 
Allt gick för snabbt och till slut sa kroppen nej!!! Fick söka igen, ny läkare, blev skickad på en MR i nov-12. Den visade ett litet diskbråck på L4-5 men ingen nervpåverkan. Läkaren var vara en st läkare så hon kunde inget göra mer än att sätta mig på en remiss till ortoped. Jag körde på trots smärtor, sket i att jag hade ont, mådde ju bättre i huvudet ivf, bet ihop. Tränade 3 ggr i veckan tuffa pass, de sista 3 mån innan jag fick tag på Thomas Torstensson, i slutet på feb-13. Jag insåg att jag kan inte hålla på då här, jag skulle börja arbeta igen till påsk, kan ju inte vara såhär trött och lättirrrterad på jobbet som jag var hemma. Orkade liksom inte träffa folk.
 
Thomas T var den första som lyssnade och sa att jag inte var ensam! Jag blev helt paff, jag var inte dum i huvudet alltså! (missförstå mig rätt). Han började förklara och det mesta föll på plats! Vi bestämde att jag skulle ta det superlugnt med all belastning och började träna lite stabilitet. Blev bättre på en gång, åkte i mars utomlands oxå, värmen hjälpte mig en del. Började arbeta 75 % trots att Tomas tyckte jag inte skulle det, var en skam för mig att börja efter föräldraledighet med sjukskrivning så jag lyssnade inte på honom.
 
Åkte till Sundsvall den 5/4-13, ingen undersökning utan vi pratade mest och bestämde hur vi skulle lägga upp träningen utifrån att jag arbetade oxå. Det gick sådär i början men så småningom kunde jag se i dagboken och känna skillnad, jag blev lite bättre. Efter ca 6 veckor i arbete och rehab började jag få så konstig smärta i snippan på i sidan liksom mot hö sittknöl, ljumske. Det blev värre och värre, blev även då sämre i höften igen och den 22/5 bröt jag ihop och sjukskrev mig. Blev sjukskriven på heltid genom Previa (företagshälsovård) för att verkligen satsa på rehaben. Oj, vad svårt jag hade i början att bara göra den.....dåligt samvete för allt....Det värsta tycker jag är att man inte ser sjuk ut!!!! '
 
Jag tränade på och fick några rejäla bakslag, var för ivrig i min träning. Sommaren kom och jag blev inte sjukskriven över min semester, min sambo hade oxå semester annars hade det aldrig gått. Var väldigt bra i höft och bäckenlederna sedan träningen under våren, det var snippan som var värst. Var till min sjukgymnast Maria och hon gjorde den undersökningen du fick göra av bäckenbotten. Jag var superkänslig och stel, öm. Hade mkt treor. Men vissa dagar var riktigt bra överallt i somras och jag hade haft några väldigt bra dagar innan jag skulle börja arbeta igen. Positiv och glad började jag v. 32 på ett nytt fritids närmre vårt hem( hade sökt ett vik. under våren när jag kände mig bättre och fått det). Allt jag hade byggt upp under vår och sommar raserades på en vecka.....
 
Jag sjukskrev mig igen, vi skulle gifta oss helgen v. 33, och jag tänkte att det är inte värt att må så här dåligt då! Blir så lätt nere när dessa bakslag kommer, som att dra ner en rullgardin. Sedan dess har jag varit sjukskriven och väntat på olika instanser. Nytt hopp i sept-13 när jag äntligen fick komma till ortopeden, en sjukgymnast först som bedömde mig. Dagen innan hade jag varit på kvinnokliniken för snippan och han sa att det är foglossning och jag måste lära mig att leva med smärtan, hitta en vardag som funkar! Det är klart att jag hellre ville lyssna på ortoped sjukgymnasten som sa att det är mitt diskbråck som har gjort allt! Började rehabträna med ny sjukgymnast, la ner det här med Thomas då, kände att jag var tvungen att ha en kontakt här i Örebro och prova ngt nytt då hans upplägg inte heller fungerade. Än en gång, denna otålighet. Har hållit på nu sen i början på oktober att stabilitetsträna på främst pilatesboll, gick bra först, men nu några veckor har allt kraschat igen. Tror att jag blir sämre vid ägglossning och mens och sedan två veckor tillbaka har jag varit skitdålig. Fått börja om igen, kör bara Thomas stab just nu, men är skit varje dag.
 
Tuffa veckor nu oxå då sonen och dottern varit sjuka, speciellt min lilla son. Jag har tagit hand om honom, min han oxå men det har varit så mkt så det blir att jag tar honom mest. Idag var jag hemma med sonen och det gick inte så bra.....

Träffade ortopeden förra veckan, tror inte på diskbråcket, pratade om stående MR, har du gjort det?
Hur ska jag få till att prova blockader tror du? Han verkar ovillig och okunnig, vill avvakta till jag har träffat neurolog  imorgon, finns en remiss dit med med misstanke om EDS. Jag tror ju inte det, är inte överrörlig eller så.
Vet du om de flesta av "oss" är det?
Känner sådan hopplöshet och vet inte hur jag ska hitta styrkan av att kämpa. Är så trött vissa dagar, idag var en sådan.... Somnade ifrån sonen i soffa idag....
Vilken väg ska jag gå?
Ringde du själv till Ängelholm? Funderar på att göra det. Vill inte acceptera det här men måste kanske göra det....
Vem fick du smärtstillande från, ingen har erbjudit mig något starkare. Skulle nog behöva det när det är som värst.
 
Oj vilket långt mail..... Hoppas du orkar läsa det här..... Skönt att få skriva ner hela skiten ivf, någon slags terapi. Min psykolog skulle nog bli glad.
Har iaf hört av mig till Thomas igen, han ska höra av sig. Också blandat vilken rehab man ska gå efter när man inte riktigt vet än vad jag har för skit. Tack snälla för din styrka och hoppas du orkar kämpa för dina nackbesvär. Förlåt igen för det långa brevet..
Stora kramar 
 
 
 Hej!
Tack snälla för att du orkade läsa! Det betyder så mkt att någon som förstår får läsa. Har så många fina vänner runt mig men de har aldrig riktigt förstått och kommer kanske aldrig göra det även om de vill. Det är så svårt med alla dessa olika vinklingar, vet liksom inte vad mitt nästa steg ska bli. Tar det lugnt nu ivf med rehab, (gör stab) gör så lite som möjligt hemma och med barnen. Har ivf något på g, ska prata med ortopeden nästa vecka, får se vad han säger med utgångspunkt i vad neurologen sa. En sak som han neurologen sa var att jag måste ändra min personlighet, hitta mina begränsningar.... Är så svårt, vill ju så mkt!! Nä, bara ta en dag i taget, livsfarligt att tänka för långt fram. Hur mår du? Jag har sagt det förut , men vilken kämpe du är!!! Så mkt som du skriver stämmer så bra överens med vad jag känner och tänker!! Tack!
Du får gärna publicera min historia. Kan den hjälpa andra så är det helt underbart!!
Stora styrke kramar från mig!

 
ANNONS
 
Ingen bild

Malin

16 december 2013 16:55

Hej, ville bara säga att jag känner igen mig mkt i det du skriver. Jag trodde i många år att min smärta kom fr sidan av svanskotan/ischias. Men mina bäckenleder är inte friska visade sig efter mr-röntgen. Har de röntgat dina si-leder?
Undrar oxå varför de tror att du kan ha eds? Min läkare trodde oxå. Men tog tillbaka det då jag inte hade alla symptom, skickades vidare till fibromyalgi istället, men det är en annan historia... Hoppas att du får rätt hjälp nu, det låter som att det är bäckenet du behöver hjälp med. Kram så lönge!

 
Ingen bild

Karro

19 december 2013 22:45

Tack snälla för de svar du gett mig pansen:-) Och tack Malin för du kommentera!!! Känner mig så ensam och missförstådd bland alla, trots att nära och kära försöker förstå. Nu har jag ivf varit hos neurolog för misstanke om EDS. Han konstaterade att jag är överrörlig ( fick 5/9 på den där skalan, (vad den nu heter igen). Det ska räcka för diagnos men för övrigt var inte mina besvär så tydliga så han ville sätta diagnosen. Det är väl positivt i sig men vad ska jag säga att jag lider av till de som vill ha en diagnos( försäkringskassan). Tror han pratade om hypermobilitets symptom och så klämde han in lite sådär på slutet att jag även fått fibromyalgi . Han sa att jag skulle ändra mig som människa och lära mig att leva med detta, skickade mig vidare till en medicin rehab( får väl säkert vänta minst 3 månader) Malin: det här med fibromyalgi ,hur tacklar du det? Just nu hat jag ont i varje led i kroppen, aldrig varit så förut.... Ja, jag har gjort två MR, visar ett litet diskbråck som de nu utesluter kan vara den underliggande faktorn då inga nerver är i kläm. Någon som brukar ha smärta i käklederna? Pansen:Tomas har fortfarande inte hört av sig.... Är lite lost i rehab träningen, kör lite lätt efter hans upplägg, vad tror du? Just nu försöker jag leva i nuet, ta en dag i taget men det lyser igenom mot barnen, är så lättirreterad och tjurig..... Ständigt får jag be om ursäkt..... Ska prata med ortopeden nästa vecka och jag ska, om inte han föreslår något vettigt, kräva en remiss till st göran( närmre mig). Hopps du mår lite bättre!!! Som sagt, en dag eller snarare en timme i taget!!! Stora kramar till er!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - Tisdag 20 feb 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - Torsdag 15 feb 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - Onsdag 14 feb 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Av Pansen - 12 juli 2017 11:50

Jag startade gruppen på Facebook och blir så glad när ni skriver o tackar mig och är jag så glad över all aktivitet när alla delar med sig av erfarenheter och tips. Jag tycker det häftigt att vi nu är över 60 medlemmar i gruppen. Känner nu att jag vi...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16 17 18 19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se