Alla inlägg den 8 januari 2014

Av Pansen - 8 januari 2014 12:21

Jag är allt less nu. Det känns som det mesta av min kraft runnit bort. I förrgår rann mina tårar i fem timmar!! Jag ville bara ha tillbaka mitt liv som det såg ut innan bäckenet "kraschade" totalt augusti 2008.

 

Mina forsar av tårar utlöstes efter efter att dottern och jag sett finalen i ridskolans hopptävling. Väl hemma i kudden och i sovrummet grät jag för att inte jag fick utvecklas något mer i ridningen och att inte var med i hoppningen. Så ska jag försöka trösta mig själv och tänka jag ska komma tillbaka, yes, fight, fight tills jag minns att jag är rekomnederad av Nengt Sturesson att inte hoppa hinder något mer. Att det är för stora risker med mitt stelopererade bäcken om jag skulle falla av. Jag undvek även mina tidigare ridvänner eller förresten jag undvek alla på stallet! Jag pallade inte ens att möta min älsklingshäst, jag lämnade morötterna i bilen. Men jag såg honom i hagen och när jag pratade med honom gnäggade han lågt. Det är ändå stort för han är en ridskoleponny och de brukar fort bli avtrubbade...Jag ville bara hem jag orkade inte mer, orkade inte vara glad och svara käckt på frågor. Vet ni, det kändes som jag inte klarade av att vara trevlig och glad.


Jag är just nu bitter och ledsen och kan inte förstå varför jag inte "fick" klara den där smärtkursen och sedan börja arbetsträna och börja jobba. Detta med pengarna och Föräkringskassan som hände dagarna före julafton knäckte mig så mycket. Det känns verkligen som det räcker nu och samtidigt bävar jag för vad som mer kan hända. Jag vill helst fly igen och då går tankarna att jag bara vill stiga upp och åka till ett jobb, ta en kopp kaffe och hälsa på arbetskamraterna och sedan med lagom press sätta igång och producera och känna mig nöjd med mig själv  

 

Det är tungt att vara deppig för färgerna syns inte, bara de grå, svarta och möjligtvis bruna färgerna. Inget är roligt, inget att se fram emot, allt bara penslas med gråfärg. 

- Usch, fy nu är du både bitter och tycker så otroligt synd om dig själv. Vilken skam du är, att du kan sjunka så lågt, fräser min inre röst. Jag tänker att jag måste få vara så här i bland eller får jag inte det, hur ska jag göra, vad är rätt och vad är bäst? Men har jag inte rätt att tycka det är tufft då?

 

Det har nog varit svårt och jobbigt att leva ihop mig denna höst. När jag började smärtkursen i sex veckor skulle jag sedan genast börja arbetsträna. Men smärtan från huvud och nacke blev så kraftig slog ut mig totalt. Och dörren till framtiden och mitt liv igen, slog igen med sådan kraft att den slog omkull mig och gav mig både näsblod och hjärnskakning. Jag har hanterat hösten på det sätt som jag trott varit rätt och bäst. Jag har inte pratat om mina känslor utan bara rapporterat på frågor typ, ont i huvud, ont i nacken slutrapport. Jag har inte berättat om mina enorma skuldkänslor, mina frustration och sorg över hur mitt liv varit senaste åren. Eller om hur jag själv arbetat med mina känslor och hur jag ska hantera dem och min livssituation. Jag har istället bitit ihop och tänkt att så länge middagn står på bordet 17.00 så gör jag ju ialla fall något bra. Jag har envist varje kväll bett en bön och hoppats att jag ska må bättre följande dag.

 

De dagar jag varit ledsen elller haft för stark smärta har jag bara varit tyst och säkerligen tänkt att omgivningen ska förstå det! Men för åtminstone mig är det så att när omgivningen är tyst mot mig uppfattar jag dem som sura och bittra. Nu har de berättat att det är precis så de uppfattat mig denna höst, som att jag mest varit sur, usch, rys det jag så föraktar...Jaha, och jag har också i min tur många gånger uppfattat dem som sura och dragit mig undan. Inte velat fråga och tilltala och är rädd att "väcka den björn som sover".

 

Men i går kväll berättade jag lite om mina känslor för min man. Jag berättade att jag inte höll på få stopp på mina tårar dagen innan, hur dottern strukit mig på håret och tröstat så fint.

- Mamma, det blir bättre. Såja, tänk på när vi kan rida uta i skogen tillsammans!

Så grät jag igen och han tog mig i sin famn och kramade mig hårt, sade att han var ledsen att han inte kunde göra något. Men det var ju precis det han gjorde! Han gjorde de allra bästa och finaste - en varm kram! 

 

Det hade ju varit så annorlunda om inte den här jäkla nacksmärtan hade uppstått den där dagen i maj! Så många gånger som jag startat om, tänkt om, gjort en ny plan, redigerat, börjat om många gånger har varje dag krävt en "jävlar anamma" för att kämpa mig upp. Jag har ingen plan nu, jag vet inte varför nacken smärtar och ger mig huvudvärk, hur länge det ska vara så här och hur min framtid ser ut. Men en sak kan jag säga: snacka om att jag är less på att ligga i sängen! 

 

I dag ska jag följa dottern till hennes ridlektion och jag hoppas verkligen att jag sansat mig så jag bara får energi av att träffa folk och hästarna  Jo, och sedan måste jag hitta något som får mina ögon att svälla av jag känner inte igen mig själv jag har fått så stora påsar både upp och nedanför ögonen...som värsta blodhunden  


Kärlek och styrka

Pansen

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14 15 16 17 18 19
20
21
22 23
24
25
26
27 28 29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se