Underbart vårväder hade vi i Sundsvall i går. Så jag vandrade runt i trädgården och småpysslade lite.Inte som förr när jag lyfte omkring 5-10 st 50 liters jordsäckar och grävde rabatter som en grävmaskin, men mysigt ändå  Jag har gjort så mycket tidigare och ibland fortfarande som jag nog egentligen inte kan. I natt har jag haft mycket ont i nacken  och ena höften trots att sängen känns så skön. Jag kunde inte sova med huvudkudde...igen. Även kudden mellan knäna är tillbaka, den som jag slutade med efter år av användande. 

I går hade jag kontakt med en bloggläsare som jag inte "pratat" med på länge, hon undrade om jag tidigare klarade av resor till Gran Canaria och liknande? Haha, svarade jag. Det är så mycket jag gjort som jag i dag inte förstår hur jag klarade. Hur jag suttit och tryckt skuldrorna hårt i flygstolen och liksom hängt i luften med rumpan för att avlasta bäckenet. Sovit på bad-luftmadrass i de hotellsängarna osv. Vi har varit på olika Kanarieöar nästan varje år i 8-9 års tid. Så när vi gick runt denna gång kom minnena tillbaka hur ont jag haft när jag gått där tidigare, eller vart nästa parkbänk finns eller hur smärtan varit nästintill olidlig och jag sjunkit ned för att sitta på huk på många olika ställen, legat utsträckt på golvet/marken helt plant. Att gå ned på huk och sätta mig gör jag inte längre, inte sedan fusionsoperationen av SI-lederna. Det är också mycket sällan jag lägger mig raklång på golvet för avlastning.

Jag går ju också på ett helt annat sätt sedan operationen. Men efter mycket gång och dessutom på hårt underlag blir musklerna runt höften överansträngda och inflammerade. Då blir min gång mer haltande som förut men det är inte foglossningsvärken, det är inte så att höfterna värker inifrån och känns som det ska sprängas utåt, så har jag inte heller längre. Däremot känner jag nu precis som under smärtrehabkursen i höstas att det blivit för mycket och då får jag ont i ledbanden inuti bäckenet, vilket ger lite underlivssmärtor skulle man kunna beskriva det som. Det hugger och skär och molar som mensvärk. Sedan gör min ena konstant ont och spränger.

Jag sa förresten till min man att jag sovit otroligt dåligt och varit mest vaken för jag hade haft så ont. Han sa "usch, då" och sedan glömde han nog det. Men samtidigt finns det ju inte så mycket han kan göra eller jag vet inte hur han skulle svara. Men för mig är det ett steg att ta kraft och klaga och säga så. Då är det ju inte så "kul" att han ändå glömmer det och sedan säger "men nu har du ju mått bra och kunnat göra massor"  Då blir situationen så himla knäpp, och ibland vill jag rätta till det att mer likna verkligheten. Så jag kanske säger jo, men jag har ju ont och jag hade ju svårt att gå och sova osv. Då blir han ju också lätt sur när han försöker vara positivt och glad och jag liksom kommenterar med negativa saker. Förstår ni hur jag menar? Jag känner mig så ofta snärjd i en hård snara. Om jag säger sanningen blir det bara skit för alla om jag sluter mig och gömmer allt i mig så blir det också skit men då drabbar det i alla fall bara mig, jag tror att det är så jag tänker och fungerar...

Både min man han och jag har detta guldfiskminne särskilt när det gäller tråkiga saker. Därför kan vi tillsammans ibland dra i väg. Vi planerar och drömmer och struntar liksom gärna fullständigt i att jag har problem med kroppen. Jag får mina tankar och varningsklockor men jag säger inget och sedan är gränsen nådd (som nu) och jag får lindrig ångest och måste liksom försöka börja förklara att jag verkligen inte mår bra. Klart att min älskling inte kan förstå då, han har inte märkt något jag har slutit mig och lett och själv föreslagit saker att göra. Suck, det är svårt och så himla jobbigt. Nä, jag är inte normal, jag kan inte göra allt och arbeta heltid trots att det varit min högsta dröm senaste åren  

Men något mycket roligt ska jag göra i dag i alla fall. Jag ska träffa Catharina på sjukhuset, hon är en trogen bloggläsare sedan 1,5 år tror jag. Hon åker långt för att träffa "min" sjukgymnast Thomas Torstensson, men innan det mötet ska hon och jag träffas "in real life"  Sedan måste jag vila lite innan familjen kommer hem och jag ska "ta på mitt pokerface igen; allt är så bra tralalala, jag vill inte betunga er med något tråkigt för livet är så himla kul"  I morgon måste jag fixa en massa inför ett jobb och ett roligt event jag ska göra på valborgsmässoafton. Har åter fått börja använda nackkragen för att avlasta och musklerna är åter i kramp och jag förstår dem, så skulle jag också göra om jag var en muskel i min kropp  

Snälla kommentera gärna på detta om hur ni känner och hanterar era problem i er egen familj. Gör ni som jag ofta gör och sluter mig och är tyst och därigenom biter er själva värst i svansen eller berättar ni ibland om hur det är och får ni förståelse osv?

Massor av kärlek och styrka ger jag er.

Kram kram

Pansen   

 

Anna

28 april 2014 13:35

Hej fina du! Jag hoppas att du ändå kunnat njuta lite av semestern... Jag har varit precis som du, hållit det inom mig, tagit på mig masken och klistrat på mig ett leende och kämpat på. Detta har gjort förhållandet skevt, hur kan jag förvänta mig förståelse när jag inget berättat. Nu ska jag generalisera lite, min kära man som jag älskar mycket är en problemlösare vilket gjort att varje gång jag lättat lite på skölden ska han hitta på lösningar vilket gjort både honom och mig oerhört frustrerad eftersom det inte finns någon Quick fix på detta problem som ni alla vet! Jag jobbar inom vården och vet precis vad jag råder mina patienter att göra och så gör jag tvärt om själv, snacka om att inte lära som jag lever😬 Det är likadant med min smärthantering😜 Nå, ja jag har med hjälp av Thomas Torstensson, bra kurator, fina arbetsvänner och klok mamma börjat lätta på masken och prata om hur jag mår och även om det är skitjobbigt så känns det som jag börjat få tillbaka balansen i mina relationer nu när jag börjat släppa in de jag älskar💕igen. Många tårar har det kostat men det är det värt. Min kära make har börjat förstå att vi inte kan fixa problemet men att vi tillsammans är starkare! Kram!

Pansen

29 april 2014 08:57

Har skrivit svar och hela dina kommentar i dagens inlägg:-) Kraaam

 

Catarina

9 maj 2014 09:00

Hej! Jag skrev en lång kommentar här för en dryg vecka sen men misstänkte redan då att den aldrig skickades iväg korrekt. Så jag skriver igen! :) TACK igen för att du kom och träffade mig på sjukhuset! :) Otroligt kul att få se dig in real life och kul att se dig sitta med benen i kors helt obekymrat. ;) Ett bevis på att det faktiskt går att bli bättre! Det är än osett vilken min väg blir i allt detta men nåt börjar hända nu i varje fall!
Jadu, det här hur man hanterar långvarig smärta är oerhört svårt... Finns det nåt optimalt sätt? Jag är precis som du att jag kan hålla det jobbiga inom mig ganska länge vilket inte alltid är bra för mig personligen. Men det blir som mitt sätt att "skydda familjen". Dock brukar det ofta resultera i att jag blir tystlåten och då leder det i sin tur till missförstånd med maken som kan tolka det på helt andra sätt. När det blir jobbigt att hantera allt med kroppen behöver jag först och främst en varm och äkta kram. Det behöver egentligen inte sägas så många ord. Allt är redan sagt så många gånger. Mycket kan "sägas" bara genom en kram. Jag tror att jag måste bli bättre på att få min make att förstå det. För jag förstår att det är oerhört svårt att stå bredvid någon med kronisk värk, svårt att alltid hantera det på ett bra sätt. Vilken maktlöshet och frustration de emellanåt måste känna. Vilket kan leda till tjafs och missförstånd. Men en kram är så enkelt på nåt sätt! Nu måste man ju såklart få prata oxå om hur det känns! :) Men för min personliga del räcker ofta en kram, det ger mig känsla av samhörighet, jag är inte ensam i det här. När det håller på att svämma över för mig brukar jag ibland låta det svämma över med någon annan närstående. Också för att "skydda" familjen. Som sagt, ett jättesvårt och viktigt ämne det här! Finns det optimala sättet att hantera långvarig smärta?? Och jag gissar att olika sätt passar olika människor.
En eloge i varje fall till oss alla, både till vi som bär på smärtan och till alla som står bredvid!!
Önskar dig en bra helg och håller mina tummar hårt att du ska få jobbet du sökt!!! <3
Många kramar!

Pansen

9 maj 2014 09:44

Tack för att skrev igen när ditt tidigare inlägg inte nådde mig:-)
Jag är också glad över vårt möte och jag tänker på dig ofta. Jag hoppas verkligen nu din väg går fort och smidigt fram till en fusionsoperation av dina bäckenleder.

Jag tror att min man var in här på bloggen och "tjuvläste" någon gång om hur jag känner. Att om jag är låg och ledsen, helst bara vill ha en varm innerlig kram. Inte så många ord och absolut inte försök till problemlösning och hurtighet, det har jag så mycket själv av, hehe. Kramen för mig ger kärlek och en signal om att jag kämpar bra, är stark och kommer klara det. Jag gillar verkligen om han även styrker undan mitt hår och smeker mitt huvud. Nu gäller det bara att han "tjuvläser" lite här ibland och kommer ihåg hur viktig den tysta kramen är för även han glömmer...

Kram kram min vän

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...