Alla inlägg under maj 2014

Av Pansen - 2 maj 2014 13:46

Drömmer oroligt att jag är på smärtrehabiliteringskurs. Att jag försöker gå med de andra i gruppen, att jag försöker prata och le, men att jag har ett hemskt migränanfall som gör att jag knappt kan ta mig framåt eller säga något. Vi ska på någon större middag och det är viktig.t Det är en massa människor jag måste prata med, det rör mitt företag och min bransch.

 

Drömmer vidare att jag måste ta mig tillbaka till mitt rum för att ta migränmedicin, men både vet och känner att det är för långt att gå. Känner mig stark men smärtan gör mig svag. Jag kommer inte klara det för smärtan är så stark. Den sitter på vänster sida i huvudet. Jag sätter mig ned på en stenmur. Någon sitter med mig, hon frågar och jag berättar lite kort hur jag mår. Jag får stöd och blir lättat och glad. Plötsligt ser jag något ligga på marken framför mig, någon har tappat sin medicin och det är en migränmedicin!

 

Jag vaknar på riktigt i min säng. Jag vaknar precis som jag somnade, på vänster sida. Känner en stark smärta i vänster sida av huvudet, känner en enorm stelhet och krampsmärta i ryggen. Inte konstigt om jag legat still hela natten. Jag tar i och vänder mig och hoppas att allt ska försvinna genast bara jag byter ställning. Har svårt att vakna, jag kanske inte vill vakna till detta. Jag kommer till sans och inser att jag har ett migränanfall på riktigt  Måste röra mig, vänder mig på vänster sida igen och når migräntabletten. Lägger den på tungan och känner den bekanta smaken, lite citron kanske och tabletten löser snabbt upp sig. Det är så ofta som mina drömmar är så verkligen och så tydliga. Jag bearbetar mycket när jag sover, går igenom senaste dagarna osv. Jag tycker oftast det är så intressant att tänka tillbaka på drömmarna och sedan förstå vad de betyder det är liksom mina tankar på natten  

 

Sonen kommer upp och pratar om något, kanske att hans kopplingsvajer på mopeden gått av. Jag bara mumlar bara "värsta migränanfallet" och han går utan protester. Jag tar tre muskelavslappande tabletter och somnar om. Dottern kommer smygande och viskar "jag har ordnat mums-mys-frukost, kom när du kan, tack". Jag ler, jag känner kärlek och sorg. Det är bland de värsta sätten jag kan vakna med ett kraftig migränanfall för jag vet att dagen är förstörd, jag vet att tre dagar framåt är jag kraftigt påverkad av anfallet. Jag känner en sådan stark livsglädje och vill så mycket med sanningen gör mig sorgsen. Men både tankarna och känslorna är jag vana vid. Det är så här det så ofta brukar vara vid migränattackerna. Jag brusar upp två Treo Comp och väntar en stund. Tar hela dosen morfin, jag måste få några timmar i dag, måste handla inför våra kalas i morgon. Jag triggerpunktsbehandlar mig själv med golfbollar och tummarna som jag pressar hårt i nackrosetten och skallbasen.

 

Tar mig nedför trappen ser att klockan är 11.30, tur maken arbetar så jag inte behöver förklara och sabba hans dag i alla fall med min uppsyn   Jag möts av frukostbordet, vid spisen står 15-åringen och gör fantastiska omeletter med färsk gräslök och skinka. Helt otroligt, de är inte alltid såhär underbara, haha. Men jag har ingen matlust, men jag måste äta för så fint de gjort, så otroligt fina och duktiga de är   Vet ju även att jag måste vara extra noga med kosten när jag har anfall också. Sätter mig ned på stolen och får en kraftig våg av smärta i huvudet, tappar nästan andan och armarna far upp som skydd runt huvudet. Ser samtidigt att någon av våra katter har ätit för fort och kastat upp hela sin frukost under matbordet. Reser mig drar ut stolarna igen och tar bort det. Mumsfrukost, njää...men jag äter och försöker vara trevlig och prata lite och lovar sonen att skjutsa honom så han får köpa ny koppling. Bägge barnen lovar att ta det lugnt med mig om det ska gå. Efter tre vändor till diskmaskinen ber jag dem hjälpa mig bära bort tallrikar vilka känns otroligt tunga idag. De börjar tjafsa om vems tallrik som är vems och jag säger bara lugnt. Förstår ni inte, jag har redan gått tre gånger med våra saker, hjälp mig nu jag kan ju inte lyfta i dag och ni vill ju ha skjuts åt olika håll, eller hur? Tänka sig, de hjälper till. Känner att jag börjar må bättre men är enormt stel i skuldror, nacke, herregud som en plywoodskiva, haha. Tittar åt massagefåtöljen, är det bra med massage nu eller inte? Ibland triggar det bara igång musklerna så de krampar ännu värre. Nä, jag ska tvinga mig att vänta trots att det är så skönt att ge de "onda jävlarna lite tillbaka"  

 

Har varit så laddad för idag ska jag läsa på massor om projektet, det stora tunga projektet som jag är kallad till anställningsintervju för. Jag är så enormt taggad och jag vill, jag vill jag förtjänar att få jobbet. Jag kommer få djupmassage på måndag så då kommer jag må toppen och vara mjuk och må bra. Sedan är det läsa på, träna/förbereda mig och gå några inbokade kundmöten innan den stora anställningsintervjun  Maken säger som ig, att nu gäller det, det är min tur trotsa att han har nytt jobb säger han "men nu är det ditt jobb och du som är viktigast". Han är lite som jag han överpresterar mest hela tiden så han kommer ju inte på något sätt att göra ett sämre jobb han menar nog mer på hemmaplan med barn och städ och läxor osv. Vi har pratat om att ta mer hjälp av släkten om det behövs för dottern, ja herregud, någon måste skjutsa henne till ridningen varje vecka tex. Äsch, det löser sig, allt löser sig ge mig jobbet, haha.

 

Var och köpte en dricka nyss och åter igen gick jag snabbast av alla inne på affären, sprang/ hoppade ner för trappen till parkeringen och vips var jag framme vid min bil. Tack, vart hade jag varit idag utan rätt diagnos och behandlingar av mina bäckensmärtor och mitt instabila bäcken? Ja, jag tänker och känner lycka säkerligen många gånger varje dag för att jag slipper det helvetiska bäckensmärtorna som förlamade mitt liv. Men visst, nä, jag åker ju inte på en räkmacka fortsättningsvis genom livet nu ändå, hehe. Jag brottas ju varje dag med olika utmaningar som ni vet. Men herregud, så är ju tydligen mitt liv och jag älskar det ändå. Jag orkar väl inte gnälla så mycket över skitsaker men ni ska veta att det händer, ibland gnäller jag också över väder, vind, långa köer och felaktiga beslut osv  Nu mår jag mycket bättre än på förmiddagen men inte helt bra. Då sitter jag här med det svåra...ska jag träna, ska jag ut och gå, stor risk att jag blir sämre. Men jag måste träna, måste framåt i min rehab...Nä, okej inga hantlar eller gummiband, men squats/benböj måste jag göra både för bäcken och stärka knäna, hmm, stabiliseringsövningarna är ju helt okej, de kan inte försämra mig om jag fokuserar på att inte bli spänd i halsmuskel och nacke. Tänk så konstigt det är, hur många kroppsdelar/områden vi använder för en rörelse? Det är helt otroligt att halsmusklerna spänns när man bara ska spänna skinkorna/sätesmusklerna. Skulle så gärna vilja på på en lång skön promenad men det kan vara ödesdigert, det kan göra mig dålig...Väga och avväga, fundera och analysera och ibland välja mest pest och kolera ja, så ser det tyvärr ut för så många av oss. Ländryggens muskler mår bra och slutar "krampa" av promenader och rörelser, men då utsätts bäckenlederna si-lederna och bäckenets ligament för otroligt påfrestning som oftare bara ger ökade besvär, fast man måste träna för att bli bättre fast man ska inte träna när man har för ont eller blir sämre...Känner ni igen de där tankarna? Jag kunde/kan bli tokig på dem dessa avvägningar.

 

Ni är många och många av er har jag haft tätare kontakt med. Det vore så kul och värdefullt för både mig och er alla om ni kunde skriva några rader om hur ni ha det, vart ni befinner er i vårdkedjan osv. Tillsammans stärker vi varandra  

 

Kärlek och styrka.

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 1 maj 2014 07:00

I tisdags hade jag så förbannad sprängande huvudvärk som kommer från nacken. Sjukgymnasten som ger djup massage har semester. Det har "smällt" några gånger i nacken såsom det gör när det blir nackspärr. Jag triggerpunktsbehandlade mig sjhälv med tummarna och med tennisbollar. Tog alla medciner jag kunde, inget hjälpte. Jag hade ändå jobb men som tur att sköta hemifrån datorn så presterade gjorde jag på något sätt ändå. Jag vet ju att jag kan liksom. Funderade hit och dit om det var meningen att jag skulle "dra" i bromsen som min sjukgymanst Thomas sagt. Men så fick jag det där telefonsamtalet om ett sjukt spännande och erfarenhetsmässigt otroligt projekt som ska pågå till årets slut. Nä, jag måste, jag måste fixa detta åh, vad jag vill lyckas på den intervjun och arbetsprov och få det jobbet. Projekt är så min grej och arbetsuppgifterna är helt rätt.  Läste in mig lite om projektet. Det får bära eller brista det är min chans att få möjlightetn att rikgit ta mig in på arbetsmarknaden igen. Vaknade 30 april med en värre stelare nack och kunde inte böja mig framåt, så blir det precis innan nackspärren kommer för fullt. Men herregud ryggskott och nackspärr har ju alla människor någon gång. Men huvudvärken är helt otroligt mycket bättre. Kanske jag lyckades med min egen triggerpunktsbehandling? Men nackspärr funkar inte för jag skulle åka med dottern på ridningen 2 timmar och sedan var eventet att genomföra en enkätundersökning vid en majbrasa. Jag hittade en naprapattid hos en snart färdrig naprapattjej. Numera parkerar jag ganska långt ifrån för att få en kort prommis. JAg tar aldrig hissen till våning 2 som jag var tvungen när bäckesmärtorna härjade. Nä, istället springer jag med snabba steg smidigt upp för alla haltrappor, ni skulle sett mig så förstår ni hur bra mitt bäcken är efter steloperationen och till och med trots att jag har hganska mycket rehabträning kvar! Hon var kanon "min" naprapt är nr 1 men hon är helt klart nr 2 trots att hon har en månad till hon är färdigutbildad! Hon ville verkligen hjälpa mig och drog över tiden med 20 minuter. För mina musklern envisades och det tog megalång tiid innan de ville släppa efter. Hon manipulerade även bröstryggen och nacken. 


Denna vecka har jag känt febern och den färgar mina kinder röda. Jag tror att den är ofarlig, men jag har aldrig fått något riktigt svar. Jag frågade smärtläkaren när jag hade den fantastiska möjligheten under smärtrehabkursen, ska jag lägga mig ned tills den går ned igen eller kan jag strunta iden? Hon svarade något flyktigt om att jag ska lyssna på kroppen signaler. Så helt ärligt vet jag inte vad som är bäst. En kompis till mig som är psykolog blev alldeles förskräckt när vi skulle gå långpromenad och jag råkade nämna nåt om ofarlig feber. Det var två veckor innan vi åkte utomlands. Det tog bra många sms innan jag lyckats få henne förstå att jag ville ut och gå i alla fall. Min kropp ger mig så mycket signaler hit och dit och många av dem är nog rena felkopplingar och jag kan verkligen inte lyssna på dem alla   Men febern kommer när kroppen gett mig olika varningssignaler och jag ändå struntat i dem. Men jag måste faktiskt göra en massa saker, jag måste trycka bort allt en stund till, jag kan inte vara sjuk.

 

Jag skriver inlägg på bloggen och länkar till berättelsen om när jag fick blockader och bedövades i mina bäckenleder/si-leder. Jag minns, jag ler och fylls av lycka. Jag läser sällan vad jag skrivit tidigare, men det borde jag för det är nyttigt och jag ser och känner då så stora skillnader. Upplevelserna jag hade den dagen inträffar numera dagligen. För i min trassliga kropp finns många problem gömda, men min steloperation-fusionoperation av si-lederna den är mycket lyckad. Jag skulle bara vara ännu bättre och längre fram i min rehabiliteringsträning om inte mina andra problem fanns....som min jävla nacke till exempel  Jag ska verkligen försöka komma ihåg att delge er mer för det är varje dag jag tänker tacksamt och lyckligt på något jag numera kan göra som var omöjligt med starka bäckensmärtor. Påminn mig annars.

 

Jag träffade sjukgymnasten Thomas häromdagen när jag träffade läsaren Catarina. Han gjorde stora ögon när han såg mig och trodde väl att jag tagit fel på mötestid, haha. Jag var tvungen att gå för Catarina skulle träffa Thomas. Jag kramade varmt om henne och sa även hej då till Thomas. Då ropade han efter mig "jag har nog läst jag," sa han. Fascinerade hur fort hjärnan kan arbeta ibland. Nån tusendelssekund tänkte jag "vadå läst?". Sedan förstod jag! Han hade läst mina blogginlägg, skit, ännu en gång har jag glömt...Jag skriver ju för er, jag ser er framför mig vissa har jag ansikten på andra har jag era läsarberättelser färskt i minne. Jag vill stötta och hjälpa er framåt i er kamp för rätt diagnos och behandling av bäckensmärtor och si-leder som jävlas. Jag glömmer att mina syskon läser min blogg ibland, annan släkt samt andra. Jag ser bara er och skriver för er åhjo, jag skriver ju såklart för mig själv också, min ventil och min glädje att få författa  Så först tänkte jag inte skriva detta i dag, men så kom jag på att det är sista april och då umgås han nog med familjen och sedan är han ledig på 1 maj och förhoppningsvis på fredag. Så då kommer han inte att läsa här på min blogg och detta långa inlägg försvinner in i mängden, haha. (Om du nu ändå läser detta Thomas så behöver du inte oroa dig, jag har kontroll på mitt lilla kaos och erfarenheter av dessa "kaos" också. Mejlar dig framöver.  

 

Läsaren Pernilla skrev sms till mig häromdagen "men, du tar ju ut dig hela tiden!!!) Jo, det var tre utropstecken. Jag svarade "Japp, absolut jag kör huvudet i kaklet igen, men jag måste slutföra det jag påbörjat"  Eftersom mina strategier är sådana så har jag ju kraschat några gånger och de befarade sjukgymnasten Thomas också närt jag sa att jag skulle friskskriva mig och arbeta heltid. Jag lovade honom att inte köra mig själv lika hårt i botten som under smärtrehabkursen och riktigt så långt ned är jag inte än.

 

Varje gång jag hoppar upp ur sängen och går till arbetsrummet blänger ett 30-tal potatisar på mig också. Jag tänker precis som i fjol "jävla potatisjävlar" för jag vet att de inte tar illa upp, det gäller att använda rätt ventiler och låt irritationen gå ut över rätt saker/personer   De vill ner i jorden och groddarna är perfekt långa...Jag skulle gjort det i söndagskväll, men så blev vi tvungna att åka iväg och hämta igen vårt släp som stod i stugan äntligen snöfritt där. Trots att jag har en tung smärtdag vill jag få ned potatisarna också, då får jag kanske lugn och ro sedan. Det är ju en också en att-göra-sak.

 

Jag skulle behöva samma sorts muskelbehandling på höger höft och ländryggen, det är kramp och jag masserar mig själv genom att ligga på en tennisboll, jag placerar den på en triggerpunkt och spänner sedan muskeln 5 sekunder och släpper och upprepar 5 gånger. Sedan flyttar jag tennisbollen till nästa triggerpunkt. Men det är inte närheten så bra som när naprapaten eller massage-sjukgymnasten gör det. OBS!! Ni som har instabilt bäcken får absolut inte lägga er på en tennisboll! Ni kan halka eller vrida till bäckenet. Jag fick inte använda tennisboll först 6 månader efter steloperationen, det var först då som min naprapat visade mig den underbara behandlingen. Jag har även två tennisbollar i en knuten strumpa som jag placerar under där huvudet möter nacken- i nackrosetten, bollarna träffar då två triggerpunkter i min nacke och ibland om det görs i tid och inte är så allvarligt kan viss del av min huvudvärk försvinna:-)

 

När jag skulle träffa läsaren Catarina hade jag mycket bråttom. När jag parkerat och tog snabba steg in mot sjukgymnastiken på sjukhuset tänkte jag på mitt tempo. Åh, nu skulle Catarina och ni andra sett mig, hur otroligt rakt och fort jag kan gå utan att bäckenet smärtar ihop   Oj, sa Catarina när jag berättade och du sitter med ena knäet över det andra också. Ja, herregud, det är ingen konst, jag kan allt numera, fråga mig bara, sa jag. Jag kan ju sitta på golvet utan smärta och lika lätt ta mig upp igen, i och ur bilen går med lätthet jämfört med tidigare. Jag kan gå långt, jag skulle kunna gå 5 km 3-4 ggr/veckan om inte nackjäveln protesterade så högljutt;-) Har i kanske 8 månader kunnat sova utan kudde mellan knäna. Jag har inte haft mitt sacobälte-bäckenbälte-ryggskydd sedan testskruven opererades in oktober 2012. Jag kunde nästan inte vara utan sacrobältet något innan steloperationerna. Helt sjukt, men nu vet jag knappt längre vad jag ska skriva känns som jag kan det mesta. Jag har verkligen fått tillbaka många delar från mitt fantastiska liv efter steloperationen/fusioneoperationen av mina bäckenleder-si-leder. Jag har inte sådan smärta som när jag hade har foglossning eller si-ledssmärta, den värkande, sprängande. Det är som Winnerbäck sjunger i: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv...Det är lätt att se hur sjuk man en gång var, när såren läker och regnet känns...Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd, det kanske var pundigt, det kanske var bra”. Den låten drog igång i bilen i morse rätt träffande de där textraderna, hehe. Jag har bara muskelsmärtorna numera, det är i ländryggen och höften (gluteus minimus) eftersom mina muskler inte är som alla andras utan tycker att de ska ligga i kramp för minsta rörelse;-)Jag har även provat att ta några joggsteg och vore det inte för alla mina andra problem skulle jag säkerligen kunna jogga. Men Sturesson avrådde bestämt från det eftersom t.ex mina knän är rätt taskiga. Det kommenterade förresten neurologen också när han gjorde en neurologisk undersökning för nån månad sedan (minns inte om jag redan skrivit om det) Mina reflexer i knäna var i alla fall nästan borta, han slog och slog ehh, knackade hårt, löst och "överallt". Han gick ut och konsulterade en överläkare. Han böjde och grejjade med benen och sa sedan att mina knän "liksom släppte" när han böjde att de inte riktig följde med hela tiden. Egentligen sade att han att något knä var sämre men jag inte vilket. Skit samma, jag fick bara ännu en bekräftelse på att jag inte inbillar mig att knäna är rackiga och jag kommer fortsätta att inte utsätta dem för vissa saker. Knäna är en stor anledning till att jag inte trots lyckad steloperation av bäckenlederna kommer kunna åka slalom och jogga osv. Men springa till bussen om det behövdes kunde jag göra sa Dr Sturesson. Men knäböj/squats som jag är rätt less på kommer jag nog behöva resten av mitt liv. Jag har i många omgångar känt hur bra det är även för knäna förutom för bäckenet. Har jag plötsligt mer besvär i knäna gör jag knäböj/squats så att jag liksom niger istället och för knäna lite framåt. Thomas har lärt mig att det tar mindre på knäna då. Jag skriver även om detta eftersom jag vet att det är många av er som är överrörliga-hypermobila, det är nästan alla som Sturesson stelopererar i bäcknet. Ja, ja, haha ni vet sången "huvud, axlar, knä och tå, knä och tå" det är några fraser som jag ofta tänker för där har jag ju lite problem. Ibland när maken frågar hur det är med kroppen så svarar jag med sången och skrattar. Då vill jag inte prata om det helt enkelt. Min egen refräng blir även "nacken, ryggen, armbågen och fot, alla vill de jävlas på, jävlas på" ;-)

 

 

Behöver jag en varningens finger? Nä, jag vet vad det handlar om. Jag tänker igenom "symptomen" i huvudet och kör en checklista.  Det är lugnt jag mår så otroligt bra att få jobba i ett högt tempo emmelanåt. Men positiv är jag i alla fall fortfarande rätt mycket och offerkoftan har jag inte på bara nackkragen åter igen, men jag har klarat mig utan den förut så jag har fullt hopp att lyckas göra det igen nästa vecka Jo, och jag tänkte på er igen när jag hoppade ner för alla trapporna hos naprapaten och sedan sprang en bit till bilen. Jag gick def. snabbast av alla i hela stan.

 

Kraft, kärlek och styrka till er alla

Pansen   

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se