Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Pansen - 15 november 2013 00:30

Besöket hos husläkaren hade jag nog mått bättre om jag hoppat över. Det blev situationen att jag upplever hans starka auktoritet, att jag inte ska komma och tro att jag vet nåt och då skäms jag som en barn och försöker sedan återställa balansen. Jag nickar och säger jaha, vad bra att du berättar och lär mig osv...

 

Han var mycket stressad, han frågade aldrig om min nacke jag hade gärna velat prata om mina symptom eftersom en del är helt nya för mig trots att det är 5 år sedan den skadades. 

- Nä, någon operation blir det inte tal om, det är komplicerade saker och strukturer i nacken bla bla, 

- Nä, men jag vill väl inte ha någon operation i nacken heller...Men gärna en MR så kan jag få veta om det blev ett diskbråck i maj, sa jag.

- Det är många människorna som har diskbråck...

- Ja, jag vet att många människorna har diskbråck utan att ha problem. Men vad gör den informationen mig?! Nu hade jag velat säga, men det finns ju även människor som har stora problem och smärtor som inte har diskbråck också. Dessutom finns det mängder med psykopater ute i samhället utan vare sig diagnos eller behandling. Det finns säker de som inte märker en mindre stroke eller hjärtflimmer osv men so what? Men jag sa inget, jag tänkte inget negativt under hela tiden jag var hos honom detta kom efter. Jag bara satt där och nickade och håll med och kom med mina teorier endera diskbråck eller ny kroppshållning som jag och nacken ännu inte anpassat sig till. 

- Mmm, ja, det var en bra idé så kan det ju vara, sken han upp. Då kände jag skit, nu gjorde jag bort mig igen.

- Jag hade tänkt att du kunde få prova vattensprutor, man gör många stick och sprutar in i underhuden. Är du smärttålig?

- Ja, det är jag verkligen. Aha, sterila kvaddlar ja det vill jag gärna testa. Kan du lägga på ländryggen samtidigt?

Det var inte sterila kvaddlar för det var inte sterilt vatten så jag vet inte vad behandlingen hette.

Sedan såg jag ut som jag blivit getingstucken en sådär 30 gånger, han lade bara på skuldror och nacke inget på ryggen. Jag tycker det var skönt lite som när jag tatuerades lite som TENS, det blir nåt annat som känns och stör smärtsignalerna lite. Så jag trodde mycket på detta och läkaren erbjöd sig upprepa nästa vecka. Jag åkte hem och efter 40 minuter kom den spränghande huvudvärken och slog undan mina ben. Kotorna sprängde och värkte och jag letade som vanligt en ställning som kunde lindra.


Då när i smärtan tar över i ensamheten, det är tyst och jag ser klockan minut för minut. Jag kan inte se på TV när det blir så här, men tack och lov för ljudböcker. Men när smärtan blir för stark får jag anpassa böckerna för jag kan inte följa med så bra i handlingar, namn osv. Då tänker jag vattensprutor hjälpte inte ett dugg, läkaren hjälpte mig inte dugg och nu ligger jag här igen och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skrattade till och tänkte att läkaren kanske var sur på mig så han hittade på det där med vattensprutor han ville att jag få plågas lite, haha synd det funkade tyvärr inte för nu skulle jag bara velat ha de där sprutorna i huvudet, ögonen och ryggen också  Kunde inte läkaren ha varit schysst och skickat en remiss till MR. Rent karmamässigt borde han var skyldig mig det. Jag vill säga: Jag är ingen hispig inbillningssjuk patient. Jag har inte sökt vård någon gång utan att verkligen behöva det, jag har istället fått höra otaliga gånger "varför kom du inte tidigare, hur har du klarat hemma så länge osv". Jag tror aldrig det värsta och läser inte inte på om sjukdomar och elände....

 

Han hittade ju inga fel när jag sökte 2009 och jag hade så ont i ljumske, höfter och rygg (bäcken), han kunde inte förstå att jag hade ont kanske trodde han mig inte ens. Han har hela tiden sagt "jag kan inget om EDS, jag kan inget om bäckensmärtor, jag kan inget om bäckenoperationer, jag kan inget om kortison . Inför detta besök sa han att inte visste om han kunde göra något med min nacke. Men hallå, det förväntar jag inte mig av en husläkaren det är ju därför du kan remittera! Däremot har han på helt eget initiativ tidigare skickat remiss till medicin trots att jag inte såg någon vits med det, remiss till smärtläkare (men jag hörde aldrig något mer).

 

Ja, det var piss men allra mest såklart för att smärtan består och jag inte vet vad jag ska göra. Hur jag ska orka strida och leta vägar in och få den hjälp jag har rätt till när jag har så ont...Skickade ett mejl på förmiddagen till min sjukgymnast som ännu "ansvarar" för mig eftersom smärtkursen ännu pågår. Skrev att nackövningarna tyvärr bara gjort mig sämre och att jag behövde andra. På eftermiddagen såg det likadant ut igen, jag låg plant i sängen utan kudde, ljudbok helt nedsläckt med sprängande smärta i nacke, huvud och ögon ja, lite andra symptom har jag ju också som kraftlös arm och smärta även där det gäller ju att krydda lite överallt  Då ringer hon, sjukgymnasten! Hon lyssnar på mig, hon frågar om symptom, hon bekräftar mig och jag hör att hon tror mig. Hon förklarar och bekräftar mig igen att nu är nacken och dess muskler så otroligt retade av någon anledning vi måste bara få dem att lugna sig. Hon förstod mjölksyran, att jag inte hittar något läge, jag kunde bara prata behövde inte tänka på vad jag sa. Hon förklarade varför de förra nackövningarna inte fungerade och gav mig nya "övningar" och ordinerade nackkrage hela tiden och förklarade att jag inte behövde vara rädd för att bli stelare av den mjuka nackkragen osv. Så otroligt tacksam jag kände mig, hennes samtal förlät så mycket annat, gjorde att jag kunde skita i allt som malde från läkarbesöket. Jag satte på mig nackkragen och dolde den med en sjal.

 

- Kom älskade dotter så åker vi och byter dina skor nu!
Ja, så lätt kan jag få kraft, visserligen hade väl migränmedicinen hjälpt lite också men det största var kanske att någon lyssnade och trodde på mig. Med nackkragens hjälp kunde jag bevilja henne att besöka leksaksaffären. Jag såg genast en ursöt mjuk vit liten pudel för 39 kr som jag sa att jag ville ge henne. Sedan såg jag söta små föl för 29 kr.

- Du får välja pudel eller häst?

- Vilken tycker du är finast mamma? Jaha, precis det jag skrev om i förrgår med vackra spelkulor och Pet Shops. Jag hjälpte henne värdera färgerna så till slut hade vi valt en häst, men då kvarstod ändå valet mellan pudel eller häst!

-Åh, det är ju så himla söta gumman du får bägge!

-Åh, mamma du är världens, världens bästa mamma.

- Bara för att köpte lite söta djur?

- Nä, du är så himla bäst mamma!

- Ja, härligt att jag kan köpa din kärlek.

Det var ju lite kul för alla 8-åringar hänger inte med i ironi och skämt, men hon är ofta helt med och det är så himla kul att få skratta ihop. Skit, tänkte jag i nästa mening. Nu måste vi hem och jag måste börja med middag och aj, oj, barnen bråk och katterna skriker. Hm, om inte jag äntligen skulle kunna lyckats med min middagsflykt för igår blev det åter övertid för maken så jag har försökt "smita" två gånger denna vecka! SMS till maken som för att kolla om jag kunde var så ego att dottern och jag kunde få gå och äta på McDonalds istället. Beviljas och glad gubbe.

-Åh, vad mysigt mamma vi har haft det, Helt otroligt mysigt, sa dottern lyckligt och jag kände likadant. Värdefull timme det blev på flera sätt och med nackkragens hjälp orkade jag hålla huvudet på plats dessutom. 

 

Jag känner igen denna situation så väl, den skrämmer mig inte, jag tänker jag kan detta jag är stark. Jag har klarat mycket. men jag känner att jag är så mycket svagare. Jag bor vid havet och älskar havet. Jag tänker nu att jag drivit en bit ut från land, jag försöker sakta utan panik ta mig tillbaka, vågorna slår ganska hårt, jag måste guppa med en del utåt trotsa att jag inte vill, men jag simmar även något simtag in någon våg. I slutet på smärtkursen då stormade havet och när smärtteamet försökte slänga ut en livboj till mig uppfattade jag det bara som att den träffade mitt huvud och jag trycktes tillfälligt ner under vattnet. Jag visste att smärtteamet och livbojen var rätt för mig, men jag hade inte kraft att kravla mig in i den för vinden och vågorna var för starka och höga. 

 

Bilder med havet är det nog det vanligaste jag har. Det var sådana bilder jag hade även när jag födde barn. Även min storasyster tänker nog ofta hav och hon skrev i något SMS för många år sedan sist jag hade det som nu (2011) "Vi är på öppet hav, vi driver ibland åker ditt huvud ner under ytan men jag drar upp dig. Ibland åker jag ned men vi kommer upp, och vi ser land och ljus men det är en bit där. Nu är jag starkare och kan bära dig det kommer vända du kommer bli starkare och snart når vi land"

 

 

Ja, smärta är en sak och hjärnan är en annan. Men glad jag har min hjärna och att den fortfarande vill fungera, haha. Har senaste veckorna åter igen precis som med bäckensmärtorna börjar jag tänka.

"Jag kanske inbillar mig, jag kanske känner efter för mycket? Om jag bara åker iväg och gör något så kanske det inte finns några smärtor. I går gjorde jag "ryck" sminkade mig och tänkte ta en promenad men när barnen sa typ pip i motgång till mig var allt kraft slut".

 

Det är så sjukt, jag har fått den känslan så många gånger och jag vet ju nu efter att ha kontakt med så många andra med smärtor att de ofta också tänker likadant. I natt lyssnade jag på ljudboken "Ro utan åror" som handlar om en kvinnlig 4-barns mor och känd journalist som får ALS. När hon ligger halvt förlamad tänker hon "tänk om jag bara inbillar mig". När jag hörde det tänkte jag ju bara men tok, herregud hur kan HON tänka så. Men vi är många som gör det.

 

Ändå har jag inte blivit så hårt ansatt från vårdens sida som en del. Inte en massa spydiga kommentarer när det gäller mina bäckensmärtor. Men däremot har det hänt vid nästan varje läkarbesök att läkaren INTE lyssnat/trott på vad jag sagt t.ex inför sterilisering på frågan "Jo, jag blöder lätt". När det inte fanns någon läkare som kunde bekräfta detta struntade de i mina ord och blödningen som uppstod gav i sin tur komplikationen lungsäcksinflammation. Inte behövde någon av de lida för det, men jag fick lära mig hur det känns att ha smärta i lungorna...igen. Jag har ju skrivit lite om detta förut men det får bli en lite till för nya läsare, haha. Ja, just det när jag hade lunginflammation sa läkaren på VC att det var inbillning att jag upplevde det svårt att andas. Hostmedicinen skulle hjälpa sa hon. Jag satt timme efter timme med stigande feber och andnöd och kunde inte lägga mig ned. Jag blev allt sämre och när jag sa i telefonen att nu hallucinerar jag gubbar på sänggaveln så kom svärfar läkaren genast sättande  Han hämtade mig och följde mig till akuten där upptäcktes att halva lungan var ur funktion...Hmhm, hostmediicin och inbillning...Men värst hittills och värsta tänkbara smärta det var ju för ganska precis 1 år sedan. Jag försökte säga Nej, nej, ingen läkarkandidat ska sticka mig. Jag är t.o.m dokumenterat svårstucken och fått komplikation förut. Nä, läkaren lyssnade/trodde inte på mig och Lumbal Punktionen blev fel jag tappade hela känseln i benet, hemsk smärta och sedan läckte det ut ryggmärgsvätska. Herregud, VAS 9-10 i fyra dagar på akutavdelning med dropp och knappt någon sömn pg av smärtan. Läkarna som "bråkade" och talade över mitt huvud och trodde på migrän! Jag kunde knappt tala för ansträngningen gjorde att smärtan totalt "kvävde" mig. Ja, de fick ju se att jag talade sanning när behandlingen blood-patch hjälpte på 2 timmar!

 

I morgon håller vi tummarna för Pernilla som ska till den "hemska" vårdcentralen. Jag ska skjutsa henne dit och peppa henne, men har inte kraft eller möjlighet att sitta med på en stol. Men herregud, hon kan ju inte sitta, stå eller gå då har hon rätt att vara sjukskriven!

Ja, det känns i alla fall så skönt med nackkragen som avlastar tokmusklerna mina som fått någon knäpp. I morgon ska köra grannen i Beck hela kvällen och fråga alla i familjen om "de vill ha en stänkare".

 

Kram och kärlek

Pansen  

ANNONS
Av Pansen - 14 november 2013 01:30

Eftersom okunskapen är stor vad det gäller bäckensmärtor kanske det är många av er som inte fått veta av läkare, sjukgymnaster osv att vi även kan ha värk och krampkänslor inuti slidan? Jag har skrivit om det tidigare och eftersom det var så uppskattat så tänkte jag att det kunde vara bra igen. Jag kom att tänka på detta efter Malins kommentar och frågor, bra, heja Malin! Visst, slida och puppa och mens och värk pinsamt och tabu. Jag har varit likadan, jag var över 30 år och tyckte fortfarande att det var pinsamt att lägga upp tamponger på ICAs rullband!

 

Nu har jag däremot en helt annan inställning. Det har bara äntligen gått in, att alla kvinnor får mens. Många har mensvärk och alla kvinnor i fertil ålder behöver mensskydd! Men jag förstår hur det blivit så här för det var helt andra "regler" om tabu som gällde för min 40-talist mor. Jag lägger ingen skuld på henne hon var väl mest som de andra mammorna/papporna. Det var helt enkelt tabu och hysch och äckligt att prata om mens och samlevnad och så simsalabim så fick jag det till mig sådär utan att reagera.

 

Jag lägger som sagt ingen skuld på de vuxna som fanns runt mig som liten. Men det jag däremot kan göra något åt är väl att försöka göra det bättre själv. Därför pratade jag med blott 8-åriga dottern förra veckan om mens. Jag sa att det kommer nog dröja många år innan hon får det. Men att det faktiskt finns tjejer som varit endast 9 år, så jag tänkte att du kunde få veta lite så du inte blir rädd. Så tar vi det en gång till sedan eller när du vill. Många tycker det är pinsamt och killarna ska skratta och till och med lärarna i skolan kan ha svårt att prata om detta. Men tänk, alla kvinnor du ser...alla har mens och det är bra för då kan vi få barn!

-Hennes ögon blev stora hon tyckte detta var spännande att mamma berättade och visade vad hon hade i sina necessärer på toaletten.

- Men alla tjejer har alltså mens? Men det är bra med mens så vi kan få barn, hon upprepade så allvarligt och gulligt mer frågor än så hade hon inte!

 

Men det är ju ofta där någonstans det börjar, hur vi bli introducerade till "vuxenvärlden" och människorkroppen. Jag vill att hon ska fråga mig, att vi ska kunna prata istället för att hon ska "testa" sig fram. Varför liksom "uppfinna hjulet igen". Jag fick mens och mensvärk som 13-åring och fixade det själv. Jag tog mammas bindor och sa förväntansfullt på kvällen att "nu har jag fått mens och jag vill ha tamponger istället"!

- Men, eh, är inte du för liten för tamponger?

Hur skulle jag veta det? Men något mer pratade vi inte. Jo, hon sa att jag kunde få mensvärk och det hade jag redan och sedan sa hon tyvärr har jag alltid haft jobbig sådan. Jaha, stackars mamma tänkte jag nog bara. Vi pratade inte om att man kanske skulle kunna söka hjälp eller så...

 

Hur som helst tamponger ville jag ha i alla fall, inga "blöjor" som kunde synas och kännas obehagliga. Det fanns inte Internet 1990, men jag frågade väl någon kompis och det fanns ju en informationsbroschyr i tampongasken. 1991, 14 år hade jag jobbig och lång mensvärk och pojkvän. Jag gjorde som jag brukade och tog själv reda på något som hette ungdomsmottagningen. Där fick jag träffa en trevliga barnmorskor som verkligen ville hjälpa mig att må bättre och jag fick p-piller. Driftig liten tjej kan tyckas och ansvarsfull, absolut, men lite sorgligt också för jag tycker 14-åriga tjejer är så små och jag var nog lika liten själv 

 

Mamma fick aldrig veta att jag börjat med p-piller, det uppdagades när jag var 15 år. Plötsligt på skolan blev min tumme iskall och blå och skolsköterskan och läkaren blev stressade. Jag skulle genast ta mig till akuten! Absolut, tror ni jag ringde hem, nä, jag vill inte störa mina snälla goa föräldrar. Jag åkte bussar och gick en hel del och kom till slut fram till det stora sjukhuset. Jag fick sedan stanna hela dagen på sjukhuset, de misstänkte blodpropp. Det blev många undersökningar och många olika läkare. Jag tyckte uppståndelsen var mycket pinsam och överdriven. Kunde jag inte bara åka hem och se om det gick över? Jag berättade på kvällen om min dag och misstanke om blodpropp och blodförtunnande medicin jag skulle äta i flera månader samt sluta med p-piller.

- Jaså, du har ätit p-piller. Det förklarar varför du haft sådana otroliga humörsvängningar. Du vet, ingen i vår släkt tål p-piller, sa mamma.

 

Så kommunikation kan ju vara himla bra, kanske just därför jag fastnade för det så mycket att jag tog en fil.kand kommunikation och information Jag älsakr mina föräldrar jag växte upp tryggt och kärtelksfullt och har sagt att inget skulle ha behövts ändrats. Att pappa rökte inne på 60-talet var ju för att de inte visste bättre. Nä, inte bitter, men om jag kan förbättra elelr förenkla något så gör jag gärna det.

 

Nä, jag tänker inte bara arvet ta över när det gäller min dotter. Jag kommer inte säga:

-Jo, tyvärr kvinnorna i vår släkt har alltid haft det lite kämpigt med mensen. Många lider av PMS, ont vid mens och måste kanske stanna hemma från jobbet nån dag varje månad. Men prova dig fram det finns ju så många fina nya morderna p-piller  . 

 

 

Nä, jag kommer ta upp samtalet med henne och fråga och erbjuda mig att följa henne och diskutera olika saker som man kan göra för att få lindring. Jag vill berätta om detta med p-piller och prata om alternativen till dem, hormoner kan ju trots allt vara bra också. Det här med att tiga och lida är ganska onödigt. Jag berömdes ofta som barn för min smärttålighet vid spolning av bihålorna eller lagade hål i tänderna utan bedövning. När jag var 18 år övertalade mig tandläkaren att ta bedövning. Åh, herregud, tack, varför hade jag pinat mig så innan? Att laga hål med bedövning "kostar" ju ingenting.

 

 

En del när min diagnos om bäckensmärtor ställdes var att en kvinnlig sjukgymnast (kollega till Thomas Torstensson) förde in fingrar och tryckte/palperade på ledbandsfästerna som sitter samman med bäckenet inuti slidan. På de punkter hon försiktigt tryckte ömmade det mer eller mindre. Hon tryckte även på en punkt som gjorde att jag fick den obehagliga men bekanta känslan av att "nu faller mitt ben ut till sidan och går ur led". Den känslan gör att jag rycker till och fångar upp mitt ben. Obs, detta är helt borta sedan steloperationen  Troligast är det bara just en känsla, men läskigt är det. Jag kände också igen en huggsmärta inuti mig när hon tryckte på något annat ställe, allt kändes bekant men jag hade inte satt det samman med bäckenproblemen utan trodde bara det var min "överkänsliga" livmoder som ofta retades. Efter den undersökningen kände jag en stor befrielse och bekräftelse. Att få möta ännu en person som tog mig på allvar och bekräftade mig. När jag för några veckor sedan undersöktes av gynekolog för utredning om endometrios så ömmade jag även mycket, det var tydligt att de flesta inte brukar ömma så. Läkarna pratade med varandra och sa sedan.

- Du är mycket öm över de områden som är hopkopplade till bäckenet och det har ju troligast med din bäckenfusion att göra.

Ja, tack, fler pusselbitar jag är så tacksam för alla bitar som jag kan lägga på plats.

 

Så "mensvärk" är inte alltid mensvärk som att livmodern arbetar och krampar, det kan också vara (mer troligt enligt mig) ledbanden inuti bäckenet som är överansträngda, uttöjda eller inflammerade. Samma som hänt med mina knän otaliga gånger när de gått ur led. Ett knä kan man dock gå in och operera och korta ledbanden så att inte knäskålen kan falla ur leden. Men det går inte med bäckenet, det är som ett stort nät av ledband, bindväv osv. Men jag tror många skulle bli bra om de fick rätt diagnos i tid och sedan rätt sjukgymnastikprogram. Läka någon dag och sedan börja med stabiliseringsövningar för att väcka musklerna och få dem skicka rätt signaler till hjärnan igen. För de som gått länge och har svåra smärtor tror jag på en inledande kortisonkur med tabletter eller injektioner direkt in i ledbanden inuti bäckenet för att dämpa inflammationerna och kroppen kan läka för att  sedan kunna tillgodogöra sig "rehabövningarna".

 

 

Läsaren kommentar:
Stabövningarna går bra, men har nu fått såna jävla smärtor i och med den kvinnliga veckan :( Strålar ner i lår, kan inte gå promenader och musklerna krampar i rumpen oxå. Hade ont i mufflan (vet inte riktigt vad jag ska kalla den för här :) ) någon dag innan mensen oxå. Å varje gång denna vecka kommer tänker jag fan vad är det för fel nu då... Aha mensen kom... Om man steriliserar sig blir det bättre då?


Pansen svar:

Jag tror det t.o.m finns vetenskapligt förankrat att det är vanligt att bäckensmärtorna blir värre under mensen. Jag hade inte noterat det först min sjukgymnast frågade och genast blev allt lite klarare;-) Jag fick också mer ont inuti och spända ömma skinkor. Det kändes helt enkelt mer sårbart hela bäckenregionen under mensen.

 

Ta det lugnt, alltså var extra försiktigt med kroppen när du har mens. Den är redan så överbelastad av bäckensmärtorna så "smyg" fram med dina övningar och hitta inte på några stora shoppingturer, ommöbleringar eller vad nu kan råka göra just när du har mens;-) Livmoder och bäckenets ledband, muskler osv de sitter nog nästan ihop så inte konstigt att det gör ont både här och där.

 

Jag känner absolut känslan i mufflan/muffen/puppan/snippan här kan vi kalla den vad vi vill:-). Jag kunde känna kramp i musklerna, eller en tyngdkänsla nedåt som när man var gravid. Jag kunde även känna att det skar och högg av smärta från ledbanden inuti bäckenet. De ledbandens fästen sitter inuti slidan. När jag överanstränger mitt bäckenrehab nu så kommer värken tillbaka inuti slidan osv. Men den räknar jag som borta efter steloperationen. Jag får inte mer bäckensmärtor nu efter sex och det är ju helt fantastiskt måste jag säga!!

 

Jag tyckte och tycker fortfarande att det känns bättre om jag gör t.ex knipövningarna när jag har sådan kramp/värk i puppan. Knipövningen ökar blodcirkulationen och den blir ofta sämre av smärta. Så mer blodcirkulation till muffen kan minska smärtan;-)

Jag tycker förresten att alla stabövningar som pressa ned svanken och spänna skinkorna ofta gör att det känns bättre sedan. Musklerna hamnar så lätt i kramp och genom att vi arbetar och tar kontrollen över våra muskler så tycks det blir mer tvungna att släppa "krampen" vilket kan ge minskad smärta.

 

Tyvärr förändrar sterilisering ingenting vad det gäller blödningsmängd, mensvärk eller endometrios. Min sterilisering gick till så att de brände av äggledarna, det förändrar inget vad det gäller hormonerna. Jag har således PMS, mens, menskramper och hormoner precis som alltid   Men att ha mycket menssmärtor, stora långa blödningar osv är jobbigt för både kropp och själ ett alternativ som inte är lika "starkt" som p-piller och min-piller är hormonspiral. Hormonerna som utsöndras mer lokalt än piller gör att mensen minskar så mycket att den helt kan försvinna! Det hände mig och det var ett skönt år utan mens. Men min livmoder ville inte ha någon mer därinne så hormonspiralen stöttes ut  Nu ska jag göra ett nytt försök med att sätta in hormonspiral för det kan lindra Endometrios. Hoppas verkligen mensen försvinner det vore så skönt att slippa de smärtorna och blödningarna i all fall.


Nån som vill berätta mer eller har några frågor?


Kärlek och styrka

Pansen  

ANNONS
Av Pansen - 13 november 2013 07:00

Jag tänkte häromdagen på mig själv när jag var mindre. Jag gillade många saker och jag älskade många saker. En sak var vackra spelkulor. Vi spelade på skolans raster och det var kul för jag vann ofta fler vackra kulor. Eller så bytte vi dem. Men jag älskade att titta på dem, de var så vackra och olika, alla var så unika. När min storebror en dag kom hem med en tio liters hink fylld av "mellan" glaskulor blev jag alldeles galet lycklig. Tänk, nu kunde jag spela till mig ännu fler av de vackra och få oändligt många olika sorter i glas, porslin, sten osv. Jag hade alla kulor i stor rund guldfiskskål så det gick att se dem från alla håll och snurra på skålen. Men jag ville mer, jag kunde inte se alla vinklar.



-Vem tycker du är finast?
Åh, den frågan har jag sällan klarat av särskilt bra, vare sig det gällde spelkulor, djur eller kompisar. Jag kunde inte ha en bästis, jag ville och var istället vän med de flesta, både äldre och yngre    Jag beundrar fortfarande spelkulor och minns hur jag sorterade, lekte och njöt av dem.  Men idag är det oftare jag sorterar och ställer upp dotterns Pet Shops. Åh, herregud på dem finns det ju verkligen ingen stopp. Jag tror hon har 74 unika, otroligt gulliga olika och ändå måste hon varje gång be mig gradera dem i vilka jag tycker är finast. Då blir jag 5 år igen och tycker synd om de som ratas eller undrar varför en häst komma före en hund osv  Nä, jag är inte personen som nöjer mig med en vacker glaskula, jag vill ha många, inte alla, jag har inte hybris, men många vill jag ha och det gäller många saker. 


Jag vill njuta och glädjas med mina vackra spelkulor, men det var ju så att vissa skymdes där i den stora glasskålen. Jag ville se alla, samtidigt. Om jag kunde få dem se dem alla samtidigt borde det vara bäst. Se dem rulla vackert över golvet. Nä, inte en kula utan flera, många, ALLA kulor ska rulla. vackert, hela golvet böljar av kulor och de fyller hela rummet. Vänta kulor, jag ser er inte alla nu...jag måste gå på dem! Det går bra första stegen. Då kan jag balansera och njuta av både rörelserna och det vackra. Men sedan då tappar jag lätt balansen och kanske jag faller, och kanske jag skadar mig så att jag inte kan "leka" med mina kulor på några dagar, veckor eller månader.

 

Hm, spelkulor eller inte, men det är nog lite så jag håller på VILL ALLT på en gång och blir irrirerad när jag inte får KAN göra det jag vill   Jag vill liksom så mycket och jag vill njuta av allt vackert och underbart. Första dagen på smärtkursen i augusti presenterades jag mig själv och avslutade med "jag älskar nog helt enkelt det mesta".

 

Tisdagen: Ont, svårt att koncentrera sig, inget TV-program känns tillräckligt bra och jag letar hur jag ska ligga eller sitta. Ligger en stund...Idee´r om sker jag vill göra, hm, undrar om jag kan torka ur ett skåp, har jag vilat tillräckligt? Torkar ur vitrinskåpet, åh, nu vill jag fylla det med mina kläder och väskor (står i dressingroom). Kanske måste vila först igen, tillbaka till sängen, koncentration se på TV, hitta ställning det bli plant läge med armarna under nacken. Efter 3o minuter, nu borde jag få "inreda" vitrinskåpet. Åh, så kul, så fint det blev. Skulle vilja göra om mer men det går ju inte...suck. Tillbaka i sängen. Aj, vad det spränger i nackkotorna!

Pling-SMS

Ett mycket glädjande meddelande från en annan kvinna i Sundsvall som tog kontakt med mig efter artikeln i Sundsvalls tidning. Genom att läsa om mig tyckte hon åter att hon hade fått ett hopp igen, att våga tro att hon kan få må bättre och ha mindre bäckensmärtor eller i all fall bli tagen på allvar och få hjälp! Tänk vad sådana ord gör för mig. Då kan ju lilla jag göra förändring, då kan vi tillsammans göra skillnad. Nu hade hon blivit kallad till sjukhuset i december för att få en bedömning angånde sitt bäcken.  Så då fick jag min energiinjektion, tack tack. 

 

Jag fick även ett mejl från en yngre tjej i Sundsvall som haft och har det mycket tufft. Råkat ut för flera dåliga bemötanden från sjukvården i olika fall osv. När jag fick mejlet svarade jag henne genast, det var för flera veckor sedan men hade inte hört något sedan dess. Jag har tänkt mycket på henne och så pling i mejlen! Hon ska nu bli kallad till samma smärtteamet som jag var på Sundsvall sjukhus de ska göra en bedömning om hon klarar att gå smärtrehab eller om det var 12 veckors program för bäckenrehab. Underbart, det händer saker, glad igen sedan. Shit, dottern har ju innebandy i dag mitt i middagstid 17-18.00

 

Blä, jag vill inte laga mat, röra armarna, bara tanken får det att pulsera i nacken. Men om jag skulle ta och stanna på hennes träning 17-18.00 för en gångs skull? Hehe, då "slipper" jag laga middag och hon har ju bett mig så många gånger...

SMS från maken: Stora problem kommer sentfrån jobbet, kanske i natt...

Oj, stackars maken, han som är trött, nu hoppar han säkert över middagen, usch, vilken stress. Uppmuntrande SMS tbx....såklart jag kan allt för lätt ibland tänka mig in i andra situationer och även om det var tre år sedan har jag jobbat själv, haft "kriser" på jobbet och övertid  

 

Okej, det gick inte att skippa att laga middag ändå...eller?

 

Ropar upp sonen och erbjuder tidigare läxläsning i min säng, att jag kan värma en matlåda åt honom så får han sticka hemifrån tidigare än vanligt? Han köper glatt betet. Glosförhör liggande går ju utmärkt. Skit, då kan jag ju inte be maken köpa yohurt på vägen hem heller för den behövs ju till kvälssfika. Om jag hämtar dottern och sedan åker och handlar då kan hon göra alla lyft, tada. Hon är 8 år men om jag förklrar och ber så hjälper hon mig så mycket. Inte så där suckande som tonåringen utan glatt och nöjt. Inne på affären tokpirrade och liksom kliade det i min vänstra arm, inte smärta men otroligt irriterande obehagskänsla. Jag hade svårt att lyfta saker med den armen och eftersom att använda höger arm ger smärta vill jag kunna använda vänster! Men, men det gick hur bra som helst dottern tyckte det var kul att leka vuxen så jag tänker inte analysera det där nåt mer. Hoppas hon tål det, jag har ju haft både bra och dåligt av att vara "duktig-flicka". Det blev tre matkassar och jag kan säga så här: Nä, jag kunde egentligen inte lyfta dem i skottkärran, men ingen annan fanns där så det blev visst jag ändå  Jag bara vräkte in kassarna på bänekn och kände ledsenheten och frustrationen över smärtorna. Då är min annars så snälla rosa tankar mer "Jävla matkassar, tunga as, skithögar dra åt helvete" tur att mina barn inte kan läsa tankar! Men jag har börjat med att inte plocka upp allt samtidigt. Jag ställer in kylvaror sedan låter jag resten ligga kvar i kassarna. När jag efter  en halvtimmes vila kommer ner i köket igen, då undrar jag förvånat hur jag kunde var så less och trött att jag inte ens kunde plocka upp alla matvaror!

 

Ja, det är ju synd att min nacke skulle ge upp nu när mitt bäcken äntligen blivit stabilt. Men jag har ju en sådan praktiskt tro, så jag tänker ju mest att det mesta sker av en anledning och jag kommer förstå sedan vad dettta hade för mening. Mycket praktiskt och snällt, kanske nån mer av er som vill anta den tron, haha.  

 

Kram på er

 

Kärlek och styrka

Pansen

 


Av Pansen - 12 november 2013 12:46

Nä, det är inte speciellt kul nu, några kotor i nacken/halsryggen spränger konstant. Jag försöker gå flera korta promenader istället för en på 20 minuter. Går jag 20-30 minuter sprider sig krampen över skuldrorna och ut i armarna som uppleves pirrande och kraftlösa.

 

Det är en mycket irriteradne känsla! Jag blir "stressad" av nacksmärtan för den håller ju på att ta över och förstöra min rehab av bäckenet. Jag räknar kvartar, ser på klockan hela tiden. Dagligen får jag sprängande huvudvärk och då kan jag inte försöka fördriva tiden med Tvn, men har däremot köpt och lånat en massa ljudböcker. Åh, vilken lyx det är, har en 35 böcker i mitt bibliotek nu det vill jag tipsa alla om kanon när man ska sova, träna eller gå promenader också.


Hela natten har jag bara drömt att jag ramlat av häst, blir fixerad och hamnat på sjukhus, min nacke smärtar, är skadad. Det upprepas hela tiden, hela natten. Varje gång jag vaknar är den ju där, den sprängande smärtan i nacken och inget läge lindrar, det är det som gör mig så obehaglig till mods. Trots att bäckensmärtorna var ännu starkare så kände och visste jag i alla fall att det lindrades när jag låg ner. Fick ett mejl ifrån en av er läsare förra veckan en massa kramar och styrka och hon sa att för henne hade nacksmärtorna tagit mycket mer mentalt än vad bäckensmärtorna gjorde. Skönt, att höra att jag inte är ensam.

 

Nu med nacken så, ja, allt känns bara fel. Jag kan inte sitta då börjar det spränga och trycka, i går när jag åkte bilen kunde jag inte hålla upp huvudet utan fick sitta och trycka det bak i nackstödet. Det känns inte bättre när jag går utan då hänger ena armen och jag känner mig helt sned i musklerna. Men jag har bestämt mig att inte ge upp utan kämpa vidare så jag kan fortsätta stärka och bygga upp mig efter bäckenoperationen. Eftersom nacksmärtan är konstant så känner jag ju av den oavsett vilken övning för bäckenet jag gör.


När något plötsligt hände med min nacke i maj var jag inte ett dugg orolig, möjligtvis lite irriterad kan jag erkänna eftersom hantlarna fick hamna på hyllan. Jag har försökt fokuserat framåt trots nacksmärta, muskelkramper, öronvärk, huvudvärk, armvärk. Men jag har sagt till sjukgymnaster, naprapat och min läkare att jag under sommaren haft det värst med nacken, att jag tagit morfin för nacksmärta och inte för bäckenet. Jag har gång på gång frågat och funderat vad var det som hände, varför började nacken krångla nu? Men det har blivit så mycket prat om nacken utan istället om fusionoperationen och rehab av den.


När jag var till naprapaten i fredags så var jag mycket tydlig och sa att jag var tokfrusterad men inte på honom, han är inte min läkare som kan hjälpa mig fram i vårdens hårda rissnår. 

- Vad är det som hänt? Varför hände det? Säg nu inte bara att det går över, träna försiktigt osv för jag har trott det själv i ett halvår nu och blir så grymt besviken när ingen förbättring sker! I dag känner jag mig helt snedvriden dessutom. Men jag är inte arg på dig, men förstå min frustration. Det gjorde han och han pratade mycket med mig under hela behandlingen. 

- De omkring mig börjar nu tro att jag fått diskbråck, tror du det?, sa jag.

- Haha, diskbråck det har jag alltid trott att du haft.
Det har varit så bra med denna naprapaten för han har aldrig velat manipulera mig eller röra vid kotorna, han inriktar sig på att få muskelkramperna att släppa och han är den enda som någonsin lyckats trolla bort min migrän. 


Hoppsan Kerstin, min husläkare sedan 5 år tillbaka ringde precis, det var första gången! Jag tog en djupt andetag förra veckan och skrev ett mejl till vårdcentralen som jag bad dem vidarebefodra till min läkare. Jag skrev att jag vill att ha bättre kontakt med honom, att jag vill kunna rådfråga honom. Att jag kommit fram på hans telefontider och när jag bokade via minavårdkontakter fick jag en läkartid först om 2 månader. Jag skrev också att jag måste få hjälp med min nacke att smärtorna och besvären bara ökar. Men nu ringde han och erbjöd mig en akuttid i morgon bitti, tjoho eller vad man nu ska säga  

- Men jag vet ju ingenting om din nacke, sa läkaren.

Suck, jo, det gör han nog. Han var den som tog emot mig efter ridolyckan 2008, det var han som skickade mig på akutröntgen efter undersökningen då jag hade känselbortfall i ena armen och han fått ta del av undersökningen som min sjukgymnast Thomas har gjort på min nacke för några år sedan. Men det jag är mest orolig för är att nu ska det börja om, nu ska jag strida och streta för att bli undersökt och få en MR på min nacke, blä, jag orkar inte, jo, jag måste ju orka men det är lite tungt.

 

Nä, nu ska detta bli en övervägande positiv vecka och det är jag som i allra högsta grad kan styra den i den riktningen! Det är viktigt att komma ihåg, är allt grått och trist och smärtorna styr dig försök ta tillbaka nåt, ta ett varmt bad, läs en bok, köp ett gått nytt te, en ny tekopp något som förgyller i det grå  

+ Solen skiner

+ Jag kan gå promenader

+ Jag fick en läkartid

Kärlek och styrka

Pansen



Av Pansen - 9 november 2013 07:00

Tack själv Elin för ditt glädjande meddelande om att du ska få "ponnyspark" i december! Så kul att prata med dig och känna att du är en positiv fighter precis som så många andra av oss. "Ponnyspark" är Sturessons ord för den testskruv som opereras in på en sida av bäckenet genom bäckenleden. Den får sedan Elin ha tillsammans med kryckor och max 30 kg belastning på den opererade sidan i ca 6 veckor. Om hon tycker det känns stabilare kommer Sturesson gå vidare med "hästsparken", vilket är fusionoperation/steloperation av si-lederna/bäckenlederna! Sturesson hade sagt att hennes fall tycktes klockrent. Grattis säger nog många med mig  

 

Med Elins tillstånd publicerar jag nu våra mejl till varandra. Jag tror att vi alla mår bra att få se hur många vi är som har smärtor, symptombeskrivningar, olika behandlingar, olika sorters bemötande och vad bäckensmärtorna gör med oss. Eller hur?  

 

Tack för dina fina blogg. Sen en tid tillbaka har jag läst lite då och då. Så nu ville jag presentera mig och ställa lite frågor.

Jag heter Elin och är 40 år, bor i Stockholm med man och två barn, 12 och 8 år. I samband med min första graviditet drabbades jag tidigt av bäckenuppluckring. Tyvärr har den inte gett med sig. Jag har provat nästan allt (precis som du beskriver med träning, sprutor m.m.) Tidigare red jag flitigt, gick i skogen, var mkt aktiv. Idag kan jag gå ca 100 meter, och använder rullstol vid längre sträckor. Mkt soffa och värmedyna blir det. Främst är det höger sida som spökar. Tyvärr har jag även fått ledgångsreumatism vilket gör att jag har värk i alla mindre leder i kroppen. Men mitt bäcken visar inga tecken på artit.

Tips? Jag tror jag är redo nu! Att gå vidare och undersöka operationsalternativet. Har du tips och idéer på hur jag bäst utformar remiss till Bengt Sturesson i Ängelholm?



Hej Elin
Tack för ditt mejl o beröm. Du behöver få komma till en ortoped på ett sjukhus så kan denne skicka remiss till Dr Sturesson.

 

Jag behövde först få min husläkare att skriva en remiss till ortopeden o min sjukgymnast som hade gjort flera undersökningar på mig bistod min läkare så remissen till ortopeden blev tydlig.

 

Jag väntade 5 mån för att få träffa ortopeden o min sjukgymnast var med mig på det besöket. Ortopeden skickade remiss till Sturesson som svarade att han ville ha nya magnetkamerabilder över mitt bäcken. Jag fick vänta flera veckor på att få komma till röntgen på sjukhuset. Det gick ytterligare 5 månader innan jag blev kallad till Sturesson. Så förbered dig redan nu på att det tar lång tid.

 

Tänker man hur länge vi haft ont känns det kortare. Hör gärna av dig igen om svaret var otydligt. Måste sticka på ridskolan m dottern nu  .

Kram kram Pansen

 

10 juni 2013
Tack för ditt svar. Det gjorde mig lugn och glad. Nu har jag varit i kontakt med Ängelholm samt träffat min husläkare. Nästa steg blir besök på ortopeden på KS. Det kommer att ta tid. Men då hinner tanken vänja sig. Om jag nu haft ont i över 12 år så fixar jag en stund till. Vi är ganska tuffa, eller hur? Eller snarare härdade!

Kul med hästar. Mina barn rider också, varav den äldsta "bor" på ridskolan. Jag skjutsar, betalar räkningar och sitter på läktaren. Provade själv att rida förra sommaren och sedan blev det sängen i två veckor. Det var då jag bestämde mig för att sluta acceptera mina bäckenproblem. Jag behöver inte kunna rida igen men jag behöver mindre smärta och ökad gångförmåga. Ja, till bättre hälsa.

Fortsätt blogga, jag följer dina framsteg.

Kram Elin

 

Hej Elin
Hur går det för dig? Hur har sommaren varit? Antar att du ännu hunnit komma till ortopeden på KS?
 
Jag kom på att du kanske inte hittat mitt brev som jag "laddade" med innan besöket till min ortoped? Han som skulle ta beslut om att skicka remiss för operation av Sturesson i Ängeholm. Jag klistrar in länk till min blogg  här så kan du läsa och förhoppningsvis få stöd eller använda det:-)
 
Jag överlämnade aldrig brevet och jag behövde inte hålla något försvarstal, men det kan ju bli annorlunda för dig och då är det bra om du har en massa "jävlar anamma", att du bestämt dig för att inte lida mer, att du har rätt till hjälp och ett bättre liv osv. Kämpa på gumman och hör gärna av dig!
 
Kramar Pansen 

 


1 nov 2013
Hej igen!

Tänkte jag skulle höra av mig och uppdatera lite samt ställa några frågor... Tack för att jag får följa med på din resa till ett bättre liv genom din blogg! 


Nästa vecka åker maken och jag till Ängelholm för bedömning. Det känns nervöst men också väldans naturligt. Jag har ju bestämt mig för att må bättre och då måste alla vägar utredas. Just nu läser jag på för fullt så jag kan ställa en massa smarta frågor väl nere i Ängelholm. 

Har du några tips om bra frågor att ställa? Vad ska man tänka på? Ska man operera sig av Sturesson eller är St Göran och den sk dianametoden bättre? Puh, jag vet inte vad. Men det kan ju vara så att operation inte är min grej. Och då är det så helt enkelt. 

Tack för att jag får hänga med på din resa...

Med vänlig hälsning, Elin 

 

Hej hej.

Förstår att du är spänd jag var jättenervös vid första besöket!

Jag tror alla operationsmetoderna är lika bra. Det är så många som inte ens får chansen att träffa dessa läkare o ha en chans till OP så OP är det bästa inget annat hjälper oavsett metod anser jag.

Jag håller tummarna hårt för att besöket går bra. Vilken dag åker ni?

Jag hade nästan inga frågor första gången, jag bara bad o bad att jag skulle få chansen till fusionoperation.

 
Kram kram 

Pansen



Tack, att tack för ditt mod. Du inspirerar mig.

På fredag förmiddag ska jag träffa Sturesson i Ängelholm så vi åker ner kvällen innan. Det ska bli spännande att se vad som händer. Jag hoppas verkligen att metoden kan hjälpa mig.  

Om det blir operation kommer jag definitivt ha en massa frågor, tack! 
Kram Elin
 
Tack snälla för dina ord, de gör mig ännu starkare:)
Håller tummarna att du får OP. Den behöver du inte vara orolig för det är bara hjärnan som den är jobbig för:) 
Jag får uppleva lycka många gånger i veckan nu när mitt bäcken är stabilt o äntligen kan tränas upp:)
 
Om Bengt säger nej till OP så tänk att det finns fler metoder oxå:)
 
Massa kramar o styrka!!!
/Pansen

8 nov 2013
Hej!
Lämnar Ängelholm med tvättsvamp i handen. Ponnyspark i december! Klockrent, sa Bengt! 
Ett jätte tack! 
Kram Elin


Jag erkänner utan omsvep, jag skriver det i dag med stolthet   Denna blogg får gärna eller ska VARA en klubb för inbördes beundran! Jag har alltid svårt för att ta till mig av beröm och så är ju tyvärr de flesta av oss. Men jag försöker och arbetar för att bättre kunna hantera det. Ni läsare har hjälpt mig enormt med den processen med era otroliga ord som att jag är er idol, er inspiration, att jag är modig, en kämpe av rang osv.

 

Vi ska stärka varandra och vi stöttar varandra genom att ni tillåter mig dela vidare era mejl, SMS och berättelser, så tack till er alla modiga! Allra helst skulle jag vilja publicera precis allt för varje liten kommentar eller fråga kan ju betyda något för någon annan. Och jag med mitt guldfiskminne a´la Doris i filmen "Hitta Nemo", jag blandar ju ihop vad jag skrivt i sms, mejl eller här på bloggen   Många jag mött genom åren (min första sjukgymnastkontakt för ryggen när jag var 10 år eller ortoped för fötterna som 8-åring) har alla sagt att jag varit klok, glad och ambitiös, men jag har liksom inte tagit åt mig. Jag har som så många andra alltid tänkt att "så säger de bara för att vara snälla".

 

Sedan jag mötte min något-utöver-det-alldeles-vanliga-sjukgymnast Thomas Torstensson 2007 och han också sa sade sådana saker och att jag har enorma resurser så har jag liksom ändå inte fattat vad som menas, äsch, han vill väl bara vara snäll. Smärtteamet vid Sundsvalls sjukhus i augusti 2013 likadant, de har flera gånger och olika personer sagt att jag har stora resurser. Men jag har ändå sett det som så mycket mer än att kan stå för mina styrkor och vara stolt över dem likaväl som att jag skäms för mina svagheter.

 

Men det känns ändå som de omkring mig sett något så tydligt som jag själv inte SETT! Nu börjar jag förstå att min kraft och höga sensitiva förmåga, den ska jag se som en enorm fördel och använda, inte frusteraras och straffa mig själv bara för att jag är en känslomänniska   Jag börjar smått, smått förstå hur jag ska kunna använda dem. Det kommer bli så mycket enklare nu när jag börjat förstå hur jag kan och får välja det enklar och ibland vara mer självisk (alla omkring mig vinner på det i längden). Sjukgymnasten Thomas sa 2010 efter min Ehlers-Danlos diagnos.

 

- Du vet när du är på en fest och det ska spelas brännboll. Det finns alltid de som står på sidan om med en drink i handen. De minglar istället och tittar roat på matchen. De är inte sämre för det, men de kanske inser att deras kropp t.ex knän inte klarar av en brännbollsmatch.

- Ja, abslout, de människorna ja. De som inte kan bita ihop och offra sig lite för laget jag har tritvs så bra i lagspel alla bidrar med lite liksom. Abslout, jag ser dem alltid, de som pratar och skrattar men inte tycks ha någon tävlingshjärna, men vet du Thomas? Där ibland dem kommer jag aldrig, aldrig att stå!

 

Nu har några år gått och jag håller på fullt att försöka acceptera att jag faktiskt har en "sjukdom" och en kropp som gör allt för att lyda mig-hemska diktator som trots att kroppen inte orkar och har skador. Mina sjukgymnaster, kuratorn, smärtläkaren, naprapaten, min ridlärare och min älskade syster har tydligen sett något mycket tydligt som jag inte sett. Nu finns inte en tanke på att spela brännboll och visst, stå på sidan med en drink så klokt, vad skönt, vad enkelt   

Kärlek och styrka

Pansen  

 

Av Pansen - 8 november 2013 10:01

I dag får ni förbereda er på ett annats sorts inlägg. Det kan tyckas både djupt, flummigt eller helt självklart. Nu blottar jag mig totalt så kommentera gärna denna text med era tankar eller input  

 

 

Jag ska erkänna en sak! Många, många gånger har artister, idrottare och människor som varit svårt sjuka genomgått en kris och sedan förklarat i media hur det arbetat med sig själva. Att det jobbat med sin inre jag, men att de nu njuter av livet på ett annat sätt när det kommit ut på andra sidan av tunneln.


Jag har helt och fullt trott på en sådan resa, men jag ska erkänna att jag har många, många gånger tänkt "Yes, någon inre utveckling eller resa behöver inte jag i alla fall. Många har ju sagt att jag har stora resurser, är klok och empatisk osv". Och jag har tänkt att jag vet så mycket om mig själv både svagheter och styrkor och jag arbetar aktivit med dem så jag har nog alltid haft en inre resa. Jag har hållit med när folk beskrivet mig som stark, men samtidigt sagt att jag är känslig och kan känna av andra människor humör osv, jag har nästan för mycket empati ibland har jag sagt. Detta sas som om mig redan som barn.

 

Denna hösten har varit så otrolig turbulent och värst har det varit med de starka smärtorna från nacke/huvud. Bäckensmärtorna kunde jag avlasta genom plant liggläge, men nacken har en ständig mjölksyra och inget läge lindrar eller avlastar. Jag har alltid varit känslig för ljud och ljus och har satt det samman med migrän och Ehlers-Danlos syndromet. Men denna höst har det varit fruktansvärt. Mina sinnen har stått som helt vidöppna och jag har inte alls förstått varför eller kunnat kontrollera dem! Senaste månaderna har jag dessutom haft ett luftsinne som en blodhund. Jag har sniffat och känt av otvättade kläder, inte dagsfärskt vatten i en blomvas, fått utbrott av sonen deosprayande. Jag har varit hundvakt till två olika hundar, hanhundar och jag har verkligen inte gillat deras lukt.

 


- Ska vi skaffa hund någon gång så får det bli en tik, hanhundarna luktar ju så mycket mer, eller hur?, sa jag flämtande i sovrummet som stank av hund.

- Jaså, jaha, men jag känner ingen lukt. Det doftar inte ens något här i sovrummet, sa maken.

Sådär har det fortsatt och min ljus- och ljudkänslighet har faktiskt stört mig, men inte så konstigt när jag varje dag lidit av kraftigt sprängande huvudvärk.

 

Min syster var orolig för några veckor sedan och kunde inte förstå mina tvära kast och berg- och dalbanan jag åkte och inte jag heller. Ena stunden har jag varit pigg och energisk för att sedan ligga och vrida mig i kramper och smärtor i sängen helt kraftlös. Det är smärtan som drar ned mig. Jag är aldrig orkelös eller ledsen när jag inte har så ont. Det var en helg som min syster och jag SMSade till varandra i flera timmar, hon hjälpte mig att förstå. Hennes svar var egentligen ganska enkelt.

 

- Du är helt överbelastad och hela ditt system blev slutkört när du deltog i smärtkursen. Så nu är allt är överkänsligt och du tål inte stimulans på ett redan överstimulerat system! Ta det lugnt och tvätta typ inte bilen!

 
Jag var mycket frusterad och hade panik över att åter ha fått plocka bort rehabövningar, jag måste aktivera min kropp för att lederna och musklerna ska fungera bättre. Min syster och jag blev nästan lite osams. Jag tyckte hon menade att jag bara skulle vila och läka. Jag blev frusterad när hon bara skrev, "men skit i din j-vla tävlingsinstinkt!".

 

Jag hade mitt mantra, jag måste kunna göra övningar annars blir jag bara ännu sämre. Jag försökte få henne att förstå mig och skrev att man måste rehabilitera skador annars tappar man funktion osv. Det var lite sura ord så kom ett kort sms från älskade syster. Jag blev alldeles mållös och lugn.

- Suck. Varför ser jag nåt du inte ser...?      

- Suck. Jag vet inte. Kanske för att du är storasyster o klokare?   men jag hoppas se o göra detsamma, helst denna vecka, svarade jag.

 

Jag kände ju att jag försökte få grepp om mycket, vilka kvaliteter ska jag behålla som är bra för mig, vilka måste jag dra ned på, vilka måste jag förkasta? Måste jag ändra hela min personlighet och bli någon annan? Jag hade skrattat åt sjukgymnasten Thomas mejl om att han var orolig för mig och att inte nå fram till min hjärna. Då mejlet kom mådde jag bättre och var fylld av lycka igen. Jag tyckte bara det var så obekvämt och pinsamt att folk höll på att oroa sig för mig. Herregud, jag är ju stark och vuxen jag ska klara det själv! Jag kände att det gick åt rätt håll, jag läkte, reflekterade och rehabtränade och gjorde enligt nya strageier med vila och nej osv. Men så plötsligt rasade jag ned igen, helt orkelös med smärtor som totalt kontrollerade mig och jag som vanligt helt förvånad och oförstående med gapande mun!

- Får jag gissa så kommer inte din krasch från ovan nu? Utan det har helt enkelt varit aktivitet efter aktivitet. Och då menar jag inte innebandy, det räcker med att typ dammsuga, åka bil, stå för länge. Du måste rehab/vila efter varje aktivitet! Ibland måste man nå botten, man uthärdar inte en dag till, då bestämmer man sig för o klarar sedan att (bryta upp, ändra betende eller vad det kan vara). Man måste helt enkelt bestämma sig! NU är det nog!!! Fasiken, du har väl nog problem i kroppen än att du måste hela tiden skaffa dig fler och gång på gång förundras över att du kraschar. Du är ingen ärthjärna!!! Älskakr dig. Kram puss storasyster

 

Mmm., jo nu kände jag det verkligen som om jag viftade med vitt flagga och händerna i luften.

- JA, JA, jag ger mig. Jag vill göra rätt hela vägen från grunden, utan genväg. Hur ska jag göra vart är manualen? Jag följer den exakt. Vad är punkt 1?

 

Och jag bestämde mig ännu tydligare för mig själv för att ta hjälp och be om hjälp, att jag måste det! Det var ju också syftet med att jag inte avbröt smärtkursen, jag kände att jag fick hjälp på flera plan. Trots att min sjukgymnast Thomas försökt koppla samman min mentala hälsa med min fysiska så har jag inte tillåtit det riktigt heller tror jag. Men nu bestämde jag att jag faktiskt inte klarar allt själv och att det faktiskt kanske ändå har varit ganska tufft för mig och jag har kanske inte hanterat allt på bästa sätt? Vad jag vet i teorin är en sak, men att utföra det och ändra beteenden osv är en helt annan sak. 

 

 

Så ja, jag får väl erkänna att jag nu förstår lite mer av vidden med att göra en "inre resa och arbeta med sig själv". Tidigare har jag haft kunskapen eller så har jag snabbt sökt den i en quick-fix.

- Jomen, okej då. Jag är ju rädd för att arbeta och prata om känslor men lite Kognitiv Betende Terapi skulle kanske vara bra för jag vet och kan redan så mycket men jag saknar några verktyg sa jag.

 


KBT var jättebra, med fasta uppgifter att lösa och skriva svar. Jag förstod efter fem minuter hur de skulle lösas och jag skulle få höra att jag var klok och var duktig  

 

Jämför jag med denna hösten och hur jag tänker och arbetar nu med mig själv så var ju KBT, ingenting i ansträngning. Utmaningen är ju verkligen när kuratorn helt lugnt säger till exempel.

- Vad tror du om att du skulle vid nästa energirus tänka "äsch, jag ska inte förhasta mig utan sova på saken först"?!

Eh, jaha, lät ju töntigt. Men åh, vilket bra tips. Det har räddat min kropp från onödiga smärtor många gånger. Jag vill ju t.ex gärna möblera om lite hemma och det genast. Att jag har en sjukdom och en kropp som i detta läge faktiskt inte tål det, det har jag helt och fullt struntat i, herregud jag vill ju inte pjoska, jag är ju en stark norrlänning 

 

- Du får säga vad du vill. Vilka ord vill du säga för att beskriva din sjukdom, sa kuratorn sist.

 

Eh, vänta...Eh, vilka svar blir det? Eh, shit, vad är rätt svar här då, hur ananlyserar hon det här? - Säg bara lite ord som kommer upp, fortsatte hon.

- Fan, skit och jävlar tycker jag idag, spottade jag fram skamset. Eh...jag vill inte vara offer, jag tycker...eh...men nu har jag lite offerkofta på det vet jag och det vill jag inte ha eller jo, jag ska känna lite på den, det kan vara klokt va?  

 

Ni förstår skillnaden va? Med kuratorn pratar jag och vi kan fundera tillsammmans specifikt om min situation. Nu har jag också lagt alla min kort på bordet tror jag. Jag har berättat för min man om alla ställen på kroppen som smärtar eller besvärar. Jag har delat upp det under flera månader så han inte ska dränkas. På stora mötet på vårdcentralen i måndags så berättade smärtteamet om mig som person, om min sjukdomshistoria och att jag levt med smärtor sedan tonåren.

 

Strategiskt bra eller skit vet jag inte, men nu är sanningen framme. Nu finns det dokument som beskriver min situation, hur jag känner och resultat över funktionsnedsättningarna. Det är som en stor suck av lättnad på ett sätt. Alla männsikor är fortfarande kvar runt mig än så länge ialla fall. Ingen vän eller maken har svikit mig för att jag blivit "sjukare". Kanske (forhoppningsvis) är det bara jag själv som ser ned på mig själv för att jag inte kan arbeta längre, vara den fru eller mamma eller kompis som jag vill vara som jag tycker att jag ska vara?!

 

Det där med att efter svåra kriser se att nu är gräset grönare osv, det blir ingen skillnad för mig. Jag såg tydligt och uppskattade gräset, molnen, fåglarna och stenarna redan som barn. Jag har ju liksom gärna sett och gjort allt samtidigt  

 

Jo, jag är en person med mycket känslor, har jag alltid vetat om typ. Men i höst har jag insett samtidigt har jag inte kontroll på dem och vågar därför inte släppa fram dem. En sak som också kommit tillbaka är vad min ena ridlärare sa till mig för ca 2,5 år sedan.

- Du är en genomsnäll och omtänksam person för både människor och djur. Men jag tror att ibland så suger du åt dig likt en tvättsvamp av alla andra runt omkring dig. När du kommer från en rolig fest blir du plötsligt helt orkeslös. Du måste lära dig att stänga in dig i en kupa och ta hand om dig själv nu när du har så stora smärtor och problem med bäcken och nacken. En sak till, jag tycker du ska tillåta dig att sörja. Tillåt en sorg och sörj det som du tvingats ge upp eller ta ett uppehåll ifrån nu när du är sjuk.

 


Jag bara gapade, visst fina ord om mig som person och jag höll med. Men allt det andra, hur kunde hon veta det? Min sjukgymnast Thomas bad mig kanske samtidigt att göra en energilista. Jag skulle skriva ned vad jag kunde göra, vad jag inte kunde göra, vad som gav mig energi eller vad som "kostade" mer energi. Jag förstod syftet men jag totalvägrade, jag ville inte få svart på vitt vad jag kunde eller inte! Just då ansåg jag mig inte kunna nästan någonting och ansåg mig själv ganska värdelös. Detta var även våren 2011 då jag sedan drabbades av en mildare och ganska kort depression. Jag vet att jag ibland kunde gråta men det var mest av frustration att jag inte kunde styra mitt öde eller visste om jag skulle  bli bättre. Jag sörjde inte. Under dessa tre år har jag gråtit och blivit tröstad av min man 2-3 gånger vilket om jag ser tillbaka situationen skulle kunnat vara 2-3 gånger per dag istället  

 

När jag gick smärtkursen i augusti så fick jag prata med en kurator och hon drev också på processen med mitt inre jag. Jag hörde mig säga som saker som.

- Jag vågar inte vara tillåta mig att erkänna sjukdomen eller berätta för familjen om hur vissa dagar är. Jag tror att om jag ger efter kommer jag bli så ledsen och jag är så rädd att jag då inte klarar att komma upp igen.

 

Jag har haft lyckokänslor när jag åter kunnat promenera med ett stabilt bäcken. När jag känt att rehabiliteringen av det går framåt. Men sedan på kvällen har jag kunnat känna mig så otroligt ledsen och tänk på saker jag gjort förr. Genom alla år har jag såklart ibland känt mig ledsen. Men jag brukar inte alltid tillåta mig att gråta och släppa på ventilerna. Nä, jag har istället letat fram min almenacka och räknat dagar...hmm, är det PMS mån tro? Många gånger har det varit PMS och då har jag käckt bestämt att några jävla hormoner ska inte styra mig så nu är jag glad! Har jag räknat och kommit fram till att det inte är PMS och jag ändå vill gråta har jag varje gång lika förvånat stirrat i almenackan, vad nu då?! Varför har jag tårar där bakom?  

 

Denna hösten har jag gråtit så mycket, jag började med att tillåta mig lite grann och sedan ökade jag sakta för att inte tappa kontrollen. Men det har inte varit sorgligt och jag har inte känt mig deprimerad. Jag har bara berarbetat och försökt tillåtit mig själv olika känslor. Ja, jag har ett rikt känsloliv och det har varit mest positivt eftersom jag till största del jämt varit glad och energisk och kunnat ge andra runt mig energi. Det är något av de finaste jag kan höra-Att jag ger inspiration, energi och glädje. Kanske är det också så att jag skrattat lite mindre denna höst, som ren kompensation för alla år när jag bara tillåtit känslorna av skratt och glädje  

 

Nu kan jag också på allvar ta till mig det som många sagt att jag borde skriva en bok. Ja, absolut en barndomsdröm också. Men jag måste få igång debatten om Sveriges "bäckenvård" först. Jag har denna vecka mejlat en vårdcentral i Sundsvall och frågat om det ställer upp på en utamning, ett upprop till alla vårdcentraler. Att alla vårdcentraler ska köpa in utbildning om bäckensmärtor så att de kan ge rätt diagnos och vård i tid så att vi inte får långa remissköer, onödiga lidanden och felbahadnlingar av oss bäckenpatienter. Steloperation av bäckenlederna är sista utvägen och det är mycket kostsamma. Tänk vad alla vinner på att vi med bäckesnmärtor får rätt bemötadne, förståelse, diagnos och behandling med särskilda sjukgymnastikprogram, kanske kortisonbehanlingar osv.

 

Jag vill jobba med detta, hjälpa andra få rätt hjälp och samtidigt effektivisera vården och dess ekonomi. Jag vill dela med mig av alla mina känslor, energi och glädje och kunna trösta, förstå och inspirera andra. Det blir en utmärkt kombination med min Information- och PR utbildning och erfarenheter av att bemöta kunder och patienter.

 

Ska jag få komma till "Efter tio" studion som jag ville för 1 år sedan måste jag skriva en bok, jag förstår det nu och nu kan jag känna att jag faktiskt har en del att berätta och genom detta kunna stötta och inspirera andra  Dessutom vore det skönt att ha en bok med ett register som jag bara kunde slå i..Diagnoser sid 1, Vardagstips sid 3, Tips till dig med kryckor sid 5 Hur har jag nu kunnat skriva ett sådant långt inlägg med min nacke? Jo, jag fick triggerpunktsbehandling i morse hos naprapaten. När jag kom fungerade inte min högra skuldra alls. Det var många muskler som jag inte hade någon kontakt med alls. Min "mjölksyra" lättade efter behandlingen. Jag fick många viktiga pusselbitar hur jag nu ska få denna nacksmärta att krypa tillbaka. Till omgivningen som undrar hur jag besväras av min nacke just nu ska jag säga.

- Tänk dig att du står framåtlutad över diskbänken och skalar potatis. Det blir ju lite jobbigt efter en stund. Så har jag det hela tiden.

 

Kärlek och styrka

Pansen

  

Av Pansen - 7 november 2013 08:45

Jag mejlar ju också med ganska många tjejer och egentligen skulle jag vilja publicera allt för alla mejl innehåller så mycket bra information och tankar!! Nästan alla säger är ju att det är så skönt att "snacka" med någon som förstår och vet hur det känns. Jag har fått tillåtelse av Pernilla att lägga ut våra mejl från i går här. 

 

 

Pernilla:
Hej!! Jag har fått tre övningar av sjukgymnasten, dom du hade skrivit upp, så jag gör det varje dag!
(Pressa ned svanken i underlaget, spänna skinkorna, knipa bäckensbotten 10x10 sek)

 


Ska till sjukgymnasten nästa torsdag så hon får höra hur det går? Hon hade pratat med nån läkare och jag kan inte bli sjukskriven för jag är arbetslös!! :-(

 

Jag har mejlat min husläkare som är borta till den 11 nov så verksamhetschefen/läkaren har fått mitt mejl i fredags men jag har inte hört nåt såklart!! Så nu har jag mejlat min handläggare på AF och skrivet om min situation så får vi se vad han säger?! :-(  


Jag tycker knipövningarna är svåra!! Har du nåt råd att ge så det går lättare?! Kraam :-)



Pansen svarar:
Men vad fan rent ut sagt ! Här är jag arbetslös o sjukskriven sedan 3 år tbx! Åh, önskar jag hade kraft att följa dig till en läkare! Gör så här. Boka en tid själv, till SSK säger du akuta höftsmärtor, svårt att gå, använder kryckor! Sedan ska jag säga till dig vad du ska säga till läkaren, det ska inte vara några jävla problem att bli sjukskriven för dig!!

 

Knipövningarna är svåra! Musklerna har inte fungerat som de ska på länge;) Kramp o dålig blodcirkulation. Knipa bäckenbotten: Gör fem stycken, håll bara fem sekunder om du inte kan tio sekunder. Vila o gör fem till. Är knip svårast eller är alla lika svåra?



Pernilla: Jag tycker det är hemskt!! Jag orkar inte tjafsa så mycket till!! :-( Jag avvaktar några dagar till om dom hör av sig? Men fy fan för denna VC!! :-(  

 

Det är knipövningarna som är svåra, de andra går bra!! Ja vi får se vad AF säger? Men xxx borde ju höra av sig som är chef!! Jag hade skrivit till min husläkare igen att jag kan inte jobba!! Men man orkar inte bråka nå mer snart!! :-(

Pansen:

Vet att det kostar att kämpa. Men du måste tänka typ att slåss för ditt liv! När dörren stängs o läkaren tar emot nästa patient har han glömt oss. Det är vi som ska stå ut m smärtan o sorgen osv. Jag har känt som dig senaste 2 veckorna, smärtorna i min nacke hade helt ätit upp krafterna. I går kväll kom kraften tbx: Nä jag ska fan kämpa för att få den hjälp som säkert finns. Jag måste hitta vad som kan göra mig bättre :) Får jag lägga ut detta på bloggen? Vill du vara anonym eller Pernilla i så fall? Kärlek o styrka!

Ja man får försöka hitta styrkan!! Jag brukar inte ge mig, det är jag känd för!! ;-) Det är så skönt att man kan prata med dig!! :-)  Tack för att du finns <3 Du får skriva Pernilla :-)

Skickat från min iPhone

Av Pansen - 6 november 2013 10:09

I förrgår var jag på ett mycket surrealistiskt möte. Vi var sju stycken som klämde in oss i ett undersökningsrum på vårdcentralen! Det var två sjukgymnaster, en kurator, en handläggare på Försäkringskassan och handläggare från Arbetsförmedlingen, min husläkare, min man och jag!!


När vi stod och väntade i väntrummet fick jag känslan av att bara fly, att detta gäller inte mig. Snälla, låt inte alla har åkt hit bara för att prata om mig! Jag böjde mig fram och viskade till min man:

- Så mycket folk, för min skull! Det hade känts mer okej och natruligt om det var jag som kallat samman en grupp för att planera inför kommande julkampanjer på tv- och tryckpress.

- Va? Han bara stirrade leende på mig. Jag tror inte han förstod ett ord av vad jag sa eller tänkte. Det är första gången jag går till ett läkarbesök utan oro, det var skönt. Jag såg de bekanta ansiktena från "mina" sjukgymnaster och kuratorn och kände att de var på min sida, jag skulle inte behöva försvara eller förklara mig. 

 

- Det är jag som kallat samman till detta möte och jag tänkte att vi tar en runda runt och presenterar oss först, sa kvinnan från Försäkringskassan.

Jag tog ett djupt andetag och tänkte precis öppna munnen. När hon sa.

- Ja, Anna känner vi ju alla till, hon är ju huvudpersonen. Blickarna landande på min man istället. Ja, såklart, vad skulle jag säga? Jag hade iofs gärna sagt att jag är så mycket mer än en sjuklig patient och klient. Jag hade gärna lämnat mitt CV för det visar så tydligt en driftig, engagerad person  Det skulle tydligt visa att jag såklart inte vill vara sjukskriven, att jag hellre vill fortsätta mitt arbetsliv. Sist jag läste mitt eget CV tänkte jag bara WOW, har jag gjort det där? Shit, tänk om jag fattat hur stort det var när jag befann mig där! Men jag är i alla fall mycket stolt över mitt CV och vad jag åstakom på mina olika anställningar med både nya idéer och genomförande.

 

I dag var jag tillbaka på hästryggen, jag tänkte avboka en kvart innan för nacken är i så total kramp jag är så enormt trött i musklerna, jag hittar inget läge där det inte gör ont! Men jag bestämde mig för att åka ändå. Jag kan ju säga ifrån till hjälp och bara sitta och åka och mysa. 

- Anna, det är så synd att du är så otroligt orättvis mot dig själv! Jag ser dig bara glad och nöjd när du står och gosar med hästen. Så fort du kommer upp i sadeln spänner du dig och slutar andas och det bara skriker frustration om dig. Du vet att framrutan i bilen är större än bakrutan därför att vi ska fokusera framåt och inte gräva ned oss i det som varit. Jag vet vad du kunde och vad du gjorde förut, men du kan inte ta vid där och du var så sällan nöjd då heller!

I dag satt jag av hästen med en ro i kroppen och hjärnan. Jag hade bestämt att jag bara skulle skritta på långa tyglar men jag hade fått korta tyglarna samt trava! Jag travade och gjorde det mycket mer avslappnat och bättre än förra veckan! Tjoh, jag har travat.

 

Ibland känns det som alla männsikor runt mig har haft ett hemligt möte där de pratat ihop sig så alla säger samma saker. Men visst, jag är en öppen och känslig person så jag är säkert superenkel att läsa. Men det blir helt sjukt ibland. Som i går när syrran skriver ett SMS

- Passa dig så du inte får någon annans apa på din axel. Alla har sina apor på axlarna och så är det, akta så du inte plockar över apor på dina axlar som du inte behöver! 

Jag bara gapade! Jaså, den också, den om aporna, den har sjukgymnasten Thomas och dragit några gånger. 

 

Men mötet på vårdcentralen gick bra därför att sjukgymnasten Thomas berättade om min "sjukdomshistoria" och den andra sjukgymnasten och kuratorn om hur det inte gick så bra med smärtkursen osv. Även om det kändes jättekonstigt att det var mig de beskrev så var det bra kändes mer trovärdigt än om jag skulle försökt beskriva det där själv. Dock började nacken jävlas ganska omgående och huvudvärken kom insprängande så jag ville bara hem och försvinna under täcket, jag kan inte sitta just nu.

 

Maken tyckte mötet var jättebra och så proffsigt förberett av smärtteamet. Han har själv suttit på sådana möten som arbetsgivare och hade då inte lika bra erfarenhet. Så han sa hej då och åkte till jobbet. Jaha, är det nu jag var glad och lättad att jag min sjukskrivning inte ifrågasattes? Nä, jag känner ingen som helst glädje, bara sorg och en jävulsk krampsmärta i nacken. Just nu är det så jäkla tufft när maken säger hejdå och slår igen ytterdörren. Det blir tyst och jag känner paniken, hur f-an ska jag stå ut med smärtorna och ensamheten i nio timmar? Tidigare har tvn hjälpt mig att stå ut. Men med nackkrampen och sprängande huvudvärk kan jag inte koncentrera mig. Inget är liksom tillräckligt bra. Åh, om jag bara haft en egen naprapat i klädkammaren en som kunde och trycka på mina triggerpunkter en gång varje dag så att krampen aldrig fick ta över. Jag kunde träna och när musklerna drog i hop sig kunde jag bara plinga och då kom min triggerpunktsbehandlare  Det är det alldra bästa för då slappnar musklerna av och jag kan så tydligt känna hur smärtorna kryper tillbaka. Trots att vi verkligen inta har råd har jag bokat en truíggerpunktsbehadnling på nacken på fredag. Jag kan bara inte stå ut mer med detta. Men den välbekanta driftiga kraften kom tillbaka i går kväll. Okej, om nackjäveln har gett upp så ska jag f-n inte ge med mig och komma efter i min bäckenrehab, jag vill inte tappa det jag har fått! Nu ska jag fokusera på att sakta, sakta öka och bli starkare igen i bäcken/rygg/mage. Så 23.30 stod jag och gjorde lite djupare squats och de övningar jag inte kunnat gjort på hela dagen på grund av nacken. Så får jag itne göra enligt "smärtkursen" man ska inte träna på natten det ska man göra på dagen! Jo, absolut gärna för mig men under dagen hade jag så jävligt ont att jag knappt stod ut och då vare sig kan eller vill jag träna. Nä, jag tror inte på att schemalägga min träning, rent realistiskt är det bara att inse att då kommer allt för mycket träning inte bli av och då mår jag ännu sämre och känner mig ännu mer värdelös.

 

Denna vecka håller jag alla tummar och tänker på dig E som ska på din första bedömning hos Bengt Sturesson!! Jag tänker också på J som jag har så mycket gemensamt med. Hennes bäckenoperation med Dianaskruven på St Görans gick enligt plan. Hennes trasiga nacke klarade månaderna på kryckorna. Men när hon äntligen satt till häst igen gav hennes knän upp och nu väntar hon på operation för de Ja, vi har alla apor på våra axlar, vi ska bara se till att de trivs tillsammans och kanske är det så att vissa apor kanske vi ska försöka slänga över på någon annans axel, någon som det inte blir en belastning för, utan en liten söt apa förlite stimulerande utmaning bara  

 

Kärlek och styrka

  

Pansen 

 

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se