Inlägg publicerade under kategorin Behandlingar

Av Pansen - 24 september 2013 18:07

I går var jag i Ängelholm för återbesök och kontrollröntgen och började då plötsligt få en massa meddelanden och fantastisk kommentarer via min mejl och på Facebook. Artikeln var nu publicerad i tidningen.

 

Jag hade ju stigit upp 05.00 för att flyga genom halva Sverige så jag hade inte läst någon tidning. Jag har fått fler gensvar än vad jag trodde och som ni vet är det mitt syfte att stötta andra. Att jag är anonym på bloggen och att jag inte satte ut bloggadressen i tidningen beror på att jag inte vill att mina föräldrar ska kunna läsa bloggen eller framtida arbetsgivare. Men följer ni länken får ni se mig  http://st.nu/medelpad/alno/1.6300151-opererad-av-gud-

 

Jag är helt slut, möte med kuratorn i morse, vilorummet, möte med smärtläkare och sedan åkte jag hem tidigare från smärtrehab. Kom hem alldeles feberrusig 38 trots att jag tagit totalt 4 Alvedon. Maken bortrest men barnen blir ju hugriga ändå. Själv kan jag lätt trycka undan de känslorna när jag mår så pass dåligt. Jag trodde inte jag skulle ta mig upp ur sängen något mer i dag. Men sonen kunde fixa hem pizza så nu är vi alla mätta och barnen har åkt till sina kompisar. Skönt, ska lägga mig igen och "snabbläka".

 

Jag ska skriva mer om vad Dr Sturesson sa en annan dag men jag kan berätta om årets häftigaste möte iaf, jag fick träffa och kramar om en av mina älskade trognaste bloggläsare Maria  


Kram och kärlek

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 18 februari 2013 13:30

 

I dag tänkte jag berätta lite om hur bra det var att gå till en psykolog. Mitt motstånd var enormt och jag erbjöds flera gånger men sa nej och väntade och avvaktade tyckte att jag visste så mycket om mig själv och mitt psykiska och fysiska välbefinnande. Mycket av mitt motstånd berodde på att när jag var ca 18 år arbetade jag som mentalskötare på en psykiatrisk avdelning för människor som behandlats under ca 30 år och led av olika psykiska sjukdomar. Jag vet att det är helt galet tänkt men på något sätt hade jag en skräck att bli eller vara som dem....trots att jag på min höjd led av en deppression;-)

 

Avdelningen kallades "kroniska avdelningen", ja, läskigt men de flesta ansågs så sjuka och instutionsskadade att de aldrig skulle klara av ett vanligt liv i samhället. Vissa visste inte hur man bryggde kaffe eller lagade mat för de hade alltid vårdats på mentalsjukhus och liknande. Många hade ganska svåra sjukdomar och bälte och tvångsinjektioner användes relativt ofta och var mycket obehagligt. Vissa patienter var också mycket obehagliga och våldsamma. Nog om det, men att ha sett dessa människor och hur de levde har alltid varit skrämmande för mig. Rädslan att hamna sådär och tappa kontrollen över sitt liv och kanske inte bli trodd *rys*


Jag kom till insikten att jag behövde hjälpt sedan min sjukgymnast så vänligt svarat på mina långa och olyckliga och röriga mejl. Han skrev att jag gärna fick mejla honom när jag behövde en ventil. Han skrev typ "Jag tycker du klarat dig otroligt länge, men det är faktiskt en livskris du har och det vore konstigt om det aldrig kom en reaktion på det". Då kände jag att det stämde nu orkade jag inte reda ut allt själv och ja, det var en livskris, det stämde. Då kände jag också att detta är ju inte alls hans jobb, han är sjukgymnast och har det ändå så otroligt pressat. 

 

Så för ganska precis 1 år sedan gick jag hos en psykolog i kognitiv betende terapi (KBT-terapi) och jag trots mitt motstånd fann jag det mycket givande. Det var helt fantastisk och jag kommer alltid ha nytta av det jag lärde mig. Efter att jag hade haft en deppression (eller egentligen tror jag att hade jag fått fungerande smärtlindring redan då hade jag inte behövt anti-depp medicin ) och under några månader ätit antideppressiv medicin (vilket jag såklart hade ett ännu större motstånd från att börja med) kände jag själv att jag behövde stöd. Jag behövde hjälp att sortera allt som rörde sig i mitt huvud. Jag kände själv att det var ganska elaka tankar mot mig själv och jag kunde inte sluta tänka dem heller. De kunde vara typ "jag är ju faktiskt helt värdelös" och "jag lever mitt liv i sängen" och "Ingen kan väl ha glädje av mig" osv.

 

Så jag tog mod till mig och sa till min husläkare att nu skulle jag gärna vilja komma i kontakt med en psykolog. Efter några månaders väntetid hade jag ett möte med en arbetsterapeut och hon undrade hur jag klarade av allt som hänt? Jag som var så ung och med familj, hade jag fått hjälp och stöd? Då pep jag till henne att jag stod i kö till psykolog. Efter vårt möte gick arbetsteraputen direkt till min husläkare och "tryckte på" så redan nästa vecka fick jag komma till psykologen:-)

 

Jag var väldigt nervös för första besöket hos psykologen, hon var yngre än mig och glag, lugn och trevlig. Hon började att berätta att jag skulle delta i något som hette Kognitiv Beteende Terapi.

- Vi ska alltså inte prata om din barndom och eventuella andra problem som varit i ditt liv. Du kommer få uppgifter av mig varje vecka som du ska arbeta själv med hemma och sedan går vi igenom resultatet av dem tillsammans.

Det tyckte jag kändes så skönt, det fanns struktur och papper att fylla i, passar mig. Första gången ville hon såklart att jag skulle berätta lite om mitt liv just nu och det var svårt, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan satt och grät och snyftande fram hur det kändes. Jag skämdes och tyckte det kändes dumt att tiden rann i väg med mina tårar;-) Men hon sa att jag måste tillåta mig att vara ledsen och sörja och hon sa att jag gärna fick sitta hos henne och gråta varje vecka, haha. Men tårarna blev snabbt färre och färre. Vi besämde ockås att jag en gång i veckan med gott samvete skulle ta bilen och köra runt och gråta ut...de blev också snabbt färre sådana bilturer. Men mycket skönt att få ett okej och en lösning på allt som "bubblade" inom mig.

 

Jag fick berätta hur jag tänkte och mina tankar var "för elaka" mot mig själv. Jag tänkte "jag klarar inget" då fick jag i uppgift att skriva ned saker jag kunde göra och sedan träna på att istället tänka "just nu kan jag inte göra detta, men jag kan ju göra det här istället". Jag skulle omformulera och få så kallade alternativa tankar istället osv. Det kallas för negativa tankar och tankefällor. Många gånger har jag också en enorm skuldkänsla gentemot barnen eftersom jag inte alls kan vara den aktiva mamman jag vill vara. Då kunde det bli så att om dottern frågade "kan vi åka pulka" så bar jag på en sådan enorm skuld redan inom mig så jag liksom fräste över "men det kan jag inte" vilket såklart ledde till att jag kände mig ännu sämre och fick ångest efteråt. Nu fick jag jobba under veckan med detta att tänka igenom situationera som uppstod. Jag fick verktyg för hur jag skulle "tackla" dem och det bästa av allt DET FUNKADE  

 

Så jag vill verkligen rekomendera er att gå och prata med någon om ni är i det läget att tårarna allt för ofta stiger fort och svämmar över i ögonen, att ni känner skuld eller har ångest. Om man hamnar i sådan situation att man inte länge känner sig som en bra mamma, fru, vän osv då har man kanske hamnat i livskris och behöver lite stöttning för att ta sig uppåt igen   Jag har kvar alla mina pappaer och uppgifter jag gjort och kan därför titta och få hjälp av dem ännu i dag. Jag kan också se att jag är i bättre skick nu i mitt bäcken, för när jag började gå hos henne hade jag enormt svårt att sitta på stolen under de 45 minuter jag var där. Det fixar jag i dag.

 

Lite annat vanligt vardagsgnäll;-) Jaha, då har så äntligen min husläkare förnyat de andra medicinerna också, två veckor tog det. Suck, jag blir inte ens förvånad längre när jag såg att han skrivit ETT uttag på min migränmedicin Zomig med 12 tabletter. Herregud, jag har haft migrän sedan jag var 10 år och går hos neurolog som dessutom ordinerat förebyggande migränmedicin och den andra migränmedicinen Zomig tar jag ca 3-6 tabletter i veckan.

Så kommer det nog vara resten att mitt liv alltså är det ganska dumt att bara få ETT uttag på den, det kommer ju liksom inte att räcka särskilt länge. Det innebär att jag måste "beställa" den igen nu i veckan just med tanke på att det tar husläkaren två veckor att förnya. Ja, suck jag får inte bli besviken, det tar helt enkelt för mycket energi av mig;-)

 

Kram kram

Pansen

 


ANNONS
Av Pansen - 16 februari 2013 11:12

Sol i dag och 0 grader då får jag vårkänslor trots 1,5 meter snö, haha. Gissar att i dag kommer jag möta massor av folk ute på vägen när jag kör bil, typisk dag när "alla" ska ut och promenera, hmm, det får jag också göra....nästa år, haha. I går ringde min sjukgymnast och jag fick en del övningar som ska göras 3 ggr/dag. Jag har börjat min rehabilitering för mina stelopererade bäckenleder och tillbaka mot ett liv som inte betyder sängliggande! 


Övningarna som skulle göras tre gånger per dag var:

  • Spänna sätesmusklerna, låt även magmusklerna spännas och gärna även bäckenbotten 10x3
  • Pressa ned svanken i underlaget med hjälp av magmusklerna 10x3
  • Spänna bäckenbotten 10x3 (Knip med musklerna. Tänk dig som att du har en liten boll som du drar upp i en hiss, upp till vånning 1, till våning 2 och till våning 3, försök få den ända upp till vinden och håll;-) Gick det där att förstå?

Psst, tjejer, de är tråkiga övningar, men de ger verkligen resultat. Känns det jobbiga att genomföra beror de på att dina muskler är svaga;-) Ger de riktig smärta då ska du självklart minska repetionerna och om du bara klarar 3 per gång är den ändå bättre än ingen gång alls. Kom även i håg att du inte är ensam, vi är många som är svaga i denna muskulatur utan att ens veta om det. Jag fick själv börja med mindre antal. För att knyta an till det med sex och smärta som jag skrev om häromdagen så kan jag säga att både min man och jag märkte av hur fort de tråkiga övningarna ändå gav resulatat   Det blir så mycket roligare att fortsätta göra dem så man blir ännu starkare:-) Efter några veckor med övningarna brukar de ge resultat så att man får mindre smärta efter/vid sex. Att kunna "knipa" under sexet förstärker njutningen för bägge parter, testa  . När jag tidigare har jobbat länge med dessa övningar + Pilates som också arbetade mycket med bäckenbottenövningar så var det mycket stabilare i mitt bäckenområde och det gick verkligen att "knipa hårt" och det kan har abolut sina fördelar även vid sex.

 

Som tur är får jag ligga i sängen när jag gör övningarna, annars skulle det hugga och smärta för det är fortfarande ömt och lite, lite svullet i ländryggen. Han berättade att när man får en sådan stor blödning som jag fick vid senaste operationen så reagerar vävnaden på blodet eftersom blodet är "surt". Blodet liksom "fräter" och retar vävnaden och det är därför det ömmar i huden. Det hade jag aldrig hört men det förklarar verkligen detta med blåmärken:-)

 

De andra övningarna som ska göras var att:

  • Tyngöverföring
    Stå brett isär med benen och sedan luta sig i sidled och flytta över all kroppstyngd till ena benet. Stödja mig mot ett bord (diskbäcken om det kändes vingligt, vilket det gör, men jag vill göra det utan stöd ändå;-)

Det skulle mest träna hjärnan och kopplingar mellan muskler och signaler, men den kändes absolut i musklerna också. Målet är att få flyt i övningen så den görs mjukt och med flytande övergångar.

  • Träna på att ta ett steg framåt, noga med rak rygg och att låta kraften komma från vaden. Är det höger ben som ska ta ett steg så ska höger höft skjutas fram, den övningen känns i höftböjarmuskeln och ljumsken. Jag kunde använda kryckor om det behövdes, men det funkar ändå.


  • Squats- Knäböj 
    I tanken ska man sätta sig på huk, rak rygg, skjut ut rumpan ned och sedan upp. Noga att inte föra knåskålarna över tårna, det sliter på knäna! Den övningen skulle jag ta det lugnt med och kanske bara sätta mig några ynka cm och sedan öka varje vecka. Gärna markera med penna varje vecka så man ser framstegen. Den här övningen har jag gjort mig på många gånger, eftersom jag genast går för djupt...Jag borde lärt mig nu så jag bara gör det mjukt och inte så djupt, gör om gör rätt;-)

Medan sjukgymnasten förklarade övningar via  telefon stod både han och jag och provade övningarna och då kände jag plötsligt den där gnistan, den som är så energisk, som vill så mycket och är förväntansfull. Äntligen ska jag få börja träna något! Jag fick även en träningsdagbok, ett excelark med kolumner att sätta kryss på utförda övningar samt kommentera. Det är verkligen min metod, jag har den där tävlingsinstinkten och jag vill ha struktur. Mitt hantelprogram jag kört senaste året har jag alltid skrivit in exakta övningar, om någon gjort ont, vilken vikt jag använder osv. Då kan jag se framstegen och det är ett måste för mig. Träningsdagboken jag fick av sjukgymnasten kommer jag sedan att mejla in till honom varje vecka.

 

Jag gjorde genast hela programmet samt mitt hantelprogram och det kändes fantastiskt att äntligen ha påbörjat vägen tillbaka   Men på kvällen när jag låg i sängen och det som vanligt värkte lite här och där, började jag tänka, gjorde jag för mycket?, gick jag för djupt i knäböjningen? Jag kanske ska ta det lugnt första två veckorna och göra övningarna enklare? Jag som aldrig varit rädd för smärta har liksom blivit det senaste åren. Jag har tränat och tränat och fått baklsag och bakslag och börjat om med nytt träningsprogram och blivit lycklig för att efter några veckor konstatera att de inte fungerar, då har jag luften gått ur mig jag har blivit ledsen, sedan har jag hittat min gnista och påbörjat nytt träningsschema och kört några veckor för att sedan upptäcka att det inte heller fungerade..Sådär har det sett ut oi många, många år för det tog ju trots allt några år innan jag fick en sjukgymnast som ställde rätt diagnos och som gav mig bättre övningar, men även där fick jag uppleva samma saker eftersom mitt bäcken var i det skick att den behövde stelopereras. Men jag har alltid sett framåt, inte tänkt på misslyckade träningsprogram osv, det har varit min räddning. Men nu dyker de upp och jag minns alla besvikelser. Men på med skygglapparna igen, bara att se framåt, denna gång ska jag lyckas!   

 

Kram och kärlek

Pansen  

Av Pansen - 4 februari 2013 16:34

 

 

Jag tog en paus från skrivande här på bloggen. Jag behövde det. Ni läsare ger mig verkligen energi så era kommentarer är det som ger mig kraft att skriva och anstränga mig att delge er tips, symptom, behandlingar med mera. Så jag tigger er om energi dvs att kommentera;-) Gick ut i vårt varma med kolsvarta garage och där står dessa rosor i full blom, kanske någon tyckte jag var värd lite blommor, haha.

 

Sedan är det självklart så att jag ibland bara skriver och "luftar" mig lite:-) Sista jag skrev var i söndagsnatt och då skrev jag att jag skulle ta ett krafttag och försöka göra lite saker. Att skriva orden här gav mig en spark i baken och jag uppfylde många av mina egna krav. På måndagen gjorde jag hantelprogrammet för första gången på 2 veckor och lagade middag till familjen samt att jag dammsög några rum! I helgen gick jag mycket inomhus utan kryckor och den nyopererade vänstra sidan gav mindre smärtor än den högra. Så det känns lite svårt att det är högra sidan jag ska belasta... Det är enklare och gör inte lika ont att gå utan kryckor som med:-) Den här gången tog det 1,5 vecka innan jag kunde köra bil vid de andra operationerna kunde jag köra efter 5 dagar. Att jag inte kunnat köra beror mycket på en stelhet/ömhet i sätesmuskelen och lårmuskelen, men det mesta har släppt nu så jag kan även ligga på sidan med böjda ben:-)

 

Jag har till 20 maj på mig att bli bra för förra veckan fick jag ett brev från Försäkringskassan där det stod att alla mina dagar var slut nu, inte så konstigt efter 2,5 år. Så jag måste göra allt för att bli bra till dess. Som tur är slipper jag iaf kryckorna då:-) Sprid gärna min blogg så kanske det blir fler läsare och att fler som har bäckensmärta hittar hit. Vi kan tillsammans stärka varandra.

 

Tjejen som snart ska göra en annan sorts steloperation på St Görans har beskrivit hur hon tror den sortens opereration går till så här skrev hon: 

Har dock fått uppfattningen att dessa två ortopeder på Sankt Göran är ensamma/ först i Sverige på denna metod. När jag var på besök i november fanns endast 15 st opererade i Sverige. Och förmodligen passar den inte alla. Men det fanns ca 2000 som den utförts på i Europa, och man trodde starkt på metoden vad gäller långtidsprognos. För det stora problemet med själva stelläggningen av si-leden är ju att den på lång sikt kan medföra en rad andra problem. Metoden har dock inget att göra med petande i ryggmärgsområdet tack o lov.



Utan i snabba drag går det till så här:

Istället för att sammanfoga benen mot varandra använder man en större skruv/stag för att istället skruva isär leden något…alltså i princip så att man skapar ett ”konstgjort  benbrott”. Då får man igång kroppens egna försvar till att starta läkning. Man tar benmassa från höften och blandar med benmassa från en donator  för att foga ihop( från en person som bytt höftled) allt för att stimulera ökad läkningsförmåga. Allt som allt förväntas hela förloppet läka fortare och tydligen finns fördelen i denna metod att om man får problem med läkning så går det att göra om med annan metod i senare skede. Och självklart är det en fördel med mindre skruvar i skelettdelar.

 

Självklart skall jag ta reda på exakt tillvägagångssätt när jag fått mer info vid op.kallelsen……jag kanske inte alls fått till det rätt när jag skrev stödord vid samtal med kirurgen. Men jag frågade specifikt vad som gjorde att dom valde denna istället för den som Sturesson utför. Han berömde verkligen Sturesson, och sa att han var en mycket mycket duktig kirurg på området. Att slutresultatet av metoderna är lika för mig som patient….men man hoppades på snabbare läkningsprocess med den nya metoden. Inte säkert den varit ett alternativ om jag gått ännu längre och haft båda sidorna lika illa som min högra sida är.

 

Jag tror den metoden är mycket lik den i Strängäs jag har hört att den också handlar om att fejka en fraktur som sedan får läka ihop. När jag åkte till Strängnäs för bedömmning hade de förklarat för mig att det inte skulle bli några skruvar, stag eller plattor utan de tar bort lite ben/vävnad som två små fönster på vardera sida av bäckenet..."Fönsterna" får läka ihop och den nya vävnaden växa ihop.

 

Här kommer en beskrivning av en tjej som ingick i en studie och har gjort steloperationen i Strängnäs. Med den metoden sitter skruvarna bara tillfälligt, de tas alltså bort efter läkning: Studien gäller operation av bäckenlederna. Jag har opererat båda sidorna av bäckenet. De går in ryggvägen och tar ben från bäckenet som de maler ner och pressar in det i lederna och sen sätter skruvar så att lederna kan växa ihop. Jag har två skruvar på varje sida med en platta emellan. Benet ska ha läkt ihop nu och skruvarna behövs inte längre.

 

När jag pratade med min sjukgymnast efter första operationen var jag eld och lågor och sa:

- Sturesson sa att om man provat alla metoder och flera försök med sjukgymnastik utan att bli bra då är det bara den kirurgiska biten kvar, dvs steloperation. Så det finns alltså mängder med människor ute i landet som måste få denna operation, eller alltså det finns bara i Sundsvall jättemånga som skulle bli hjälpta av en operation. De måste få komma dit!!

- Ja, du sa sjukgymnasten sorgset, även om jag skulle önska så är vi tyvärr inte där i dag.
Jag blir så ledsen, varför ska det vara så svårt att få hjälp när man bäckensmärtor!! När det dessutom finns FLERA olika operationsmetoder som fungerar i Sverige...Det behövs en debatt om detta. Någonstans måste vi börja, jag ser min blogg som en början ialla fall för när jag skulle läsa om detta för 20 år sedan hittade jag ingen information alls. Nä, sprid, sprid och prata om detta för tyvärr tror jag mörkertalet är stort. Många har feldiagnos och ännu fler möts av oförstånd och rent spydiga kommentarer som "känn inte efter så noga"  och "det kanske bara sitter i huvudet". Sprid bloggen till att börja med så får vi ser vad jag hitta på framöver;-) Jag tror att "min" sjukgymnast Thomas Torstensson också är frusterad. Att han inte heller får gehör. Han har gjort några studier och den studien som jag ingick i när jag fick kortsininjektioner i de inre ledbanden så deltog en mycket kunnig läkare på bäckensmärtor. Han var toppen kunde, lyssande och var empatisk. Jag var så lycklig, äntligen en LÄKARE som fattade detta. Men vad händer jo, den duktiga läkaren blir headhuntad till Akademiska sjukhuset i Uppsala...suck...då liksom försvann mycket kompetnens och stöd för de drabbade i Sundsvall. När jag träffade ortopeden på Sundsvalls sjukhus (han som skickade remissen till Ängelholm) sa han att han gärna ville veta mer och han var så intresserad av mig och mina problem. Sjukgymnasten Thomas som också var med sa förhoppningsfullt och glatt:

-Åh, då kanske du vill vara med och driva några studier eller bli den läkare som jag kan skicka mina bäckenpatienter till?

Jag vände blivken lika hoppfullt jag till ortopeden.

- Nä, tyvärr, jag hinner inte. Som det är nu är jag den enda ryggspecialisten på detta sjukhus. Mitt huvud "föll" ned och jag kände mig så ledsen, jag vet inte hur Thomas kände. Kanske är han allt för van att få det nekande svaret. 

Haha, jag kanske ska göra som Thomas sa och skriva en bok i alla fall då har jag i alla fall en chans att få sitta med Malou i "Efter tio", haha.

 

Kram och kärlek till er kära kämpare. 

Så nu är jag öppen för frågor igen, ALLA frågor är välkomna.

  

 

 

Av Pansen - 25 december 2012 08:00

Hittade ett gammalt papper med tips när man lider av besvär från bäckenleden. trots att jag fick det för 15 år sedan så är tipsen fortfarande gällande så jag skriver av dem här. Lägger man ihop alla tips här på bloggen så blir det en del bra  

 

  • Undvik att vrida kroppen (Jag tycker det är mkt svårt, känner "låsningarna" när jag bara sträcker mig efter något vid matbordet eller på sängbordet när jag ligger i sängen så det är verkligen INTE bra att vrida kroppen;-)
  • Undvik att stå och hänga på ett ben, stå på båda. (Helt rätt, men även detta tycker jag är skitsvårt, men övning ger färdrighet:-)
  • Undvik att sitta med korsade ben eller i skräddarställning. (Helt rätt, men även detta tycker jag är skitsvårt, men övning ger färdrighet:-)
  • Håll i hop knäna nä'r du vänder dig i sängen. Ha ev. en kudde mellan knäna. (En kudde mellan knäna är jätteskönt. Det har jag haft sedan jag sist var gravid...ooops, i 7 år alltså oj, vad tiden går fort)
  • Undvik att lyfta och bära tungt. (Erkänner att jag struntat i detta råd många gånger... Har istället tagit smällen med ökad smärta. Jag älskar nämligen att släpa runt 50 l jordsäckar i trädgården. Men nu har jag köpt en lastkärra samt skottkärra och kan istället vara mer tid i trädgården;-)
  • Undvik att gå i trappor, ifall du måste, ta ett trappsteg i taget. (Hmm, jag bor i två-våningsvilla, men ingen har sagt något till mig om att integå i trappen, det har gått bra, jag tror jag har tränat och stärkt upp mig. När jag är nyopererad måste jag dock gå detta med ett steg i taget) 
  • När du har mycket ont, gå med små korta steg. (Ännu ett råd som stider mot mig men det är sant och för att jag itne ska glömma bort detta råd använder jag ibland en snäv kjol, funkar kanon).
  • När du ska åka bil, sätt dig ned på sätet och vrid dig runt med benen ihop. (Absolut, jag vill bara tillägga: spänn magmusklerna och gärna bäckenbotten också, så du inte får en låsning i bäckenlederna.) 
  • Sitt ej i för djupa fåtöljer. (Om du ändå gör det, sno åt dig ett gäng kuddar och sätt dig på dem så du kommer upp därifrån sedan;-) 
  • Vila gärna i psoadställning  (Det är när du ligger på golvet och sedan lägger upp benen på en låg stol/pall så att benen hamnar i 90 grader. Det är den ställning som allra mest avlastar ländryggen och minst kraft läggs på ryggen. Men, var beredd på att det gör ont någon sekund när du först lägger dig, men sedan är det så skönt)

Kram och kärlek

Pansen

Av Pansen - 16 december 2012 08:15

 

  • Kudde - som du lägger mellan knäna vid sidoläge. (Jag klarar mig inte utan det.)

  • Glidlakan - underlättar vid vändningar i sängen
    (Det får du genom en arbetsterapeut (fråga på vårdcentralen) som kan  "skriva ut" ett glidlakan.  i min kommun kostar det 200 kr per produkt, men då får man ha dem så länge man behöver...)

  • Satinlakan - kan fungera på samma sätt och finns på t.ex JYSK m.m

  • Höj- och sänkbart ryggstöd - om du tillbringar mycket tid i sängen så underlättar det oerhört mycket. Som t.ex när man ser på TV. Jag fick mitt "utskrivet" av arbetsterapeuten på vårdcentralen. Det är även bra om du får en sängbord på hjul så du inte sträcker eller vrider dig illa. (Vanligt nattduksbord hamnar för långt bak när man sitter upp i sängen.)

  • Tempurmadrass eller IKEAs Flokenes -  De formar sig efter kroppen och avlastar och minskar trycket samt underlättar blodcirkulationen. (Jag har den från IKEA och är mkt nöjd, den är billigare)

  • Nästan "Liggläge" vid bilkörning - Det går myclket bättre sedan jag reglerade ryggstödet till att nästan ligga och köra. Det avlastar trycket ibland lägger jag en kudde bakom nacken också.

  • Stödskydd för bäckenet - Jag  har hunnit med mååånga olika, allra mest bäst gillar jag Serola-bältet som är stadigt och enkelt att använda. Det blir inte lika många "valkar" på kroppen med Serola-bältet och det är enklare att få kläderna att sitta snyggt. Jag brukar oftast använda ett längre linne som döljer bältet. Serola-bältet ett måste vid dammsugning och andra aktiviteter där det finns risk för snevridningar/låsningar.(Hon som lånat mina skydd tycker de är superbra och kommer köpa likadana) Här finns bilder:  http://www.serola.net/New-Belt/new-serola-sacroiliac-belt.html 
  • Stödskydd för ryggen Jag hade även alltid ett brett ryggskydd. Mycket skönt när man blir trött i ryggen och musklerna krampar, det avlastar mycket bra. Perfekt om man ska gå i affärer med hårda golv. Bra när du inte gör snedvridningar eller annat som ökar risken för låsningar. McDavids breda ryggskydd var "tunnt", smidigt och "gömdes" lätt under kläder. (Hon som lånat mina skydd tycker de är superbra och kommer köpa likadana)  Här finns bilder: http://www.globalsport.se/Mcdavid-Ryggskydd 

Av Pansen - 16 november 2012 12:00

Jag blir så äntligen kallad till ortopeden på Sundsvalls sjukhus i maj efter fem månaders väntetid. Jag är livrädd, tänk om ortopeden inte tror mig, om han inte beviljar mig remissen till Ängelholms sjukhus och Bengt Sturesson. Jag bestämmer för att inte hålla tillbaka, börjar jag gråta eller skrika så ska jag göra det. Jag måste slåss för mitt och min familjs liv! Min underbara sjukgymnast Thomas Torstensson kommer var med på mötet och det gör mycket tryggare. Han kan fylla i om jag tappar orden. Han känner mig. Jag skriver ett brev som jag tar med mig för att kunna beskriva hur det känns. Här kommer brevet:

Jag har mycket kvar av livet och det är inte drägligt nu. Jag har mycket kvar att ge, till både samhället, arbetslivet, min familj och min omgivning. Jag är ung och borde vara värd denna kostnad!!

 

Jag har alltid varit en JA-människa, nu är jag ofrivilligt en NEJ, nej, nej människa, min son minns hur det var förut, hur vi brukade utöva olika sporter tillsammans, tankarna rister i själen, min dotter vet inget annat än att mamma jämt måste ligga i sängen. Hon har aldrig sett mig springa.

 

Allt är inrutat och måste planeras, ska jag laga mat måste jag hinna ligga både före och efter, vill sonen han skjuts till träningen måste jag detsamma. Att stanna och titta på honom kostar numer för mycket i ökad smärta, jag brukar ”spara” mig till en match istället. Det gör så förbannat ont och jag vill få tillbaka mitt liv! Jag har gjort allt jag kan, flera gånger om under flera års tid, mitt enda hopp är steloperationen av mina bäckenleder!

 

Jag drömmer även om att få springa tillsammans med barnen, att kunna lyfta upp min dotter och pussa henne på kinden. Att kunna handla matvaror själv utan större problem. Jag har så många sådana enkla drömmar som gör ont att tänka på. Då tänker jag att det bara är ett uppehåll  en ofrivillig paus från det jag älskar, att jag ska få göra det igen. Jag vill kunna ta hand om mig själv och vårt hem och barn. Jag är 35 år.

 

Jag kan inte leva med smärtan, vissa dagar är känslan att jag inte står ut! Inga psykologer eller anti-depressiv medicin kan hjälpa mig till ett drägligt liv, det enda problem i mitt liv är smärtan från bäckenet.

Varje dag är en kamp att få dagen att gå.  Det är tungt att vakna på morgonen och genast känns den skarpa våldsamma smärtan.  Jag är tacksam för alla stunder jag somnar. Är vädret fint blir jag glad, men då kommer jag på att jag ändå inte kan gå ut och gå i det, jag måste tvinga mig att ligga still. Ser ogräset och gräsmattan växa, ser dammtussarna över golvet. Vi som alltid hjälpts åt nu får min man göra allt och jag känner mig helt värdelös och lurad på livet. Jag är inte rolig att leva med, jag ligger still i sängen vilket kanske hade varit okej om jag var 95 år som farmor…

 

Drömmar kan inte besannas som att arbeta, skaffa hund, bygga nytt hus, köpa häst, vara innebandytränare och aktiv i Röda Korset och andra föreningar.

 

Benet vrids till och skarp smärta uppstår, jag har ”slagit” upp det igen, extrem stillhet för läkning minst 1 vecka och sedan och lugn rehabträning från början igen. Detta händer hela tiden och oavsett om jag tränat eller ej, vilat eller rört på mig. Så hopplöst och sorgligt. Knän, armbågar, nacke svarar positivt på rehabträning, men inte bäckenet det blir bara sämre.

 

Kan absolut tänka mig att jobba till jag är 75 år, vi lever länge i min släkt och jag brinner för mitt yrke och älskar livet med alla dess aktiviteter.

 

Jag kan inte tänka mig att ligga i sängen resten av mitt liv, cirka 60 år, jag har gjort det nu över ett år och vet vad det innebär. Denna operation ger mig trots allt hopp och ”fighting spirit”. Nu när jag skriver börjar det hugga på höger sida av längryggen och jag blir så ledsen och arg, har endast suttit i 10 minuter. Måste lägga mig oavsett vad jag vill.

 

De stunder som känns okej är när jag står på höga doser av morfin, men jag kan ändå inte gå, stå, eller sitta, utan måste hindra mig själv från att göra saker. Sedan kan och vill jag inte äta dessa mediciner i 60 år till! Morfinet kommer bli verkningslöst och då klarar jag inte att leva med den fruktansvärda smärtan.

 

Jag är, eller har varit en aktiv, positiv och ambitiös tjej som verkligen, verkligen uppskattat både det lilla och stora sakerna i livet. Jag känner mig som en skugga av mitt forna jag när jag ligger i sängen och har avbokat allt. Men tankarna på operation i Ängelholm gör mig lycklig, jag har en möjlighet att få tillbaka och kunna fortsätta mitt fantastiska och lyckliga liv med min familj, vänner och ett arbete.

 



Av Pansen - 15 november 2012 14:16

Det finns så många med smärtor som är relaterade till bäckenlederna som lider i onödan. Jag har många gånger trott att det är höften som varit fel, men det är bara en refererad smärta som kommer från bäckenlederna. Jag har trott jag har haft ryggskott, då det huggt och låst sig i ländryggen. Ljumskarna har smärtat och allt kom ifrån överrörliga bäckenleder. Säkert finns det många som mig därute som inte vet själv vad som är fel och deras läkare och sjukgymnaster felbehandlar och ger fel träningstips. Det går inte att träna med kraftiga vikter i benpress om man har inflammationer i ljumskar, höfter och ledband i ryggen till följd av felande bäckenleder! Träning är bra men sådan träning förvärrar...

 

Många skulle kunna bli hjälpta ganska fort med rätt kunskap och behandling. I början hjälpte anti-infammatoriska läkemedel för mig eller akupunktur m ström eller sjukgymnastik. Dessa steg kan hjälpa:

 

  •  Manipulation (max 2 ggr/år) om låsningen är kraftig som ryggskott eller djup massagebehandling.
  •  Kur med anti-inflammatorisk medicin (kan funka med receptfri, viktigt att äta flera gånger per dag under ca 14 dagar). Kontakta läkare.
  • Avlasta bäcken, genom sängläge, minskad aktivitet och kanske kryckor under 1-2 veckor. 
  • Använd stödbälte när du står och går (ej sitter eller ligger det kan leda till kramp i ryggmusklerna). Det absolut bästa bältet enligt mig är Serola bältet. (jag har använt MÅNGA bälten och stödskydd under åren)
  • Sitt inte i skräddarställning eller liknande, de påfrestar på ledernas ytterlägen. Stå balanserat på bägge benen, korsa inte benen när du sitter. Gå korta steg och gå sakta.
  • Efter vila som första punkterna, kontakta en sjukgymnast och påbörja sjukgymnastik med lågintensiv träning och stabiliseringsövningar såsom spänna bäckenbotten, sätesmuskler, sitta på pilatesboll osv. Kontakta en sjukgymnast!


Jag vet även om en del som blivit hjälpta av en behandling med kortisontabletter, jag blev bättre. Men kortsion är inte det första man provar. Steloperation är sista utvägen. Jag har provat allt under 21 års tid och är så lycklig nu för idag kom brevet med kallelse inför den stora steloperationen av bägge min bäckenleder den 29 november!!

 

Åh, jag vill så gärna kunna stötta, hjälpa och ge tips till andra med bäckensmärtor. Jag vill inte att alla ska behöva gå igenom alla steg, år och felhandlingar som jag gjort. Det finns hjälp att få. Hur ska jag nå ut? 

 

Kram och kärlek

Pansen  

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se