Inlägg publicerade under kategorin Rehab efter steloperationerna

Av Pansen - 1 oktober 2013 10:51

Det ger mig verkligen energi att svara på alla frågor via mejl och SMS som jag får av er! Visst, igår tog jag mig knappt ur sängen var helt urlakad och tom. Men så igår kväll hade jag "möte" med en kvinna i 50-år åldern som haft besvär av och till i 22 år. Då tändes min gnista igen och jag fick lite energi igen, tack!

 

Hon hade läst artikeln om mig i Sundsvalls tidning och verkligen känt igen sig. Det är många som tagit kontakt med mig efter artikeln och det känns fantastiskt trots allas gripande berättelser. http://st.nu/medelpad/alno/1.6300151-opererad-av-gud- 

Men till den jag träffade i går: De senaste 7 åren har hon blivit allt sämre, hon har ingen diagnos och ingen läkare som försöker hitta vad som är fel. Jo, hon hade nu ätnligen blivit skickad på röntgen, vanlig slätröntgen. Men det är ju också en jobbig sak. Röntgensvaret kommer tillbaka och då får vi ofta höra "det ser bra ut, inget konstigt". Vi sitter där hos läkaren och undrar, jaha, så nu tror de inte på mig då?Men det är ju såhär, det kan synas på magnetkameraröntgenundersökning (MR) MEN det är alldeles för få i Sverige som kan avläsa dem korrekt när det gäller bäckenproblem! Jag har jsälv gjort flera MR eftersom jag deltog i en studie. Men det har bara "sett bra ut". Tänk känslan när jag pratade med Bengt Sturesson om in MR och jag frågade gapande.
- Vadå? Kunde du se på min MR att bäckenlederna var påverkade.

- Ja, absolut!

- Men, men varför har de inte sett det i Sundsvall då?

- De har tyvärr inte kundskapen, jag är ju en av de främsta i Europa, kanske hela världen!

Men den känslan är forfarande en av mina livs ögonblick. Jag och mina smärtor var nu på riktigt bekräftade av t.o.m två läkare!! (Sturesson höll på "lärde" upp en till från Umeå)

 

Jag lyssnade på hennes berättelse och visst, det lät som bäckensmärtor och hon har aldrig ens fått diagnos. Ladrig ens kunnat prova specifik träning för att bygga upp musklerna kring bäckenet. Nu kunde jag i alla fall ge henne lite kontaktuppgifter och tipsa om lite olika saker.  Varför ska det vara så svårt att ta oss på allvar?


Behöver jag säga att tyvärr delar ni med er av liknande berättelser allihopa. Läkare som fnyser och inte tror på er, läkare som inte vet vad felet är, läkare som inte skickar vidare till specilister, läkare som tror ni vill bli sjukskrivna eller bara tigger om smärtlindring för skojs skull.

 

Nä, helt galet är det och enda saken som vi kan göra är att informera, sprida våra budskap om att detta med bäckenproblem är ett mycket stort utbrett problem som tyvärr säkerligen kommer öka. Eftersom vi kvinnor kanske inte är lika starka i bäcken/mage/rygg nu som våra förfäder var när de mjölkade kossorna och ansågs vackra om de hade bulliga former med kraftiga bäcken...Kanske är det också så att 14-åriga tjejer inte ska börja äta p-piller för det kanske försämrar bäckenstrukturen och gör den svagare...hmmm, ja vi får väl se om det dyker upp några sådana studier framöver och som inte tystas ned av läkemedelsjättarna...Har jag fel vore jag den gladaste  

Kärlek och styrka

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 20 september 2013 10:21

I onsdags åkte jag direkt från Smärtrehab på sjukhuset till ridskolan med dottern för hennes ridning. Jag såg min ridhjälm i bilen hatthylla och fick en idé. Kvällen innan hade jag varit på föräldramöte och sett dotterns fina berättelse om sig själv och vad hon gillade. Hennes högsta önskan var: "Att få rida med mamma", därför hade jag nu starkt prioriterat upp detta med ridning.

 

   Finaste, älskade ponnyn  


Jag berättade om dotterns önskan för ridläraren och frågade om jag fick rida med (vi känner varandra väl och har ridit tillsammans tidigare så hon vet om min steloperation osv).

- Självklart ska du göra det, svarade ridläraren.

Jag kände hur hela ansiktet på mig bara sprack upp i ett stort leende och jag tackade så mycket. Sedan hoppade jag nästan jämnfota in i sadelkammaren. Jag var som en 8-åring som ska få rida sin favorithäst. Varje vecka har jag gått in till min favorit Aportino, pratat, gosat och upprepat några konster med honom, allt för att han inte skulle glömma mig och det har han inte gjort! När jag var på väg in i ridhuset bad jag tyst att han inte skulle ha förändrats när jag rider honom. För barnen kastar han gladeligen i backen och han skrämmer dem ofta trots att han egentligen är rädd själv. Han har helt enkelt kommit på ett sätt att slippa jobba på lektionerna. Med mig har han aldrig gjort något sådant, men det är skillnad, bara jag sätter mig i sadeln gör min vikt stor skillnad och självklart är jag starkare än barnen. Det är så jag brukar förklara för dem i alla fall. 

 

Visst blev det lite förvånade blickar och viskande ifrån läktaren när jag satt upp tillsammans med barnen   Lektionen och dess tempo var precis vad jag klarade av, jag blev svettig och kände mot slutet att musklerna började vara olydiga av trötthet. Jag travhoppade även ett litet minikrysshinder precis som barnen! Dock är jag inte van att travhoppa så på ren reflex landande vi i galopp som jag ju tyvärr genast avbröt  . Men galoppera fick jag senare och det var så otroligt underbart! Jag ska ta tillbaka detta till mitt liv.

 

På vägen hem satt den 8-åriga dottern och jag och pratade livligt om lektionen, om hästarna och övningarna. Hela den stunden har också varit en dröm för mig ända sedan hon föddes, jag kunde ju inte veta om hon skulle älska hästar lika mycket som jag   I går kom träningsvärken och den finns även idag men det är en helt annat värk, inte jobbig alls och dessutom som kamouflerar den alla annan j-la smärta  


Kram kram

En mycket lycklig Pansen  

ANNONS
Av Pansen - 10 september 2013 11:40

Kom på att jag måste berätta att alla som genomgår inte alls har så lång rehabiliteringtid som jag har! Jag vet en tjej som opererades mycket senare än jag och hon är tillbaka i arbete! En annan tjej som opererades flera månader senare än jag behöver inte ta smärtlindrande tabletter. Jag var i så pass dåligt skick i hela kroppen både psykiskt och fysiskt så jag rehabilitetar inte bara mitt bäcken utan hela mig😉 Dessutom har jag EDS vilket jag försökt förneka, det är så mycket värk och andra saker jag samtidigt ska jobba med😉


Jag har varit sjukt nervös inför besöket i dag hos en smärtläkare, men det gick så bra. Hon kunde EDS och hon hjälpte mig ett schema hur jag ska tänka och trappa ned morfinet, är så otroligt glad för det. Hon tyckte det var uselt att inte min VCläkare hjälpt mig och att jag ensam som patient hade läst och skrivit ut egna scheman från Internet, tack, jag tyckte själv det var konstigt😉


Jag mejlade min lokaltidning i helgen och frågade om de vill skriva en artikel om mig och mitt bäcken och hur otroligt viktigt det är att få rätt diagnos och behandling. Samt att detta område är alldeles för dolt. Hade jag fått rätt diagnos och hjälp för sisådär femton år sedan hade jag nog blivit hjälpt med rätt träning. Men som vanligt, att jag inte lärt mig har nu den sjukliga tröttheten börjat smyga sig på mig. Nu har jag haft jobbig värk i många många leder i över två veckor, åkt på en krasch, blivit glad att jag 'överlevde' så jag fick ny energi, den gjorde jag av med i helgen då jag hade långa samtal med andra lidande bäckensystrar,(ingen bloggläsare), jag mejlade om medverkan i EDS-studie, bestämde mig för att kunna hjälpa andra och tog kontakt med lokaltidningen. Samt att jag var go och glad mot familjen, gick på 70-års fest lika glad utåt. Hm när sjutton ska jag inse mina begränsnigar och sluta ljuga för mig själv och alla andra? Svar är väl: jag kan inte ändra mig på alla punkter jag vill verkligen att folk ska fortsätta uppfatta mig som en glad och positiv tjej. Nä, nu ska jag vila i vilorummet innan ett möte m kuratorn även det känns lite jobbigt för jag vet aldrig vilka insikter hon ger mig😉

Kram o kärlek 

Pansen 


Av Pansen - 22 augusti 2013 14:58

På för sommaren fick jag träfffa en psykolog det är en del i den kommande smärtkursen och sedan har jag varje vecka under sommaren använt en Internet-psykologtjänst. Det är en massa frågor att besvara men även uppgifter. I det paketet fick jag även en meditations-CD hemskickad. 


Men det är inte min sak...Nu när jag äntligen kunnat börja leva igen har jag väldigt svårt att lägga mig platt och bara lyssna och andas. Första gången somnade jag i alla fall gott. Nä, det var inte min sak. Men absolut att nyttig att lyssna igenom. För en övning har jag gjort en hel del i sommar och det är att komma ihåg att andad mer med "magen". När man är stressad vilket man blir av smärta så andas man gärna långt upp och med för korta andetag. Så det rådet var nyttigt och det funkar verkligen och är mycket avslappnande att djupandas. 


Själva Internet-psykologprogrammet Livanda har dock tyvärr inte betytt så mycket för mig eftersom jag känner igen allt från den tid jag gick i KBT-samtal hos en superbra psykolog. Nä, jag tror inte på psykologstöd över nätet, det går inte ens att jämföra och självklart dyker det upp frågor i formulären som inte passar och då blir man bara irriterad. Men nu tror jag att äntligen är klar med det i alla fall, jätteskönt för jag har dragit mig varje gång för att sätta mig vid datorn och fylla i allt.

 

I dag lånade jag svärfars hund och gick i skogen i 40 minuter. Det var underbart att gå stigen som jag inte kunnat gå på flera år! Hunden är en Golden retriver och det är glada, orädda hundar så tyvärr lade han sig rakt i en stor lerpöl och började krypa runt där! Jag skrattade gott åt honom ända tills han reste sig upp och han var brun med massor av sand i pälsen. Shit, den hunden ska snart sitta i baksätet på min bil...och shit, jag kan ju inte lämna tillbaka honom sådär. På vägen tillbaka började det göra allt mer ont i ländryggen och det som varit bra att hunden liksom var min draghjälp framåt i backarna var nu jobbigt i axlar och nacke. Men smärtan till trots, gissa om mitt leende var stort och jag är fortfarande lycklig...ändå  Vovven fick följa med hem och blir duschad i trädgårdslangen och torkad med badlakan och sedan komma in och jaga lite katter  Det tog ca 1 timme för honom att torka och då blev det bortstning och skjuts hem. Men det var ändå så mysigt jag drömmer om att kunna ha en egen hund men sådana här dagar är bra för då känner jag att kan vara ganska mycket jobb också...Mitt baksätet ser förskräckligt ut med lera och sand och hundhår överallt. Men jag måste vila och göra middag så städning av den sparar jag till kvällen. Så trots att kroppen och huvudet värker är jag lycklig.

 

Kram och kärlek

Pansen

Av Pansen - 19 augusti 2013 13:39

Nu har vi flyttat hem ifrån skogen och stugan igen och det känns så skönt det med. Så nu kan jag skriva här igen. Är så glad och förvånad att jag fått kommentarer och besök trots att jag knappt uppdaterat, tack tack, det får mig att fortsätta! Senaste veckorna har jag vilat lite från vissa rehabövningar, men nu har jag tagit nya tag igen!

 

När jag vaknade idag hade jag lite mer kramp i ländryggen än vanligt så en promenad kändes lockande nästan direkt för då kan musklerna släppa efter lite. Jag satte på shortsen och tog en promenad på 35 minuter i rask takt, egentligen gick jag nog fortare än vad jag tänkt men eftersom jag är en gammal hårdrockare som fortfarande lyssnar till Metallicas tidigare album och anpassar takten efter musiken blev det sanbb takt. Jag gick en massa gångvägar bland villor och hyreshus som jag inte gjort på flera år och det var så kul och nostaligiskt. Den värsta krampen släppte i alla fall  Även om jag är så otroligt mycket bättre och kan göra så mycket mer så har jag ändå alltid molande värk i ländryggen och höger höft. Min naprapat säger att det bara är mjukdelarna/musklerna som inte anpassat sig ännu. Han säger precis så som jag trott själv att mina muskler i många år krampat i hop och varit spända för att försäka hålla det instabila bäckenet på plats, så musklerna har liksom inte fattat att det nu är stabilt med sex Titanstag  

Häromdagen tetade jag min älskade Piltates-DVD som jag använde under flera år tid men som jag tillslut inte kunde utföra. Jag var mycket medveten och tog det lugnt, men det var en otrolig känsla när jag så väl kunde känna min muskler igen, särskilt magmusklerna! Det var flera övningar som jag titigare inte alls kunnat göra t.ex ligga på mage och med hjälp av sätesmusklerna lyfta upp benet, tidigare kändes det som ryggen skulle gå av och sätesmusklen funkade heller inte riktigt. Nu kände jag tydligt att det var den som lyfte mitt ben. Träningen i sommar har gett resultat  I går körde jag ett 20 minutersn Pilates-pass igen och valde t.o.m några av de tyngre övningarna och det funkade (alltså det var väl iofs därför min rygg krampar lite mer i dag men ändå). Jag får så många lyckorusningar nu mera, det är allt flera och flera saker jag känner att jag åter kan ta tillbaka i mitt liv, precis som jag kämpat för! Tänker på det jag skrev om den "Förbannade djävulen smärtan" haha, nu får den igen! Länk till texten: http://admin.bloggplatsen.se/blogga/inlagg/redigera-inlagg/ar-2012/inlagg-9140142/manad-december/typ-1/kontrollsumma-7186ac30a1b10b4bb815d8de7d3bac96/  

 

När jag är ute och promenerar låser sig inte benen eller ryggen krampar inte av smärta så jag måste lägga mig ner. i bland känner jag bara att jag går lite väl fort och då kan det börja smärta mer i höften, men slår jag bara ner på takten går det bra den accelerar inte som förut. Det som sporrar mig mest nu när jag ska rehabträna är tanken på att börja rida igen, att jag måste göra alla benböj för att kunna styra hästen. Jag får faktiskt rida nu så jag ska försöka muta min ridlärare att låna en häst för en skrittur jag kommer nog börja gråta av lycka när jag åter får sitta den fina ponnyns rygg. Varje vecka har jag hälsat på honom och bjudit på morötter och gjort mina pussljud så han måste niga för att få smaka, med mera. Men det har varit bra för nu minns han mig trots att han står på en ridskola med en massa folk.  

 

Nästa måndag ska jag börja den efterlängtade sex veckor långa smärtkursen på sjukhuset. Jag längtar att får träna mer. Hoppas få höra några rader ifrån er alla hur det är med er hur sommaren varit osv. Kram kram

 

Styrka och kärlek till er alla  

Pansen

Av Pansen - 17 juni 2013 16:03

Hej hej därute. I dag har jag åter drabbats av nackspärr så att jag ens kan sitta här en kort, kort stund har jag morfinet att tacka för. Men tråkigt att jag måste ta extra morfin för jag tog ju inget på hela förra veckan. Eftersom ni är så många som peppat och tröstat mig gällande Försäkringskassan och min utförsäkring vill jag ju berätta hur det gått trots att min nacksmärta är gräslig. Kan knappt röra huvudet, men jag har bokat naprapattid i morgon och det brukar hjälpa  Så jag klistar in mitt mejl som jag skickade till min sjukgymnast i fredags för jag kan inte skriva mer just nu.


Nu har min handläggare på F-kassan ringt, de kommer besluta att inte förlänga min sjukpenning. Men det känns inte så jobbigt just nu för hon förklarade hur det kommer att bli. Nu har jag iaf någonting att förhålla mig till. Att andra ska besluta och jag inte kan påverka det klarar jag nästan inte av. Jag är van och vill själv driva och ta beslut  

 

Båda min handläggare på F-kassan och AF tycks vara vettiga människor som säger att jag är en kämpe av rang, att de förstår hur jag har haft det osv.

 

Nu skulle vi träffas på ett möte och sedan ska jag till arbetslivsintroduktion under 3 månader. Jag sa att om jag ska arbetsträna kommer jag inte klara av min rehabträning och psykolog-Livanda. Då sa handläggaren att det bara kommer handla om några möten för min del och jag ska INTE arbetsträna eftersom mediciniska insatser väntar (smärtkursen). Puh, jag sa att jag är anmäld till smärtkursen 26 augusti och det var super sa hon för då har jag åter rätt till sjukpenning och får gå över till F-kassan och rehabersättning igen.

 

Så nu hoppas jag att min kropp slappnar av igen annars finns risk för både ryggskott och nackspärr. Åter igen är jag förvånad hur hårt min kropp reagerat på denna ovisshet med konstiga symtom som muskelkramper, oro, hjärtklappningar, aptitförlust för att inte tala om ett obefintligt tålamod…

 

Men summa: Det ordnar sig. F-kassan tog inget beslut som kommer försämra mig i min återhämtning.

 

Kram Pansen

Av Pansen - 14 juni 2013 10:08

I går var det skolavslutning för 8-åringen och såklart vaknade jag med sämre bäcken är på några dagar. Det högg och högg på ömsom höger ömsom vänter sida av ländryggen/bäckenkanten. Jag panik-stretchade så mycket jag hann på morgonen. Jag har inte tagit något extra vid behovs morfin på hela veckan och hade dessutom slut.


Skolavslutningen var som vanligt så vackert att det gjorde lite ont i själen och kroppen genomsköljdes av alla möjliga känslor och minnen. Jag stod i 45 minuter och såg nog väldigt rastlös ut för det gällde att hela tiden byta ställning så inte den totala krampen skulle komma  Gissar att ni är många som känner igen er med det. Likaså om man sitter på en stol att skruva sig och åka runt på den lilla ytan så man nästan trillar av stolen. Sedan var det lite fika hemma hos oss med mor- och farföräldrar och när de gick var jag helt slut trots att klockan bara vara 11.00 Jag gissar att smärtan tar så mycket kraft särskilt när man dessutom ska le och vara som om inget är fel...

 

Hur som helst blev det en pissdag eftersom bäckensmärta och nacksmärta helt tog mina krafter och på eftermiddagen jag låg och grinade i sängen under kuddar och täcken och tyckte nog synd om mig själv. Så jag kom fram till att jag ändå måste ha "vid-behov-morfin" hemma som jag kan ta om det kommer sådana där särskilda dagar. Min analys till den ökade smärtan tillskriver jag dammsugningen av två rum dagen innan samt att gick min promenad på asfalt istället för spån/träflis. Sedan såklart tär oron om F-kassan på mig och ligger som ett ständigt sordi. Hade hjärtklappning igen i går samt att jag åter tappat aptiten. Dock är väl inte det någon större fara för jag brukar kunna äta typ fil och flingor och skorpa på kvällen. Men det blir ett konstant inte-må-bra-känsla för när jag vaknar mår jag illa och det fortsätter hela dagen. Jag tänker och tänker på vad som jag skulle tänka mig att äta, men jag vill inget ha för jag mår bara dåligt...Svårt faktiskt att känna skillnad på oro/ångest och typ hungerkänslor...Nån som vet vad jag menar? Gårdagen avslutades i alla fall bra då dottern följde mig till eljusspåret och gick med mig i regnet i 20 minuter  

 

Jaja, idag är det en ny dag så det är bara att kämpa vidare  Ska åka på min ganska vanliga shoppingtur och det handlar om att besöka sjukhusets Apotek och hämta medicin, haha. Men snart kan jag banne mig åka till stan och gå i affärer! Nästa vecka ökar jag mina prommisar till 25 minuter så någon affär borde jag hinna på det om jag får en parkering nära.  

 

Kram kram

Pansen

Av Pansen - 12 juni 2013 12:36

Ja, det låter konstigt, men jag har den ständiga oron som gnager, i bland hoppar jag liksom till av nervösa skutt i kroppen...Har inte hört något från F-kassan ännu och vet alltså inte varifrån jag ska få pengar i slutet på månaden.

 

Känns som jag har halsbränna jag har en ständg klump i halsen och har flera gånger drabats av mycket obehagliga och kraftiga hjärtklappningar. Först trodde jag att jag hade fått magkatarr och hjärtklappningarna gjorde mig första gångerna oroliga, hade jag nu fått hjärtproblem? Nä, såklart inte! Jag är konstant spänd och orolig så de fysiska symptomen är nog helt ofarliga och orakas av denna ovissa situationen med F-kassan. Usch, vad det förstör för mig, blä. Men jag förstår verkligen folk som ringer ambulansen och tror de fått en hjärtinfarkt eller nåt när de får hjärtrusningar "panikångestsymtom"?...


Men den nya rehabträningen går iaf mycket bättre än den tidigare   Dessa nya övningar är mer "lighta". Jag går mina "lucia-promenader" varje dag och är nu uppe i 20 minuter och jag anstränger mig för att gå riktigt och sakta. Jag tror jag då har en gångstil lite som en knarkare, armarna far lite ut i sidorna när jag har taskig balans, haha. I dag för första gången på flera år kunde jag gå upp till kiosken som ligger ca 500 m härifrån och sedan lite runt kvarteret, det var underbart  Ser på Facebook hur vänner uppdaterar sin Run-keeper hm, jag säger bara Run-keeper i alla ära här är jag superglad för ett vingligt varv runt kvarteret  Men då är det ju så synd med denna ständiga oro som gnager, tänk om jag kunde få njuta av mina framgångar och träna på...nä, det går inte för den där ångesten sitter där så hårt att jag undrar om den verkligen kommer försvinna sedan  Jag har även börjat med KBT-tarpi över nätet för det ingår i smärtkursen jag ska gå sedan. Så bara mina träning och KBT-datorprogrammet tar ju tid eftersom jag inte kan stiga upp och riva allt samtidigt, det orkar inte min kropp. Men jag har varit mycket, förvånsvärt duktig att inte "hålla på med annat" jag har knappt dammsugit och 15-åringens rum har jag inte rört, jag bara öpnnar hans dörr och sparkar in hans kläder, haha. Dotterns rum däremot börjar se riktigt jobbigt ut med drivor och högar av saker...hennes rum har jag alltid städat och sorterat i, jisses vad den tjejen har saker! Så som ni ser är det inte bara tråkigt som händer runt mig  


Är så tacksam för era kommentarer! Som när jag loggade in i dag och hade 5 nya, tjoho, tack snälla ni 

Nä, nu ska lägga mig i solsängen och göra resten av mina rehabövningar för dagen, spänna höger sida sätet, lår och motsatt ryggmuskel, samt med hjälp av magmusklerna dra upp knäna mot magen och slutligen mina stabiliseringsövningar spänna bäckenbotten och sätet med mera.


Kärlek och styrka

Pansen  

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se