Inlägg publicerade under kategorin Rehab efter steloperationerna

Av Pansen - 12 mars 2013 23:03

Jaha, så var det dags igen för mig att rycka upp mig. Smärtan knaprar verkligen på både kropp och själ...Sportlov och helg innebar mycket ökade rörelser. När ni läser kanske ni förstår varför jag inte skrivit på några dagar. Jag har haft fullt upp med att lyckats klä på och sminka mig  Som ännu en gång tänkte jag skriva hur det faktiskt känns, så kanske mina känslor och ord kan vara till stöd för någon annan därute som också känner sig ensam och rädd... 

 

I lördags var jag på middag och satt "fint" i 7 timmar som tur var det hos en mycket kär vän så jag reste mig upp emellanåt och tittade runt i hennes hus osv. Det var så roligt, vi pratade en massa hästsnack och gamla minnen. Men jag har så svårt att förstå hur mycket kraft det även tar ifrån mig! På söndagen kändes jag mig ledsen men hoppades att det berodde på att jag druckit vin kvällen innan. Men tyvärr sitter känslan kvar...

 

I går var jag helt "väck", men hade ett bokat lunchmöte på stan med det företag jag ska börja arbetsträna på i slutet på maj. Jag fick gå långt från den parkeringsplatsen och sedan ytterligare ganska långt till matstället. Samma visa igen, trots att det var så trevligt att prata blev jag helt orkeslös när jag kom hem. Stupade i sängen och somnade, vaknade irriterad, ledsen och hade ont. Jag hade gått 3 000 steg, det brukar jag göra på en hel dag och då är det inga problem. Senaste veckan har jag tänkt mycket på framtiden och arbete osv. Hur bra kommer jag bli? Kommer min trötthet och kraftlöshet ge med sig så jag blir som förut? Har vaknat kallsvettig flera mornar. Jag kan säga att det är vidrigt att kallsvettas...

 

I morse kändes det likadant ledsen, orolig och irriterad. Hade ett möte inbokat 12.00 hos sjukgymnasten. Jag brukar alltid vara så glad och "taggad" inför det, men inte i dag. Kände mig helt likgiltig. Orkade inte duscha och göra mig iordning som jag brukar. Men jag ville inte säga hur jag kände till sjukgymnasten. Sist vi pratade var jag så glad och uppåt och träningen och framsteg kändes så bra. Nu kände jag mig bara...tom. Vi hade mycket att prata om och planera med träningen och framtida rehabiliteringskurs. Jag berättade att jag kommit på att använda stegräknare och att jag går ca 3 000-4 000 steg per dag. Det tyckte han var jättebra likaså mina benböj var riktigt bra för jag gör mig nästan i 90 grader. Någonstans mot slutet av mötet sa han att jag måste säga till om det tar stopp, om jag blir likgiltig och känner BLÄ för träningen. Han sa att då kan vi ta en paus men just nu är det viktigt att du kommer igång...Han sa en annan sak också som träfffade direkt "ibland använder man sina barn som tröstande nallebjörnar och då får det vara så, det kan vara bra". Då berättade jag för honom att sådana tillfällen inträffar ibland, när jag upptäcker att jag vill ligga bredvid dottern och bara lirka med hennes hår och se på barnprogram med henne. Men jag sa inte att jag varit så senaste dagarna. Men jag tror att sjukgymnasten känner mig så bra vid detta laget att han kände sig på att jag är lite nere nu. Han poängterade att jag måste berätta för honom om hur det känns, men at jag såklart själv väljer hur ingående jag vill berätta och att jag ska ställa frågor jag funderar på. Han sa "har inte jag svar så kanske någon annan har och det är bättre att berätta om ett symptom även om man själv tycker det verkar konstigt, det kan ju finnas fler som känner likadant".

 

Han berättade också att kroppen blir väldigt påverkad både fysiskt och psykiskt efter stora operationer inte bara som "min" steloperation utan även efter t.ex korsbandsoperationer i knäet. Att det tar upp till två år innan den hämtat sig efter en sådan steloperation som jag gjort!! Att det alltså är helt normalt att dippa och deppa helt plötsligt emellanåt. Tack, skönt att höra just nu när jag känner mig ledsen trots att jag borde vara så glad och lycklig. Det var jobbigt att se hur mycket träning som kvävs och hur mycket tid och tålamod jag måste ha för att komma igenom detta. Just när jag sitter där och försöker le och låta positiv säger han:

- Du måste komma ihåg att du inte hade mycket kraft och energi när du påbörjade dessa operationer. Du hade gjort en ordentlig "resa" innan du ens fick operationstiden. Att det tar på krafter för dig att göra saker och att du inte har några reserver att ta av. Men tröttheten kommer bli bättre. 

Mycket av det han sa är saker som jag själv funderat och tänkt på, men det är så otroligt skönt när han säger det. Då känner jag mig normal istället för konstig 

 

Jag började hemma att köra de nya övningarna, men det kändes mastigt eftersom jag var i det skick jag var. Fick känning av en migränattack, lade mig i sängen och fortsatte med stabilitetsövningarna för bäckenet som jag gör i sängen. Upp igen, göra middag inte kul men jag eftersom jag inte ätit på hela dagen och förresten inte i går heller så vet jag att jag måste tvinga i mig lite mat/energi. Försökte vara glad men berättade att nu har jag många träningsövningar och att det inte är så kul. "Jamen, tänk då på  mig som måste jobba hela dagarna, det är inte så roligt jämt det heller" Suck, i dag var den kommentaren inte så passande för mig, men han visste ju inte hur jag kände..."Jag fokuserar på att göra övningarna så jag kan spela badminton, det är bättre "morot" för mig"...Han sade även att det bara var att träna på morgonen då jag var ensam hemma såjag slapp bli störd av barnen...Jag suckade och svarade att det inte går att ställa in träningen efter klockan utan utefter hur jag mår...som i dag te.x när jag fick ett migränanfall då måste träningen vänta lite...Efter middagen försökte jag göra en ny benövning och benet skakade och det var så svårt och ansträngande...när jag hade kämpat och gjort fem stycken började tårarna bränna igen...jag hade 85 stycken kvar att göra!! Jag ropade på min man och han såg nog hur förtvivlad jag var men jag ville att han skulle se hur benet skakade fast jag bara skulle spänna lårmusklerna och lyfta upp benet. Han provade på sig själv och på dottern och slog fast att benet skakar om man gör det som jag gjorde...Så tydligen gjorde jag den på tok för noggrant...skönt...Jag lättade lite på mina egna instuktioner och kunde sedan göra 90 stycken med varje ben  

 

Nä, allvarligt vet jag inte varför jag är så ledsen, jag har tittat på kort på hästar som numera är döda och gråtit, jag har gråtit över vår katt som varit död i 6 år, haha. Sedan har jag gråtit och över alla år som gått, alla år som jag tappat, det gör ont när jag ser kort när dottern var liten och hur mycket mer aktiv jag var då. Jag får dödsångest och tycker åren går för fort att snart är livet slut, tänk när mina föräldrar dör osv...Men samtidigt bromsar jag mig och låter mitt mantra kliva in...SE framåt, det som varit går inte att göra något åt, framtiden ligger framför dig, du kan göra det här och det där med familjen istället. Tänk i höst när du får rida igen, när du starta upp akvariet igen...Så trots att jag har så många omkring mig känner jag mig så ensam nu med mina funderingar och oro för framtiden. Jag sade ju bara förra veckan till "alla" att allt var bra och att jag var så glad. Då kan ju inte komma denna vecka och bara säga att jag är ledsen och rädd...Samtidigt så tror jag att detta bara handlar om några dagar att jag kanske ska gråta ut lite till, så är det bra sedan. Jag fortsatte med resten av träningen medan jag hjälpte dottern med läxan, medan jag läste för dottern och medan vi såg på TV sedan kände jag mig så nöjd att jag lyckats göra den ändå, trots att jag fått övningarna klockan 14.00 och haft migrän och varit allmänt deppig. Så nu längtar jag till att göra träningen i morgon. Då ska jag byta om till träningskläder och försöka göra allt på en gång. Fast just det i morgon skulle vara min vilodag från träning för i morgon är det att följa med dottern till ridskolan och det räcker som träning för mig den dagen  

 

Stand and fight  

 

Kram och kärlek

Pansen

Av Pansen - 8 mars 2013 12:40

Ja, då var det sista dagen på sportlovet och dottern har haft ett bra sådant trots att mamman inte kan fara och flyga i fysiska aktiviteter  Men vem vet hur sportlovet ser ut nästa år...sjukgymnasten säger ju att jag ska kunna åka slalom igen. Det låter mycket bra att jag ska kunna göra en sådan påfrestande aktivitet. Dock har jag bara åkt slalom några fåtal gånger så jag siktar på att kunna spela badminton istället.


I går var dottern på ridskolans pysseldag och för 50 kr fick hon pyssla och fläta och mysa med ponnysar samt grilla korv. Jag var riktigt sugen att stanna och pyssla med "min" ponny, haha, men jag tror aktiviteten var tänkt för barnen  I onsdags när hon red gick jag runt i ridhuset och mockade och hennes ridlärare undrade hur ridsugen jag egentligen var på en skala 1-10 och jag kan säga att den skalan är 50 nu...Jag förstår inte hur jag ska klara mig att bara titta och borsta till mitten på juli...

 

I går kväll såg jag på tv ett program om kvinnor som väntar barn, en kvinna hade två små barn och var gravid igen, hon ville få hjälp att komma ur mysbyxor-träsket. Hon duschade inte på flera dagar eller bytte kläder för hon tyckte inte det spelade någon roll eftersom hon bara var hemma med barnen. I hennes garderob hängde många nya klänningar med prislappen kvar. Varför använde hon inte dem?

- Jag väntar och hoppas på ett tillfälle att få använda dem. Ingen idé hemma för barnen bryr sig inte...

Men det är viktigt. Jag brukar säga använd ina dyra parfym varje dag, spara inte på den bara till fest. Unna dig att sätta guldkant på tillvaron och känn dig lyxig varje dag när du använder den istället. Min farmor, 92 år hade en "ny" (inköpt på 80-talet) fin morgonrock i garderoben. Varje dag hade hon på sig en sliten och gammal. Den nya som bara hängde skulle hon ha om hon "hamnade på sjukhus". Men farmor var frisk så när hon dagar innan hon dog hamnade på sjukhus var hon så dålig att hon inte kunde gå och därför kom inte den "nya", fina morgonrocken till användning...någonsin. 


Jag kände igen den gravida kvinnan som helst gick i mjukisbyxor, för det är samma sak som kan uppstå när man är långtidssjukskriven. Men jag har verkligen ansträngt mig och bestämt att jag måste både för min skull och för familjens skull - bry mig ändå! Varje morgon har jag alltså ändå sminkat mig lite innan jag skjutsat dottern till skolan. Sedan har jag mestadels legat i sängen för att avlasta bäckenet. När klockan närmar sig 15.00 tänker jag oftast att jag inte orkar göra mig "fin" att jag är less på smärtan och energin den tar. Men så bestämmer jag mig: Nä, jag måste fortsätta att bry mig så jag är attraktiv för min man. Han har det ändå tufft med en "sjuk" fru. När jag sedan badat, sminkat mig och tagit på mig kjol eller skinnbyxor och blus så blir jag piggare. Jag mår bättre om jag ser bättre ut och min man är verkligen generös med komplimanger, han ser att jag ansträngt mig. Så mitt råd är precis som "gravidcoachen" Rosie Pope att man ska anstränga sig. Man ska duscha/bada, sminka sig och klä sig i annat än mjukisbyxor. Det är uppiggande och stärker självkänslan och gynnar bägge parter i förhållandet  

 

Kram och kärlek

Pansen

Av Pansen - 5 mars 2013 10:30

Förlåt att jag inte besvarat era kommentarer först i dag! Jag som verkligen tiggt om er uppmärksamhet och sagt att era kommentarer är min energi...Jag var så aktiv förra veckan gjorde flera "normala" saker. Hela lördagen satt jag i en innebandyhall och såg dottern spela. Det tog minsann rejält på kroppen, men det var så underbart att få vara med trots att hennes lag förlorade alla matcherna  


I torsdags minskade jag ytterligare på mitt långtidsverkande morfin så det gör att jag känner mer smärta. Innan operationerna stod jag på 60 mg x2 nu är det 10 mg x2. Trots mer smärta vet jag att det är rätt väg att gå. I fredags gjorde jag ytterligare en sak som jag längtat så mycket efter, jag och barnen åkte till en galleria och shoppade. Vi var där i 2,5 timme och gick i flera affärer de blev nya kläder till både dottern och mig. Det var normalt och urmysigt att få shoppa och prata mamma-dotter. Två blusar till mig, kofta, skjorta till maken, byxor, tröja till dottern 900 kr för allt -HM är min favvisbutik. Tonårssonen gick med en kompis på andra affärer och honom hade jag inte råd att handla till för det ska bara vara märkeskläder a´1600 kr/tröja .

Om jag bara var "normal" hade jag haft ett heltidsarbete nu och jag hade glatt köpt lite dyra kläder till sonen också...Det är svårt särskilt med honom att förklara att vår ekonomi förändrades mycket när jag blev sjukskriven. Det är också en stor portion med dåligt samvete. Men jag har ju hoppet kvar, att jag snart ska kunna jobba fullt eller 80% och åter igen ha betydligt mycket mer pengar...


I fredags ringde Thomas, min sjukgymnast och det var så kul att få berätta att alla övningar går finfint och att t.o.m flera övningar går "för lätt". Så vi plockade bort två övningar och lade till två som tar lite på magmusklerna istället. Det känns så skönt för mina magmuskler är så slappa. Den ena övningen är att jag ligger på rygg med lätt uppdragna, böjda ben sedan drar jag med hjälp av magmusklerna upp knäna mot hakan. Den andra är min "egna" övning att med hjälp av magmusklerna vrida mig till höger, tillbaka till mitten och sedan ut till vänster i 1,5 min x3 ggr/dag. I händerna har jag en lång rundstav som jag stäcker ut på framför kroppen på raka armar. Denna övningen är jättebra om man brukar få "låsningar" i bröstryggen eller revbenen. Så i helgen har jag haft träningsvärk i magen och det var ett tag sedan sist! Eftersom smärtan ökat en del på grund av nya tyngre övningar och flera aktiviteter för min del så vilade jag från några övningar i går.

 

Nu är det sportlov hos oss och man ska göra en massa sportiga saker med sina barn. Min stora sport var att låta dottern få vara ledig från fritids, allt utöver det är bonus  Jag trycker bort de dåliga samvetet om "vad man ska" och försöker som vanligt landa i tanken att se till vår familj och vår situation nu. Det gick bra ända tills en kommentar i går, vad ska ni göra på sportlovet, vad ska ni göra på fredag tillsammans? Vi ska åka skidor här och där och åka 10 mil bort för att åka slalom. Räknade tyst till 10 och sa att vi får se vad vi ska göra. Sedan har jag ångrat att jag inte sa som det var "vi jämför oss inte med andra och vi får se hur mycket smärta jag har + att jag kan inte göra så fysiska aktiviteter", men som vanligt sa jag inget utan tog mitt ökade dåliga samvete och kände irritationen växa. Att jag ine vant mig, jag får inte bli irriterad. Men det är olika också, mina närmaste kompisat tillexempel dels säger de inte så men även om det skulle säga något sådant tror jag inte jag skulle bli irriterad utan de har med olika personer att göra också.

 

Som sagt min sport var att lämna in lappen till fritids där det stod att dottern skulle vara ledig hela sportlovet. Jag tänkte det ordnar sig nog och som tur är kan hon se på TV några dagar om jag är sämre...Men det dök upp saker, i dag är hon på badhuset med farmor och sin kusin, i morgon är det ridning igen och på torsdag pysseldag i stallet. På fredag har maken tagit semester så vi kan göra något tillsammans. Men det är inte så många aktiviteter som jag kan utföra. Bowling som jag ser som en lätt sak, var tydligen på tok för tungt enligt Dr Sturesson. Gissar att vi åker till Nöjeshallen och gör av en massa pengar på Go-kart (grabbarna), kasta basketbollar i korg och air-hockey  

 

Tänker mycket på er två läsare som står i operationskö, snart är det er tur att börja resan på vägen tillbaka. jag kommer finnas här för att besvara frågor och peppa er när det behövs, heja, heja  

 

Kram och kärlek

Pansen

Av Pansen - 28 februari 2013 13:43

I tre nätter har jag kunnat sova utan kudde mellan knäna, vilket jag gjort senaste åren och det har varit helt nödvändigt för att svlasta bäckenet.  I förrgår gjorde jag min första riktiga storhandling på läänge. Jag gick i affären över en timme och sedan ytterligare 30 minuter hemma för att pscka upp. Klart jag var lite trött i ryggen men det skulle alla vara. Jag klarade det, två mål är nådda! I helgen satt jag dessutom i vardagsrummet, i soffan och såg melodifestivalen och det blir allt flera gånger jag vill sitta i soffan, ännu ett mål  


I går och idag hade jag bokat in luncher med kompisar. Tjugo minuter i bilen enkel resa, samt "sitta fint" under lunchen. Det har gått hur bra som helst, jag är så lycklig. Bägge gångerna tog jag inte kryckorna utan gik små steg utan, det ger inte mer smärta snarare tvärtom. Har fått känt mig normal flera gånger nu, underbart. I går följde jag med dottern till ridskolan när hon red. Vi var där i två timmar, jag ville stanna längre för jag kunde! Jag nästan grät av lycka när jag hälsade och gosade med "min" ponny. Det känns dock så svårt att jag inte ska får rida först mitten på juli. Skule så gärna vilja skritta honom och få känna hans närhet det ger sådan lycka.

 

Nä, det får bli så här kort i dag för jag har precis kommit hem och måste hinna träna mina övningar samt avlasa bäckenet lite innan barnen kommer hem. Det känns så otroligt bra att jag inte behöver ta smärtlindring nu utan vet att det räcker med lite vila  

 

Kram kram

Pansen

Av Pansen - 27 februari 2013 08:15

 

 

I går vaknade jag mig stark smärta främst i ryggen och höger höft. Jaha, då var det dalen igen på berg- och dalbanan. Men kanske har ändå något positivt hänt? Jag brukar ju bli dålig några timmar efter att jag gjort mer eller dagen efter, nu dröjde det två dagar sedan min prommis i söndags  

 

Jag hade svårt att stödja på höger ben för det skar av skarp smärta i höft och ljumske. Skjutsade dottern till skolan och lade mig sedan med täcket över huvudet. Jag ville inte ta morfin utan hoppades på att få somna istället. Det gjorde jag, sov 3 timmar, smärtan var fortfarande lika stark men jag kunde gå utan att halta. För att klara av eftermiddagen med mer bilkörning, handling och laga middag var jag tvungen att ta en dos morfin. Maken såklart bortrest. Fast iofs vet jag inte om jag ändå hade sagt något till honom. Han har precis som jag var så otroligt lättad och glad över mina bättre dagar och den fina helgen. I går kom han hem tidigare från jobbet för att laga middag för han trodde att jag skulle vara så dålig efter prommisen i söndags, men då var det inte så farligt. Klart jag hade ont men jag hade trott att jag skulle ha mycket mer smärta och svårt att gå. Därför föll lotten på mig att gå på innebandyns föräldramöte, det var verkligen min tur för min man har fått tagit alla på slutet, samt alla stödaktiviteter som sportförälder baka sitta i seketariatet osv.

 

På kvällen var jag på föräldramötet, det är verkligen en av det värsta sakerna. Att stitta helt stilla på en hård och rak trästol. På flera innebandymatcher jag varit på sistone har jag varit så smart att jag lagt en stor mjuk kudde i väsken och sedan har jag suttit på väskan på den hårde läktaren. Då syns det inte heller och jag behöver inte käns mig så konstig. Men i går kom jag inte håg väskan med kudden  Mötet gällde en stor innebandycup som föreningen ska anordna. Vi hade fått tre kioskpass på 4 timmar vardera...+ att både sonen och dottern ska spela på olika hallar runt om i staden och behöver skjutsas osv. Det finns liksom inte i planeringen att en förälder kan vara "sjuk". Så hur sjukskriver man sig som förälder till sina sportutövande barn   Jag vill verkligen hjälpa min man, han kan inte fixa allt själv, han har haft så väldigt mycket ändå under min sjukdomstid. Han har det dessutom ett pressat jobb som kräver mycket. Jag får helt enkelt ta smärtlindrning och stå i kiosken 2 timmar per dag så att vi iaf avlöser varandra. Håller tummarna för att det inte ska lyftas och grejjas med kartonger.

 

De andra föräldrarna på mötet kände inte igen mig så de ville att jag skulle presentera mig, det blev ännu en träning för mig: "Jag har varit skadad så därför är det min man som fått gjort alla åtaganden här i laget. Nu är jag nyligen opererad". Jag bestämde mig för att säga det för jag vet alla undrar ändå när man går på kryckor. Sedan tänkte jag att om våra åtaganden i detta laget krockar med dotterns lag så kanske man kan få någon förståelse och kanske kunna byta eller styka pass  Hade detta varit innan jag blev så dålig hade det bara varit en rolig sak, som tidigare när jag stod i kiosken på hockeyarenan eller på ridskolan.

 

I höstas fick jag ett pass på ridskolan men det var precis när jag skulle opereras så jag var tvungen att smsa och be dem byta passet till våren istället. Jag kände inte personen jag smsade men fick ett sådant gulligt sms tillbaka om självklart och lycka till med OP osv. Nu när nya kioskschemat för våren kom ut hade de strukit mitt pass...TACK för förståelsen SFRK  Men jisses, vad jag ska ställa upp på ridskolan sedan när jag är "fit for fight" igen. Klubben och ridskolechefen Gittan har varit helt otroligt snälla under denna tid. Fått typ egna anpassade lektioner och Gittan har verkligen sett vad jag behövt, ibland bara skritta i skogen "för att lära mig ta djupa andetag" och ibland hitta mina muskler eller leta efter balansen igen. Åh, vad jag längtar till 17 juli, då har det gått 6 månader sedan sista steloperationen av mina bäckenleder och jag får rida igen! Jag kommer bli euforisk. I dag ska jag för första gången sedan januari följa med dottern till klubben på hennes ridlektion. Mmm, vad jag ska gosa med "min" ponny jag skiter om jag uppfatts som en fjortis då  

 

Jag VILL ju hjälpa till jag också. Jag har själv spelat innebandy samt varit lagledare för sonens lag och tränare för dotterns. För två år sedan fick jag avsäga mig att vara innebandytränare, det var (såklart) sjukgymnasten Thomas som fick mig att våga säga nej. Jag var i så dåligt skick, låg i sängen tog smärtlindrning och åkte till hallen, under träningen fick jag lägga mig på golvet emellanåt. Uppvärmningen och att visa de flesta övningar fick sonen rycka in och göra. Efter träningen åkte jag hem och kom inte upp mer ur sängen den dagen, ibland grät jag av den ökade smärtan. Ändå kunde jag själv inte inse att att det inte gick. Jag ville inte svika och barnen var så otroligt postiva och det var så kul att få lära dem och sedan se deras framsteg. Men det var nyttigt för mig att lära mig säga nej. Det var också skönt att berätta för de andra hjälp-tränarna om hur det var ställt med mig (jag hade såklart inte sagt något). Veckan därpå insåg jag att det var samma sak med hästarna jag skötte och red i ett stall. Jag stod och mockade och grät av smärta, kunde inte rida den dagen för jag hade så ont. Då fick jag ringa ägaren och säga att jag inte längre kunde vara medryttare. Men självklart, du måste ta hand om dig själv också sa hon bara och jag tänkte "var det så enkelt?". 

 

Allt roligt togs ifrån mig, alltså smärtan tog det i från mig men det var såklart nödvändigt. Jag fortsatte dock rida på ridskolan och det höll mig uppe. Där red jag bara, ingen sopning, mockning och fodring. Men det tog bara några månader till så ville läkaren som skulle ge mig kortisoninjektioner i de inre ledbanden att jag helt skulle sluta med "allt", gå på kryckor och komma ned i VAS-skalan (smärtskala). Som det var då ville han inte sätta kortisoninjektionerna för jag låg på VAS 7-10, han ville att jag skulle komma ned till 3! Det gjorde jag aldrig, jag föll istället nedåt och blev deppig. Lektionen på ridskolan och mötet med alla fina snälla människor var det som höll mig uppe och gav mig energi när den också försvann gick "luften ur mig". Jag märkte det inte själv hur det var...just det..det var sjukgymnasten Thomas igen...som såg att jag var på väg in i depression och han fick mig att inse att jag måste söka läkare. Fast iofs tror jag att hade jag stället fått morfin då så hade jag nog klarat det ändå, för det var smärtan som gjorde mig så svag och som man säger: "det gör så ont att jag blir galen".

 

Nä, nu tar vi något roligare igen. För några veckor sedan köpte jag ett par klackade vinterkängor. Jag har knappt kunnat ha något med klackar, det har varit för vingligt i bäcken och knän. Men dessa hade rågummi sula och stadig klack, dessutom var de nedsatta till 99 kr så jag köpte dem. Det går jättebra att gå i dem och jag känner mig lång och...normal. Hållningen blir faktiskt så mycket bättre, jag sträcker verkligen på ryggen. Min tanke var att träna upp lårmusklerna lite med dem, för det tar ju på låren med klackar. Har jag en bra dag går jag faktiskt bättre i dessa klackade kängor än utan klack. Blir så glad och hoppfull jag har så många fina sommarskor med klack och nu vågar jag hoppas att jag åter kommer kunna gå i dem  

 

kram kram

Pansen

Av Pansen - 26 februari 2013 08:15

Ofta får jag dåligt samvete om jag inte skriver nytt inlägg varje dag här på bloggen. Sedan följer jag spänt för att se om jag får några reaktioner. Det är alltid lika roligt när jag ser ny kommentar. Då väcks skrivlusten igen  

 

Jag är så glad och tacksam för alla fina ord och kommentarer jag fått av er här på bloggen och via mejlen.  Jag ska spara dem alla och läsa när jag har en sämre dag. Era kommentarer är min energi och jag är så glad att jag många dagar uppfyller mitt syfte med bloggen att kunna stötta och dela med mig till andra. Jag har skrivit om det jobbiga med sex och om KBT-terapi det är det inte många i min närhet som vet om. Men jag har känt att om jag berättar kanske jag kan hjälpa någon annan att våga prata och söka hjälp. Min man tillexempel han blev lite förvånad när han läste här på bloggen att jag brukar få ökad smärta efter sex (men jag har så för mig att jag sagt till honom förut). Men sedan skrattade han och sa att det var okej. Samtidigt har jag inte velat gjort någon stor grej av det. Visst har jag får mer smärta dagen efter sex men samtidigt är den intima stunden så viktig i förhållandet. Den aktiviteten har jag kämpat för att behålla  

 

Det är inte bara ledbanden som blir ansträngda av bäckensmärta, även relationen kan blir det  . Vi blev ett par när jag var 19 år och har nu varit tillsammans i 17 år vi har varit med om många resor under tiden både vanliga och inre resor. Nu men inte först nu känner jag att vi blivit stärkta av detta. Vi har så många gåner missförstått varandra och jag har inte förstått att han också varit orolig och rädd. Det är så mycket som händer i en relation när den ena blir sjuk. Jag som varit otroligt aktiv kallad för duracell-kanin, tjejen-som-gör-allt-samtidigt och hört "men snälla sitt still en stund" jag har aldrig käns någon yttre press utan bara hittat på eller pressat mig själv. Jag fick barn ung, 21 år och det passade mig så bra alltid "hände" det något och gjorde det inte det så kunde vi alltid hitta på saker att göra. Vi var inte soffpotatisar precis. Jo, alltså nu låter det lite tokigt jag har alltså ändå alltid kunnat sova och koppla av också. Jag har alltid t.ex sovit länge och ofta tagit en power-nap. När jag arbetade som undersköterska som 20-åring sov jag på luncherna, gick undan med en äggklocka. Sedan körde jag fullt igen mina arbetskamrater tyckte jag istället borde ha ett ackorsarbete, haha. Men min känsla har under så många år varit "om jag sätter/lägger mig ned känner jag hur ont det gör överallt". Lite så var det och lite så blir det även än i dag. Jag kan städa och plocka och när jag lägger mig kommer smärtan i ryggen och då vill jag bara kliva upp igen för att t.ex plocka ur diskmaskinen för då känns inte smärtan lika väl. Så självklart är det en stor förändring i vårt förhållande när jag senaste året i princip bara legat i sängen. När jag blev sjukskriven var jag så dålig att jag inte ens kunde följa med på en middag. Jag kunde ju inte resa mig efter 10 minuter för att lägga mig raklång på golvet. Jag ville helst inte ens träffa våra allra närmaste kompisar, jag ville inte att de skulle se att jag inte var samma påhittiga glada tjej längre. Nu däremot vet de hur det är och har varit, men jag döljde det länge. Nu kommer jag dra ihop många möten framöver när jag känner att jag är glad och liiite påhittig igen. Jag känner igen mig själv  

 

De gånger jag har mycket ont eller de gånger jag haft smärta och haft känslan "vad ska hända, kan ingen hjälpa mig". När jag känt mig liten och svag då blir jag tyst, då berättar jag inget. Då är det kanske inte heller så lätt att leva med mig, hur ska min familj veta hur det är ställt när jag inget säger? Jag har ofta har jättesvårt att förklara smärtorna ibland brände höften som eld ibland sprängde det utåt i höfterna, nästa dag kanske ländryggen. Det är många gånger vi börjat tjafsa bara när jag ska beskriva hur smärtorna är placerade. Jag har säkerligen blivit irriterad själv när jag ska förklara något som jag inte förstod själv   Samtidigt har jag haft så många dåliga dagar "alltid ont någonstans" och jag tycker inte man ska säga och klaga varje dag förutom att man drar ner hela familjen så blir det ju dessutom inte lyhörda för när det verkligen är dåligt och jag behöver deras hjälp. Förstår ni vad jag menar? Snälla säg att ni känner igen er  Det är lite så för min egen skulle också jag kan inte tänka för mycket på vart det gör ont varje dag förutom min bäckensmärta har jag ju Ehlers-Danlos syndrom (EDS) vilket innebär kronisk led- och muskelvärk + nästan daglig huvudvärk varvat med migränanfall och en hel massa annat också. Så även för min egen skull måste jag forcera och tänka framåt. Det kan te sig så här plöstligt en morgon: Shit, min vänstra knäskål gled ut sitt läge och tilbaka-knäet svullnar och smärtar. Okej, dra på ett knäskydd och skit i knäet så länge. Knäet får inte med på mina roliga aktiviteter och träningar   Tre dagar senare: knäet känns bra- knäskydd åker av. Morgonen därpå: armbåge låser sig och smärtar vid rörelse-skydd på avvakta 1-4 dagar, all smärta borta!

 

Tillexempel nu sitter jag med en handledsskena för jag har fått en inflammation i min högra handled, igår värkte den värre än bäckenet. Jag har haft skenan på i 2 dagar och känner att nu börjar det klinga av. Jag tränade med mina hantlar förut, kanske var okoncentrerad en liten stund, plötsligt "låser" sig högra armbågen-smärta och värk. Nä, det är inte synd om mig och jättehemskt. Så här har det varit jämt, okej, det är mycket mer nu men så här har hela min barndom varit "alltid ont någonstans". Alltså skapade jag strategier redan som mycket liten hur jag skulle handskas med detta. Jag berättade väl inte för någon, jag tyckte själv det var så konstigt hur det kunde göra så mycket ont. Sedan har min mamma och syskon också samma sjukdom så det var inte konstigt alla hade jämt ont någonstans fast vi egentligen inte någon av oss pratade om det. Fast när knäskålarna gick ur led sökte vi ju vård och jag gick på sjukgymnastik osv.Likaså när jag börjarde ramla när jag sprang och det visade sig att mina hälben var sneda och jag behövde få hjälp av hålfotsinlägg.

 

I åttan när jag var hos sjuksköterskan för att be om Alvedon började hon fråga om hur det var hemma? Fanns det misshandel? Incest? osv. Jag hade en helt otroligt fin barndom så jag blev så kränkt och än i dag känns det så. Det var ju säkert bra att hon frågade men det stämde inte ett dugg på mig. Men hon tyckte att jag så ofta frågade efter Alvedon och kanske hade hon lagt märke till att jag alltid hade blåmärken vilket också orsakas av EDSen. Det hela slutade med att jag aldrig någonsin mer gick till skolsköterskan utan jag köpte egen Alvedon att ha i mitt skåp.

 

Men i dag tycker jag min man och jag har en ännu djupare relation trots att vi känt varandra ända sena vi barn och varit tillsammans i hela 17 år. Det var så fint att han tog ledeigt och var med mig vid varje operation. Jag liksom svalde min stolthet när det kom på tal och jag sa inte "nej, jag klarar mig själv" utan jag lät hoonom så gärna ta hand om mig...Vi har tillsammans upplevet död, sorger, hemska upplevelser, glädje, lycka, stolthet med mera men det är nu som det blivit en finare skiftning och djup i relationen. Behöver jag säga att jag älskar honom djupt och att han verkligen, verkligen är min själsfrände  

 

Kram, kärlek och styrka

Pansen

 

 

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards