Inlägg publicerade under kategorin Hos Dr Bengt Sturesson

Av Pansen - 7 december 2012 01:15

 

Jo, det är sant jag har ju numera två gudar, den ena är Bengt Sturesson! Tyvärr fick jag inte använda hans bild på min blogg och iofs så visar inte jag mig heller på bild på min blogg eftersom jag om några månader ska ut och söka arbete och då vill jag inte kopplas ihop med sjukdom.

Jag tycker det är trevligt att jag får röntgenbilder på det värdefulla järnprylarna som opereras in i kroppen;-)

Här kommer lite bilder på de tre järnstagen som nu är på höger sida, järnstagen är trekantiga. Klicka för större bild. Här ser det ut som det bara är två...


Bilden nedan är från sidan så då syns det lite bättre att de är tre stycken.



   


Kanske tre Gudar
Min snälla, snälla, kompetenta sjukgymnast Thomas ringde mig i går för att säga att han var så glad för min skull att jag äntligen fått genomgå en steloperation. Att nu var det min tur att få ha det lite bättre! Egentligen skulle han också kunna vara en Gud för mig för jag vet ärligt inte vad som hänt om jag inte träffat honom. Ibland har jag drivit ut på ett stormigt och svart vatten utan att se land...Thomas lade tillsammans med mig iaf hela mitt pussel och alla bitar om min smärta i olika delar av kroppen fick en förklaring! Ja, så är det nog, jag har TRE gudar...hmm, "du ska inga andra gudar hava jämte mig" men jag tror han däruppe tycker det är okej, de hjälptes nog åt;-)

 

Anmält mig till innebandy i höst

Men trots allt jag gått igenom hör jag mig själv säga till Thomas:

- Kommer jag inte kunna springa någonsin? Jag har anmält mig till ett innebandylag i höst!

- Men du, vi tar en sak i taget nu, inte rusa fram. Du kan få svettas på en crosstrainer och jag ska hjälpa dig att hitta andra träningsformer. Sådana sporter är inte så bra för dig mina dina knän osv.

- Ja, jo, men klart jag har små mål också som att sitta i soffan och handla. Men, jag vill ha stora mål också, vadå kommer jag inte kunna springa?

Han upprepade i princip bara samma sak...Tur att han vill ha mig kvar trots mina dumma kommentarer hela tiden;-)

 

Adrenalinknarkare

Men jag gillar det STORA målen också...Jag är egentligen ingen gym-människa. Jag är en adrenalinkick-sökande person. Jag har spelat innebandy, volloyboll och badminton. Det är liksom inte samma sak som att stå inomhus och trampa på en Crosstrainer. Lagspelet är fantastiskt. Ryggdunkar och känslan av att sätta en boll i krysset i innebandymålet är liksom inte som att sitta i en benpress. Jag har alltid valt trappor istället för hiss, även om det var sju trappor. Under skoltiden när jag åkte buss klev jag av många, många hållplatser tidigare för att få gå en extra promenad, eller parkerat bilen på parkeringen långt ifrån osv...Men, nä, det är apsvårt att tänka om. Jag är ju JAG, tjejen som är rastlös, som inte kan sitta still, som lagar mat samtidigt som jag laddar tvätt- och diskmaskinen och bjuder in alla kompisar på fest/middag.

 

Jag kunde ta en Powerwalk på 6 kilometer eller joggingtur vid midnatt. Det här med barn passade mig så bra, alltid fanns det något att göra och de älskade när jag sent en kväll kunde säga "nu går vi ut och spelar lite badminton". Mitt sätt att vara har gjort att det säkert blivit ännu tyngre, jag har fått tagit bort så mycket. Alltså enklare om jag varit en "soffpotatis"... Somliga säger att jag inte ska tänka så där och att jag ska vara tacksam för att ha fått operationen och visst naturligtvis är det så, men de som säger så är sällan personer som tränat med samma saker som mig, de är inga adrenalinknarkare.

 

Tar mig gärna förbi två hinder samtidigt

Sedan har vi det där igen som jag skrivit om tidigare, vi har alla våra problem stora och små. När jag kommit förbi ett hinder vill jag över nästa också och ibland vill jag ta två hinder samtidigt och har svårt att acceptera att det kanske inte går;-) Jag vill kunna vara den personen som gör ett mirakel, typ som kan gå efter att läkarna sagt att det är omöjligt;-) Jaja, det heter iaf livsregler det lärde jag mig i våras under KBT-terapi och att ändra på sina livsregler kan ta tid om man ens lyckas någonsin...

 

Jag flög över hindret...men inte hästen
Med ridsporten fick jag största kickarna av att hoppa hinder, höjderna skrämde mig aldrig,jag var den som stannade kvar och bommarna höjdes och höjdes. Men så plötsligt en kväll så vägrade "min" häst vid sista hindret i omhoppningen (mitt fel för jag tänkte yes, jag klarade banan varpå jag slappnade av). Jag hann inte reagera, jag flög över hindret (utan att riva, haha) drog med mig tränset och landande på huvudet och nacken framför hindret. Min ridlärare kom springade, "Oj, oj, hur är det med din höft, du som redan har så ont i bäckenet?" Jag kände ingen höftsmärta just då. Jag satt en stund bland alla dansande stjärnor, sedan kravlade jag mig upp i sadeln igen och hoppade ytterligare sex hinder för att inte bli rädd! 

 

Min arm slutade fungera 
När jag skulle köra från stallet fungerade inte min ena arm och det började stelna i nacken. Jag klunde inte vrida på huvudet. Men på jobbet var jag tidigt nästa morgon mörbultad och med lite sämre minne (kunde inte komma ihåg portkoden). Jag var aldrig borta från mina jobb. Men jag berättade iaf vad som hänt för mina kollegor som tyckte jag skulle gå till läkare...Vilket jag också gjorde efter tre dagar! Röntgen påvisade ingen fraktur. Jag mådde illa av smärtan i nacken, fick konstant migrän och hade svårt att orka hålla upp huvudet. Men jobba det gjorde jag, jag älskade mitt jobb med att göra annonser, intervjuer och broschyrer. Smärtan i höften och bäcken tonades ner, nacksmärtan var starkare. Men jag blev rädd, fallet gav mig förutom hjärnskakning och känselbortfall i ena armen även en nackskada.

 

Det är tre år sedan nu, och hoppningen blev aldrig detsamma. Jag titttar på hindret istället för rakt fram, tittar vart jag kommer att landa om jag trillar av... Allt detta känner hästarna, så det har inte blivit så många rundor som jag är nöjd med. Sista gången jag hoppade var för några månader sedan och då gick det fint, jag skrattade och fick "kicken" igen, som att vara nyförälskad och hög på livet. Det var kanske min sista hinderrunda. Jag har nog bestämt mig för att sluta hoppa hinder. Jag hade kunnat bryta nacken! Sjukgymnasten som hjälpte mig rehab av nacken sa att jag klarat mig från fraktur för att jag var så överrölig, som en uggla i nacken:-) Nä, jag får utveckla mig i dressyrkonsten istället. Men det ger inte samma kick...

 

Handbromsvändningar med sladd- det är grejjer det!
Nacken är så gott som bra nu och jag är noga att träna styrketräning för att ha starka muskler i skuldror, nacke och armar. Det är A och O för att hålla smärtan borta. Jag ska också erkänna att styrketräning med hantlar har verkligen "växt" i mina ögon. Dels är jag glad för allt jag kan göra och sedan är det kul numera. Jag brukar ta på mig träningskläder och köra hög musik och känna mig stark, haha. 

 

Vet ni vad jag mer brukar göra i mina försök att få "kickar"...Jag är alltså 36 år...jag brukar vintertid ta bilen till en stor tom parkeringsplats. Där gasar jag, gör handbromsvändningar, häver sladdar och snurrar med flit. Brukar få sällskap av ungdomarna, alltså de som precis tagit körkort, haha. Ja, jag söker kickar och de är bara lite svårare att hitta dem numera. Men att hitta ersättningar för mina tidigare "kickaktiviteter" det kommer jag övertygat att göra...Tillexempel har jag aldrig höjdräddd som jag är haft en tanka på att hoppa fallskärm, haha. 

 

Kram och kärlek

Pansen

   

   


Av Pansen - 3 december 2012 13:09

I torsdags 29 november 2012 stelopererades min högra bäckenled  Jag och min man flög hem dagen efter. Jag bläddrade lite i mina papper när jag satt i väntrummet och såg att beräknad operationstid var 40 minuter, låter kort tycker jag. Jag hade lite svårt att somna vid sövingen så jag gissar att jag fick lite mer narkos än tidigare. Därför var jag väldigt trött när jag vaknade på uppvaket och somnade om hela tiden, kände mig så full som jag aldrig varit innan. Jag kommer därför inte ihåg klockslag som jag gjorde sist. Smärtan var inte lika stark som förra gången då skruven sattes in, skönt såklart.


En ynka liten komplikation
Men när det var dags att på på toaletten och kissa var det tji. Jag var kissnödig, men kunde inte kissa! Så efter 5 timmar tappades jag på 700 ml kiss. Efter många misslyckade försök, (alltså det gjorde faktiskt ont i magen) och ytterligare sex timmar så fick jag kateter och då var det 1 liter kiss! Trodde aldrig i mitt liv att jag skulle längta efter en kateter, men känslan av att vara så kissödig att man håller på att spricka, men inte kunna kissa, den var vidrigt höll nästan på att börja grina. Alltså detta var den enda komplikationen! Jag kunde alltså ynka timmar efter oerationen kliva upp och gå med kryckorna till toaletten, helt otroligt tycker jag. Att min blåsa sov vidare ser jag inte som någon "big deal". Jag fick åka hem med kateter för att vila blåsan och efter 4 dagar är allt som vanligt och katetern är borta. Okej, då jag är lite öm i magen och kissnödigkänslan är kvar lite, men jag måste ju få hinna läka ihop bara.


Sex veckor till nästa operation

Sex veckor på kryckor, inte hoppa, utan gå på benet och bara belasta med halva min kroppsvikt dvs 30 kg. så jag går omkring hemma mestadels med en ryggsäck för jag vill ju ändå t.ex bäddda rent i sängarna och tvätta och pynta jul, så det mesta hamnar i ryggsäcken. T.ex kaffekoppen och skorpor oxå men det blev lite söligt, måste komma nåt bättre där;-) Om sex veckor flyger vi ner igen och då blir det samma operation igen, men nu ska vänster bäckenled fixeras. Sedan är det kryckor igen sex veckor, men sedan får jag börja med sjukgymnastik! Som jag längtar efter att få svettas av ansträngning och inte av feber som det är nu. Alltså jag får feber om jag rör mig för mycket. Det är inget konstigt för mig det blir alltid så för mig efter en operation eller om jag varit lite sjukare...Men febern går bort bara jag lägger mig ner och vilar. Jag ser en ljus framtid igen, helt underbart!

 


Kram och kärlek

Pansen


 



Av Pansen - 13 november 2012 13:30

En av mina bästa dagar. Den 30 oktober 2012 fick jag blockader med lokalbedövning rakt in i mina bäckenleder. Jag skulle se till att röra mig och känna om det hjälpte. Min man och jag promenerade runt i solen. Det kändes som en sommardag, så varmt i Ängelholm, vi hade lämnat ett snöigt Sundsvall. Det kändes konstigt, jag vågade liksom inte känna efter, det brukar jag liksom inte göra utan ska jag gå måste jag vara fokuserad på vilken uppgift jag ska lösa och utan att känna efter. Ska jag handla mjölk, bröd, ost osv gäller fokus och att så snabbt som möjligt plocka så mycket behövda varor som möjligt. Ibland tittar jag på klockan för att veta hur lång tid jag har på mig innan smärtan slår till med full kraft. Har jag liksom ”dragit över” tiden eller bitit ihop för länge kan det sluta med att benen och ryggen låser sig av smärta. Då är det bara att hänga över någon hylla eller sjunka ned på huk. Nu skulle jag alltså känna efter och testa. Ovant helt klart.


- Prova att gå rakt, prova att gå fort, hejar maken på.

Trevande likt ett nyfött föl på höga ostadiga ben i sommarsolen lydde jag honom.

-  Prova jogga!

-  Nä, det kan jag inte, svarar jag som ett tjurigt barn och känner tårarna bränna bakom ögonlocken, det är en sorg för mig att inte kunnat jogga på många år.

- Testa jogga, vad kan hända? Inget, jogga nu!, uppmuntrar han mig.



Jag fortsatte gå, men längde stegen och ökade takten, åh, det liknande mitt forna gångsteg, leendet bara kommer och sprider sig till hela min kropp. Jag blir svettig och törstig och benen börjar kännas tunga, men det är inte smärta, utan mer likt mjölksyra. Jag har ingen kondition och inte så många muskler på rätt ställen heller. Senaste två åren har jag tillbringat största delen i sängen, det har bäst avlastat mitt bäcken och således minskat smärtorna. Sängen och morfin har gett bäst smärtlindring.


Hallelulja jag joggar igen

Men nu är det sol och jag går fort med långa steg. Jag gör det!, tänker jag och börjar jogga mjukt med korta steg. Jag får anstränga mig för att få hjärnan att koppla ihop signalerna mellan musklerna och att utföra rörelse. Tänka hårt på att böja knä, spänna låren, lyfta foten, lika mycket kraft i bägge benen osv. Ja, jag joggar, det går! Gick det nu så kanske det finns en möjlighet att i framtiden att kunna ge sig ut på joggingturer igen! Åh, tänk vad härligt att få jogga med maken eller 14-åriga sonen igen! Åh, tänk att få ge sig ut på en svettig Power Walk, något jag gjorde 4-5 gånger i veckan innan smärtorna tog över helt. Mina tidigare Power Walks var många gånger mycket smärtsamma, men jag liksom straffade smärtan med dem, jag ville inte ge upp, så jag kämpade på med mina promenader i många år innan det blev omöjligt.


Hopp om ett normalt liv
Men nu var det lyckokänslor och precis som man brukar beskriva så kändes det verkligen som om de bara bubblade i mig. Jag skrattade högt och bara log. Jag förstår att jag säkerligen såg väldigt fånig ut för förbipasserande, men det struntade jag helt i. Detta är något helt otroligt som vi får uppleva! Kanske vår mardröm får ett slut snart, mardrömmen som liksom gjorde ett avbrott i vårt lyckliga liv. Kanske får jag nu återgå till arbetslivet och de vardagliga tingen i ett rikt familjeliv som för så många andra är helt naturligt och som de lever varje dag. Det som kallas ett normalt liv.


- Hur långt kan du gå? Hade läkaren frågat vid undersökningen på morgonen.

Jag hade alltid så svårt att svara på den frågan, menade de innan det gör ont eller hur långt jag bita ihop med smärta? Min man vet att detta är klurigt för mig så han svarar:

- Hon kommer inte fram till mjölkdisken på stormarknaden, det är ett mål hon har.

Det var ett bra svar säger läkaren. Jag upplever att han tycker svaret är onormalt och jag börjar smygande inse att jag levt ganska onormalt senaste åren.


Målbild: nå mjölkdisken

Målet att nå mjölkdisken på Ica Maxi hade länge varit ett mål för mig och för några veckor lyckades jag! Då strålade jag också och log, det var sol och jag på parkeringen mötte jag min ridinstruktör. Hon var glad för min skull och vi pratade om min väg tillbaka, att den blir lång, att jag saknar muskler och måste hitta signalerna mellan hjärna och muskler igen. Min ridinstruktör har betytt mycket för mig, hon har tydligt sett hur min kropp betett sig och hjälpt mig förstå hur jag är sned och hur jag ska göra för att försöka balansera upp kroppen igen. Ridningen är den enda aktivitet som fungerat, jag har fått en fin mjuk ponny att rida. Att handla på Ica har gett mer smärta än att rida i 50 minuter. Dock är inte mina ridpass som förr, långt ifrån, jag tar det mycket lugnt, annat går inte. Förutom lite motion har ridningen gett mig harmoni och balans och kontakten med hästen är balsam för själen.


Kan jag handla- kan jag jobba

När jag kom hem den dagen efter att ha nått mjölkdisken ringde jag mn handläggare på försäkringskassan och sade att jag ville avbryta min sjukskrivning och jag fick inga följdfrågor, klart jag ska få arbetsträna! Jag nämner inte om vilket mål jag nått, utan tänker bara att "kan jag handla måste jag kunna jobba!" Jag arbetstränar 2 tim/dag under någon vecka och får öka morfindosen kraftigt för att klara av det. Någon syssla hemma klarar jag inte överhuvudtaget. Men jag är lycklig över att kunna arbeta igen och inse att jag kan mitt jobb, att jag inte glömt något och att jag faktiskt är duktig på det jag gör. Men tillbaks till dagen Ängelholm, bedövning och solen.



Normalt att kunna springa?

- Jag måste vila, flämtar jag helt torr i munnen.

Vi sätter oss och vilar på en bänk.

- Du, det är faktiskt normalt att kunna ge sig iväg och springa flera kilometer. Klart man blir andfådd och klart det är jobbigt, men det är normalt om man är otränad. Du kan inte ens nå mjölkdisken, det är onormalt, säger maken och vi skrattar och går ut och går igen.



Jag blir svettig, andfådd och enormt törstig, helt torr i munnen. Ja, dessa promenader är mer än vad jag gjort på flera år. Men långa steg, med snabba steg, med jämna steg och jag njuter så. Jag fnissar, det känns som jag gjort något som liknar ett maratonlopp där runt sjukhusområdet. Jag får inte dricka, men det går inte. Jag låser in mig på toaletten och sveper tre muggar vatten trots förbudet inför operationen, jag var tvungen, kunde inte prata utan bara hostade av torrheten. Jag känner min kropp, detta vatten kommer genast kroppen absorbera, det kommer inte hamna i min magsäck.

- Ska vi gå igen?, frågar maken.

- Nä, jag orkar inte mer, flåsar jag, men insisterar på att vi ska ta trapporna till avdelning 22. Det är många trappor, men det är ingen skäranade smärta som far igenom min kropp, bara träningsvärk.


Sittandes samtal med Gud 
Vi sätter oss i dagrummet framför tvn. Vi tittar på en repris av en lekprogram, men jag har svårt att koncentrera mig, jag tänker på framtiden, det som tidigare varit lite förbjudet och lite omöjligt. För vad har jag för framtid när jag äter höga doser morfin och ligger mestadels i sängen? Så kommer läkaren Bengt Sturesson och den norrländska narkosläkaren Niklas. För mig är det som att samtala med Gud när jag pratar med proffsiga och sympatiska Dr Sturesson.



 - Hur känns det? Han lägger sin hand på min axel och jag i mitt lyckotillstånd håller först på att börja gråta innan tankarna och orden hittar rätt.

- Det känns så himla bra och hela mitt Descutanskrubbade och osminkade ansikte måste ändå bara stråla av glädje trots att jag ser förskräcklig ut, torr, rynkig och vampyrblek. Min man och jag beskriver engagerat vad vi upptäckt:

- Hon kan gå utan smärta i bäckenet och hennes gång är annorlunda, rakare och jämnare, beskriver maken.

-  Toppen, vad bra! Då går vi vidare och gör en operation i eftermiddag men en skruv som fixerar högra sidan. Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter, säger Bengt.

-  Hur går det att sitta då?, det var ju nästan svårast för dig, frågar den norrländska läkaren.

-  Men oj, det går ju också bra! Vi har suttit i den här hårda soffan nu och tittat på tv. Det gör vi inte hemma, vi har ett oanvänt vardagsrum hemma, säger jag och får ännu ett lyckorus. Jag sitter utan smärta!


Efter 21 år röntgenplåtarna på rätt sätt
Läkarna berättar att de tydligt kunde se på röntgen samt känna att mina bäckenleder/Si-leder var slitna och påverkade, särskilt på höger sida.Det har ingen sett tidigare och smärtan har pågått av och till i 21 år.  Det känns fantastiskt, äntligen kunde någon se något som var fel! Sedan är Dr Sturessons ord kvar i mitt huvud, så fantastiska ord ” Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter.”



Fram med skruvdragaren
Klockan 15.30 den 30 oktober rullas jag ned till operation där en sköterska förklarar händelseförloppet mycket noga. Hon frågar om min långa väg för att komma hit för operation.  Hon frågar om jag har någon nackskada, jag svarar nej trots att jag har det. Jag tycker det känns så fånigt, krångligt och jag är rädd att det kanske blir något hinder med operationen. Men veckorna efter operationen är det nackvärk och migrän som är största bekymret, nästa operation lovar jag mig själv att säga som det är, att jag har en nackskada efter en ridolycka.  

- Är det säkert att du ska gå till operationsbritsen? Vi skjutsar dig gärna i sängen, säger den kvinnliga sköterskan vänligt.

Men jag vill gå, visserligen har bedövningen släppt, men jag brukar ju alltid röra mig trots smärtan, det känns också viktigt på något sätt, symboliskt att jag själv går in och lägger mig på britsen i operationssalen.


- Oj, oj vad ditt hjärta slår fort, du måste försöka slappna av, andas djupt och lugnt, säger den manliga narkossköterskan.

- Det är inte så lätt, klart jag är nervös, den här operationen kan förändra mitt liv, förklarar jag lyckligt för honom.

Jag tittar på de olika breda rosa ränderna på kortsidan av operationssalen, vad fint med färg och nyanser i rosa dessutom....

- Nu har du fått ett starkt smärtstillande medel, känner du fortfarande ingenting av det?, undrar sköterskan.

- Nä, vänta, jo, nu säger jag. Det känns som jag sugs bakåt och deras röster blir svagare, knapparna på något instrument blir lite suddiga.


PANG, precis som sköterskan berättat vaknar jag i min säng igen på uppvaket, klockan är 18.15 Det gör ont inuti mitt bäcken och kraftig smärta baksida lår ner i vaden, det känns som när tandläkarborren träffar nervroten i tanden. Eller har de kanske förkortat min baksida-lår-muskel med 2 dm?


Jag ligger där och flåsar av smärta och hoppas att de snart ska titta till mig, jag ser sköterskor i rummet men jag har ingen larmknapp och vågar inte ropa på dem. Jag tycker att jag är duktig som ligger sådär i smärta i en kvart tills jag till slut når deras uppmärksamhet och en gullig undersköterska genast kontaktar en sjuksköterska för att smärtlindra mig.

- Nästa gång måste du säga till på en gång så inte smärtan hinner stegra för mycket, det blir svårare att lindra den då, säger hon fortfarande vänligt.

Jag får inte ta bort vare sig pulsmätaren, blodtrycksmanschetten eller syrgasslangen i näsan eftersom värdrena kan förändras av morfin. Äsch, det kommer inte att hända mig tänker jag, jag är van och tål morfin.


Jo, så är det, jag har hög tolerans mot morfin och får mycket rakt in i kanylen i handen. Pinvärken består, mer morfin, ingen effekt. De undrar om jag vill stå och det känns som en toppenidé. Det känns som det är ischiasnerven som kommit kläm. Jag hänger på ståbordet och slänger, vrider och skakar på benet, inget händer. Lägger mig igen och SSK sprutar, sprutar och sprutar in mer morfin, utan effekt.


Vänliga människor smärtlindrar och lugnar

Mina stabila värden kvarstår och jag slipper alla olika mätningar av puls osv. Hon frågar också om min långa väg till denna operation, jag är förundrad och rörd över deras vänlighet och ärliga intresse av mig som person och mina bäckensmärtor. Så har det inte känts under de år jag mött sjukvårdspersonal i Sundsvall, jo, min nuvarande sjukgymnast Thomas Torstensson och en läkare som gav mig kortisoninjektioner i bäckenetes ledband. De har varit underbara och utan min sjukgymnast vet jag ärligt inte vart jag varit i dag. Han har gjort så mycket för mig lyssnat, frågat och fått mig bearbeta mig själv med mera.



Smärtlindrar effektivt själv
”Ha, där fick du förbannade si-led, en lång skruv, nu kan du f-n inte röra och låsa dig!” känns skönt och befriande att tänka så. Jag vill bara tillbaka till avdelningen för att kunna ta mitt egna flytande morfin. Denna SSK förstår varför inte morfintabletter hjälpt mig, hon förstår min förklaring om att min smärta gör mig aptitlös och när min mage är tom, står liksom mitt ”system” stilla och tabletter ger bara illamående och ingen smärtlindring.  Efter en timme klockan 19.20 kommer personal från ”min” avdelning för att hämta en annan patient på uppvaket, men de tar mig istället för jag är pigg och de vill att jag får komma upp och ta min egna medicin istället.


Mitt morfin smärtlindrar till slut och jag är så lycklig. Jag ringer min älskade syster, min man, min mamma och min dotter åh, vad jag älskar alla och vad jag älskar livet!  (Nä, jag var inte hög på morfin för min tolerans är som en hästs efter 1 år med höga doser, men jag är glad och hög av lyckoruset). Blockader med bedövning och en lång skruv i min högra bäckenled, det var en religiös upplevelse och en av mina bästa dagar. Nu ska jag ta tillbaka mitt fantastiska liv, bit för bit. Stand and fight bara sådetså!


Kramar Pansen  

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards