Senaste inläggen

Av Pansen - 8 januari 2014 12:21

Jag är allt less nu. Det känns som det mesta av min kraft runnit bort. I förrgår rann mina tårar i fem timmar!! Jag ville bara ha tillbaka mitt liv som det såg ut innan bäckenet "kraschade" totalt augusti 2008.

 

Mina forsar av tårar utlöstes efter efter att dottern och jag sett finalen i ridskolans hopptävling. Väl hemma i kudden och i sovrummet grät jag för att inte jag fick utvecklas något mer i ridningen och att inte var med i hoppningen. Så ska jag försöka trösta mig själv och tänka jag ska komma tillbaka, yes, fight, fight tills jag minns att jag är rekomnederad av Nengt Sturesson att inte hoppa hinder något mer. Att det är för stora risker med mitt stelopererade bäcken om jag skulle falla av. Jag undvek även mina tidigare ridvänner eller förresten jag undvek alla på stallet! Jag pallade inte ens att möta min älsklingshäst, jag lämnade morötterna i bilen. Men jag såg honom i hagen och när jag pratade med honom gnäggade han lågt. Det är ändå stort för han är en ridskoleponny och de brukar fort bli avtrubbade...Jag ville bara hem jag orkade inte mer, orkade inte vara glad och svara käckt på frågor. Vet ni, det kändes som jag inte klarade av att vara trevlig och glad.


Jag är just nu bitter och ledsen och kan inte förstå varför jag inte "fick" klara den där smärtkursen och sedan börja arbetsträna och börja jobba. Detta med pengarna och Föräkringskassan som hände dagarna före julafton knäckte mig så mycket. Det känns verkligen som det räcker nu och samtidigt bävar jag för vad som mer kan hända. Jag vill helst fly igen och då går tankarna att jag bara vill stiga upp och åka till ett jobb, ta en kopp kaffe och hälsa på arbetskamraterna och sedan med lagom press sätta igång och producera och känna mig nöjd med mig själv  

 

Det är tungt att vara deppig för färgerna syns inte, bara de grå, svarta och möjligtvis bruna färgerna. Inget är roligt, inget att se fram emot, allt bara penslas med gråfärg. 

- Usch, fy nu är du både bitter och tycker så otroligt synd om dig själv. Vilken skam du är, att du kan sjunka så lågt, fräser min inre röst. Jag tänker att jag måste få vara så här i bland eller får jag inte det, hur ska jag göra, vad är rätt och vad är bäst? Men har jag inte rätt att tycka det är tufft då?

 

Det har nog varit svårt och jobbigt att leva ihop mig denna höst. När jag började smärtkursen i sex veckor skulle jag sedan genast börja arbetsträna. Men smärtan från huvud och nacke blev så kraftig slog ut mig totalt. Och dörren till framtiden och mitt liv igen, slog igen med sådan kraft att den slog omkull mig och gav mig både näsblod och hjärnskakning. Jag har hanterat hösten på det sätt som jag trott varit rätt och bäst. Jag har inte pratat om mina känslor utan bara rapporterat på frågor typ, ont i huvud, ont i nacken slutrapport. Jag har inte berättat om mina enorma skuldkänslor, mina frustration och sorg över hur mitt liv varit senaste åren. Eller om hur jag själv arbetat med mina känslor och hur jag ska hantera dem och min livssituation. Jag har istället bitit ihop och tänkt att så länge middagn står på bordet 17.00 så gör jag ju ialla fall något bra. Jag har envist varje kväll bett en bön och hoppats att jag ska må bättre följande dag.

 

De dagar jag varit ledsen elller haft för stark smärta har jag bara varit tyst och säkerligen tänkt att omgivningen ska förstå det! Men för åtminstone mig är det så att när omgivningen är tyst mot mig uppfattar jag dem som sura och bittra. Nu har de berättat att det är precis så de uppfattat mig denna höst, som att jag mest varit sur, usch, rys det jag så föraktar...Jaha, och jag har också i min tur många gånger uppfattat dem som sura och dragit mig undan. Inte velat fråga och tilltala och är rädd att "väcka den björn som sover".

 

Men i går kväll berättade jag lite om mina känslor för min man. Jag berättade att jag inte höll på få stopp på mina tårar dagen innan, hur dottern strukit mig på håret och tröstat så fint.

- Mamma, det blir bättre. Såja, tänk på när vi kan rida uta i skogen tillsammans!

Så grät jag igen och han tog mig i sin famn och kramade mig hårt, sade att han var ledsen att han inte kunde göra något. Men det var ju precis det han gjorde! Han gjorde de allra bästa och finaste - en varm kram! 

 

Det hade ju varit så annorlunda om inte den här jäkla nacksmärtan hade uppstått den där dagen i maj! Så många gånger som jag startat om, tänkt om, gjort en ny plan, redigerat, börjat om många gånger har varje dag krävt en "jävlar anamma" för att kämpa mig upp. Jag har ingen plan nu, jag vet inte varför nacken smärtar och ger mig huvudvärk, hur länge det ska vara så här och hur min framtid ser ut. Men en sak kan jag säga: snacka om att jag är less på att ligga i sängen! 

 

I dag ska jag följa dottern till hennes ridlektion och jag hoppas verkligen att jag sansat mig så jag bara får energi av att träffa folk och hästarna  Jo, och sedan måste jag hitta något som får mina ögon att svälla av jag känner inte igen mig själv jag har fått så stora påsar både upp och nedanför ögonen...som värsta blodhunden  


Kärlek och styrka

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 4 januari 2014 07:15

Kära läsare. Fantastiskt att så många läst min blogg under jul- och nyår trots att jag inte skrivit några nya inlägg!! Förhoppningsvis har det tillkommit några nya läsare också som jag vill hälsa varmt välkomna  Gääsp, jag var vaken mesadels fram till 04 i natt då mina älsakde tonåring med övernattande kompis inte riktigt förstått detta med att smyga och viska! Herregud, som jag smög när jag var tonåring, jag visste vart i trappen det knarrade hur man låste upp ytterdörren utan ett ljud osv. Ja, jag hade nog enorm respekt inför mina föräldrar när jag tänker tillbaka på det kan det tyckas som att det gällde livet att jag smög, att jag annars kune väcka hela björnfamiljen  Nä, men jag har nog alltid haft en mycket god portion empati hur andra människor kan tänkas känna och tänka...Det "biter" mig själv i svansen i bland också. För nu borde jag ju vara fortsatt hård och arg på sonen säga att nu får ingen kompis sova över följande nätter osv. Nä, men då kommer jag ju istället känns hur HAN känner, stackarn, sista dagarna på lovet, kul med kompis som sover över...Hmrpf, just det även här håller jag på hitta BALANS...

 

Men till er...

 

Vad vill ni läsa om just nu här på bloggen?

Är det något ni undrar över? 

Hur får man rätt diagnos?

Hur jag tänkte innan operation?

Hur jag bestämde mig?

Om operation skulle kunna vara något just för dig?
Rehab efter operation?


Eller vad som helst, jag vill ju att ni ska kunna läsa här på bloggen om saker ni funderar över. Att ni ska känna att ni inte är ensam och att vi kan dela våra erfarneheter och stärka varandra.


Några av er har ju påbörjat serien med steloperationer, kanske ni vill berätta lite om hur det är nu för er? Hur gick era operation, uppvak osv? Ni kan ju mejla mig först om ni vill: pansen76@gmail.com


Kärlek och styrka

Pansen

  



ANNONS
Av Pansen - 3 januari 2014 13:04

God fortsättning allesammans! Hela familjen har varit ledig och mitt "schema" blir då helt annorlunda. Det blir så klart mycket att bita ihop och le ändå trots smärta och besvär Det har varit svårt, går jag och lägger mig känner jag tydligt eller hör suckarna från de andra så det är klart att jag försöker och kämpar för att "vara med". Vissa dagar har nacken och huvudvärken faktiskt varit bättre och flera nätter har jag kunnat sova utan nackkragen  Jag har även klarat av att gå fyra promenader på 30 minuter i ganska snabb takt. Underbart de har gett mig hopp och glädje att se framåt igen. Men det är klurigt att hinna och orka med träningen när det är middagar och bjudningar var och varannan dag. Även om det är underbart att vara tillsammnas allesammans ska det i alla fall bli bra med rutiner igen  . För några dagar sedan fick jag en ny läsarberättelse som jag fått tillåtelse att publicera.
Kram och kärlek/ Pansen  
 
 
Hej!
Har läst din blogg om steloperation av bäcken. Vill tacka för du skriver och uppmärksammar problemet. Visste inte riktigt var på bloggen jag skulle skriva min historia så jag skickar den här istället.
 
Jag är 44 år och har två pojkar på 16 och 12 år. Mitt liv innan graviditet var aktivt. Spelat fotboll,tennis, löptränat, träning och tävling med brukshund. 20:e veckan iförsta graviditeten- Mars 1996 på en hundpromenad tog det helt stopp. Jag fick släpa mig hem krypandes och gråtandes  gjorde sååå ont. Ringde till min man och vi åkte in till sjukhuset.Trodde det var missfall men fostret mådde fint. Var inlagd 3 dagar med slutsatsen att det var extrem foglossning. Pga nervinklämmning i min arm kunde jag inte använda kryckor. Fick Si bälte men min gångsträcka var begränsad till soffan-toaletten-köket. 
 
Förlossningen gick bra men foglossningen bestod. Hunden fick lämas bort och all kraft gick till lille sonen. När han var 7månader fick jag panikångest..jag förstod ingenting..att jag mådde så dåligt, men nu i efterhand förstår jag. Hela livet vändes upp och ner. Från ett aktivt liv till ett ytterst bergänsat liv med ett nytt liv att ta hand om och att lämna bort sin lilla älskling (hunden).
 
Tog ett år att komma på fötter igen och har jobbat  mentalt med mig själv sedan dess. Fick träffa en ortoped och redan då pratade vi om steloperation, men det var inga lyckade operationer...så man gjorde inte fler. Ortopeden sa också  att vi inte skulle skaffa fler barn.
Men eftersom jag redan var så dålig(bälte och liten gångsträcka inne, rullstol utomhus) och vi hade en oerhörd längtan efter ett barn till så bestämde vi oss för att försöka igen. Vi hade mina föräldrar som stöd som kom flera gånger iveckan för att hjälpa oss. 
 
Foglossningen förblev densamma hela graviditeten men blev ytterliggare försämrad efter förlossningen. Mannen var hemma på föräldrarledigheten 1 år och sedan hjälpte mina föräldrar oss.
 
Åren gick och problemen var de samma. Kan berätta att min man är sjukgymnast och han har stöttat mig hela tiden. Julen 2008 gjorde jag mer än jag skulle och nyårsafton blev min rygg helt förstörd. Jag kunde inte sitta och inte stå..jag låg på mage på en yogamatta på golvet. Fick göra allt liggandes nu..äta, läsa och datorn flyttades ner på golvet. 6 månader var det så innan jag började kunna ligga i soffan på sidan gå och stå små små stunder.
 
För 1 1/2 år sedan gick jag på smärtrehab(liggandes på brits). Idag kan jag sitta ca 20 minuter uppdelat per dag. En bra dag kan jag gå 15 min. Och varje dag lagar jag middag till familjen. Så idag är det himmelrike jämfört med tidigare men man skulle ju så gärna vilja leva lite mer normalt. 
 
Så för någon vecka sedan kom mannen hem från ett studiebesök via jobbet och hade då träffat en kvinna som blivit stelopererad i bäckenet av Bengt Sturesson i Ängelholm.
 
Jag började söka på nätet..hamnade här..blev inspirerad till tusen, bad min läkare skriva remiss till Sturesson och fick brev häromdagen att jag ska få komma på bedömning inom 3 månader.
Oj vilket mail..blev långt. (Har dessutom "utvecklat" fibromyalgi genom åren och går på smärtmediciner.)
 
Tack än en gång för din blogg och jag kommer kanske med lite frågor lite längre fram.
Vänliga hälsningar Annika

Av Pansen - 21 december 2013 12:17

I går var jag nere, ledsen och tom. Funderade in i det sista att avboka skritturen på ridskolan. Men dottern hade sett framemot att få följa med och agera hästskötare så jag åkte ändå. Det är så bra när dottern följer för då kan hon borsta och kratsa hovarna som annars blir jobbigt för nacken. jAg rider dessutom ponny så hon når bra och kan dessutom leda honom.


- Kom hit till mig och gör halt, röt ridläraren till mig.

Jag och ponnyn lufsade fram.
- Vad är det frågan om? Du ser ut som en begravningsentreprenör. Det är kul att rida, le!

- Ja det stämmer jag är inte glad, mumlade jag.

 

När lektionen var slut var hela min kropps spända muskler avslappnade trots att jag mestadels hade travat. Jag log och kände mig så otroligt nöjd, jag hade kämpat för att hitta en bra sits.
- Du ska vara supernöjd i dag Anna och se nu ler och skrattar du, toppen ha kvar detta nu, berömde ridläraren.


Jag kände mig lättare och gladare och dottern och jag tog ett varmt bad när vi kom hem.

Min mobil ringer:

- Heeeeej, nu är det fredag tjohoo, min man låter så otroligt glad. 

Ja, se så olika det kan vara, jag har gråtit och varit ledsen och känt mig långt ifrån honom i ett dygn medans han är gladare än vanligt  Det var skönt för då bestämde jag mig för att vara glad jag också. När han kom hem överräckte han en stor vacker blombukett med orden:

- Förlåt för allt dumt jag gjort dig under 2013.

 

Så min gårdag blev verkligen bra till slut och det känns rätt bra i dag också, ja förutom huvudvärken då såklart. Känns som en hemsk bakfylla varje morgon  

 

Jag har också fått mer ont i muskulaturen runt bäckenet, det molvärker och hugger och höger problemhöft har börjat värka mer ordentligt. Jag har så funderat vad det kan bero på, jag har tränat så mycket mindre och inte promenerat ute på hela veckan...Så slog det mig igår. Tänk om det beror på hormoner? Jag har ju hormonspiral nu sedan en månad tillbaka...Hmm, i alla fall så vet jag att mycket av värken skulle minska om jag kunde gå till naprapaten men det kostar 540 kr så det är inte läge för det just nu. Attans, jag skulle väl ha önskat mig det i julklapp och även presentkort på Apoteket och hjälpmedelsbutiken  Haha, även om det behövs så vägrar jag nä, jag vill ha glitter och glamour och julklappar bara för mig så som det var för 5 år sedan när jag levde ett helt annat liv...ett för mig normalt liv  Tror jag banne mig ska köpa en trisslott idag pengar är inte allt men det gör stor skillnad och minskar bråk hos oss i all fall. Så snart kanske miljonerna ska fördelas  

 

 

Kram och kärlek

Pansen  

Av Pansen - 20 december 2013 09:33

Tack, tack, tack för alla kommentarer   Så underbart att ni bryr er och jag kan säga att idag behövde jag verkligen era kommentarer för Försäkringskassan har gett mig en mycket tråkig julklapp.


I förrgår kändes det bra trots huvudvärk och nacksmärta, jag hade äntligen efter kämpande fått remiss till MR och jag kände att jag minsann skulle skulle fokusera på att få en mysig jul. Tänkte på alla julklappar som jag funderat ut och kände en förväntan för när mottagarna skulle öppna. Att få ge är verkligen en härlig känsla! I går hade jag migrän redan när jag vaknade tidigt på morgonen. På natten hade jag sovit mycket dåligt. Lyckades somna en stund på eftermiddagen då ringer det från Försäkringskassan.

- Så jobbigt att du mår så dåligt också ringer jag tyvärr och har något negativt att berätta. Du har på grund av ett fel hos oss fått för mycket utbetalat senaste månaderna. Jag ska försöka få det avskrivet, men det är inte jag som beslutar det, sa min tidigare handläggare.

 

Tack och hej för den julklappen Försäkringskassan! Jag höll mig samlad i cirka femton minuter men sedan började tårarna bara rinna. Jag ville säga att jag inte orkar mer, men haha, jag har inte det valet! Men jag vill "lätt kasta in handduken", "lämna WO", om det hade gått som sagt. Kände mig helt tom och kände ångest krypa fram, ångest känslan som om att jag är rädd och bara vill var liten och krypa upp i någon famn, att någon styrker mig på huvudet och säger det är bra, det blir bra, allt ordnar sig. Jag som trodde att efter kontakt med Försäkringskassan att de nu räknat upp min ersättning i och med en ny sjukperiod att jag liksom straffats tillräckligt. Jag gjorde ju det jävla felet för att inte skada kunder och mitt företags rykte att jag först avslutade alla "affärer" och sedan lade ned mitt företag och sedan sjukskrev mig. Jag skulle sjukskrivit mig när jag drev mitt företag då hade jag haft ca 4 000 kr mer varje månad. Nu blev jag istället sjukskriven som arbetslös och då finns ett tak. Fy fan vad jag ångrar det, men det är verkligen ingen idé att tänka på det och jag slår bara bort det för det går ju ändå inte att göra något åt. 

 

Jag försökte att koncentrera mig att se på TV trots att tårarna bara rann. Jag visste till slut att nu måste jag skärpa mig. Snart kommer familjen hem. Så jag valde att i mina tankar tacka för mina fina barn och att de är friska och att jag är tacksam att det är jag som drabbas och inte de i alla fall. Och sedan gjorde jag mitt välbekanta och berömda fokusryck. Jag steg upp och bestämde att så här kan jag inte bete mig. Jag sminkade mig och flätade t.om håret och bytte kläder. Tog med dottern som sällskap (så inte tankarna skulle få utrymme att komma fram igen) och åkte på apoteket för att hämta mer migränmedicin. Lagade extra god middag med lyxen bröd och dricka trots vardag. Gav maken en lång varm kram och kyss. Vi åkte och handlade, det kändes okej.

 

På vägen hem låter han plötsligt (enligt min upplevelse) tvär och börjar fråga om vad Försäkringskassan egentligen sagt. Hur mycket pengar var det? Vad skulle jag få ersättning nu? osv. Jag blev så ställd när hon ringde att jag inte ens frågat! Men jag tror det rör sig om kanske 8 000 kr, suck. Men jag tålde liksom inte några sura miner, jag kämpade ju hårt med min mask och fasad och jävla smärta. Och tänkte mycket på känslan att jag var glad att mina barn inte är drabbad av sjukdom. Det blev ett otrevligt tjafs om en annan sak med maken där jag kände mig så orättvist behandlad. Men sedan var det kört, tårarna bara rann och rann, ingen i familjen märkte något jag är numera expert på att gråta tyst och dölja mig. Vi pratade inte något mer med varandra och sa inte God natt trots att vi bestämt att man måste säga förlåt innan vi somnar. Men jag kunde inte, jag var så sårad och jag ville inte börja stortjuta ville inte att han skulle börja fråga mer. Jag somnade äntligen en stund, men vaknade efter 10 minuter och genast var tårarna där igen och ångesten. Så otroligt fel när min make och jag bråkar i detta läge, vi borde stå enade som ett team och stötta varandra. Det är ju inte vårt fel, men vi blir såklart båda stressade och pressade och då är det lätt med sura miner och bråk, men det blir att ta ut det på fel sätt. Nä, vi borde bara  ha kramats hela kvällen istället.

 

Vad vill livet mig egentligen? Jag har ju sagt att jag ger mig! Det som inte dödar det stärker, går nu som mantra i mitt huvud och jag hoppas att det stämmer. Det är så otroligt jobbigt att ha stark sprängande huvudvärk det är liksom verkligen redan nog. Jag vet att det snart är okej igen, jag har ju herregud varit med om så mycket värre saker än detta. Men det kom verkligen inte i en bra tid. All julstämning är såklart bortblåst och jag vill bara skita i allt. Jag bara gråter mer när jag ser alla julklappar och inser att jag liksom köpt den för pengar som var Försäkringskassans och nu ska de ha dem tillbaka. Jag förstår inte hur jag ska hitta min fasta mask och fasad. Även på nyår ska vi ha en stor fest med över 20 personer, våra fina kompisar och deras barn. Ja, ja till dess har det nog lagt sig även fast jag funderar hur jag ska klara det med denna huvudvärk?

 

Men jag blev så rörd av 8 nya kommentarer från er, det värmer verkligen och ger mig styrka att vi alla finns och stöttar varandra! Hade anmält mig för att rida/skritta i dag, men i morse förstod jag inte hur jag skulle orka det, jag var mycket nära att avboka passet. Men så vet jag att när det som tuffast är det oerhört viktigt att få något positivt så jag får väl be ridläraren var snäll mot mig i dag  Tänk på det arbeta verkligen med att komma på något ni kan göra som ger er något positivt så att inte smärtan helt vinner allt övertag. Nä, en käck promenad är inte det jag menar det kan vara att unna sig ett bad med scrubkräm, en bra "tjejfilm" med bara favorit-lyx-godis osv. Tänk också på att ringa en bra vän verkligen kan ge energi.

 

Tyvärr blev det inget bäckensnack i dag, men gärna i morgon så fortsätt kommentera och skriva era tankar och frågor  

 

Kram kram

Pansen  

Av Pansen - 19 december 2013 10:45

"Behandla andra såsom du vill behandlad själv" det har varit en av mina ledstjärnor ända sedan barnsben och nu hände det igen! Karma kanske, i alla fall så fick jag tillbaka något gott och bra.

 

I många dagar har jag gruvat mig och skjutit upp att ringa vårdcetralen och boka läkartid. Jag var rädd att inte få någon alls! Jag underdrev och sa att jag haft huvudvärk konstant i fyra veckor fast det är i månader. De tyckte sköterskan lät förskräckligt jobbigt och gav mig en läkartid inom 3 timmar samma dag! Min husläkare är sjukskriven så jag fick en ny. 

 

Min nya kvinnliga läkare satte sig på en pall mitt emot mig och bad min berätta! Tack, jag får berätta och en läkare ska lyssna! Jag tog det kort och konsist. Sade att naprapaten ringt för några veckor sedan och sagt att han inte vågade behandla mig mer första nacken var utredd helst med en MR. Att "mina" sjukgymnaster också skulle tycka det vore bra med en MR och så även jag så vi alla vet vad vi har förhålla oss till "bara muskler" eller något annat.

- Vad har man sagt då om din nacke?, sa läkaren.

- Det är det som är så svårt för mig för ingen har sagt något, det finns inte någon annan, sa jag. Hon var mycket intresserad och ställde många frågor om min bäckenfusion. Men jag var mycket noga att inte gå in på det. Min "dyrbara" och mycket efterlängtade läkartid ville jag använda till största problemet just nu: min konstanta nacksmärta och huvudvärk. Som vanligt fick jag liksom ursäkta mig och förklara att jag kan vrida huvudet mycket bra ändå trots nacksmärtan för jag är överrörlig, hon fnös inte, hon sa bara att hon såg det, hon kändes bra! Hon sa att hon också tyckte det var dags att gå vidare och se vad det kunde vara som gav mig stora besvär. Så kom orden som jag väntat på i några månader!

- Jag skickar en remiss för en MR-undersökning av din nacke, men det kan var lång kö, sa hon.

- Tack, tack, tack så mycket jag vill ju bara veta OM det är något och är det inget utan bara muskler så är det ju bara bra, sa jag.

 

Jag har bestämt mig nästa läkarbesök blir hos henne. Jag har inga frågor som jag glömde ställa för att hon "tog över", hon gjorde mig inte upprörd eller fnyste åt mig, det känns bara skönt. Det kostade ingen energi som det brukar göra dock kostade det som vanligt med ökad smärta att sitta på hård stol i väntrum funkar aldrig. Hon får klart godkänd  

 

Kärlek och styrka

Pansen   

 

Av Pansen - 18 december 2013 13:30

Hur ska man hantera omgivningen kommentarer och frågor? Hur ska man hantera när ens närmast fäller kommentarer som sårar? Ja, vi är många som har eller har haft de frågorna. Jag känner att det upprepas för mig igen, först bäcken nu är det med nacken. Jag känner dock en stor styrka med tidigare erfarenheter jag vet vad som kan funka iaf för mig.
 
Flera av er upplever att det är en skillnad att ha bäckensmärtor jämfört med t.ex ett diskbråck i ryggen. Att omgivningen tycks bli förvirrad och inte veta vad de ska säga, kanske tycker de att det låter intimt med bäcken?Egentligen är det inte så konstigt, det är ju svårt till och med för oss att vissa dagar att förstå hur tufft och vilka kraftiga smärtor bäckenbesvären kan ge   Tänk också på att det finns många tillstånd som är svår att förstå för en omgivning, endometrios, olika cancerformer eller hur det är att genomgå en cancerbehandling eller hur det är att leva med en sjukdom som ger "dödshot". Att jag skriver så här beror ju på att en del lätt tar på sig en offerroll eller offerkoftan som jag brukar säga. Det är helt okej att dra på sig den ibland och tänka fula ord som andra och om sin situation men man får inte fastna där! Men oavsett sjukdom eller skada så är det oerhört påfrestande att leva med svår smärta dag ut och dag in bara smärtan i sig tar enormt mycket energi och kraft så det sista man behöver är ju någon dum kommentar från omgivningen!
 
Mitt sätt som till störta del fungerar i alla fall är att jag tänker på just detta att offerkoftan är det värsta för mig att inte vill bli en sådan person som är bitter och bara gnäller på alla och bara talar negativt. Sedan tänker jag på de människor som säger fel saker att de är "små" att det inte upplevt samma som mig och därför inte kan förstå, att jag är klokare och starkare. Att jag har et ljus i mig som istället lyser sig allt starkare för varje minut dumma kommentarer gör mig bara ännu starkare och allt mer rakryggad och stark  Jag se  r inte ner på personer som säger dumma kommentarer, absolut inte jag bara tänker på ljuset som lyser och slår bort deras kommentar tänker starkt på att den inte får ta min energi eller få mitt ljus att lysa svagare! Det är kanske flummigt men betänk då att mentalträning är en stor viktigt del i elitidrottsmän och kvinnors framgång! Tänker vi så här tänker vi istället som OS-vinnare.  
 
Men självklart har jag blivit sårad av kommentarer och jag vet verkligen hur knäckande det är att inte bli tagen på allvar! Särskilt nu efter en repris med nacken...Men jag "arbetar" mycket med mentala, jag vet att jag är stark och det stärker mig, haha tankens kraft är stor och mäktig se till att använda den.
 
Sedan har jag också valt att acceptera att vissa människor har inte lika mycket empati eller förmåga att ens försöka förstå andras situation. Så är det bara, ödsla inte kraft på att försöka få dem att förstå för ni kommer bara tappar energi på det. Med vissa människor som har svårt att förstå kan man ibland hitta deras "svåra" upplevelse kanske har de brutit benet någon gång osv i så fall kan ni säga att det ni upplever är som ett benbrott varje dag ibland flera gånger per dag. Tänk, så sade en klok läkare till mig när jag hade mina låsningar flera gånger per dag och det kändes faktiskt precis så, som att jag "slog" upp skadan (fick fraktur) gång på gång och det blödde och svullnade och stelnade!
 
Men det kan vara värt att berätta för ens bästa vänner eller närmaste i familjen hur det känns trots att några av dem kanske inte förstår. Med mina närmaste fyra tjejkompisar har jag väntat länge med att sätta ord på hur tufft jag haft det, jag har sagt mycket mer i höst och liksom spänt väntat men de har stannat kvar ändå Jag har haft en otrolig tur mina närmaste tjejkompisar har inte sagt ett enda ord som sårat mig!! Men ändå har jag haft lite svårt ibland att hantera deras reaktioner när det kommer ord som "Herregud, vad hemskt" eller "det skulle jag aldrig klara, då skulle jag ta livet av mig" för när jag berättar gör jag det nog för mig själv som en berättelse, jag stiger ur handlingen det är inte jag liksom så då hamnar jag oftast i situationen att jag tröstar också och försöker pusha framåt med positivt "jamen, nu är det bra eller liknande". Hmm, att jag hamnar i position att trösta andra när det ändå handlar om mig det blir ju helt knäppt men ni känner säkert igen det. Därför har jag nu bestämt mig för att inte säga mer de som behöver veta tror jag vet om min situation detta med nacken vet bara min närmaste familj och då började min mamma gråta så jag fick trösta henne, nä, det blev inte bra för mig så jag ska inte säga något mer för herregud, de vet ju inte ens allt, haha.
 
Sedan har vi de i omgivningen som du kanske möter på ICA som säger att de också haft ont i höften men att de köpte en salva på Apoteket, "Få se vad hette den? Jo, Voltaren Gel, jättebra smärtan försvann på en veckan. Har du provat den?". Då kanske ni gör bäst att bara svara att ni provat den så behöver ingen av er ödsla mer energi på den saken  Oj, oj så mycket goda råd jag fått när jag haft mina olika problem. Tyvärr har de råden från den mer avlägsna omgivningen aldrig hjälpt. Men vad säger ni får ni "kloka råd"? Har ni förståelse från er omgivning? Kom i håg att ni kan kommentera anonymt eller hitta på ett namn om ni inte vill outa er 
 

Kärlek och styrka

Pansen   

Av Pansen - 17 december 2013 07:00

Nä, inget syns utåt och ibland känns det jobbigt, men tro mig, när jag väl gick där med mina kryckor kändes det inget bättre för då skulle istället "alla" jag mötte ställa en massa frågor  och lägga sina huvuden på sned och tycka synd om mig, 'rys' usch, nä det var heler inget bra 
 

Stående MR, har du gjort det?
Svar Pansen: Nä, jag har inte gjort det men jag tror att det kan vara den sorstens MR som kan påvisa våra problem. Vet att det är vanligare i USA.
 
Hur ska jag få till att prova blockader tror du?
 
Svar Pansen: Har ni någon smärtmottagning på sjukhuset så är det väl dit du ska remitteras. Så är det här i alla fall. Men på Sundsvalls sjukhus är den kraftigt smärtmottagningen kraftig "bantad" och jag tror inte det ges några  blockader här längre. Min mamma fick dock för sina nacksmärta 1 ggr/veckan på 90-talet och hon upplevde då att hon hade en lyckodag och en bra dag i veckan-när blockaderna gavs.
 
...misstanke om EDS. Jag tror ju inte det, är inte överrörlig eller så.
Vet du om de flesta av "oss" är det?
Svar Pansen: Sturesson sade att de flesta han stelopererar är överrörliga och jag har även hört de från flera andra håll. Jag ser även av att flera av er läsare som har bäckensmärotr även är överrörliga. Det är nog mycket lättare att drabbas om man har en instabilitet=överrörlighet. Men alla har alltså inte det!
 
Känner sådan hopplöshet och vet inte hur jag ska hitta styrkan av att kämpa. Är så trött vissa dagar, idag var en sådan.... Somnade ifrån sonen i soffa idag....
Svar Pansen: När man är jättetrött och samtidigt har stark smärta så kan man inte kämpa då handlar det ju om att klara dagen. Tillåt dig istället att skrivka, grina och vara arg eller hur det nu känns. Det kan du iaf göra och tillåt dig det. När du mår bättre så kanske du har fått lämna av lite ilsak, ledsenhet osv så det inte ligger och tar kraft ifrån dig.
 
Vilken väg ska jag gå?
Svar Pansen: Om Thomas T har något med kortisoninjektioner på gång så kan du väl fråga om du får prova det. Det kan definivit hjälpa, men då måste du ta det lugnt och följa deras instruktioner till punkt och pricka annars "slås" det bara upp igen. Vi är mkt lika du och jag men när jag fick korstionsinjektionerna följde jag helt och fullt deras instruktioner och tillät inget dåligt smavete eller tävlingsinstinkt som fick ta över  Annars med tanke på din berättelse tycker jag du ska få en remiss från ortopeden till en bedömning om fusionsoperation av Si-lederna hos Sturesson eller på St Görans.
 
Ringde du själv till Ängelholm?
 
Svar Pansen: Ja, jag ringde själv, för jag visste inte ens vad som behövdes för att jag skulle få träffa Sturesson. Min husläkare hjälpte mig inte. Jag var ju beredd att till och med flytta ensam till Skåne  Sturesson sa att jag behövde en remiss från ortopeden på sjukhuset.
 
Funderar på att göra det. Vill inte acceptera det här men måste kanske göra det...
 
Vem fick du smärtstillande från, ingen har erbjudit mig något starkare. Skulle nog behöva det när det är som värst.
Svar Pansen: Jag hade turen att vid ett tillfälle träffa en läkare som förstod hur starka mina smärtor var och sedan har min husläkare skött medicineringen.
 

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se