Senaste inläggen

Av Pansen - 16 december 2013 14:30

 Här kommer ännu en läsarberättelse. Tack till er oxå för er omtanke om min nacke  Tyvärr är det är väl inte någon annan son bryr sig så det händer inget. Vaknar varje morgon med sprängande huvudvärk och försöker jga klara mig utan nackkkragen får jag ökade nacksmärtor   Så jag måste väl orka   och våga ringa nån läkare för min husläkare blev ju plötsligt borta på "obestämd tid". Men nu kommer ju julhelger och annat emellan dessutom. Jag blev så less förr veckan luften gick lite ur mig och inte så konstigt när jag gjort rehabträning varje dag i 1 år. Så jag tog vila i ca 4 dagar och återupptog rehabträningen i dag men när jag skulle ut och gå vände jag vid postlådan för det var total isgata. Nä, tänkte jag jag oprkar inte halka och göra illa knä eller fotled, jag orkar bara inte så jag testa lite försiktigt med motionscykeln istället.   Jag publicerar en ny läsarberättelse med hennes tillåtelse. Eftersom jag har det lite svårt just nu och inte kan sitta och skriva så skriver jag och besvarar alla frågor och mina tankar om hennes situation i morgon  
 
 
Hej,
Jag har skrivit lite kommentarer på din blogg. Jag har samlat mig sedan jag hittade dig, i att berätta min historia.

Jag är 33 år och har alltid varit en väldigt aktiv sporttjej. Sysslat med fotboll sedan jag var 11-25 år, sedan Friskis minst ett par dagar i veckan. Jag läste till lärare för 5 år sedan och med inriktning mot idrott. Har arbetat de fem åren som fritidspedagog då det kändes som ett kul arbete och det var svårt att få anställning som lärare just då. Har alltid varit positiv i mitt arbete, älskar det jag gör och har arbetat som undersköterska ( inom äldrevården) sedan jag var 19 år. Mitt kall är att arbeta med människor, gamla som unga. Är väldigt drivande och vill alltid utvecklas.
 
Jag blev gravid 09, vår dotter föddes i oktober 09, det underbaraste som hänt! Jag mådde super under graviditeten, lite ont i svanskotan när jag satt längre stunder, inget allvarligt. Hade en lång förlossning och blev så konstig i mitt vänstra ben efteråt, kändes som o jag hade varit förlamad, släpade liksom med det. Var till neurolog en vecka efter förlossningen, de sa att bebisens huvud hade tryckt på nerver och de behövde bara lite tid att hitta tillbaka igen. Tyckte jag var så pass bra efter tre månader så då ville jag börja träna igen. (Hade varit på långa promenader sedan min dotter var tre veckor). Min barnmorska sa att det var oki så länge det kändes bra.
 
Jag började på Friskis igen, gick på step och skivstång två ggr i veckan. Gick bra först sen började jag få så ont i svanskotan när jag satte mig och ställde mig upp. Kändes till slut som att köra upp en kniv i svanskotan, kunde inte heller sitta längre stunder. Kontaktade sjukgymnast, fick stabilitetsövningar, gjorde lite men var tveksam till att det skulle hjälpa, fortsatte att gå långa promenader. Mer och mer smärta, fick på hösten-10 även problem i Vä höft. Kändes superstel när jag hade varit ute och gått + svanskotan. Hittade en naprapat som hjälpte mig med höften den hösten, blev bra.
 
Ny sjukgymnast (Maria)i dec -10, specialiserad på svanskote-problematik. Fick 10 invärtes behandlingar och blev mirakulöst helt bra:-) Min mamma gick bort i jan -11, då var jag tvungen att försöka börja göra något som jag mådde bra av, träning! Fick tillbaka smärtan i höften, kunde inbland inte stå på vänster ben. Pratade med min sjukgymnast( Maria), hon försökte manipulera, jag tog det lugnt med träningen, åt inflammationshämmare i två veckor, ingen hjälp. Vi pratade om att försöka få en kortisonspruta i höften, då blev jag gravid igen. Blandande känslor, det gick fort och jag var så rädd att bli sämre.
 
Jag blev sämre, Vä höft strulade hela graviditeten och så fick jag foglossning. Blev sjukskriven på deltid tidigt, men arbetade 25% fram till två veckor innan. Hade så ont, svårt att sova på nätterna, visste inte hur jag skulle ligga, sitta. Så kom Olle den 7/12-11, helt underbart, men en mkt tuff tid skulle vänta.....

Om jag säger så här så har inte mina besvär blivit mindre utan bara värre. Jag levde första året efter att sonen föddes i en dimma av smärta och sömnbrist. Detta ledde till mkt ångest och så dåligt samvete. Man ska ju vara lycklig när man har blivit mamma. Det är klart jag var det men inte på "riktigt". Tiden rullade på, jag gjorde det jag skulle och körde på (lämna, hämta, hundpromenader, leka, ta hand om hem och dyl) med resultat av smärta och trötthet. Min räddning var att sonen sov ganska långa pass till en början så då kunde jag oxå sova, eller vila iaf. Med både naprapat och osteopat kontakt under den här tiden, blev inte bättre så började jag att träna igen lite smått på Friskis (i samråd med Maria). Hon ville att jag skulle prova att belasta mina ligament lite. Har väldigt svårt med lite träning, har alltid kört 110% på träning, så det var svårt för mig att ta det lugnt. Tränade mån och tors under halva aug och sept-12. Återhämtade mig ganska bra, men var aldrig riktigt bra, men mådde så bra i psyket av att få komma iväg.
 
I slutet på sept återhämtade jag mig aldrig. Bestämde mig för att söka läkare på min vårdcentral. Fick träffa en ung inhyrd läkare som lyssnade, satte mig på saroten och önskade mig lycka till. Höften var värst hela tiden därav Saroten som skulle hjälpa mot nervsmärtor. Det blev som dag och natt ! Jag återhämtade mig snabbare, var inte sjukt trött dagen efter träningen och hade mindre smärta. Då kan man tänka att jag skulle stanna där, men nej då, jag började träna mer och så ökade jag på medicinen.
 
Allt gick för snabbt och till slut sa kroppen nej!!! Fick söka igen, ny läkare, blev skickad på en MR i nov-12. Den visade ett litet diskbråck på L4-5 men ingen nervpåverkan. Läkaren var vara en st läkare så hon kunde inget göra mer än att sätta mig på en remiss till ortoped. Jag körde på trots smärtor, sket i att jag hade ont, mådde ju bättre i huvudet ivf, bet ihop. Tränade 3 ggr i veckan tuffa pass, de sista 3 mån innan jag fick tag på Thomas Torstensson, i slutet på feb-13. Jag insåg att jag kan inte hålla på då här, jag skulle börja arbeta igen till påsk, kan ju inte vara såhär trött och lättirrrterad på jobbet som jag var hemma. Orkade liksom inte träffa folk.
 
Thomas T var den första som lyssnade och sa att jag inte var ensam! Jag blev helt paff, jag var inte dum i huvudet alltså! (missförstå mig rätt). Han började förklara och det mesta föll på plats! Vi bestämde att jag skulle ta det superlugnt med all belastning och började träna lite stabilitet. Blev bättre på en gång, åkte i mars utomlands oxå, värmen hjälpte mig en del. Började arbeta 75 % trots att Tomas tyckte jag inte skulle det, var en skam för mig att börja efter föräldraledighet med sjukskrivning så jag lyssnade inte på honom.
 
Åkte till Sundsvall den 5/4-13, ingen undersökning utan vi pratade mest och bestämde hur vi skulle lägga upp träningen utifrån att jag arbetade oxå. Det gick sådär i början men så småningom kunde jag se i dagboken och känna skillnad, jag blev lite bättre. Efter ca 6 veckor i arbete och rehab började jag få så konstig smärta i snippan på i sidan liksom mot hö sittknöl, ljumske. Det blev värre och värre, blev även då sämre i höften igen och den 22/5 bröt jag ihop och sjukskrev mig. Blev sjukskriven på heltid genom Previa (företagshälsovård) för att verkligen satsa på rehaben. Oj, vad svårt jag hade i början att bara göra den.....dåligt samvete för allt....Det värsta tycker jag är att man inte ser sjuk ut!!!! '
 
Jag tränade på och fick några rejäla bakslag, var för ivrig i min träning. Sommaren kom och jag blev inte sjukskriven över min semester, min sambo hade oxå semester annars hade det aldrig gått. Var väldigt bra i höft och bäckenlederna sedan träningen under våren, det var snippan som var värst. Var till min sjukgymnast Maria och hon gjorde den undersökningen du fick göra av bäckenbotten. Jag var superkänslig och stel, öm. Hade mkt treor. Men vissa dagar var riktigt bra överallt i somras och jag hade haft några väldigt bra dagar innan jag skulle börja arbeta igen. Positiv och glad började jag v. 32 på ett nytt fritids närmre vårt hem( hade sökt ett vik. under våren när jag kände mig bättre och fått det). Allt jag hade byggt upp under vår och sommar raserades på en vecka.....
 
Jag sjukskrev mig igen, vi skulle gifta oss helgen v. 33, och jag tänkte att det är inte värt att må så här dåligt då! Blir så lätt nere när dessa bakslag kommer, som att dra ner en rullgardin. Sedan dess har jag varit sjukskriven och väntat på olika instanser. Nytt hopp i sept-13 när jag äntligen fick komma till ortopeden, en sjukgymnast först som bedömde mig. Dagen innan hade jag varit på kvinnokliniken för snippan och han sa att det är foglossning och jag måste lära mig att leva med smärtan, hitta en vardag som funkar! Det är klart att jag hellre ville lyssna på ortoped sjukgymnasten som sa att det är mitt diskbråck som har gjort allt! Började rehabträna med ny sjukgymnast, la ner det här med Thomas då, kände att jag var tvungen att ha en kontakt här i Örebro och prova ngt nytt då hans upplägg inte heller fungerade. Än en gång, denna otålighet. Har hållit på nu sen i början på oktober att stabilitetsträna på främst pilatesboll, gick bra först, men nu några veckor har allt kraschat igen. Tror att jag blir sämre vid ägglossning och mens och sedan två veckor tillbaka har jag varit skitdålig. Fått börja om igen, kör bara Thomas stab just nu, men är skit varje dag.
 
Tuffa veckor nu oxå då sonen och dottern varit sjuka, speciellt min lilla son. Jag har tagit hand om honom, min han oxå men det har varit så mkt så det blir att jag tar honom mest. Idag var jag hemma med sonen och det gick inte så bra.....

Träffade ortopeden förra veckan, tror inte på diskbråcket, pratade om stående MR, har du gjort det?
Hur ska jag få till att prova blockader tror du? Han verkar ovillig och okunnig, vill avvakta till jag har träffat neurolog  imorgon, finns en remiss dit med med misstanke om EDS. Jag tror ju inte det, är inte överrörlig eller så.
Vet du om de flesta av "oss" är det?
Känner sådan hopplöshet och vet inte hur jag ska hitta styrkan av att kämpa. Är så trött vissa dagar, idag var en sådan.... Somnade ifrån sonen i soffa idag....
Vilken väg ska jag gå?
Ringde du själv till Ängelholm? Funderar på att göra det. Vill inte acceptera det här men måste kanske göra det....
Vem fick du smärtstillande från, ingen har erbjudit mig något starkare. Skulle nog behöva det när det är som värst.
 
Oj vilket långt mail..... Hoppas du orkar läsa det här..... Skönt att få skriva ner hela skiten ivf, någon slags terapi. Min psykolog skulle nog bli glad.
Har iaf hört av mig till Thomas igen, han ska höra av sig. Också blandat vilken rehab man ska gå efter när man inte riktigt vet än vad jag har för skit. Tack snälla för din styrka och hoppas du orkar kämpa för dina nackbesvär. Förlåt igen för det långa brevet..
Stora kramar 
 
 
 Hej!
Tack snälla för att du orkade läsa! Det betyder så mkt att någon som förstår får läsa. Har så många fina vänner runt mig men de har aldrig riktigt förstått och kommer kanske aldrig göra det även om de vill. Det är så svårt med alla dessa olika vinklingar, vet liksom inte vad mitt nästa steg ska bli. Tar det lugnt nu ivf med rehab, (gör stab) gör så lite som möjligt hemma och med barnen. Har ivf något på g, ska prata med ortopeden nästa vecka, får se vad han säger med utgångspunkt i vad neurologen sa. En sak som han neurologen sa var att jag måste ändra min personlighet, hitta mina begränsningar.... Är så svårt, vill ju så mkt!! Nä, bara ta en dag i taget, livsfarligt att tänka för långt fram. Hur mår du? Jag har sagt det förut , men vilken kämpe du är!!! Så mkt som du skriver stämmer så bra överens med vad jag känner och tänker!! Tack!
Du får gärna publicera min historia. Kan den hjälpa andra så är det helt underbart!!
Stora styrke kramar från mig!

ANNONS
Av Pansen - 12 december 2013 06:30

Jag har fått tillåtelse att publicera ännu en läsares berättelse om sina SI-leder eller bäckenbesvär. Vi bor nära varandra så vi träffades förra veckan och jag hoppas jag lyckades lite med att stötta och ge råd. Men snälla ge henne gärna stöd eller tips så hon ser att hon är långt ifrån ensam  Vet ni, vi är så många läsare med bäckensmärtor som är så lika! Det finns många ryttare här och många med Ehlers-Danlos. Många av oss har varit rastlösa, aktiva och drivna. Det tror jag är mycket bra med den tuffa utmaning som det är att ha bäckensmärtor. Vårt driv kan vi använda för att hitta vägar till förbättringar, behandlingar, kontakter osv. De som har tävlingsinstinkt har stor nytta av det när det gäller träning/sjukgymnastik. Mmm, ja den där tävlingsinstinkten kan ju vara ett hot också när vi tar i för mycket och vill för mycket och kör för hårt  

 

Hej!

 

Jag såg ditt reportage i ST för någon månad sen http://st.nu/medelpad/alno/1.6300151-opererad-av-gud- och har nu samlat kraft att skriva detta mail. I stora drag var det som att läsa om mig själv…

 

Jag är 36 år och har två barn och det var i samband med den andra graviditeten 2008 som mina problem med foglossning började. Redan i v 8 började det och jag gick med kryckor stora delar av graviditeten. Problemen försvann inte efter förlossningen men stabiliserade sig något. Det var ingen som sedan när smärtan ökade sammankopplade det med foglossning.

 

När jag sedan såg Thomas Torstensson och studien med kortisonsprutor mejlade jag honom för att höra om han trodde att det fanns något samband? Jag fick svar inom några minuter och fick sedan träffa honom och dr Per Kristiansson som konstaterade att mina besvär följde skolboken.

 

Jag fick träningsprogram, kortisonspruta och blev snabbt bättre. Men saker får ju inte vara enkelt så jag råkade ut för först ett trauma som ledde till kraftig försämring och precis när jag börjat hämta mig råkade jag ut för ytterligare ett trauma som gjorde att Thomas och Per gav mig en kortisonspruta till eftersom jag svarat så bra på den första sprutan.

 

Blev snabbt bättre igen och mådde riktigt bra nästan hela 2012. Det kändes som jag fått livet tillbaka. Sen fast jag åt p-piller blev jag gravid senvintern 2012, men fick ett missfall. Tyvärr hade jag redan fått besvär från bäckenet igen och en ofrivillig språngmarsch till tåget på en jobbresa i februari 2013 tippade mig rakt över kanten igen…

 

Var sjukskriven på heltid någon vecka, fick kontakt med företagshälsovården och hade bra stöd av Thomas men denna gång har det varit väldigt segt att vända den negativa trenden. Har till och med nu påbörjat antihormonell behandling för att se hur det fungerar… Om du har tid och möjlighet skulle jag gärna vilja ha kontakt med dig…

 

 


Svar från Pansen:
Hej  

Självklart ska vi ha kontakt   Jag är glad att du tog mod att skriva, jag vet vilket motstånd det kan vara.

 

Tråkigt att du oxå haft o har det tufft. Just nu sitter jag på ridskolan så det blir lite kort. Jag har oxå lite trauman på vägen, förutom mitt bäcken så nu sitter jag här m nackkrage o smärtor i nacke o huvud. Därför kan det bli så att jag inte kan skriva lika mkt som jag skulle önska. 

 

På min blogg kommer du känna igen dig. Där finns även läsarberättelser. Leta under de olika kategorierna för jag har beskrivit symtom, hur det började, om behandlingar mm. 

Men ös på med frågor o dina tankar till mig  

Kram kram 

Pansen 
 
 

 

ANNONS
Av Pansen - 11 december 2013 08:05

Tack så mycket för era styrkekramar och kommentarer det betyder mycket och värmer skönt  Jag lägger in Catarinas fråga här och mina tankar efter.


Hej!

En liten fråga här. Ett problem som vi alla bäckenpatienter verkar stöta på är ju att kunskapen kring bäckenproblem är kraftigt eftersatt. Och när jag under min "bäckenkarriär" tagit upp frågan med läkare och sjukgymnaster om steloperation så har jag mötts med stor skepticism. Vilket jag gissar till stor del beror på okunskap.

 

Det jag funderar mycket över som ev har en steloperation framför mig är om det finns vanliga sviter efter operationen, tex värk i rygg, nacke osv? Och då menar jag alltså långvariga sviter.

 

De få graderna av rörlighet som naturligt ska finnas i SI-lederna finns ju där av en anledning gissar jag och min tanke är att om de graderna försvinner så finns risken att belastning på ryggens kotpelare ökar. Nu måste ju det givetvis ställas i proportion till all värk man får av bäckenet innan operation så även om det medför viss ny problematik så kan det ju vara värt det!!

 

Men min fråga är alltså om du hört något om dessa eventuella konsekvenser, om Bengt Sturesson eller någon informerade om nåt sånt?
Många kramar!! :)

 

När jag skulle göra fusionsoperationen av SI-lederna hade jag svår smärta och stora problem, jag var ju till största delen sängliggande. Därför tror jag att jag såg så framåt. Mitt mål när jag första gången mycket nervös åkte till Ängelholm var "bara" att Sturesson skulle säga "JA, jag kan operera dig".

 

När så operationerna påbörjades blev det andra frågor dessutom tillstötte mindre komplikationer och då pratade vi om det när han besökte mig. Men självklart hade det funnits tid om jag bara hade frågat honom om "biverkningar", men jag tror inte jag frågade Sturesson om negativa konsekvenser efter operationen. Jag vet bara att vi pratade om att många blivit så otroligt mycket bättre efter operationen. Jag såg det som att jag skulle få tillbaka delar av mitt liv, kunna handla livsmedel igen men självklart hade jag större drömmar än så, kunna dansa spela anpassad badminton med familjen m.m  Men dock sa ortopeden i Sundsvall något om "att steloperationer brukar bara flytta problemen uppåt", men bäckenet är ju isolerat så det är nog en annan sak. Det som hänt med min nacke skulle kunna vara en "komplikation" av fusionsoperationen, men då övergående. Min naprapat sa att om det inte är ett diskbråck så skulle nacksmärtan kunna bero på min ändrade kroppshållning efter operationen. Jag har ju en nackskada sedan en ridolycka 2008 och vet att jag har buktande diskar i halsryggen, alltså en svag punkt är min nacke...Skulle det vara så att det är förändrad kroppshållning som nu gett mig nackbesvär så kommer den definitivt att lindras för då går det att ändra hållningen igen samt att vi vet hur jag ska bygga upp mig igen. Problemet just nu är ju att jag inte vet vad som ger mina svåra besvär!? "Ingen" har lyssnat på mina symtom eller berättat något om behandlingar, sjukgymnastik, läkningstider, symtom osv. så jag känner mig som i ett vakuum för det kan ju vara ett diskbråck också men jag vet ju inget och har därför inget att förhålla mig till  Vid varje besök hos Sturesson har jag fyllt i långa enkäter och jag vet att de används för studier eller uppföljningsstatistik om operationerna, jag har inte sökt men det kanske finns att hitta på nätet? 

 

Jag skulle lätt göra om steloperationerna i morgon och jag är mycket nöjd. Jag har tagit tillbaka flera delar av mitt liv. I maj kom ju detta med nacken helt klart emellan, men jag kommer fortsätta att ta tillbaka fler delar av mitt liv när det "akuta" skedet med mina nacksmärta har lagt sig och jag har fått hjälp  

 

Jag kom ju inte med några regelrätta svar utan bara lite tankar hur jag tänkt osv. Jag hoppas verkligen det ändå kan vara till någon hjälp? Testa att söka på Bengt Sturesson om fusionoperation av Si-leder eller liknande. Jag kan tyvärr inte sitta vid datorn mer än korta stunder...

 

I morgon kommer läsarens AAs berättelse om sina bäckensmärtor.

 

Kärlek och styrka

Pansen  

Av Pansen - 5 december 2013 10:52

Jag har sådan jobbig sprängande nack- och huvudvärk att jag inte pallar att skriva nåt bra. Jag ber er istället ställa lite frågor via "Kommentera" eller skriva ned era tankar. Tänk på att det ni skriver kan stötta och hjälpa någon annan  

 

Min naprapat hade ju boostat mig så jag skulle våga möta min husläkare igen och vad jag skulle säga så att han remitterade mig för en MR. När jag äntligen mellan smärtattackerna ringer vårdcentralen får jag höra att min husläkare är frånvarande på obestämd tid...Så blä, helt enkelt jag vet inte vad jag ska göra med min nacke och vad som är fel eller varför musklerna går i kramp hela tiden. Jag kan i all fall med lätthet sitta på golvet nu   Det har jag alltid älskat och föredragit, men det var svårt när bäckenet var som sämst. Så jag sitter glatt på golvet och slår in julklappar i år men nu är det alltså nacken som gör det otrevligare undra hur det blir nästa år  

Av Pansen - 3 december 2013 12:33

Haha, det är helt surrealistiskt, helt sjukt. Är detta jag? Själva huvudpersonen? Istället för att boka in strategimöten eller reklamkampanjer så handlar mina dagar om något helt annat. Allt jag gör hela tiden handlar om att jag ska må bättre, att jag ska bli frisk så jag kan jobba igen..."In i minsta detalj" som Charles-Ingvar i Jönssonligan skulle ha sagt.
 
Nu handlar dagarna om att försöka boka läkare, invänta att vårdcentralen ringer upp. Att kolla medicinlistan och förnya recept. Sedan åka till Apoteket och göra nya beställningar och sedan åka tillbaka och hämta ut medicinerna. Min tidtagare på mobilen används flitigt. Varje dag gör jag stabiliseringsövningarna-hålla 10 sekunder och göra 10 stycken av tre olika övningar, klick, klick. Jag går ut på kortare promenader, klick, ta tid, hålla tiden, max 14 minuter i stöten. Skriva i träningsdagboken, vart gör det ont och hur? Vilka övningarn är gjorda för dagen? Skriva in migränanfall i kalender, blödningsschema. Haha, ja tänk trots min situation är det nu som det är så inrutat och planlagt in i minsta detalj. I förrgår bestämde jag mig för att strunta i träningsdagboken, jag har nacksmärta hela tiden och migränanfall varje dag. Domnar i arm, fot och ansikte efter rörelse. Men, tänka sig i går glömde jag flera övningar så jag kanske får återgå till den ändå, det är väl jag att skriva och skriva och planlägga och hålla koll, det är väl mitt sätt.
 
Jag suckar och tycker det är så tråkigt och jobbigt att trycka ut tabletterna ur bilister, att räkna hur många som går åt på en vecka och lägga på rätt tid i dosetten. Ibland får dottern hjälpa mig och hon tycker det är så kul.  Blä, inte jag. Tabletterna hoppar i fel fack och en del är ytteputte små och måste plockas upp med pincett. Jag kan sträcka mig till att jag delar medicin i dosetten till ANDRA. Jag gjorde det som 20-åring och undersköterska och då var detr helt okej. Men de som jag delade till var alla pensionärer och gamla. Jag är inte gammal, nä, det känns liksom helt sjukt och jag skäms för min dosett. 
 
Jag söker luft. Jag har tänkt på vad som är viktigast för mig nu för att jag ska klara detta. I söndags tog jag morfin och höjde min livskvalitet oerhört mycket. Vi handlade lite julklappar och bakade lussebullar tillsammans hela familjen. Kostnad: Vaken många timmar på natten, ökad smärta och värre migrän anfall, såklart...Det känns igen, precis som det var med bäckensmärtorna. I går kväll tog jag morfin igen, gick på julpyssel med dottern på församlingsgården. Det var så himla mysigt, jag älskar att pyssla. Nog kände jag att de tog på nacken med 1 timme. Jag stöttade huvudet i händerna. Jag fick även en pratstund med prästen som både vigt oss och döpt barnen. Prästen frågor var raka, jag kom inte undan så jag bara berättade att jag fortfarande var sjukskriven att något hänt med nacken. Att jag var besviken för det eftersom jag knappt hann njuta av bra resultat av bäcksnoperationerna. Hon frågade en massa saker när jag ville börja fråga henne om hennes liv istället. Men jag lade även till detta att jag verkligen alldeles extra uppskattar alla fina männsikorn som jag också möter osv...Men sedan väl hemma får jag likosm svag ångest, varför berättade jag om min situation? Ih, varför frågade hon, hade jag kunnat unvikit detta på något sätt? Men jag antar att en präst har de där förmågorna att ställa de frågorna som handlar om livet just nu  
 
Så när jag tänker på hur mina dagar ser ut nu så vill jag rymma. Jag vill resa utomlands med familjen bara gosa och mysa och vara. Eller rymma med min man. Han är min kraft och energi. Han är verkligen min klippa, utan bra och tight känsla till honom faller jag. Då blir jag svagare och tappar energi nåt så kapitalt. Sedan är det något magiskt med hästarna. Jag måste bara ta mig upp på ryggen igen. Där får jag hjälp att hitta en hållning som är bättre för nacken också, att andas, att bara vara att tanka kraft. När negativa tankar kommer eller någon runt mig säger något tråkigt tänker jag eller säger: Jag är stark och så otroligt levnadsglad. Det är inte synd om mig och jag har inte otur! Det är mitt mantra liksom  
 
Jag känner mig stark och vis av erfarenhet, visst, ibland känner jag mig ledsen och så otroligt ensam. Men när det händer vet jag att det är både ovanligt och kortvarigt. Jag har haft lite otur ibland i sjukvården, men det är inget som ska fokuseras på. Jag tänker och tackar istället för alla fina och kompetenta människor som jag också mött och möter i sjukvården. Smärtteamet- de är ju hur bra som helst, de är sådana supermäniskor allihopa som verkligen vill förstå min situation och hjälpa mig. De utgår inte från skolboken, de frågar saker så de kan förstå mig utifrån min situation. De vet att jag verkligen både vill och behöver veta vad som händer typ den muskeln är svullen. Önskar jag visste sådant nu för desto mer jag vet desto tryggare känner jag mig. Läkaren på akuten, neurologen och min husläkare har nog tänkt "desto mindre pat vet desto bättre och mindre oro". Men jag är helt tvärtom.
 
Jag vill att läkaren säger du har diagnosen bla bla och behandling är bla bla. Då behöver jag inte lägga kraft på att leta information utan jag nöjer mig så. Men vi är väl olika och de flesta är kanske som min kompis - precis tvärtom. Och det har jag faktiskt lite svårt att förstå. Dessutom läser och tror hon jämt det värsta och stressar upp sig o blir hispig så jag måste lugna henne. Jag är ännu mer emot att läsa bara för att jag inte vill bli som henne. För mig är det en del i mitt tänkande att effektivisera och optimera mitt liv. Om jag söker på nacksmärta kommer jag att få en massa inforamtion som inte har med mig att göra och jag vet inte vem som är rätt resp fel. Men jag tror många inom vården, de tror att jag läser mycket typ min husläkare och kuratorn. Men nä tvärtom. Jag gör allt för att inte bli som kompisen.   Men jag lyssnar nog ganska bra och har en bra analytisk förmåga samt en stor skopa sunt förnuft. Nu är nacken mycket sämre igen efter pysselkväll i går så i dag händer inget mer och dagens utamaning är göra middag.
 
Kärlek och styrka
Pansen 
  

Av Pansen - 30 november 2013 07:00

Vi vill gärna jämföra oss med andra. I bland tänker vi att så ska man inte göra och oftast lär vi våra barn att inte jämföra med kamraterna.


-Åhnej, mig lurar du inte, Kalle i din klass har inte 250 kr i veckopeng och får vara vaken till 23.00, de åker inte utomlands varje år, har husvagn, stuga i fjällen och nytt hus och bilar...

Känner ni igen det där? Jag brukar säga och tänka att man inte ska jämfölra sig med aldirg, ibland slår jag fast det ordentligt och intalar mig jämför dig aldrig, alddrig med någon du vet inte hur det har det totalt sett. Vad du tror dig veta behöver inte vara hela sanningen...mina jämföresler numera är ibland med "friska" människor (jagv et man ska inte men ibland är tanken snabbare). I bland högst omedvetet som förra veckan när jag såg på "Maria Montazami med vänner". Maria gör sig iordning och hon står med sin man och förbereder maten då säger hon plötsligt.

- Åh, Kameran, ska vi inte hitta på något nu innan gästerna kommer?

Jag blixtsnabbt i min tanke tänkte, åhnej, är hon inte klok! Hon kan ju inte göra något nu när hon ska middag sedan. Hon har ju redan gjort asmycket. Haha, det är inte bara pengar som skiljer mig från henne  Min syster och jag har pratat mycket om detta att inte jämföra men tänka sig vi har ändå jämfört vilken av våra defekter som är värst, jhaha. Det tog nog flera veckor vi hade lite svårt att enas men till slut slog vi fast att hjärndimma (sjuklig trötthet då hjärnan inkl alla känslor helt försvinner) är värst och migrän tätt följt av det. Sedan tillbaka till att bestämma att jämföra ska man inte göra. Vi brukar också kolla av med varandra då och då att vi liksom inte fastnat på något sätt. Syrran skrev "Tur vi inte har Huntington" och jag skrev ja, eller ALS då har vi liksom gjrt klart att nä, vi glömmer inte det vi fakstikst har och kan men ibland vill vi drömma och önska lite  

 

Vid ett besök frågade kuratorn mig:

- Ja, okej nu är nacksmärtan jättejobbig, men det är väl lika hemskt som du hade med bäckensmärtorna?

Ih, denna jämförelse. Då var jag ju tvungen att fundera på det. Måste alltid något vara först och värst? Till min man brukar mitt svar ofta bli.

- Det är att nacken, bäckenet och huvudet- att gör ont samtidigt som är det värsta!



Många omkring mig säger också "jag har ont där och där, men sedan tillägger de ofta snabbt inte alls så hemskt som dig". Jag gillar verkligen inte det! Herregud, om någon är förkyld eller har ont i sitt knä så är det ju skitjobbigt, det blir väl inte lättare för dem på något sätt att någon annan har det värre? Jag vet inte hur jag ska få folk att sluta med det. Brorsan sa sist när han ville visa medkänsla angående min nacksmärta "Men jag har ju inte ens i närheten av de problem du har..." Men just när det gäller min släkt och familj är det verkligen inte bra att vi jämför oss med varandra. Så fort jag har haft ont i nacken har jag tänkt på mamma eller hennes bror som båda är stelopererade i nacken. Mitt är ju inget med hur de hade det eller nä, min arm är inte lika kraftlös som mammas för jag kan lyfta en liter mjölk. Haha, nu kom jag på förra veckans bästa kommenatar. Jag hade fått hormonspiralen isatt och då sa barnmorskan:

- Här kan du fylla i ett schema om du får mellanblödningar. Och få du mycket sådant kan du ringa mig!

- Eh, men vänta du kan väl ändå inte göra något åt om jag får mellanblödningar?, svarade jag fundersamt.

- Nä, visserligen inte. Men jag brukar säga så här att får man irriterande blödningar måste man ju i alla fall få prata och beklaga sig. Det är man värd!

Haha, vilken underbar människa dock är ju inte personen som kommer att ringa men den kommentaren bär jag med mig och den betydde mycket just nu.

 

Men jag förstår varför man säger så, "du har det mycket värre". Det finns ju människor som reagerar och tänker annorlunda än mig. De som blir förbannad om nån klagar på sina små besvär, men det blir jag inte alls. Vi har alla våra problem och bekymmer. Men visst, klart jag kan bli irriterad på människor som drar jättestora växlar och går på om små saker och bara gnäller och gnäller och är negativ i all oändlighet om ett skavsår, skyller på skotillverkaren osv. Jag kan ju inte säga att mitt sätt är det sundaste alla gånger. Så det jag kommit fram till nu efter att kuratorn bad mig jämföra min problem. (Men jag vill förbehålla mig rätten att när som helst ändra detta. Jag har ju aldrig haft en gallstensanfall och det är ju jävligt, jag har heller inte haft hjärtinfarkt med mera ) När mitt bäcken var instabilt och gjorde mig fast i huset så har jag kommit fram till att de smärtorna var mycket starkare än de jag har nu. Jag har ju dessutom dagböcker med VAS skalor...Bäckensmärtorna för mig betydde att det gjorde ont i ländryggen, i höfterna, inuti mig i ledband osv, i skinkorna, i ena benet tokvärkte det och gick inte ibland knappt att stå på. Det gjorde liksom "ont överallt i mellandelen av kroppen". Många gånger graderade jag min smärta till VAS 8-9 vecka efter vecka. En gång 2011 fick jag dessutom ont i nacken och migrän (jag hade inte morfin då). Jag minns hur jag ålade omkring i sovrummet och hängde över sängen allt för att hitta ett läge som jag kunde stå ut i. Det var hemskt och jag skrev VAS 10 för jag hade verkligen tankar att åka in akut för att få smärtlindring. Nu med nacksmärtor och migrän brukar jag landa på VAS 7. När man ligger på VAS 7 brukar jag uppfatta att något låter och efter en stund i detta töcken jag befinner mig upptäcker jag att det är jag själv som låter. Det kan vara små små ljud ibland åh, åh eller aj, aj men det sker liksom omedvetet. När jag låg inne för post-punktionell huvudvärk låg jag på VAS 9-10 då kan jag inte låta, då har jag så mycket smärta så allt handlar om att ligga still inte göra av med någon extra energi överhuvudtaget. Allt går åt till att andas. Vid VAS 8 har jag några gånger börjar hyperventilera ibland är det en rädsla som slår igenom då, att jag är rädd att det ska bli VAS 9-10 och då är det kört, med sådan smärta kan man inte bli rädd för då går energin åt fel håll 

 

Men som jag skrev i går så tar huvudvärk och migrän på mig hårt eftersom då kan jag inte "prata för mig" inte ställa frågor, jag kan inte tänka, jag bara står där med vit flagg och är så spak och svag. Just nu har jag bar lite smärta sådärför kan jag tack och lov få skriva här. När det gäller min nacke här i höst så har jag har haft ett enormt stort stöd av en annan läsare här från bloggen! Så nu kan jag förstå vad ni menar när mina ord blir styrka och stöd för er! 

 

Läsaren J och jag är sjukt lika varandra och jag skrattar ofta åt hennes beskrivningar. Jag ser att det är så många läsare här på bloggen som är lika, som har samma egenskaper, det är så häftigt! Vi far fram på livets väg och räds inte kurvor och gupp. Ibland går är vår fart mycket långsamt då vi måste anpassa oss efter våra kroppsliga problem, men vi strävar alltid efter att hitta lösningar till problemen. Vi lägger oss inte ner vare sig på vägen elller i dikeskanten. Vi har bestämt oss för att aldrig ge upp, men vi har till slut efter många avåkningar i dikeskanten insett att vissa saker måste vi acceptera och anpassa oss efter.

 

När jag upptäckte att jag tappat känslen i ljumsken en kväll blev jag bara helt stum och tänkte vad är nu detta? Jag vågade inte säga något till någon, dagen efter nä r jag gjorde ne magövning upptäckte jag att halva känslen på magen var borta. Jag tänkte bara, okej, ramlar jag ihop helt havlsidesförlamad så måste jag kunna söka akut i alla fall och då borde jag få en MR...Helt sjukt, men jag vågade inte säga något till någon inte ens när jag ringde till neurologmottagningen och försökte tigga åt mig en tid. Den enda då jag vågade yppa något till som jag inte visste skulle flyga i taket det var J som jag mejlade. Hon skrev att hon fått många konstiga symptom när hennes diskbråck i nacken låg och tryckte. Hon blev opererad och är bättre nu. Det var så otroligt skönt för sedan dess har jag ju vågat säga det till flera stycken. Jag vet också att det skulle kunna vara någon slags virus eller inflammation men naprapaten trodde inte det eftersom det ökar efter att jag rört mig. Visst, det skulle kunna vara stress också men just nu vill jag bara veta vad det är så jag har något att förhålla mig till. J och naprapaten är de som gav mig styrka att orka kämpa lite till för att få en klarhet i nackbesvären.

 

J skrev:


"För mig är det helt obegripligt att det inte ordineras en MR, så jäkla litet är ju inte S-vall att det ska vara så svårt att få till. Men jag har själv aldrig någonsin behövt strida för en MR…och faktiskt tror jag längsta tiden jag fått vänta är typ 10 dagar. Har jag haft tur?? Vet inte…men det jag vet är att så kostsamt är dessa MR inte att det ska vara något att bråka om ifall någon visar tydliga problem. Eller otydliga för den delen också…då är det än viktigare att få veta att något inte är på tok som kan bli riktigt illa. Till och med på den vårdcentral jag går på ( trots att jag varit så förbannad på min husläkare) så har jag ändå alltid fått röntgen/ MR när jag kommit med förslaget om han inte själv kommit på det.


Jag blir liksom helt rabiat när jag läser ditt inlägg…..för läkaren borde göra det enkelt för sig och faktiskt dra iväg dig till en MR, du skulle bli trygg och han får bekräftelse att han inte utsätter dig för onödigt som faktiskt går att fixa till. Risker med ev operation tar man med en kirurg om det behövs. Nä, det är nog tur han inte är nära mig…för då hade jag väl stolpat dit och ställt till det J


Så tänk så enkelt ifall du kunde få din MR av nacken…man får besked om hur läget är….och ingen behöver må dåligt heller? Sedan , om det inte bedöms lämpligt med op…ok, då har man ju i alla fall kollat att inget allvarligt trycker. För det är faktiskt värre än operationen i sig….


Pansen, jag tror du måste ryta till ordentligt och börja kräva MR. Vet att det är svårt…man kommer av sig när man kommer in i den miljön. Men mitt hot till husläkaren den där dagen blev en vändpunkt för mig….nu ber jag inte om ursäkt att jag stör när jag kommer till doktorn….jag utkräver min rätt till vård om den behövs. Och det enda man begär är ju att få veta ifall det behövs. Det kan ingen husläkare i världen avgöra utan att faktiskt kontrollera det med det hjälpmedel som finns, tex MR i ditt fall.


Så massa styrkekramar till dig, och jag hoppas så innerligt du kan få mod och styrka att bli förbannad på riktigt så du får hjälp.

 

Jag är mycket tacksam för alla fina, engagerade människor som finns runt omkring mig! Som ger mig fakta, energi och kraft och en vilja att ge tillbaka till andra i min tur! Tänker ofta på de människor som inte orkar strida, eller de som inte vet sina rättigheter eller som är helt ensamma...Men vi är ganska många här som kan stötta varandra så ge er tillkänna, ni kan ju vara anonyma.

 

Kärlek och styrka

Pansen  

 

Av Pansen - 29 november 2013 01:00

Med Malins tillåtelse (såklart) publicerar jag hennes mejl från 28 novemeber 2013 och svar från mig samtidigt.

 

Hej Pansen!
Måste be om råd för nu börjar det bli så in åt helev.... Jobbigt igen :( 
Kan inte sova på sidorna för jag får så ont i höfterna eller ja, egentligen börjar det från rumpan och ner utsida lår, men där det gör ondast är ju vid höften som ligger mot madrassen. Så jag vänder mig om och då får jag ont på andra sidan efter ett tag...

Känner du igen detta? Har ju ont där i vanliga fall oxå, men jag har inte haft ont där på natten sedan jag gjorde 1:a blockaderna. De hjälpte verkligen mot detta. 

Nu är det så att jag först hade mens sen blev jag förkyld och sen fick jag bihåleinflammation och igen mens! Minipillrerna som strula. Allt detta inom 3 veckor. Vet inte om det har med saken att göra, men kanske påverkar.

Dessutom påbörjade jag ett projekt att färga klädseln på en vagn med färg från Panduro som man penslar på och sedan stryker fast. Lite jobbiga ställningar måste jag erkänna, men det kändes ändå ok att göra det. Tror väl att det att detta som utlöst det hela på natten. Men vad fan något ska man väl få kunna göra. Blir snart helt deprimerad. 

Inget kul mejl att skicka heller till dig. Vill egentligen skicka att det gått så bra med övningar och allt, men tyvärr inte blivit av så mkt senaste tiden. 

Men vad ska jag göra? Ringa och höra om blockader? Eller naprapat kanske? 

Tack på förhand! 
Kram kram

 

Göra meningsfulla sysslor

Jag gissar att många känner igen sig i Malins beskrivning det gör jag i alla fall. Och när man gör något man vill och som kanske dessutom ger en bra skjuts för självkänslan att man minsann kan nåt. Nä, då straffas man för det. Och svårt är det att veta innan hur hårt straffet blir.


För dig Malin blev det nog som flera gånger förut, det händer flera saker samtidigt som kan påverka bäckenet negativt. Kanske du gjorde för mycket med klädsel på samma gång? Kanske du ska minnas denna smärta och testa att dela upp? Göra under flera dagar eller göra, vila, göra, vila osv. För alla saker går ju inte att dela upp  . Jag lagar middagen i många, många omgångar. Dukar, vila, sallad, vila, steka, vila osv...Att jag låter så klok beror ju på att jag lärt mig av mina misstag och insett att priset som är smärta den får jag betala själv.

 

Hormoner
Jag tror ju att hormoner tyvärr kan påverka negativt men bra i alla fall att du äter mini-piller som är svagare. Jag håller tummarna att jag har fel att hormoner INTE påverkar bäckenet. Jag tror att det gör bäckenområdet mer "sårbart och ömtåligt". Förstår ni hur jag menar? Att typ alla ledband blir lite svagare, små inflammationer typ osv och då tål det inte lika bra andra påfrestningar utifrån. Det jag skrev tidigare om att vid mens var extra försiktig och mycket snäll mot kroppen. Jag vet till exempel fler än min själv som blir förkyld just när mensen startar, som att kroppen inte orkar med något mer.

 

Att inte kunna ligga på någon sida

Hitta en mjuk madrass och lägg i sängen! När jag hade opererat mig låg jag många månader på tre madrasser! Du får tänka att du är prinsessan på ärten. Har du ingen extra så leta på JYSK eller IKEA, det kan verkligen vara värt det. Nu har jag lagt tillbaka min extra madrass och tyckte jag sov lite bättre nån timme i alla fall och minsta lilla sak som är positiv betyder ju så mycket för oss.

 

Värmemadrass? Jag köpte min värmemadrass på Rusta kostar 299 kr den lindrar skönt. Önska i julklapp men extra madrass går före värmemadrass om du ska välja mest nytta för pengarna.

TENS? Har du fått prova någon från din sjukgymnast? Jag tycker att det lindrade jättebra och var skönt att få känna några andra signaler än samma gamla smärtmönster  Jag satte klisterlapparna oftast i ländryggen och på skinkorna.

 

Naprapat
Ja, en naprapatbehandling kan verkligen hjälpa! Men OBS! inte manipulera/knäcka ditt instabila bäcken. Du ska säga att du väntar på steloperation av ditt instabila bäcken så han vet . Du ska be om triggerpunktsbehandling, det blir som en djup stretch för musklerna. Naprapaten trycker djupt in med tumme/armbåge och håller kvar på den ömmaste punkten, efter några sekunder släpper smärtan och han trycker om igen. Det kan verkligen släppa på muskelkramper och mycket smärtor! På mig måste naprapaten alltid behandla Gluteus Minimus och det är mycket vanligt att vi med instabila bäcken och bäckensmärtor har en överansträngd sådan eller inflammation i den. Jag vill inte verka märkvärdig, men säger du muskeln på latin så kommer alla naprapater och sjukgymnaster veta vad du menar    https://www.google.se/search?q=gluteus+minimus&espv=210&es_sm=122&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=rrOXUqCJIeeF4gTNsYCwCg&ved=0CDQQsAQ&biw=1280&bih=898#facrc=_&imgdii=_&imgrc=pO2BgvdGTp2dtM%3A%3BKsMCX38_o__1XM%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.massagetoday.com%252Fcontent%252Fimages%252Fkent1_stnd_34335_1_1_9457.gif%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.massagetoday.com%252Fmpacms%252Fmt%252Farticle.php%253Fid%253D14414%3B360%3B242

 

Naturligtvis brukar min naprapat även behandla fler muskelgrupper, men de har jag inte frågat om namnet på. Berätta bara vart det göra som värst ont. Musklerna i sätet är så otroligt starka så de kan behöva en tillsägelse att sluta krampa  Jag har manipulerat mitt bäcken massor av gånger under många år, men sedan jag fick klart för mig hur instabilt det är och min nuvarande superduktiga naprapat avrådde mig på grund av dels instabiliteten, men även Ehlers-Danlos. Man kan ju enkelt säga att hela jag är instabil med mina överrörliga leder och övertöja ledband osv Mina muskler går i kramp för lite, de gör vad de kan för att motverka att lederna rör sig och går ut för mycket. Musklerna försöker "gipsa in skadan". Det är det som händer med alla som har instabila bäcken därför får vi ont på många ställen inte bara "inuti". Jag brukar uppleva det som en oerhörd lättnad som om 30 kg lyfts från min höft. Dagen efter kan man ha träningsvärk i musklerna men det är inte alls lika som jobbigt som att leva med bäckensmärta. Jag går fortfarande på sådana här naprapatbehandlingar av musklerna. Mitt bäcken är stabilt, jag behöver inget sacrobälte, men musklerna har inte helt förstått att de inte behöver krampa mer samtidigt håller jag ju på att "träna/rehabilitera" dem så de måste nog liksom tänka om hur jag nu vill att de ska användas lite mer funktion  

 

Malin, men förhoppningsvis alla andra. Nu hoppas jag verkligen att jag kunnat ingjuta lite hopp och inspiration. Vi ska kämpa absolut, men inte kämpa mot kroppen utan med. Sedan måste vi starka amazonkvinnor svälja vår stolthet och ta emot den hjälp som finns eller kanske erbjuds. När er familj, barn och vänner erbjuder sig att hjälpa er "säg bara till om det är något". Snälla, ta emot den hjälpen det är egentligen ett av de finaste erbjudanden vi kan få. Visst det var lite svårt till en början, kom som en klump i magen men nu är det bara bomull varför kämpa så i onödan? Nä, nu tackar ni ja eller ber om barnvakt, städhjälp, julpynta, julbaka. Ni kan väl i alla fall våga prova, ni är ju trots allt väldigt modiga och kämpar  

 

Kärlek och styrka

Pansen   

Av Pansen - 27 november 2013 21:16

Fredagen flykt till stugan med maken blev magisk. Vi pratade mycket både djupt och lätt och skrattade en hel del. Vi bastade länge och kröp sedan nära varadnra för det hann inte bli uppvärmt i stugan. Så kl.18-23 flydde jag verkligen, klart jag kände mitt domnade ansikte och nacksmärta ändå men jag arbetade effektivit med att trycka bort det ändå. Tanken kraft är stor men inte hur stor som helst.  


Kl. 23 somnade maken och då kom smärtorna tillbaka med än starkare kraft samt ett migränanfall. Jag låg vaken till 04 och det var vidrigt att ha så ont och jag kände mig låst och hittade ingt som lindrade. Men jag sov i alla fall 3 timmar och steg upp och gick ut vid 7.30 Det var ett tunt snötäcke över allt och soluppgång och tunn is på sjön, det var helt magiskt vackert och vår vistelse var verkligen ett riktig balsamkur för själen.


Jag har verkligen kämpat med att försöka fungera trots huvudvärken och nacksmärtorna. Helt intalat mig på att inte tänka eller känna efter, kanske jag överdriver och inbillar mig? I förrgår kväll ringde telefonen. Det var mycket förvånande min naprapat.

- Domningar och känselbortfall i ansikte, lår, arm, mage, vad händer?, undrade han.

- Eh, jag vet inte jag har bestämt att inte strida för MR eller känna efter mer. Tror du att du kan göra något åt mitt ansikte, det är så obehagligt att inte ha full känsel?

- Vet du, vi vill inte behandla dig nu. Du måste se till att få nacken utredd. Jag vill veta att det inte är en skadad ryggrad. Du har bara blivit sämre och sämre. Är det inte det så är det kanon då kan jag hjälpa dig massor om det "bara" är musklerna som orsakar allt. Han pratade med mig i nästan 30 minuter och när vi avslutade hade han åter väckt min kämparglöd!

 

Jag måste kämpa för en bättre livssituation för både mig och min familj, samma sak igen som med mitt bäcken och jag hade ju rätt då. Ja, det är mycket som upprepar sig. Sjukgymnaster, och naprapat tror mig och är oroliga, men de kan inte remittera till ortoped eller MR. Men jag är en svag kämpe min röst är inte lika stark nu. Huvudvärken tar min styrka som är hjärnan...I dag skrev jag ett mejl till den ortoped som remitterade mig till Ängelholm och berättade om situationen. Det är faktiskt helt sjukt, men största delen av dagen ligger jag bara i en konstig ställning i sängen (måstre var helt plant utan kudde). Rullgardningen nere och jag tål vare sig ljud eller ljus. Det pulserar konstant i kotorna i nacken och i huvudet och nästan varje dag om jag rör mig bara lite så får jag ett migränanfall. Jag är så frusterad min rehabilitering av bäckenet är verkligen i fara. Så håll tummarna för mig att något sker att jag får en förklaraing och någon plan vad det gäller min nacksmärta. Jag är så besviken att jag inte kunnat dra igång de planer jag hade för att starta upprop angånende bäckensmärtor osv...

 

Ja, ja det löser sig nog. Jag skrattar trots allt mycket för situationen är så sjuk och overklig. De läkare jag träffat har bara missförstått mig och jag känner inte hela mitt ansikte och det sticker. Foten är domnad med sockerdricka osv osv och jag ska bara tycka att allt är "heeeelt normalt"  

 

Nä, jag vill verkligen få höra nåt om er istället kan ni inte komma på lite frågor eller tankar om bäcken istället.

 

Kram kram 

Pansen

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se