I dag på morgonen träffade jag en psykolog för att gå igenom lite av det datorprogram Livanda jag ska använda istället för fysiskt möte med en psykolog. Det hör i hop med smärtkursen som jag gå. Endera med start 3 jun i eller så i höst beslut tas när jag fått beslut från Försäkingskassan om jag får fler sjukdagar eller ej.

I morse gnällde maken lite över att han ville börja träna efter sitt ryggskott för ca tre veckor sedan. 

- Du, det finns träning du kan göra, jag tränar ju liksom varje dag, sa jag lite småleende. 

- Javissst kan jag stå så här och göra knäböj, men det ger ju inte så mycket förbränning, muttrade han tillbaka. (nu gör jag ju lite mer än bara knäböj och har lådor med träningsprogram för alla nivåer han kan ta del av + att jag kan agera hans personlige tränare )

- Men promenader kan du ta. Det är ju till och med jag rekommenderad för både nackbesvären och ryggsmärtan. Det är bara mitt bäcken som sätter stopp för mig, men jag går 15 minuter per dag i alla fall. Du kan ju bara gå för du har ingen bäckensmärta.

- Men jag får ont i ryggen när jag går, gnällde han som en blöt kattunge.

Det väckte så klart mitt högsta medlidande och jag vet precis hur det känns!

- Men du, gå försiktigt till en början och på mjukt underlag och det är mest träningsvärk du känner.

Jag tror inte att jag fick något svar och jag tro inte att jag ska säga något mer heller.

Ja, inte är det lätt att stå på sidan om, så som han gjort till mig och mina smärtor i åratal.

Jag har funderat mycket på det som sjukgymnasten sa att jag inte varit okej på 15 år. När han sade det lät det så otroligt och länge och jag kände inte så. Men ju mer jag tänker på det vet jag att det stämmer. Jag har liksom satt mig över alla mina problem och skjutit dem åt sidan. När jag högravid vred knäet för andra gången ur led gav jag det kanske tre dagar att läka och tro inte att jag använde kryckor eller nåt för att avlasta. Nä, amazonkvinnan haltade och rultade fram, jag var propphöggravid med så mycket vätska i kroppen att det skvalpade i fötterna. Jag tog ingen sjukdag när jag för tredje gången (lite våldsammare skador) vred mitt knä ur led på jobbet. Jag körde intensivt med rehabprogrammet och fick väldig smärta i det tidigare skadade knäet (som ansågs friskt). Jag tror jag väntade två veckor innan jag var tvungen att berätta för sjukgymnasten att det faktiskt gjorde mycket ont och att jag vridit det "friska" knäet två gånger ur led tidigare men inte sökt vård. Jag minns också att jag hade så svårt och ont i en armbåge som hela tiden låste sig i en maskin, men jag körde på ibland tänkte jag bara "smäller den av är jag ju ändå på sjukhuset" eller så lyckades jag göra övningen i maskinen så det såg normalt ut, men jag använde inte ena armbågen. Redan när jag var barn ville jag inte visa om jag gjort mig illa, jag tyckte det var pinsamt. EN gång grät jag på skolan när jag i hög fart sprang och kanade ut på asfalten i en lång backe. Smärtan och blodet kunde jag bita ihop för som 7-åring. Men inte när de gulliga tjejerna i trean som visade sådant stort medlidande och blev alldeles upprörda över hur stora mina skrubbsår var och de ville genast hämta sjuksyster, jag vägrade, de ville minsann hämta min fröken, men jag vägrade. De fick sproinga upp til skolsköterskan ändå för i lärarrummet fanns bara vanliga plåster och jag behövde typ förband. Minns också hur jag gick hem och hur mamma bara flög upp ur sin stol när han såg mina trasiga kläder.

- Åh, herregud vad har hänt?

- Då började jag gråta igen eftersom jag förstört mina kläder! Men då var mamma bara bäst hennes reaktion är något jag buriot med mig hela livet och så som jag reagerar mot mina barn.

- Men jag struntar väl i att dina nya kläder gått sönder, det är ju dig jag bryr mig om!   

Oj, oj jag har så många sådan här minnesbilder av hur jag förnekat mina problem med kroppen eller smärta. Så visst har min sjukgymnst rätt när han säger att jag inte varit helt okej eller tränat ordentligt på 15 år. 

- Visst, nu är det bäcken stelopererat men det är inte bara bäckenet vi måste rehabilitera det är hela kroppen och då måste vi även ta hänsyn till din elastiska och felaktiga bindväv...

Nu i morse när jag var på sjukhuset ansträngde jag mig för att gå riktigt. Oj, jisses, vad vingligt det är, jag förstår inte hur jag gått egentligen. Jag har gått mer på insidan av ena foten och gjort någon mycket konstig grej med den ondaste höften när jag gått. Men jag kan gå jättefort men då går jag inte rätt utan skjuter väl kroppsdelar och muskler och all världens håll. Ja, ja som den lilla fölunge jag är, kämpar jag på, till hösten kan jag nog gå, haha.  

Hos psykologen tittade vi på programmet och jag kände igen en del frågor sedan jag gick KBT-terapi förra våren. Det är jag glad för så jag förstår hur jag ska tänka och att det faktiskt kan vara jobbigt att tänka, komma till insikt och svara på vissa saker.

- Sedan är det en sak till, sa psykologen och fortsatte; det finns något som heter röreslerädsla. Då är man är rädd att göra vissa saker så man undviker dem i hopp om att undvika sin smärta.  Programmet och vi i smärtteamet kan ibland verka lite puschande för att man ändå ska prova och inte låta röreslerädslan ta överhanden.

- Mmm, men nu är jag nog lite tvärtom jag, sa jag och log.

- Jo, jag råkar veta det, så vi råder dig att tänka på det och inte bli puschad. Du måste ju istället lära dig att inte röra dig över din förmåga.

Men då har vi mina käre make som dagens exempel på rörelsesmärta...Han vill inte ens prova att gå en prommis för det kan ju göra ont  Dessutom är han som jag varit; inte hålla på och smådutta med töntliga små rörelser då kan det vara, nä, det ska vara hårt, intensivt och ge minst blodsmak i munnen.

Nä, nu ska tillåta mig lie vila i sängen för jag är inne på mitt femte dygn med tung sprängande huvudvärk och inget hjälper. Sedan nackspärren-smärtan på det och så klart rygghugg och höftsmärta, lite ömma ljumskar och inuti bäckenet. Men röreslerädsla, nä, jag får vila 1 timme sedan ska jag göra mitt träningsprogram innan det blir mentalstäkelse från hästarna på ridskolan när dottern ska rida. Åh, herregud vad jag längtar att få sitta på en hästrygg och helst ute i skogen, oj, oj blir tårögd när ja tänker på det. Tur att jag får fortsätta rida när jag läkt .

Bäst i dag: Mitt glada humör trots att jag så ont i huvudet och nacken!

Sämst i dag: Att åter upptäcka hur vingligt det är om jag ska gå "riktigt".

Kram och kärlek

Pansen  

Jag hade en härlig helg då jag kände lycka och framtidstro igen. Messade genast mina närmaste tjejkompisar och bjöd in dem på tjejkväll på fredag i sommarstugan. Sådant orkar jag inte när smärtan gnager... Efter naprapatbehandligen förra veckan så blev min högra höft liksom av med 20 kilo kändes det som. På fredagen fick jag nytt träningsschema av sjukgymnasten Torstensson.

Det är lite annorlunda övningar mot för förut det handlar mer om noga kroppskontroll och bearbetning av många muskelgrupper samtidigt. Jag har ju försökt att var nogrann så ändå eftersom det sitter kvar sedan min Pilatesträning för några år sedan. Men detta är ändå annorlunda, dessutom ska det inte trigga min tävlingsinstinkt lika mycket   Jag måste hålla mig till träningen i åtta veckor och under den tiden sluta med allt annat som jag gärna tar mig för! Det känns inte ledsamt, bara klokt för nu har jag äntligen förstått hur detta ska gå till.

Egentligen hade jag rätt plan i mitt huvud när jag låg på sjukhuset i Ängelholm efter steloperationerna av mina bäckenleder. Jag hade många månader tidigare fått en bild i mitt huvud av en ostadig fölunge och fått insikten om att jag ju också skulle lära mig "krypa och gå" igen, likt en fölunge på ostadiga ben.... Men så kom brevet från Försäkringskassan och där stod det "den 26 maj är dina sjukdagar slut" då liksom regagerade min hjärna med det gamla tankesättet. "Åh, toppen den 26 maj då är jag frisk! Dags att öka på lite med rehab om jag ska hinna". Ja, det var någon del i min reptilhjärna som klev förbi och kvävde mitt sunda förnuft och tidigare kloka insikt...  

Jag tränade för hårt, kände en allt högre press och stress och oro över detta med Försäkringskassan, jag fick svårt att sova och kallsvetttades. Jag överansträngde mig och fick träningsförbud. Jag blev ledssen och irriterad och det blev osämja på hemmaplan. Jag fick influensan som tog från min sista reserv av kraft...Jag blev sedan bara trött och sov otroligt mycket och orkade inte bry mig ville bara sova och jag började få symptom på depression....Men så förra veckan vände det tack vare min sjukgymnast och naprapatbehadlingen som tog bort de värsta smärtorna  

I helgen när jag skulle gångträna så fungerade höften på ett helt annat sätt!! Jag kunde känna vilka delar som ska arbeta när man går. Upptäckte att jag gick/klev på insidan av högra foten för att på något sätt balansera upp och hur instabil fotleden är när jag ska gå rätt. Men jag har köpt fotledsstöd som jag ska ha hela tiden tills jag hunnit bygga upp stabiliteten i dem och dessutom har jag hålfotsinlägg och utan dem får jag fort svårt att gå. Jag har flitigt stretchat sätesmusklen över höften såsom naprapaten rådde mig men jag kände under söndagen hur det ändå började stelna och smärta mer. Inte alls konstigt med tanke på att jag har haft ont och varit stel där i 5 år (minst)!! Så i går natt låg jag vaken 2 timmar för höften värkte så och stretchen hjälpte inte. Tänkte att jag nog måst avvara 540 kr igen och gå till naprapaten. Stiger upp vid 11 och läser tidningen sedan går jag upp till sovrummet igen och PANG, jag kan inte böja mig framåt! Det känns som någon skjutit mig nedanför nacken högt mellan skulderbladen. Alltid någon ny överraskning ifrån min spännande kropp  

Men vad f-n, provar igen, nä, smärtan är otroligt stark som om jag dykt ifrån hästryggen igen. Jag kan inte minnas att jag gjort något särskilt men en ny övning är att göra knäböj ända till golvet och sedan använda rep som stöd på vägen upp. Jag hade sådan träningsvärk i mina lårmuskler att jag nog fuskade och drog mig upp från golvet med hjälp av repen...Då används fel muskelgrupper! Kan knappt sätta mig vid datorn, men jag måste boka naprapaten. Sådan här nacksmärta/låsning har jag inte haft på cirka 2 år. Vad är detta? Ska kroppen påminna mig om allt som varit under de senaste 5 åren eller vad är det frågan om?

Så naprapaten i dag. Jag säger att jag inte ska vet vad jag ska välja för trolleriområde i dag, ländryggen som hugger oavbrutet, höften eller "nackskottet"? Jo, du måste ta nackskottet säger jag.

- Det är helt lugnt jag fixar detta med nacken lite snabbt så jag hinner med det andra också!

Det behövdes lite manipulation för att få bort nackstelheten och krampen. Men det är verkligen som trolleri när jag ena minuten inte kan vrida huvudet eller böja på det och sedan nästa minut är det inga problem! Simsalabim Han frågade hur det kändes i huvudet och jag sa att jag är inne på mitt fjärde dygn med sprängande och tryckande huvudvärk då behandlade han även den! Fick rådet att låta nacken vara ifred, värme och promenad, inte stretcha för nu måste den få hämta sig efter krampen.

- Men nacken som jag ansett som bra nu och jag trodde jag var stark eftersom jag tränat så mycket med hantlar, vad är det som händer? Är det för att det håller på att ordna sig i bäcken/rygg/höft och blir obalans, eller?

- Ja, det hör i hop helt klart. Under denna rehabtid kommer du säkerligen få känna på alla gamla skador, har du haft ont i fotlederna kommer det komma igen, knäna likså, men det är inget farligt det är bara kroppen reaktion. Blir det så här illa som i dag så fixar jag det. Så länge inget är trasigt så kan jag fixa det!

Sätet/ryggen däremot ska jag fortsätta stretcha. Det känns också så himla bra för sjukgymnasten och naprapaten säger liksom samma saker och då förstärks verkligen budskapet för mig. Gissa vad naprapten sa?

- Du måste inse detta! Du ska lära dig att krypa och gå igen innan du kan springa. Du kan inte forcera och hoppa över något steg. Du måste förstå att tog det 15 år att bli i detta skick, är det ju ändå helt otroligt om du är tillbaka på 2 år! Till hösten när du gjort dina rehabprogram då borde du klara av vardagliga saker, men inte mer än så. Du borde egentligen låna ett strypkoppel och en löplina av din syrras hundar så att du inte KAN göra för mycket.

Haha, ja, han är en klok karl han också. Men han vet vad smärta är, han vet hur det är att vara sjukskriven, han vet hur det är att rehabträna för att komma tillbaka. När han var 30 år hade han flera diskbråck i halsrygg/nacke samt ländryggen efter en bilolycka. Han fick sitta i en fåtölj när han skulle sova. Försäkringskassan ville förtidspensionerna honom, det var på den tiden Försäkringskassan var åt andra hållet . Han vägrade och kämpade och kämpade tog sig in på Naprapathögskolan och tränade sig frisk igen  

Nä, nu ska jag ta min "luciapromenad" på 15 minuter. Det vill säga sätta i foten och skjuta ifrån i höften och tänka att gå som en lucia, sa min sjukgymnast, superbra tips att tänka!

Bäst i dag: Kunna vrida på huvudet igen!

Sämst: Att maken är bortrest  

Kram och kärlek

Pansen  

Jippi, jippi haha, dessa berg- och dalar men tack och lov för bergen:-) I går ringde min sjukgymnast och vi ska träffas i morgon fredag för jag ska få ny träning. En träning som inte triggar min tävlingshjärna lika mycket  Mer inriktning mot Pilates och Yoga, ska bli kul.

Jag har haft Pilates som träning förut körde 4-5 pass i veckan då. Men jag minns att jag försökte "klättra" i svårighetsnivåerna ändå även med det, men jag var duktig och kunde låta bli eller vänta in. Jag har ju sagt till många att Pilates passar mig så bra, det är mycket kroppskontroll och mycket fokus på att andas rätt, dessutom hade jag iaf i mitt program inga hastiga rörelser som kunde skda mina leder eller göra så de gick ur led. Pilates och hästridningen är så otroligt bra att kombinera för ofta säger min ridinstruktör detsamma som jag lärt mig via Pilatesen. I går i all fall så sa sjukgymnsten också att min rädsla för att "förstört" något med läkningen var obefogad, jag har inte sabbat något. Han försökte få mig att tänka framåt att ta bort mina negativa tankar och mitt dåliga samvete. Efter kändes det mycket bättre och jag fick energi och fick med maken till trädgårdsvaruhuset. Vi köpte sex pallkragar och tio jordsäckar, eftersom maken åter fått ont i ryggen och jag skulle till naprapat ändå i dag så lyfte jag upp allt på släpet! När jag sedan lade mig i sängen kom höftsmärtan dundrade som ett tåg och pulserade och körde. Jag kunde inte ta morfin för då kan jag itne sova på natten. Jag låg och vände och vred mig och funderade vad som hänt, denna smärta har jag ju inte haft på 6-8 månader!

Men så åkte jag till naprapaten som känner mig och min historia väl. Han sa att höften var helt okej, denna smärta hade inte med steloperationen att göra. Det var sätesmuskeln som inte orkade som var överansträngd.

- Du har bara de lux träningsvärk i den för du gått ut lite hårt. Det här fixar jag i dag och sedan ska du få två övningar av mig som du kan behandla dig själv med!

- Oj, det känns pinsamt, jag skäms att jag så ofta ska göra så här och träna för hårt!

- Nä, inte ska du känna så. Det är ju kanon att du tränar! Jag känner inte igen dig, du låter så bitter på din kropp! Visst du kör huvudet rakt in i väggen, reser dig och kör den en gång till men jag skulle vilja säga att det är en positiv egenskap! Och du brukar ju alltid vara så framåt- tänkande, ryck upp dig!

- Mmmm, det säger sjukgymnasten också. Ja, jag har varit lite deppig och då hör det liksom till att jag blir negativ och bitter, men det är snart borta för nu är jag så glad. Känns ju som ett mirakel att kunna slippa höftsmärtan så snabbt. 

Jag fick även lära mig hur stor "arselmuskeln" är, inte bara rumpan utan baksidan lår, i ländryggen. Så mina hugg i ländryggen förklarade han var egentligen också i sätesmuskeln och inte ryggmusklerna som jag trott!

Han tog ett papper och rev det itu.

- Sådär det var din operation...du fattar...det gick sönder och ska nu läka ihop och sätesmusklen har de ju dessutom skurit av...Då började en lång resa...tillbaka...Men jag är så glad att du äntligen är stelopererad i dina "rackiga" bäckenleder. Så nu kan jag ge dig övningar som jag inte kunnat före då ditt bäcken for "av och an".

Ja, så nu sitter jag här och har svårt att förstå att jag var så ledsen och hade så ont i tisdags. Jag kände mig så ensam och rädd. Jag tänkte igenom och kände att jag inte hade någon att prata med. Jag försökte komma på saker som skulle göra mig glad, men hittade inget tänkte att hästarna skulle kunna trösta mig. Men då måste jag åka till ridskolan full med människor som undrar hur jag mår...nä, det gick inte heller och då tänkte jag...hmmm, precis som en deprimerad...Sedan en massa andra tankar om en mörk framtid osv. Men nu, jag nu är jag som vanligt...och får ducka för alla mina ideér och kreativitet...Men det var ju inte bara för vad de sa utan för att jag faktiskt blev av mig den där överjävliga höftsmärtan, kan ni förstå..haltar in och 40 minuter sedan kände jag mig alldeles lätt i höften  Nu får jag bara lite träningsvärk igen efter behandlingen, men det känns bara bra, dessutom har jag konstant träningsvärk numera, men det ska vara "skön" träningsvärk  Så nu ska jag ta det lugnt, fortsätta att gå förbi eller bara sparka undan barnens kläder och grejjer på golvet. Tänker strunta att dammsuga på ett tag också. Jag skulle gärna vilja ha en robot-damsugare...

Kram och en massa kärlek

Pansen

Jaha, trots min kloka insikt av att äntligen sänka tempot på både rehabträning och det andra jag gör så har jag ändå jätteont igen. Förra veckan fick jag tillbaka huggen i ländryggen de kom hela tiden även när jag låg ner.

En dag hade jag fruktansvärd muskelkramp på vänster sida. Jag körde med TENS, gick en kort prommis för att få igång cirkulationen, satt i massagefåtöljen tog morfin, inget hjälpte men det lindrades i alla fall. Krampen släppte så ätnligen på kvällen. Då gick det att ta djupa andetag igen. Sådär med hemsk kramp det blir som typ ryggskott har jag inte haft sedan innan operationerna. I helgen gav jag mig själv träningsförbud i två dagar och tänkte att nu är det nog okej, men icke  Tankarna kommer och jag känner mig inte positiv som jag brukar. Jag känner mig rädd tänk om operationen inte hjälpte, skulle jag använt kryckorna mer, har det inte kunnat läka som det ska? Men jag har länge tänkt att jag ska gå till en naprapat som kan stretcha musklerna i ryggen för jag vet att det är snefördelade alltså vänster sida har i år legat i anspänning och kramp för att försöka väga upp den svaga sämre högra sidan. Jag frågade även Dr Sturesson om jag kunde ta naprapat-behandlingar och det kunde jag. Så jag ska kolla om han har någon ledig tid till veckan. Det ser ut som jag är rakare i kroppen nu i alla fall. Förut kunde man se när jag stod att jag var sned och ena armen hängde liksom över på kroppen istället för att hänga rakt ner med luft till kroppen.

Efter träningen på förmiddagen stegrade smärtan i högra höften (den sidan som ändå läkt längre) och nu börjar det krampa bak i ländryggen. Jag tänkte jaså din förbannade djävul du har  kommit tillbaka och utan inbjudan dessutom...(Jag har ju vilat, dragit ned på tempot, ändrat träningen). Suck, det gör ont när jag går, så jag vill inte gå. Det känns som om jag borde gå med kryckor igen för att avlasta. Sådan här kraftig smärta i höften har jag inte heller haft sedan före operationerna så det är klart jag blir rädd. Men nu känner jag inget motstånd eller panik över att kanske få träningsförbud eller order att leta fram kryckorna, jag gör vad som helst för att slippa smärtan! Jag vill inte ta en extra dos morfin heller sedan husläkaren sa att jag tog en sådan stor dos att om han skulle göra detsamma så skulle han nog dö. Haha, nu skämtar du sa jag men nä, han skämtade inte! Men jag vet om min tolerans mot läkemedel jag måste alltid få "hästdoser" för att få effekt och det är tyvärr något som är vanligt hos personer med EDS eller så är man överkänslig mot läkemedel vilket mina EDS-syskon är.

Det tar likson aldrig slut jag tror både jag, min man och omgivning tycker att det borde vara bra nu att somliga av oss inte orkar mer "komplikationer"...Ja, ja dags att inse igen att livet inte är en rak väg  

Kram kram

Pansen

  Ja, förra fredagen åkte ju maken och jag ensamma till stugan för att koppla av och mysa. Han hade ont i ryggen sedan två lindrigare fall av rygskott. Jag försökte få honom att lyssna på mig om att inte lyfta osv men han är lika tjurig som mig  .

På kvällen gick han till en av våra andra stugor för att hämta en mindre TV. Så irriterande att vara den som står bredvid och vet men får inget gehör för råden. Alltså ombytta roller för oss  Hör honom ropa på mig utanför stugan och där står han framåtböjd med TVn nedsatt på ett trappsteg. Jag är specialist på lyftteknik så jag bar med lätthet bort den (det var en mindre TV). Han stod kvar, ryggen smärtade kraftigt och han hade svårt att ta sig därfirån. På lördagen var det så mycket värre han kom knappt in i bilen. Men på tisdagen fick jag med honom till "min" naprapat och då blev han otroligt mycket bättre och kunde återgå till jobbet dagen efter. Vi lärde oss en del bägge två om hur det är att ha smärta och hur det är att vara den som är bredvid.

I dag har jag varit hos husläkaren för ett nytt sjukintyg som "överklagan" till försäkringskassan, jag har även skickat en kopior från sjukgymnasten en bilaga på tre sidor, samt journal från Ängelholm och röntgenbilden med med mina fina titanstag.

Jag tycker min rehabilitering går så enormt sakta att jag bloir orolig, jag får fortfarande smärta så fort "jag gör något". Jag ville ha tyngre övningar typ steg 2 av sjukgymnasten men han ger mig inga först jag drar ned på tempot så smärtan minskar. Klok man det där  Den här rehabiliteringen tar otroligt mycket på psyket och det hade jag inte räknat med. Bara jag får operationen så blir allt bra, jovisst men att det skulle gå så sakta hade jag inte räknat med.

Min iver att blir frisk och slippa morfin var också förhastad enligt husläkaren som återinsatt Deoplan som jag själv slutat med. Men har har rätt för jag tar starka doser av det flytande morfinet istället och det är svårare att sluta med sedan. Så det är bättre att äta långtidsverkande och jag ska anstränga mig att inte ta flytande morfin.

Har fortfarande låg kraftnivå känns ofta som jag går i sirap, alla måsten är enorma berg som jag kämpar att bestiga men jag får ingen ny kraft eller energi när jag gjort det utan ibland bara än mer kraftlös. Vissa dagar känner jag inte alls igen mig själv jag försöker komma på saker som ska göra mig själv glad men då är den ju där sirapen som gör att allt känns jobbigt och segt och klibbigt. Men självklart har jag ljusa stunder också och då vill jag så mycket men vet att kraften inte räcker eller att det då kommer ge mer smärta så tja, jag får väl fortsätta att gilla sängen ett tag till helt enkelt. Har bestämt att jag måste fixa någon bra TV-serie som jag kan kolla på dagarna 

Hur har ni det? Jag vill så gärna höra!

Kram & kärlek

Pansen

Fick ju ett mycket klok kommentar av en läsare att det handlar inte om att ge upp eller ej utan att acceptera. Så sant, så sant...men då kvarstår: Ska jag acceptera min situation eller ej?

Mina vänner ser på mig som jag inte kommer bli återställd, men att minsta förbättring måste ju vara guld värt för mig!? Absolut klart det är skönt att kunna handla själv eller sitta i bilen 30 minuter numera, men jag är ju långt ifrån nöjd...I helgen i stugan såg jag mitt badmintonracket och jag gick glad ut på gårdplanen med en boll i hand och slog bollen uppåt och fångande och slog uppåt och testade att smasha. Mycket kul, men svårt, eftersom jag inte vågade springa när bollen kom för långt i från mig (duktigt av mig att inte acceptera och INTE springa  ) Då kommer ju tankarna: kan jag verkligen tro att jag ska kunna spela badminton igen? Funderar och tänker och slår bort tanken och tänker "den tar jag sedan". Samtidigt tycker jag många i min omgivning ger mig rådet att inte göra något för att undvika smärtan. Men där kanske ni vet håller jag inte riktigt med...Självklart ska man inte gå på som ett ånglok och blir tokstraffad sedan för man gjort för mycket. Men jag menar vissa saker är värt smärtan och jag tror viktig att göra ändå, för om smärtan får ta över helt tror jag man kan bli besegrad.

1994 var året jag tog studenten min mamma var sjukskriven efter en wiplashskada med svåra nack- och armsmärtor som följd. Hon (precis som jag) bet i hop och arbetade 1 år efter bilolyckan som åsamkade henne skadorna och sedan blev hon jättedålig och var så den våren jag skulle ta studenten. Hon sa:

- Anna, jag orkar inte ordna med din student och bjuda hit en massa folk, sa hon ledset. Men jag var 17 år och även om jag hade mycket empati och var klok så var jag inte lika klok som idag  Jag var inte jätteotrevlig men jag bad henne snälla att vi skulle bjuda in släkt och vänner ändå, att jag och storasyster kunde hjälpa henne och vi planerade lättsam mat som vi även var med och lagade. Jag fick min fest och på natten efter mitt studentfirande skrev jag en lapp på köksbordet: Tack, tack snälla för en helt otroligt bra dag! Jag är så lycklig, älskar dig, god natt".  När jag ser tillbaka på det så förstår jag att mamma kämpade och bet i hop något enormt den dagen hon kunde inte ens lyfta en mjölkförpackning då med sin högra hand. Samtidigt var jag ung så jag levde livet ändå och deppade inte utan hjälpte mamma med mycket utan att han några invändningar om det. Jag fick min studentfest och ett minne för livet tack vare att mina mamma bet ihop och jag ska fråga henne om det var värt det. För mig betydde det oerhört mycket i alla fall. Självklart är min mamma den första att säga "Nä, lyft inte, gör inte det och gör inte det" för hon vet verkligen vad det kostar...Men jag bet i hop något enromt nu när dottern fyllde 8 år och det blev tre kalas och...det var värt det, hon fick förhoppningvis minnen för livet.  Sedan att göra som jag gjorde i förrgår när jag släpade en tung trä dörr kors och tvärs över tomten i stugan, det var inte smart och jag fick en smärre ångestattack på kvällen, tänk om jag förstört något i min läkning, varför blir jag så ivrig och envis? Men just det där med den tunga trädörren är ett mirakel för jag fick inte ont, jag kan inte fatta det men är mycket tacksam. För första gången inser jag att jag inte kan forcera på framåt och låtsas som att inget påverkas när jag gör för mycket eller bitier ihop och tränar trots att smärtan stegrar. Jag har nu fortsatt på motionscykeln i lugnt tempo och tänk vad underbart när jag får känna att det fungerar! Herregud, hur kan jag vara så trög när jag varit så dålig så länge? 

Såg reprisen av "Efter tio" i dag, det handlade om utmattningsdepression...hm, det har jag haft men det som förbryllar mig är att jag haft sådana symptom i omgångar liksom...Men det kanske beror på mitt sätt att bryta upp och förneka och ta i och förtränga och så går det ett tag och sedan faller jag utmattat ner igen? Jag har haft sådan symtom igen...och jag det enda jag känner är shit, jag har dessa symtomp mu och jag har inte tid, varför kommer detta nu när jag ska läka och rehabträna? Jag skäms och vågar itne berätta för någon hur det känns när den förlamande tröttheten slår till. I går tog jag två koffeintabletter men som jag vet, det är bara dumt det stressar de redan stressade systemet ännu mer...Men snälla jag vill ju rehabträna lugnt nu och sedan gå smärtkursen och sedan jobba och jag ska vara FRISK...SUck, det var min beställning det men så funkar det ju inte  

Jag satte själv ut mitt långtidsverkande morfin, Depolan i söndags och efter lite kallsvettningar på natten trodde jag det var klart. Men i går tog jag inget vid-behov-morfin heller så i natt fick jag verkligen utsättningssymptom eller avtändning haha, kallsvettades något enormt, vaknade hela tiden och hade "feberdrömmar". När klockan var 03 stod jag inte ut längre utan tog en mindre dos morfin och jag somnade gott. Usch, vad läskigt! Jag trodde inte att det skulle bli så, jag är ju alltså beroende av morfin utan att jag fattat det. Ska verkligen försöka minska doserna av mitt behov-morfin också. Men den stora utmaningen blir väl i höst när jag hoppas att helt kunna sluta med morfin. Ja, helg igen och då drar jag och mannen till stugan igen. Tonåringen stannar hemma och dottern ska sova hos min styster. Härligt med vuxentid. Jag har arbetat mycket i tanken att jag ska åka dit och läsa, ligga och sitta i soffan och lääääsa och vara still, så det så!

Trevlig helg alla och många många kramar

Pansen

Haha, jag var rädd att jag skulle fått en massa kommentarer om att jag var tokig som söker jobb mitt i allt detta. Ja, det kanske jag är också. Kanske ännu ett sätt för mig att förtränga sanningen men må så vara i så fall, jag vill så gärna vara normal och frisk!

Kanske om jag får jobbet att jag tar en genväg och åker på en nit eller bakslag senare men må så vara. Det är många av er som vet hur det blir och känns. Jag har varit hemma i två och halvt år nu, mestadels liggandes i sängen för att avlasta mitt bäcken och ländrygg. För att leva ett sådant liv är jag mycket ung och nä, jag kan inte acceptera mitt tillstånd, jag tänker kämpa hela livet för att inte acceptera. Men jag kan ju bli återställd också för det återstår ca 3 månader innan jag är läkt efter steloperationen av mina bäckenleder. Därför att jag tror att jag är en sådan person som inte skulle klara att bli sjuk och sängliggande resten av mitt liv, jag har en viss personlighet på gott och ont och så kommer det förbli. Men jag har lärt mig massor och håller inte på att förnekar allt hela tiden, det ser ju smärtan till att jag inte gör   Jag rensade ogräs och krattade förra helgen och fick mitt straff omgående med mycket ryggkramp och ont i höger benet. Och i helgen när vi på somarstället tänkte jag massor och försökte verkligen att "hålla mig lugn", jag ökade inte morfindoserna bara för att kunna göra mer. Så helt knäpp är jag inte av förnekelse. Vi åker snart upp igen till sommarstället för att elda och äta gott. Jag har köpt en massa penséer som jag och dottern ska plantera och jag ska vara noga, noga med min arbetsställning. Jag har även gjort min rehabträning och bestämt mig för att motionscykla långsamt istället för att ta ut mig och svettas och flåsa så där skönt. Jag har lyckats två gånger och detsamma gäller promenaderna, jag går på tok för fort även om jag kortat mina steg. Jag ska kontakt med sjukgymnasten nästa vecka och berätta om allt jobbsök och att jag måste göra om min träningsplan, för det finns några övningar som inte fungerar osv.

Tänk, att dammsuga är fortfarande en sådan sak som är svårt och ger mycket smärta och då kommer det där huggen i ryggslutet som känns som det ska bli ryggskott. Nä, får jag jobb och lön så ska jag sluta dammsuga det är nog den värsta saken jag gör och dessuto är det bara jag som gör den och det rätt ofta även om jag numera delar upp det. Men huset är på 170 kvm så även om jag tar två rum i taget så betyder det att jag har typ alltid har några rum att dammsuga   Förra helgen hade vi tagit upp dammsugaren till sommarstället för att jag skulle kunna dammsuga ordentligt för där finns bara en vacker antik damsugare från 60-talet (tung som ett as). När vi packade ihop för att gå långt till bilen så sa jag (hade så ont i bäcken i rygg av allt vi burit)

- Kan vi inte lämna denna damsugaren här och köpa en ny hem?

- Jo, det vore skönt att slippa bära den ända till bilen igen, sade min man (det var då fortfarande snö på bilvägen till stugan så vi fick parkera ca 700 m bort).

- Mmm, det vore så skönt för den gamla dammsugaren här är så tung så jag orkar inte dammsuga alla mattor det var därför vi bytte matta i vardagsrummet.

- Är den verkligen så tung? Ja, men vi köper en ny då!

Det underlättar något enormt för mig eftersom denna dammsugaren följer efter ig när jag går och det gjorde inte 60-talaren. Nu kan jag dessutom dammsuga både soffan och mattan utan problem. Det blev en stor skillnad för mig jag tror inte maken hade dammsugit ed 60-talaren eller så är det inga problem för honom som inte har ont.

Men i helgen så fick maken nästan ryggskott efter ha fällt och kapat upp tre träd i stugan. Jag masserade honom där och han skrek som en galning. När vi kom hem sa jag att han måste sätta sig i massagefåtöljen vilket han inte gjorde. Han satte sig och arbetade flera timmar i sträck vid datorn istället. Så när vi lagt oss och jag somnat vaknar jag av att maken ska vända sig i sängen och skriker av smärta. Jag somnar om. Men vaknar igen av ett ännu värre skrik. Jag ger honom två Alvedon för ina Citodon var tyvärr slut. 

- Du borde sätta dig i massagefåtöljen så musklerna blir mjukare och slutar krampa.

- Tror du, nä, jag tror inte det hjälper svarar han.

- Nä, jag har bara haft kramp i ryggen i några år så vad vet jag sa jag.

Då började han asgarva och morgonen därpå när jag steg upp satt han i massagefåtöljen och tyckte det var så skönt. Som tur är gick hans ryggsmärtan snabbt tillbaka.

Trevlig valborg allesammans!

Kram och kärlek

Pansen  

  Åh, jag blev så himla glad när jag loggade in och såg alla nya kommentarer, tack snälla ni  Om någon timme ska vi åka till vårt sommarställe som vi köpte i fjol. Vi ska ta med alla tre katterna och stanna hela helgen, tonåringen blir dock kvar hemma. 

För att knyta till Catarinas kommentar så kan jag berätta att det stället läker mina sår och stillar min själ. Vi har ca 6 timmerstugor + lekstuga och friggebod, bastun är från 1700-talet och en massa skog och mark samt egen strandtomt och ingen granne nära inpå   Det är så fantastiskt härligt där och olikt hur vi bor annars i villan med grannar och aldrig tyst. Jag har arbetat hela veckan med tanken att jag inte får ta morfin och "hålla på", jag måste lyssna på kroppen och ligga i soffan fast jag inte vill. Jag har tagit med lite böcker och får väl binda fast mig själv så jag inte är uppe och stökar och krattar osv. Förra helgen gjorde jag på tok för mycket, jag tyckte jag tog det lugnt och var försiktig men mitt problem är att jag jämför hur det varit förut, alltså för flera år sedan och jag tänker "äsch, jag fick ju ont då också" men saken är den att nu tål jag inte alls särskilt mycket och det tar mycket hårt på kroppen bara att kratta lite försiktigt i 20 minuter eller var det var.

Jag ska vila och tänka lagom, inte oroa mig, det lämnar jag hemma  Men jag har liiite att fundera över det är nämligen min hemlighet. Nä, gravid är jag inte, jag har ju steriliserat mig för detta bäcken pallar inte en graviditet. Nä, det är så här att mitt drömjobb kom ut på annons=ledigt. Det är ett jobb som jag även sökte för 3 år sedan så jag vet verkligen att jag vill ha det. Nu annonserades två tjänster ut och visst det är inte ultimat situation just nu, men för sjutton det är ju mitt drömjobbb så jag har sökt tjänsterna  Jag är så fruktansvärt less på att vara hemma, att vara hushållerska, att vara sjuk, att sitta i telefonköer, att beställa medicin, vänta på medicin, hämta medicin, och att få bakslag! Jag är less att presentera mig som sjukskriven och känna att jag blir utanför när andra pratar arbeten. Många som genomgår en livskris kommer ur den och säger "Åh, nu vet jag vad som är viktigt i livet, min familj och mina vänner som jag försakat". Jag har ju också haft/har en livskris men jag visste redan innan hur mycket min familj, vänner och djur betyder för mig. Jag har istället fått min hallelulja moment över hur mycket mitt yrke betyder för mig! Det gör mig betydelsfull och uppskattad och jag behöver det för jag är en driven person som får mycket tillfredställt genom mitt yrke.

Ja, så här jag tänkt, de kommer säkerligen ha tänkt tillträde i augusti. Så jag går smärtrehabkurs i juni och 6 veckor framåt, får två veckors ledigt och sedan kan jag börja jobba 1 augusti. Jag fortsätter såklart med mina rehabövningar, men gör hälften på morgonen och hälften på kvällen. OM jag får jobbet kommer jag även att få en friskvårdstimme i veckan och tillgång till gym. Vi får asmycket pengar om jag börjar jobba   Med bra ekonomi kan jag kan ösa över mina barn och make, jag kan byta bil till en som inte är lika gammal och rostig, vi kan resa utomlands. Men det första blir att anlita en städhjälp kanske även får hon ta lite av tvätten  Jag VILL verkligen ha jobbet, visst, det kom inte i så bra tid, men allt gör ju inte det har jag verkligen märkt...Dessutom har det inte varit några annonser ute inom mitt yrke sedan i höstas. Nu känns det också stärkande att veta att jag är en fighter att jag är stark, urstark, jag kan bita ihop om det behövs och jag har lärt mig att be mer om hjälp med t.ex barnvakt. Men nu är mina barn så stora och duktiga t.om 8-åringen kan gå hem ifrån skolan och gillar att vara ensam hemma. Ja, nu ska jag fortsätta packa inför resan till vårt paradis.

Må gott och sköt om er.

Kram och kärlek

Pansen