Senaste inläggen

Av Pansen - 1 juni 2014 19:26

Hej allesammans och tack så mycket för era kommentarer och grattisar. Det känns fortfarande helt fantastiskt och jag är helt lyrisk. Jobbet känns otroligt roligt och utmanande. Trevliga och glada kollegor också.

 

Jag sitter på våning tre och tar trapporna flera gånger per dag utan minsta problem. Står också mest och jobbar men det beror nog mest på att extern skärm och tangentbord inte hunnit komma till mig ännu. Visst är jag lite trött när jag kommer hem på kvällarna för jag pendlar ca 8 mil varje dag också. Men herregud, alla är väl lite mosig när man kommer hem efter jobb  Var på naprapatbehandling när jag var ledig i fredags och det var så kul att höra hans ord. Han tyckte jag gjort det otroligt bra och att kroppen svarat bra. Han sa att det är nära att nacken kommer släppa sina kramper när som helst, jippi! Han pratade inte så mkt om träning och träning han rekommenderade mig att ta en lugn prommis på 20 min efter middagen så kroppen får slappna av efter alla adrenalinkickar som jag får under dagen och med långa bilresor osv. Han sa att jag skulle njuta, sitta still och ta det lugnt!!  Jo, jag har infört en bra rutin på mitt nya jobb varje gång jag går på toaletten gör jag 10 tåhävningar och 10 Squats i onsdags blev det faktiskt 60 squats totalt, känns bra. Det har jag glömt att berätta, men min ena knäskål gled lite ur läge och tillbaka och dagen efter hände samma med motsatt knäskål. Det var för någon helg sedan men jag hade enorm tur för skadorna blev minimala och efter en vecka med rejäla knäskydd hade det läkt jättebra. Men nu vill jag verkligen vara noga med squatsen åtminstone för de stärker mycket av lårmusklerna och de är mycket viktiga när man har ragnliga knän som helst vill glida iväg inåt (luxation medialt). Sedan har jag beställt nya hålfotsinlägg och köpt nya bra skor så nu kanske jag snart slipper smärtan i min ena fotled och tåled också för ena fotvalvet har "rasat ihop" lite väl mycket  

 

Jag är otroligt tillfreds med mitt liv nu och är så glad att jag får fokusera på vad jag kan istället för att analysera vad jag inte kan göra. Jag har otroligt uppbackning från min man, han lagar middag, frukost, diskar om vi är i stugan och sedan allt som har med barnen att göra. Han vill att jag lägger mig när jag kommer hem och samlar kraft. Vilken kille jag har!!  Jag skulle nog må lite sämre om jag inte fick all den stöttning jag får av honom nu. Jag kommer att i jobbet få åka på några riktigt stora event som jag drömt om bl. a Almedalen och kanske en tur till Bryssel i höst. Jag är lycklig igen  

 

Jo, fick ju lite frågor om EDS. Jag har typ 1-3, i vår släkt drabbas flickor värre än pojkar. MIn son har klarat sig bra men har alltid sportat mycket så hans muskler är vältränade. Jag märker att min dotter är mkt överrörlig och typisk för en sådan för hon snubblar, ramlar och går in i saker hela tiden. Hon får även blåmärken lätt men samtidigt går hon ju som sagt in i mycket saker också  Jag ser alltid till att hon har rejäla skor helst inga tygskor eller ballerina skor hon pronerar som mig och sonen. Jag ser också till att hon rör på sig och håller musklerna i bra form. Jag har medvetet inte pratat mig varm om fotboll och liknande som jag tyckte kändes "farligt" för hennes knän och så mycket närkamper. Hon spelade länge innebandy som jag också gjorde som yngre. Det gick bra trots att hon var tuff framåt, men jag måste säga att det känns skönare nu när hon ville sluta. Nu är det mest ridning för oss båda. Sedan älskar hon precis som mig aktiviteter och är med och grejjar i trädgården, cyklar och går långa promenader eller springer. Glömde jag något? Var det något mer du ville veta Jessica?

 

Massor av kärlek och styrka till er därute. Och glöm inte att det finns mycket hopp, jag fick mitt liv tillbaka!

Pansen   

ANNONS
Av Pansen - 21 maj 2014 08:14

Åh, vilken helg jag haft. På fredag eftermiddag ringde de och sa att jag fått jobbet! Jag lade på och sedan tror jag tog några jämfota hopp samtidigt som jag skrek YES, YES...Sedan hade jag en massa känslor och bestämde mig för att jag fick ha det så några rena glädjetårar kom också 


Detta betyder så otroligt mycket. Min make blev lika glad han och barnen också för den delen. Det betyder mycket för hela familjen. Min revansch i livet och främst arbetslivet. Ja, det är stort. Många gånger under senaste månaderna har jag tänkt på om jag åter igen kommer börja känna lycka....Alltså om vi tar för fyra år sedan så minns jag att jag ofta sa att jag var lycklig om någon frågade. Det svaret förvånade en del, men samtidigt så smittade det också med glädje, i alla fall för de som delade min lycka.  Jag har lärt mig mycket under dessa tuffa år men inte som för en del att de nu plötsligt ser grönt gräs och hör fåglarna. Den nivån har jag haft sedan jag var barn. Jag har tackat och känt mig så tacksam för det jag har, i vilket land jag bor osv. Tja, om jag tänker på det nu så var jag ett klokt barn, haha. Klart jag också sneglat på saker som kompisar har/hade men jag har aldrig varit avundsjuk bara glad för deras skull. Jo, förresten nog var jag avundsjuk på grannen förresten när hon fick en ny höftled och ganska snart började ut och promenera igen...Då låg jag mest till sängs och hade inte fått klart med någon steloperation. Jag rehabtränade och tränade men det gav inte så mycket. Usch, det var den tyngst perioden...2011 var året. Men i alla fall, ända sedan samtalet i fredags har jag känt lycka. Det har varit flera dagar av ett otroligt härligt flow. 

 

En sak är att jag faktiskt känt mig nöjd över mig själv. Jag kände att jag presterat bra på arbetsprovet och jag hade gjort bra intryck på intervjun, tänka sig liksom att jag också fortfarande kunde prestera. Jag har fått tillbaka en identitet och när vi gick på en stor 40 års fest i lördags var det helt underbart att få svara "mitt bäcken är bra nu" eller istället få berätta om den nya tjänsten. Men det var ungefär där ett dygn av lycka som små tankar började dyka upp. Jag känner att lyckokänslan är lite obekant för mig. Kan det få vara så här bra nu? Undra vad som kommer hända nu? Vissa människor drabbas av allt, jag kanske väntar mer skit? Jag blev orolig för 15-åringen som körde moped och inte svarade på SMS. Jag fick för mig att denna varma sommarkväll kanske betydde att han nu för första gången höll på testa alkohol? Jag tror helt enkelt att jag är ovan med ett avslappnat liv  Kroppen känner sig mer bekant med oroskänslan så den får lättare fäste. Alltid, alltid senaste åren har något stressat och pressat mig Försäkringskassan, någon kroppsdel, läkare, felbehandlingar, felutbetalningar, återbetalningskrav osv, osv. Jag fick med min man på oroskänslan också och vi drog upp strategier hur vi skulle säga och hantera situationen om det nu var så att han kom hem och hade druckit. Men, ack, ack vad vi inbillade oss bra, vilken fantasi. Nä, sonen är verkligen inte som jag var som 15-åring, hehe. Han kom hem samtidigt som oss och undrade varför vi inte svarat!! Han hade lånat olika kompisars mobiler och ringt oss för att säga att hans batteri var urladdat. Nu var han hemma för att ladda batteriet lite. Dessutom hade han inte stannat i "stan" utan genast åkt hem och befunnit sig i närheten av oss hela kvällen. Jag ser på min mobil att jag missat en samma samtal från olika okända nummer   Åh, vilken underbar känsla igen! Suck, kärlek och lycka, åh, vad fin och vad stor han är. Han luktade bara avgaser och moped också, haha.

 

Jag börjar jobba redan på fredag och jag känner bara längtan. Okej, några tankar är för nacken, att nackmusklerna inte ska vrida till och jag får sådan där omöjlig huvudvärk. Men jag försöker tänka på min hållning och sträcka upp bröstryggen och fram för allt slappna av. Jag har liksom förbjudit mig själv att bli spänd, hehe. Nu måste jag bara våga njuta också det är ju helt sjukt vad känslor kan spela spratt. Jag är helt klart mer van att vara orolig och må lite dåligt än att bara må gott och känna värme. Jag har fått så otroligt många fina kommentarer från de i min omgivning, att jag är värd detta, att jag kämpat hårt för detta osv. Ja, det är väl lite så jag känner, att jag är värd detta jag tycker inte ett dugg synd om de som inte fick min tjänst till exempel.

 

Kärlek och styrka

Pansen   

 



 

ANNONS
Av Pansen - 16 maj 2014 11:40

Fjärilar i magen? Njä, snarare en bikupa, hela jag skskar som smått. Angående sökta tjänsten så skulle de höra av sig i slutet av veckan vilket borde innebära i dag, gulp. Det var länge sedan jag var så här nervös! Men det var så här det kändes när jag skulle möta ortopeden på mitt sjukhus. Han som skulle ta beslut om jag skulle få specialistremiss till Bengt Sturesson, Ängelholms sjukhus. Nästa gång jag var lika nervös och allra senast var vid mitt första besök hos Dr Sturesson. Skulle blockader hjälpa mig? Skulle jag få testskruv?

 

Jag är så laddad och försöker se mig som vinnaren, att jag får besked att jag får jobbet. Jag kan inte tänka på hur jag ska kunna klara av att ställa om om jag får negativt besked. Hur ska jag kunna njuta i stugan ikväll? Hur ska jag kunna skratta och vara social på en stor 40-års fest i morgon om jag får nej? 

 

Skulle vilja få jobbet och sedan jobba med PR för att få till stånd en större intervju om mig och min bäckenshistoria. Hur jag verkligen fick revansch och en andra chans i livet. Hur bra jag blivit och hur många som lider av detta men som inte får rätt hjälp...Suck, ja, jag har ju planer i alla fall  

 

En annan fråga: Hur många av er använder kryckor respektive rullstol?

Hur många av er har en sjukgymnast eller läkare som ger stöd och har kunskap om bäckensmärtor?

 

Kärlek och styrka i massor till er tjejer och killar som kämpar med dagliga smärtor. Jag tänker på er  

Pansen  

 

 

Av Pansen - 15 maj 2014 08:27

Så äntligen tycks sommaren vara på gång igen. Härlig sol och det känns att det kommer bli lite varmare i luften under dagen. Var till min svägerska i går och hon höll på för fullt att gräva, såga och sätta växter i sin fina trädgård.

 

Jag åkte hem och satte i alla fall några krassefrön. Kände en sådan stark längtan att jag också vill. Men jag har blivit klokare. Bara vänta in, kanske kan jag göra lite i sommar annars är det bara att sikta på nästa sommar. Precis som vid ridningen krävs bra uppbyggda muskler för att kunna utföra på bästa sätt. Jag är liksom inte helt nöjd med att peta ner små frön i jorden. Jag rumsterar helst med stora saker. En gång ringde jag min man vid en promenad.

- Kom hit med släpet jag har hittat tre stockar jag vill ta hem till rabatten!


Min fina make kom och drog en suck och skakade på huvudet och vi lyfte på stockarna. Han är van, jag plockar alltid fickorna fulla med stenar, pinnar, mossa och rostiga stora smidda spikar. Ja, alltså det var några år sedan. I vår stuga finns flera höga högar med vackra grånande timmerstockar, cirka ett 50-tal och tänk vad mycket man kan göra med sådana  . Bygga upp härliga rabatter och murar och ja, en hel del fint....Men det är tungt arbete för vem som helst det inser jag. Jag börjar också inse att man man har rätt, jag är stark eller egentligen vet jag inte hur det går till eller om det är min envishet? 
Men min make har berättat om så många olika exempel hur jag/vi lyfter bord, dubbelsängar och gräver och orkar som en hel karl...Jag är inte stor av mig, har ett "smalt" skelett alltså mina handleder är som min 9-årings och jag köper ofta armband på barnavdelningen annars trillar de av. Nä, jag tror min styrka/envishet beror på mina gener, jag hör ju och ser hur vi är allihopa i halva delen av släkten, fascinerande det där. Det tillhör nog den där fighting spiriten, haha.

 

Nä, det blir till att fortsätta smida planer och skriva ner mina kreativa idéer så ska jag sätta dem i verket så snart jag bedömer att jag har bra hållbara muskler  

 

I år blir det både bygga brygga och två altaner i stugan. Jag hade tänkt mig att hjälpa till genom att dra i skruvar med skruvdragaren...alltid något, eller hur? Förresten är jag en sådan person som oftast har mina skisser i huvudet och så är def. inte min man. Men samtidigt gör jag mig installationer och kreativa/konstnärliga saker och han bygger ju liksom på riktigt. Jag skulle inte kunna bygga ett hus, det var tillräckligt med kaninhus, hehe.

 

Inväntar besked i dag eller i morgon om jag ska få det där drömjobbet eller inte. Jag ber och håller tummar och ber mina vänner göra detsamma. Jag vill liksom tro att det ska hjälpa att desto fler personer som håller tummarna. Jobbet skulle passa mig så otroligt bra och bli min totala revansch tillbaka till livet och arbetslivet  Sedan måste jag ta tag i min planering kring fortsatt träningsschema...Hmrf, den där j-vla nacken har verkligen ställt till det för mig...Men jag ser ljus i tunneln och nu har jag lärt mig en massa om hur det funkar med den och kringliggande muskler. Tackar ännu en gång för min "Figting spirit" och förmåga att se möjligheter istället för problem. Måste ju säga att det är betydligt enklare nu också när jag verkligen känner att mitt bäcken är stabilt, det är bara mjukdelar det handlar om. Jag får den fantastik starka känslan ofta att jag fått mitt liv tillbaka att jag kan allt och har alla möjligheter numera 

 

Det är ofta säkert något litet steg varje dag som jag springer t.ex sätter mig i bilen och har glömt något och springer in och hämtar osv. Ni kan ju tänka er vilka lyckokänslor det ger varendaste gång! Jag kan jogga så där det är inte mitt bäcken som tar stryk det är bara mina knän...och vem vet tränar jag upp den megamycket kanske jag till och med kan jogga om det är nu det jag vill, powerwalk duger bra  

 

Nu har jag packat bilen med 12 stolar och ska åka till min svägerska så hon får låna dem och sedan ska jag bara njuta och gå runt i hennes stora inspirerande trädgård och njuta...inte bli frustrerad och vilja göra ditten och datten. Nä, jag ska njuta och se att jag kan också göra sådana saker men lite mer i framtiden  

 

Håll gärna lite tummar för mig om jobbet eller tänk på mig det har ju iaf hjälpt förut i samband med alla steloperationerna osv  Till hösten vet jag en läsare som ska få prova att behandla sitt bäcken med laser i en studie. Då ska jag berätta mer om det och när jag läst på mer. Det håller jag också tummarna hårt för att det ska ge positiva resultat att det ska komma fram fler behandlingsmetoder för bäckensmärtor. Jag tror så starkt på att få någon behandling så smärtan lättar något så att man kan börja med särskilt träningsprogram under 12 veckor för att åter bygga upp de små musklerna inifrån...som sagt steloperation är inte enda alternativet.

 

Kärlek och styrka

Pansen  

Av Pansen - 14 maj 2014 07:30

Ohoj, vilka dagar jag haft. Högt tempo kan man kalla det. Helgen innehöll makens 40 års-kalas och sedan direkt till stugan och grejjade. Jag tyckte att jag undvek många tunga lyft men tyvärr gjorde jag nog även en del...

 

I går hos sjukgymnasten/massören sa jag att jag misslyckats med att ta det lugnt och att jag skulle göra ett nytt försök denna vecka. Mycket trädgårdsfix som jag älskar och kalasfix med lyfta fram porslin och in och ur diskmaskin nu gjorde ju min make otroligt mycket men...mina muskler i skuldror och nacke tar gärna chansen så fort minsta lilla ges till att retas och krampa.

 

Men massören skuldbelade mig inte alls han sa att har man 40-års kalas blir det självklart körigt. Bara man känner efter när det väl är gjort. Nu efter att ha jobbat mycket statiskt vid datorn och skrivit massor ska jag verkligen försöka röra mig för att få blodcirkulation men utan att lyfta!Jag bad honom ta i lite hårdare eftersom musklerna är så otroligt envisa i nacken. Aj, så ont det gjorde, men jag tror det var bra. Har fortfarande behandlingssmärta och jag stretchar halsmuskeln mest hela tiden för det känns som den dragit ihop sig. Gluteus minimus-muskeln vid höft osv. har lugnat ner sig lite. Jag ska fortsätta stretcha och triggerpunktsbehandla den. Kanske kan den äntligen inrätta sig i ledet och fatta att den kan slappna av, att mitt bäcken faktiskt är mycket stabilt numer efter fusionsoperationerna!

 

Jag har ju hittat en hel del bra massörer och naprapater här i Sundsvall efter 15 års sökande  Mycket handlar ju om att hitta ställen som även kan inspirera en och inte bara behandla. Är t.ex glad för de jag går till nu som inte skuldbelägger mig  Massagefåtöljen får mest jobba bort träningsvärk det är den superbra på att göra. En site som har mycket fin och inspirerande text är http://massageimalmö.se besök gärna och se själv.

 

I går kväll fick jag ett mycket glädjande och fint mejl från en läsare. Jag kände mig verkligen hedrad att hon skrev till mig direkt efter ett uppvak av en steloperation av bäckenslederna/si-lederna  

 

Hej!
Nu är min sista fusionsoperation avklarad. Jag har precis kommit upp till sal från uppvaket och mår ganska fint, visserligen full med smärtstillande. Denna gång var det vänster SI-led som opererades av Dr Bengt Sturesson på Ängelholms sjukhus.

 

Det största beviset på att de två första operationerna varit lyckade är att jag anlände till sjukhuset utan rullstol. Jag gick till fots från hotellet i morse! Tack för att du sprider budskapet vidare om fusionsoperationerna. Tillsammans kan vi skapa så mycket bättre förutsättningar för alla de som lider av kvardröjande bäckenuppluckring. Rid lätt, och en massa kramar.

Ett stort tack!
Elin 

 

Härligt, eller hur? Jag minns också med glädje promenaderna från hotellet till sjukhuset.

 

Kärlek och stryka

Pansen  

Av Pansen - 10 maj 2014 07:00

Ytterligare en fråga och en beskrivning från en läsare som jag tror många vill se och jag är ju "rädd" att hennes fråga och mitt svar missas av många därav ett eget inlägg så kanske flera läsare också kommer på egna frågor att ställa  

 

Hej!

Jag heter Carina. Måste säga att jag tycker att du är en kämpe :-) Sjäv har jag fått en "provskruv" för 16dagar sedan. Så har fortfarande lite svårt att ta mig ut (bor på 3dje vån. utan hiss med min 13årige son) Har även en vänster hand som jag fått nervskador i efter "misslyckade" opetationer så jag kan inte gå med "vanliga" kryckor, även problem med hö armbåge o axel o har fått diagnosen ibs. Tål tyvärr knappt några smärtstillande.

 

Min fråga till dig är; ungefär hur lång tid tog det, efter steloperationen,innan du kunde ta dig fram ganska obesvärat? Jag o sonen har en resa inbokad i 1 Augusti o undrar o funderar på om vi kanske måste boka om den? Min steloperation är bokad till 2/6. 


När jag läst din blogg o även vad andra skrivit så har jag insett att man har ordentligt ont efter operation, även direkt efter provskruvningen, vet att jag kände mig dum/löjlig förr att det gjorde så ont på uppvaket. Ha det bra. Och som sagt det du delar med dig hjälper o "stärker" även oss läsare :-) Mvh Carina

 

Svar Pansen:

Jag tog mig fram mycket bra cirka tre veckor efter fusionoperationen. Jag fick till och med tillåtelse av Bengt S att gå utan kryckorna inomhus. Men obs, detta är nog individuellt så alla måste lyssna på sina ordinationer. Sjukgymnasten i Ängelholm till exempel tillät inte det  Jag åkte iväg och handlade, men blev fort trött det är ju verkligen påfresatande med kryckor, går långsamt och tar som du säger på axlar, handleder osv.

 

Men jag hade inte mer smärta efter opererationerna än innan! Det tycker jag ni som funderar ska tänka på. Ni kommer alltså troligast inte få mer smärta utan det minskar allt mer när läkningen och ni följer er träning noga så musklerna kan byggas upp igen. Tänk så länge jag hade gått med smärta och problem ibland bättre ibland sämre, dessutom har jag en bindvävsssjukdom som gör att läkningen tar 50 % längre tid! Det tycker jag också ni ska tänka på. Jag fick min längtan uppfylld, jag fick mitt liv tillbaka efter steloperationerna. Det var mycket tuffare innan, när jag hade smärta och ingen behandling hjälpte, det var tufft, mycket tuffare. Vet att jag sagt det till många och säkert skrivit om det här tidigare också. Innan operationerna kunde jag inte heller gå och shoppa, det var en butik som gällde, var det två butiker behövde jag kryckor för att orka. Tror jag kunde gå och handla i ca 12 minuter därav försökte jag alltid skynda mig för sedan orkade inte musklerna och si-lederna och smärtan bara stegrade och ibland fick jag sätta mig på huk på ICA. Jag har försökt allt mer att bygga bloggen så att ni ska kunna leta under de olika kategorierna, att ni ska kunna slå upp och läsa om vissa bitar som intersserar er mer. Men som sagt det har jag arbetat mer med på sedan i höstas.

 

Så roligt och bra att du hittat läsning på min blogg som hjälper dig. Tack också för din ord att även jag är en kämpe, det väremer alltid fint och djupt. Provskruven som Sturesson kallar ponnyspark var i alla fall första dygnet mer smärta än en ponnyspark för som hästtjej har jag såklart även blivit sparkad av ponny på riktigt  Men smärtan var inte olidlig, det var precis på uppvaket när någon nerv liksom kom i kläm som det "pinvärkte". Gå gärna tillbaka i mina texter och leta i kategorierna så ser du mina inlägg efter operationerna, måste nog göra det själv också för det mesta har jag nog redan glömt, i fall vad det gäller obehag och negativitet. Så blir det för många ni vet väl att framrutan är större än bakrutan för att vi ska se mer framåt än bakåt på det som har varit... Jag vet också en läsare som åkte till London med sin son ganska direkt efter operationen. Hon hade ont, men kämpade på och genomförde det  

Detta med fet stil nedan var min ingress i ett äldre inlägg. Det visar hur bra jag ändå var 4 veckor efter operationen. Jag ville helst gå utan kryckor osv!

 

Ja, då har det gått 4 veckor sedan min senaste och sista steloperation av mina bäckenleder! I går var jag på Apoteket och eftersom det bara är sjukhuset som alltid har mina mediciner hemma så blir det ganska långt att gå. Jag var duktig och tog med kryckorna:-) På vägen tillbaka lägger jag märke till att det är höger ben jag avlastar, alltså inte vänster ben som är "nyopererat".

 

Nu är det dags att duka upp för firande igen av maken 40 år och dottern 9 år. Sedan efter den middagen åker vi till stugan, till skogen och till lugnet.  

Kramar Pansen  

Av Pansen - 9 maj 2014 08:30

Jag slutar aldrig att förundras över tankens kraft, den mentala styrkans påverkan. Jag brukar säga att jag är så glad att jag föddes postitiv och så öppen för förändringar. Det kom upp på anställningsintervjun igår också. Men för att avdramtisera min styrka lite så sa jag "men och andra sidan äter jag samma frukost varje dag" så jag har en sansad sida också, det gjorde att alla skrattade.


Med tankens kraft: tänk dig själv att du ler eller ställ dig och skratta högt. Det kan kännas fånigt men testa några dagar på något sätt fungerar det, eller hur? Ta tag i en negativ tanke och fokusera på hur du ska vända den! Tänk att den förstör och att den gör dig svagare. Arbeta med att hitta positiva saker. Är man deprimerad är detta en en nästintill omöjlig uppgift. Men ni ska veta att det kräver träning också precis som allt annat så ge inte upp på en gång och tänka kan man göra ypperligt och världsbäst när man ändå ligger och avlastar sin kropp i säng eller fåtölj. Klart jag haft negativa tankar och varit negativ, det är ju det jag kallar för att ha på sig offerkoftan. Alla får ha den på ibland och kanske till och med ska ha den på om man kämpar med något så tufft som bäckensmärtor eller andra smärttillsånd till exempel.

 

Om jag ska vända en negativ tanke gjorde/gör jag nog ofta så här: "Skit, jag kan ju inte göra något, jag är verkligen värdelös och jag bara straffas av smärta om jag rör på mig". Nä, vad var det där för tanke!? Sådana tankar är inte bra, de leder inte framåt, de omöjliggör möjligheter och leder inte till att jag söker lösning på problem. Stopp. Vänd tanken: "Jag har familj, två underbara barn, lyckligt gift med min ungdomskärlek, villa, djur, otroliga vänner, rikt socialt liv med många olika nätverk"...Fortsätter jag ändå älta i min offerkofta...går jag in i tanken om mina barn skulle vara dödligt sjuka, eller min man eller någon annan i min familj. Det brukar genast leda mig tillbaka till sans och förnuft  

 

Men jag vet gånger som när jag till exempel hade drabbats av postpunktionell huvudvärk efter ett ryggvätskeprov. Då kunde jag knappt, knappt ens tänka, att tänka på familjen gick inte. Jag var på något sätt helt inkapslad i och inåtvänd i mig själv. Jag tror vi människor blir så när det känns som vi kämpar för att överleva. Jag vet att jag tänkte hur många dagar kan jag stå ut, tänk om det inte går över ,klarar jag så mycket som tre veckor då? Jag låg plant på akutavdlening i fyra dagar med dropp, kunde absolut inte röra mig, den mest djävulska smärta jag inte trodde fanns bodde i mitt huvud. Länk till del två i den berättelsen om felbehandlingarna

 

Då tänkte jag på Metallicas låt "one", den handlar om en soldat som vaknar upp efter ett krig. Han vaknar på sjukhus, han kan inte se, inte höra, har mist sina armar och sina ben med mera! Det är inte bara en sång, självklart har många soldater och civila drabbats så under krig, något vi inte haft i Sverige på hundratals år, det kan vi också tänka tacksamt om! Så jag har emellanåt tänkt på soldaten. Jag vet en kompis som håller på likadant, när hon föder barn säger hon att hon blir helt inåtvänd och hon brukar tänka på de människor och kulturer som spikar fast "brottslingar" såsom Jesus på korset hon tänker "föda barn är naturligt och jag blir inte fastspikad i alla fall. Hon har ändå vad som räknas som "lätta" förlossningar och älskar dem för hon har fem barn och fler lär det bli  


Visst, jag är egentligen en väldigt öppen person både vad det gäller religioner eller kristaller eller astrologi och new age trots att jag har min barnatro. Visst, har jag en förkärlek för vetenskapen med dess studier som förankrar och ger tyngd. Men ändå, blir jag som en fågelholk emellanåt vad? Hur liksom?


I dag till exempel vaknar utan ont någonstans, är trött, men tänker om jag hade fått jobbet skulle jag skynda mig nu och åka de 5 milen norrut. Pling, så var jag pigg och laddad! I går kväll lyssnade jag på en ljudbok om mental träning för ryttarens sits och balans. Jag var skeptisk, mycket skeptisk. Hur kan man bli bättre ryttare av att ligga och slappna av och TÄNKA på hur man rider? Jag blev lite fågelholk igen, när jag kände hur tydliga affirmationerna, alltså bilderna var. Nu har jag ju inte ridit ännu, men jag känner mig så förberedd och vet vad jag ska tänka på inför dagens pass. Känns helt knäppt egentligen, en ljudbok!

 

I går på anställningsintervjun frågade den ena projektledaren som intervjuade mig.

- Du tycker verkligen om att jobba du, låter det som?

Ja, är ju det givna svaret. Jag kom på efteråt att jag itne sagt något om in familj eller intressen, tja, jag är nog ganska fokuserad på jobb och arbetet betyder väldigt mycket för mig, haha. Efter tackade han för alla den positiva energin jag givit dem. Det var underbart att höra. Men jag tänkte lite på det i bilen hem. Ja, jag är lite som ett piggt barn, vill så mycket, älskar alla och allt och är liksom så levnadsglad och vill passa på att fylla mitt liv rätt som det är kanske det inte går längre. Trots att de som intervjuade var i min ålder hade de nyligen börjat bilda familj. Jag har en 16-åring för jag ville inte vänta in jobb, karriär, villa och vovve och allt. Nä, jag ville ha det mest fantastiska i livet så fort det gick. Jag/vi fick min son som 21-åring. Sedan läste jag på universitet och tog min kandidatexamen och sedan köpt vi villa. Efter 10 år tillsammans och två barn gifte vi oss, haha. Men jag är bra mycket klokare unge nu, hoppar inte jämfota av otålighet och uppror. Nä, jag är rätt smart och klok, har verkligen lärt mig att slappna av och inte alltid rusa på.

 

Tänk vilka år jag haft slog det mig i går efter intervjun. De skulle bara veta. Vad jag lärt mig, vad jag kämpat, 15 år av smärtor i ljumske och rygg innan en korrekt diagnos, tog själv kontrollen över mitt liv trots att det kan vara rätt komplext när man är involverad i den svenska sjukvården   När jag fick nej hos en läkare sökte jag mig vidare till Dr Bengt Sturesson som stelopererade mitt bäcken. Men det är inte bara jag, min sjukgymnast Thomas Torstensson var ju den som ställde rätt diagnos och utan den hade i jag inte fått mitt liv tillbaka. Sedan har han funits med hela tiden med oataliga träningsupplägg och som ett stort stöd. Jag visste ju inte själv att det var bäckensmärtor jag hade när höften och ljumsken sprängde och de högg i ländryggen. Men tre års sjukskrivning, ovanlig och stor operation, jag får hoppas på något sätt att de som intervjuar mig förstår och ger mig chansen tillbaka till arbetslivet.

 

Nämen, nu var jag duktig skröt ju om mig själv och klappade mig inte bara på axeln utan kramade nog om mig själv, tror det var ett megastort steg för mig.

 

Känner ni igen något med postivit och negativa tankar? Kan ni kontroller några? Tankens kraft? Mental styrka osv. Det vore jättekul och intressant att få höra hur ni gör och hanterar detta.

 

Kärlek och styrka  

Pansen  

 

Länk text till Metallicas "ONE": http://www.azlyrics.com/lyrics/metallica/one.html  

 

Av Pansen - 8 maj 2014 16:49

Kommer precis från en anställningsintervju som varade 1,5 timme. Min känsla är att det gick bra men jag är så rädd för jag var ju tvungen att säga att jag varit sjukskriven och genomgått en lyckad steloperation av bäckenet. Är så rädd att jag aldrig ska få chansen igen på arbetsmarknaden. Tänk om de bara visste hur bra jag är  Jag skulle verkligen passa för jobbet och känner mig så sjukt passande på arbetsbekrivningen och bekväm med arbetsuppgifterna. Snälla, snälla ge mig chansen och revanschen tillbaka till arbetslivet.

 

I morgon ska jag äntligen rida igen efter påsklov och uppehåll, längtar så. I går hoppade dottern på stor häst, dessutom trots att mitt hjärta satt i halsgropen var det en helt otrolig känsla. Hon kämpade med hästen som först sprang på sidan av hindret några gånger. Men då kunde inte mamma på läktaren vara tyst längre, "Byt plats på spöet och använd det!". Min duktiga 9-åring tog kommando över den flera hundra kilo hästen och galopperade och hoppade högt över de två hindren. Jag var så stolt och kände hennes adrenalinkick ända till mig. Bra att det funkar så nu när jag själv inte ska hoppa mer.


Åh, hoppas verkligen att det hjälper med alla människor som tänkt på mig och hållit sina tummar för mig och jobbet. Mitt bäcken mår fortsatt bra och känns stabilt, haha.

Kram, kärlek och styrka 

Pansen    

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se