Gäsp, nu gjorde jag det igen, sov ända till 12.05 Kroppens sätt att ta återhämta sig från gårdagen. Jag tänkte skriva ned mina "krycktips". Vad jag använder.

• Köpte en ny snygg, bekväm ryggsäck. Den kom väl till pass när man ska handlar mat eller annan shopping. Bor man i villa är det perfekt att lägga posten i ryggsäcken.
  
• Jag har lindat kryckornas handtag med innebandylinda. Det greppar bra och är skönt.
  
• Jag har också en större hanväska med många fack som jag använder mycket inne när jag flyttar på och hämtar saker. Axelremmen hänger jag tvärs över tvärs över bröstkorgen.
  
• Liten termos att kunna fylla med kaffe/tevatten och kunna dricka i sängen.
  
• Jag har använt fryspåsar, genomskinslinga 3 l, för att kunna transportera kex, rån och smörgåsar till matsalsbordet eller sängen.
  
• För att kunna äta yoghurt/fil och flingor när man inte får släppa kryckorna kom jag till slut på att ha det i mindre rund plstburk med lock. Burken i en fryspåse och sedan hoppa till bästa plats. Sedan kunde jag äta ur samma burk.
  
• De mest farliga och irriterande med kryckorna är när man varit ute och kommer in. Affärer och liknande har ofta stengolv och det blir mycket blött och halt så kryckorna halkar. Jag har inte halkat en gång i snön men flera varje gånger jag kommer in i t.ex affärer. Tillslut kom jag på att dra på små halk-babysockar på kryckorna. Det funkade utmärkt. Jag har ljusgrå babysockor så det är inget som "sticker ut".
  
• Tipset när man ställer ifrån sig kryckorna är att vända de upp och ned alltså med handtagen i golvet. Men det funkar inte alltid, blöta smutsiga gummiknoppar vill man inte ha vart som helst. Oftast lägger jag dem helt ned för jag kan inte räkna hur många gånger jag ställer dem och de ramlar...

Blommor, choklad och fina saker...det har blivit mycket presenter från mina föräldrar. De måste alltid ge mig något när jag kommit hem från sjukhusvård eller operationer. Jag har sagt att de inte måste köpa något varje gång för då kommer de bli fattiga. Men de fortsätter, tror det är den äldre generationens "måste". Jag har försökt förklara att jag vet att de tänker på mig och älskar mig ändå, de behöver inte köpa något varje gång.

Men presenterna fortsätter att trilla in. Ofta så vill de (såklart) komma och hälsa på också så fort jag kommit hem från sjukhuset. Jag har sagt typ 100 gånger att jag vill att man ringer INNAN man kommer hem till mig så jag kan planera. Det är lite jobbigt faktiskt med oplanerade besök, det räcker liksom inte bara med Gevalia-kaffe, men jag har såklart bitit ihop. Men sanningen är den att det är jobbigt att bjuda på fika. Jag är en sådan som aldrig har kaffebröd hemma utan måste enderna baka eller åka och köpa innan besök. Dessutom är det inte så kul att bjuda in någon när dammtussarna dansar tango runt alla leksaker och kläder som ligger överallt. Då måste jag försöka plocka bort och städa innan också. Det betyder ju att jag är helt slut när besöket väl kommer...Sedan är det att det där med att "sitta fint" på hårda köksstolar...I hate it! 

Det är lättare med alla kompisar, de ringer alltid innan, erbjuder sig att köpa med kaffebröd och frågar alltid vart jag helst sitter en del som verkligen vet hur det är brukar säga att de gärna kan sitta på sängkanten, fast det har jag inte tillåtet ännu, haha. Ja, det finns många saker att irritera sig över, men man ska inte alltid säga allt rakt ut även om jag är en sådan person men i detta fall skulle det bara skada och göra dem ledsna. Jag vet själv hur gärna jag vill träffa dem som har det svårt för att få ge den där kramen som betyder så mycket, den när man är tyst och kramar om lite extra hårt och länge och kanske avslutar med en strykning över håret på den man kramat. Det är många sådana kramar jag själv fått som betytt så mycket. Kramar är värdefulla små presenter  

Kram och kärlek

Pansen

Har hittat en ny hlet perfekt sport för mig som fått domen att jag inte får springa mer i mitt liv...Den har allt jag söker: lagkänsla, boll och klubbor och hästar. Det är egentligen en helt otroligt komplett sport för mig. Utövarna beskriver att de får adrenalinkickar varje gång de tränar! Vilken perfekt målbild denna sport skulle kunna vara för mig om det nu inte var så att detta är ovanlig sport i Sverige, den har inte funnits länge och den utövas 40 mil i från mig!  Sporten är hästpolo och innefattar två lag som till häst bär långa träklubbor och en boll. Tänk att i full galopp ge sig av efter bollen, arbeta hårt för att få ihop den perfekta kemin med hästen och lagkamraterna. Kanske jag ändå kan ha det som dröm att någon gång bege mig de där 40 milen för att få prova på hästpolo  

Måste erkänna att jag börjat fuska med kryckorna inomhus och jag mår så mycket bättre när jag inte blir lika handikappad. Det går att röra sig så myket bättre och det gör inte ont. Jag frågade Dr Sturesson sist jag var där när jag kunde börja fuska med kryckorna och han sa faktiskt efter 3 veckor men bara inomhus och absolut inte ute. Så jag är ingen dålig männsika för det har snart gått tre veckor och jag "tullade" bara på det någon dag och inte hela tiden.

Dags igen för att skrubba kroppen med Decutan desinfektion. Har blivit kallad igen till Ängelholms sjukhus för min tredje operation. Nu är det vänster bäckenled som ska stelopereras och det blir den 17 januari 2013   Vid förra operationen frågade jag Dr Sturesson om det finns något i framtiden som jag INTE kommer kunna göra. Jag var helt säker på att hans svar skulle bli "Inga begänsningar, prova dig  fram". Det var INTE hans svar, han sa det så fort att han nästan avbröt min mening.

- Du kan INTE springa...

-Va, vadå stammade jag...

-Nä, springa kan du inte göra och det är ändå något du inte ska utsätta dina knän för eftersom de luxurerat (gått ur led) så många gånga gånger. 

- Men, jag trodde, men om jag tränar mycket...men jag älskar att jogga och jag har anmält mig ill ett innebandylag i höst...

- Nä, det är bara acceptera, vissa människor ska inte springa. Jag fick själv lägga av för 25 år sedan och det är inget mer med det!

Kan hända att jag såg lite förvånad och ledsen ut för då lade han till.

- Du kommer kunna springa efter bussen om du är sen men inte mer än det.

Min tankar just nu är om jag då kan "springa efter bussen" en gång varje dag. Ja, jag är envis som en åsna men jag skulle inte vara där jag idag om jag inte var det  .

Men för mig känns det inte bra. Jag har haft det som en långsiktig målbild, att kunna jogga igen. Jag ville träna, svettas och kämpa som Karate-Kid, Rocky och alla andra de där gamla legendarerna. För att sedan slå alla med häpnad över hur jag lyckats...Att just Karate-Kid m.fl är karaktärer från filmvärlden som inte finns på riktigt det bekommer mig inte. Det finns riktiga människor som gör samma resor...Men tydligen inte jag alltså!

Jag har inte tagit till mig orden helt och fullt ännu. Jag har inte bestämt mig, jag har ine slagit igen dörren. För vem vet hur bra min rehablitering går? Kanske slår jag alla med häpnad och kan gör det omöjliga? Jag kommer nog själv rätt snart att märka om det är möjligt eller inte. Runt mig finns de tröstande människorna igen som säger

- Ja, men huvudsaken är väl att du kan vara ute och gå igen och tänk att nu har du äntligen fått dessa operationer, utan de hade du säkerligen blivit kvar i sängen!

Jo, de har rätt och så tänker jag själv också såklart. Jag är oerhört tacksam för operationerna och at jag lyckades med kampen att få dem. Men jag vill liksom ha det där långsiktiga målbilderna och drömmen om att bli helt återställd...Så jag fortsätter att drömma ett tag till tills jag påbörjat min sjukgymnastik och kan få en uppfattning om hurdet är ställt med min kropp och dess muskler och leder  

Kram och Kärlek

Pansen

Oj, förlåt för att jag trodde jag skrivit text som jag inte hade.....Men här kommer den iaf:-)

Jag ville känna mig lite snygg i dag så jag tog på mig kjol och tights. Det gick bra i säkert femton minuter, sedan skulle jag bära något...och hade ingen ficka att stoppa sakerna! Haha, jag borde egentligen ha snickarbyxor med verktygsbälte för när man har kryckor går det nästan inte att bära något.

Posten brukar jag tappa efter några meter trots att jag försöker klämma fast alla brev och tidningar i handgreppet. Ibland kommer jag ihåg ryggsäcken och då är det så klart inga problem. Sedan är det jämt en massa små saker som ska till övervåningen, ofta dotterns leksaker...Disk som jag själv ska ta ned från mitt sängbord. Jag bor nästan i sängen, den är bekväm, har höj- och sänkbart ryggstöd samt ett bord som är rullbart och högt och passar perfekt för kaffekoppen osv. Jag har TV i sovrummet och brukar flitigt spela in filmer och serier varje kväll och natt så jag har på dagen. Vet inte hur jag skulle klara mig utan TV...

Vid TVn har jag ställt vackra saker, det mesta är presenter från vänner och familj, jag kallar det mitt altare. Bild ovan. Jag tror det är viktigt att omge sig med vackra saker och de som betyder mycket för mig placerar jag på mitt altare, det är trots allt i sängen jag är mest. Jag har burit upp en del från vardagsrummet eftersom jag itne är lika mycket.

I sovrumsfönstret har jag vackra blommor och krukor, de är också något jag vilar ögenonen på. Jag har en väg utanför fönstret och då kan jag se människor som är ute och gå. Då kan jag drömma att snart är det jag som går där. Fast visst ibland blir jag sur eller rättare sagt avundsjuk när jag ser någon i 85 års åldern rusa förbi med sina stavar...Men snart är det jag:-)

Måste passa på att bekänna helgens synder som gett mig lite "ångest". Jag har rökt, vilket jag absolut inte får börja med igen då det försämrar läkaningen, jag har i princip bara ätit onyttigt hela helgen, (mycket sött) jag har inte tränat med hantlarna och jag har ökat morfinet för att kunna vara uppe och göra saker med familjen. Men det var så skönt när jag pratade med en kompis nyss på telefon för när jag bekände för henne sa hon enkelt:

- Äsch, det vore bara konstigt om du inte fick några bakslag och jag hör att ångrar dig och kommer vända detta redan i dag!

Så skönt de orden var och jag åkte genast på Apoteket och köpte nikotinplåster och ska abslout träna med hantlarna sedan jag mår så mycket bättre när jag följer mina egna "måsten". Det är bara att köra vidare och glömma snedstegen   

Kram och kärlek

Pansen

Bild på mitt sovrumsfönster.

Jag är där igen eller har varit senaste veckan. I en sovperiod när jag sover som ett spädbarn. Jag kan sova 13 timmar i sträck! Eller jag kliver upp och skjutsar barn till skolan, kommer hem sover 3-4 timmar. Kliver upp sätter på en disk- eller tvättmaskin, (så jag ska känna att jag iaf gjort NÅGOT!) Plockar lite saker, torkar bordet det kanske börjar göra ont så jag lägger mig igen. PANG...vakanr 2-3 timmar senare, har alltå somnat igen! Nu har jag haft några sovdagar (som denna vecka) där jag mestadels sovit bort dagarna. Det är bra för mig också när jag kommer i dessa sovperioder, för det positiva är att dagarna går väldigt fort!

Jag har varit i en liten svacka när jag tycker det är tråkigt att vara ensam och svårt att hittta på något trots kryckorna. Tänker jag så har sovningen underlättat för mig. Men jag tycker det är konstigt att jag kan sova så otroligt mycket och ändå somna på kvällen. Visst, kroppen läker när man sover, det håller jag med om och ibland känns det som sömnen räddar mig från att bli deppig. När det börjar "poppa upp" negativa funderingar är det som kroppens eller hjärnans försvar är sömn...Gäässp. När jag sover drömmer jag härliga drömmar och vaknar med ett leende på läpparna, klart jag mår bättre av det än att ligga och tänka negativt (vilket är väldigt sällan ändå).

Känner jag mig själv rätt så kommer nästa vecka betyda vakna nätter. Att jag måste kliva upp igen vid midnatt för att jag är jättepigg och sedan vara vaken framåt 03.00 Ja, det brukar vara så vaken- och sömncyklerna, haha. De stämmer också in på spädbarn, precis när man tror sig att forstått deras mönster och rutiner så ändras dem! När jag haft bebisar har jag bara sagt till alla att det är "ingen idé att försöka styra spädbarn, det är bara att hänga med, go-with-the flow". Visst kunde jag också bli avundsjuk och lite stressad när någon i mammagruppen berättade att deras lilla somnade 20.00 på kvällen och sov hela natten till 07.00

Mina spädbarn har alltid tyckt att natten är tiden då man ska äta. Jag ammade ofta varannan timme på nätterna och var som en zombie på de där mammaträffarna. När jag fick andra barnet struntade jag till och med att gå på dem för det var så mycket jämförelser. Jag valde att följa barnens rytm och jag visste att detta var en kort period av mitt liv. När det gäller barnen så har det varit rätt tänk, så jag försöker tänka så nu också...Så om nästa vecka blir så har jag sparat en massa julklappar som jag kan slå in. Denna vecka har jag bara tänkt på det flera gånger per dag, men så har jag somnat isället. 

Kram 

Pansen

Sådärja... nu har jag klagat lite till folk i flera dagar så nu återgår jag till mitt vanliga "det är bara bra-svar". Jo, jag brukar nästan jämt säga att det är bra när någon frågar hur jag mår. Det är inte så att jag ljuger utan jag tänker positivt och är jag glad eller ska göra nåt kul då mår jag bra, trots kryckor och operationer. Men vissa människor har svårt med det, de vill gräva ned sig i det negativa och tror liksom att jag ljuger. Då brukar jag säga vidare att "jo, men jag är glad i dag och då mår jag ju bra osv" liksom förklara mig...

Mina föräldrar tycker så otroligt grymt synd om mig, på det där sättet som jag inte tål. De liskom lägger huvudet på sned och bara oj,oj oj osv...Visst jag är deras barn, men jag mår inte bra av att mamma nästan börjar gråta och bara ser det negativa. När jag skulle opereras höll hon tal under flera dagar som lät som om jag skulle dö. Till slut sa jag faktiskt "nu får du sluta för du GÖR mig nervös, jag ska inte dö".

Förra veckan frågade min pappa i telefonen hur jag mådde och innan jag svarat så sa han "ja, det är väl bra som vanligt med dig då, något annat säger du ju inte". Då slog det mig att aha, de tror att jag ljuger! Eftersom de är så där mycket tycka synd om och negativ så kan jag erkänna att jag kanske lite överdrivet sagt att allt är bra och dragit upp det positiva som händer också osv. Men nu hade det gått överstyr..Hmm, eftersom jag ändå befunnit i mig i en svacka så bestämde jag mig för att "erkänna det". Så senaste dagarna har jag erkänt till alla att" jag är less på kryckorna, att 10 veckor till känns väldigt långt, att man blir väldigt handikappad av dem", men sedan även tillagt att jag ändå är oerhört glad över operationen. 

Jag har "erkänt" till grannen, mina föräldrar och några kompisar. Det känns bra typ första två personerna sedan får jag ångest av att vara negativ. Det är nog inte min personlighet i grunden. Jag är mer problemösare, typ jag har svårt att kritisera t.ex ett nytt förslag från kommunstyrelsen om jag inte själv har något annat förslag till förändring. Min föräldrar de bara gnäller ser gärna i svart eller vitt och jag älskar gråskalorna och att se på t.ex ett problem ur många synvinklar och att kunna vara objektiv. När jag tänker efter så är det så att det ligger starkt i mitt yrke att var objektiv, jag är nog t.o.m utbildad i det;-)  

Så nu har jag gnällt klart och jag såg mamma och pappas förvåning i går när det var här med några bekanta och de liksom tar mina ord och börjar låta positiv och jag säger "nä, men det är jobbigt med kryckorna, jag kan inte äta yoghurt i sängen på kvällen och omständigt är det ". Så nu vet de, att jag säger till om det är dåligt, så kan de i fortsättningen tro mig när jag säger att det är bra. För det är sällan ALLT är dåligt, nästan alltid finns det något att glädjas åt. Om dagen är skit och svart kan man oftast längta framåt om inte annat! För min del är det ofta bilder om sommaren, stranden, sjön osv. Det är därför jag älskar mina drömmar när jag sover, för de handlar ofta om glädje, fest, sommar och sol.

Kram och kärlek

Pansen

Jag vet inte om jag plågar mig själv eller...Men jag tar korta prenumerationer på tidningar som IFORM och Topphälsa. De handlar om träning, träning och kost. I bland tittar jag drömskt med suddig blick på bilderna och ser mig själv med det där perfekta löpsteget i sommarsolen och grönskan.

Jag kan få inspiration redan på första sidorna så att jag byter om till träningskläder, drar på hög musik och kör ett träningspass jag också. Eller alltså, jag kör ett anpassat sjukgymnastikprogram för att vara odrömsk och korrekt;-) Efter senaste operationen får jag inte stå och träna med hantlarna men i går hittade jag ett superbra sittande hantelprogram. De programmet hånar mig inte utan är framtaget för rullstolsburna och jag kan istället vara tacksam att jag inte sitter i rullstol.

Mmm, tidingarna kan alltså ge min inspiration, energi och väcka min "fighting spirit" igen, en bra "morot" helt enkelt. Eller...så väcks min "fighting spirit" på ett annat sätt. Ögonen gnistrar till, mörknar och jag blänger avundsjukt och ouppnåeligt på tidningarnas omslag. De fräscha vältränande kropparna och rubrikerna hånar mig. Jag blir så förbannad att tidingarna far med hård kraft rakt in i väggen och jag får dagens piskrapp.

Så där håller jag på och har alltså gjort i flera år nu...Jag klipper ut tips och tester på bra träningsredskap "bra att ha när jag får köpa oh börja träna med sådana". Jag klipper ur målbilder (t.ex. snygg kropp med snyggt löpsteg) och träningsprogram "Så börjar du din löpträning" osv. Jag har ganska många urklipp numera...

Tja, jag behöver ju inte bestämma för tydligen är tidningarna precis ena dagen en "morot" och nästa dag ett svidande "piskrapp". 

Nedan syns mina övningar jag fick av sjukgymnasten i Ängelholm, jag bara skrattade, va?...Andas 5-10 gånger med magen...Ringde upp sjukgymnasten och frågade om jag överhuvudtaget fick träna överkroppen med 3 kg hantlar och det godkändes, tack och lov, men jag fick lova att bara utöva det sittande.