Inlägg publicerade under kategorin Läkning och i väntan på OP nr 2(eller 3)

Av Pansen - 11 december 2012 09:00

      

Yes, jag kan sitta på golvet igen. Golvet har alltid varit en favoritplats för mig, enda sedan jag var liten. Jag har alltid gärna hellre suttit på golvet än på stol. Nu kan jag det igen, det har inte gått på en sådär 2-3 år!! Jag märker att benen börjar röra på sig i sängen också. I går hade jag plötsligt lagt ena foten under rumpan, mina sådana här konstiga ställingar har inte kunnat genomförts på läääänge och så bara PLOPP, helt plötsligt går det och det känns så naturligt som om tiden inte funnits när jag inte kunde...

 

Jag har kunnat legat lite på höger sida också  och det är mest själva operationssåret som gör ont då...Tänk om jag kommer kunna ligga på höger sidan snart. Jag kommer sova så mycket bättre när jag kan vända och vrida mig som jag vill. Jag brukar reflektera över det när jag själv ligger vaken och min sover, herregud vad han byter sovställning den lyckosten, haha.

 

Men i går var jag lite deppig. Det är så jobbigt att gå med kryckor och min yoghurt och kopp med te på kvällen i sängen är omöjlig att få till. Jag har fått en stor blåsa i ena handen och jag hade så ont i ländryggen. Smärtan väcker rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag inte kommer kunna börja jobba? Nä, hjälper inte detta då pallar jag inte...

 

Så skönt att det är bättre i dag! Det är en jävla berg- och dalbana och jag borde vant mig vid det här laget, men nej, det har jag inte. Förr i tiden älskade jag att åka berg- och dalbana, jag åkte den om och om igen, när jag var på t.ex Gröna Lund. Men inte ett anda åk de senaste åren och nu slår det mig varför...Jag får alltså nog av det i mitt vanliga liv, haha.


Tänk om det börjar nu...min läkning till ett mer normalt liv...åh, så underbart. Nu ska jag sitta på golvet restan av dagen;-) (nä, jag lovar, jag skämtar bara, men liiiite till ska jag allt sitta)



Kram och kärlek

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 10 december 2012 10:00

Stand and fight, born to walk against the wind... always one more try...Meningarna är från en låt med Manowar och Stand and fight lät jag tatuera in på axeln för något år sedan. Det var en av de gånger som jag var i sämsta skicket med mest bäckensmärta, jag kunde sitta ca 10 minuter och som mest tvinga mig att vara "uppe" ca 45 minuter. Skulle jag laga middag fick jag lägga mig ner på golvet flera gånger för att avlasta och sträcka ut. När så maten var klar hade jag så stark smärta att jag ville spy så då kunde jag inte kunde äta, utan fick lämna familjen vid matbordet och gå upp och lägga mig.

Jag hade länge velat tatuera mig första gången var jag nog bara 15 år så det kändes inte som något överilat. Jag hoppade på kryckor in i väntrummet på tatueringsstudion. De undrade om jag nervös antagligen för att jag inte kunde sitta still;-) Nä, skynda er bara så det blir min tur, jag klarar inte att vänta längre.... Jag hade så fruktansvärt ont och Citodonet hade slutat fungera. Jag låg på deras soffa, på golvet och ursäktade mig att jag hade så ont.

Jag förklarade vad jag ville ha och han skissade och ändrade och frågade om jag verkligen var 110% klar att jag ville. Ja, det är väl klart jag hade så ont att jag till slut fräste, men kör nu då! Jag satte mig i stolen och efter en stund väckte killen mig "Ehhh, du har väl inte svimmat?" Va? nä, verkligen inte men det är så skönt, jag känner hur det gör lite ont på armen och då känns inte den vanliga smärtan lika mycket. Jag somnade om. Killarna i studion skrattatade och sa att jag var första kunden som somnat under tatuering. Så tatuering fungerade också som en slags TENS-apparat, haha.

Min tatuering står för att aldrig ge upp och att bita i från, därav den fräsande katten, jag skulle verkligen behöva fixa till den för den saknar faktiskt tunga och några tänder! Men det är inte lätt att få pengar över till det. Killen som tatuerade ville inte fortsätta för han tyckte jag var för otålig med motivet och han var rädd att jag skulle ångra något;-)



Några rader från Winnerbäck igen, de är sååå sanna ord för mig...

 


..."Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns..."

 

..."Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"...



Read more: http://artists.letssingit.com/lars-winne...2EH243kyH 


Kram och kärlek

Pansen   

      

ANNONS
Av Pansen - 9 december 2012 09:15

   

 

Min rumpa har sjunkit ihop som en feljäst deg....Ja, skratta ni, det gör jag också mestadels iaf. Men det kan bli så för oss som har bäckensmärtor. För så fort vi ska träna upp muskler eller ledband som sitter i anslutning till höft, ljumske, ben, sätet osv då ökar smärtan. Vi får ofta bara plocka bort övningar istället för att addera och lägga till....


Så vi får glatt bara betrakta förfallet...Ja, glatt och glatt, jag tycker vi kan unna oss att gråta någon tår för våra saknade muskler. Senaste åren har jag inte kunnat träna sätesmusklerna och eftersom jag inte ens kunnat gå mer än typ äsch, jag vet inte hur långt jag kunde gå, men bet jag i hop så kanske 100 meter? Eller iofs biter jag ihop kan jag halta runt ganska långt på t.ex på Arlanda, skit i samma. Hur som helst är det iaf inte tillräckligt för att underhålla rumpmusklerna. Det ser hemskt ut, som en gammal tants alltså typ tant a´100 år...

 

Men jag försöker tänka så här...muskler går alltid att bygga upp igen, det handlar ju inte om avslitna senor och muskelfibrer bara VÄLDIGT förminskade muskler. Men oj, oj det kommer bli kämpigt att få tillbaka en rund rumpa! Fast min rumpa ser rätt okej ut i jeans måste jag säga och jag har ALDRIG varit nöjd över min rumpa, men i byxor ser den som sagt rätt okej ut...utan byxor...nä, det mår jag bäst av att inte se:-)

 

   

 


Nedan kommer en sång som min älskade stora syster "skickade" till mig för några år sedan när jag hade så ont och inte såg någon ljusning på bäckensmärtan "lyssna på texten sa hon, det är du" Denna låten har gett mig mycket styrka!


 


Lars Winnerbäcks "Ingen soldat"


Himlen faller ner,
det svider till där kniven skar,
jag har varit vaken hela natten,
känt om hjärtat sitter kvar,
känt om hjärtat sitter kvar.


Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor,
om jag gick i andra skor.


Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.


Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig,
snart drömmer jag om dig.


Jag har aldrig stått vid fronten
eller försvarat det jag har.
Men i skärvorna och flagorna
ligger ändå allting kvar,
ligger allting ändå kvar


I rispan från min vrede,
ska jag sätta jord och så,
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå.


Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då.


Read more: http://artists.letssingit.com/lars-winnerback-lyrics-ingen-soldat-hk9mnx5#ixzz2EH0bVQak

 

Av Pansen - 8 december 2012 01:30

     

När jag säger att jag ska steloperera mitt bäcken kommer nästan alltid följdfrågan "Men usch, så otäckt det låter, vad kommer du INTE kunna göra sedan? Du som ser så pigg ut behövs verkligen det drastiska" Jag tar ett djupt andetag för att lugna mig själv och försöka förklara. Jag tänker ju bara på vad jag KOMMER KUNNA göra;-)

- Jag vet inte, jag har inte frågat läkarna, men jag antar att jag blir mer som ni andra. Era bäckenleder är stabila mina är instabila och med steloperationen blir de stabila. Egentligen skulle jag också vilja säga:

Om operationen ger lyckat resultat hoppas jag kunna:

  • Sitta i vardagsummets soffa och titta på TV
  • Storhandla själv
  • Kunna gå på bio
  • Köra bil längre än 1 mil
  • Arbeta igen, jag älskar mitt yrke!
  • Kunna vara publik på t.e.x hockey och innebandymatcher
  • Gå på badhuset med barnen kanske t.o.m kunna simma själv!
  • Gå på låååånga promenader kanske t.o.m PowerWalk så svetten lackar!
  • Rida på stor häst igen och genomföra ett hårt pass (nu klarar jag bara mjuk ponny och anpassade lektioner)
  • Kunna skaffa sköthäst igen och rida, mocka och sopa stallgången, mmm.
  • Eller tänk...gå på stan med barnen och shoppa och sedan ta en fika på ett mysigt café
  • Eller njuta av en dag som är smärtfri kanske?
  • Med mera

Nä, jag har aldrig känt mig rädd inför operationen eller dess konsekvenser, vad har jag liksom att förlora?...Gå med kryckor, bli lämnad ensam och ligga 60 år till i sängen, haha.

 

Sedan är det så att jag kanske låter lite väl negativ och bitsk här på bloggen...Men det beror nog bara på att jag inte säger sådant här till folk så klart, jag ler och förklarar så snällt;-) Men deras frågor och ord har malt i mitt huve och nu när jag kan skriva av mig blir det som en skön ventil!!:-)


Kram och kärlek till er alla som kämpar, för det gör vi alla med små eller stora saker, alla har vi våra problem och när vi löst det ena uppstår nästa fundering. 

 

Life's a journey not a destination (Aerosmith)

 

  

Pansen

 

Av Pansen - 7 december 2012 01:15

 

Jo, det är sant jag har ju numera två gudar, den ena är Bengt Sturesson! Tyvärr fick jag inte använda hans bild på min blogg och iofs så visar inte jag mig heller på bild på min blogg eftersom jag om några månader ska ut och söka arbete och då vill jag inte kopplas ihop med sjukdom.

Jag tycker det är trevligt att jag får röntgenbilder på det värdefulla järnprylarna som opereras in i kroppen;-)

Här kommer lite bilder på de tre järnstagen som nu är på höger sida, järnstagen är trekantiga. Klicka för större bild. Här ser det ut som det bara är två...


Bilden nedan är från sidan så då syns det lite bättre att de är tre stycken.



   


Kanske tre Gudar
Min snälla, snälla, kompetenta sjukgymnast Thomas ringde mig i går för att säga att han var så glad för min skull att jag äntligen fått genomgå en steloperation. Att nu var det min tur att få ha det lite bättre! Egentligen skulle han också kunna vara en Gud för mig för jag vet ärligt inte vad som hänt om jag inte träffat honom. Ibland har jag drivit ut på ett stormigt och svart vatten utan att se land...Thomas lade tillsammans med mig iaf hela mitt pussel och alla bitar om min smärta i olika delar av kroppen fick en förklaring! Ja, så är det nog, jag har TRE gudar...hmm, "du ska inga andra gudar hava jämte mig" men jag tror han däruppe tycker det är okej, de hjälptes nog åt;-)

 

Anmält mig till innebandy i höst

Men trots allt jag gått igenom hör jag mig själv säga till Thomas:

- Kommer jag inte kunna springa någonsin? Jag har anmält mig till ett innebandylag i höst!

- Men du, vi tar en sak i taget nu, inte rusa fram. Du kan få svettas på en crosstrainer och jag ska hjälpa dig att hitta andra träningsformer. Sådana sporter är inte så bra för dig mina dina knän osv.

- Ja, jo, men klart jag har små mål också som att sitta i soffan och handla. Men, jag vill ha stora mål också, vadå kommer jag inte kunna springa?

Han upprepade i princip bara samma sak...Tur att han vill ha mig kvar trots mina dumma kommentarer hela tiden;-)

 

Adrenalinknarkare

Men jag gillar det STORA målen också...Jag är egentligen ingen gym-människa. Jag är en adrenalinkick-sökande person. Jag har spelat innebandy, volloyboll och badminton. Det är liksom inte samma sak som att stå inomhus och trampa på en Crosstrainer. Lagspelet är fantastiskt. Ryggdunkar och känslan av att sätta en boll i krysset i innebandymålet är liksom inte som att sitta i en benpress. Jag har alltid valt trappor istället för hiss, även om det var sju trappor. Under skoltiden när jag åkte buss klev jag av många, många hållplatser tidigare för att få gå en extra promenad, eller parkerat bilen på parkeringen långt ifrån osv...Men, nä, det är apsvårt att tänka om. Jag är ju JAG, tjejen som är rastlös, som inte kan sitta still, som lagar mat samtidigt som jag laddar tvätt- och diskmaskinen och bjuder in alla kompisar på fest/middag.

 

Jag kunde ta en Powerwalk på 6 kilometer eller joggingtur vid midnatt. Det här med barn passade mig så bra, alltid fanns det något att göra och de älskade när jag sent en kväll kunde säga "nu går vi ut och spelar lite badminton". Mitt sätt att vara har gjort att det säkert blivit ännu tyngre, jag har fått tagit bort så mycket. Alltså enklare om jag varit en "soffpotatis"... Somliga säger att jag inte ska tänka så där och att jag ska vara tacksam för att ha fått operationen och visst naturligtvis är det så, men de som säger så är sällan personer som tränat med samma saker som mig, de är inga adrenalinknarkare.

 

Tar mig gärna förbi två hinder samtidigt

Sedan har vi det där igen som jag skrivit om tidigare, vi har alla våra problem stora och små. När jag kommit förbi ett hinder vill jag över nästa också och ibland vill jag ta två hinder samtidigt och har svårt att acceptera att det kanske inte går;-) Jag vill kunna vara den personen som gör ett mirakel, typ som kan gå efter att läkarna sagt att det är omöjligt;-) Jaja, det heter iaf livsregler det lärde jag mig i våras under KBT-terapi och att ändra på sina livsregler kan ta tid om man ens lyckas någonsin...

 

Jag flög över hindret...men inte hästen
Med ridsporten fick jag största kickarna av att hoppa hinder, höjderna skrämde mig aldrig,jag var den som stannade kvar och bommarna höjdes och höjdes. Men så plötsligt en kväll så vägrade "min" häst vid sista hindret i omhoppningen (mitt fel för jag tänkte yes, jag klarade banan varpå jag slappnade av). Jag hann inte reagera, jag flög över hindret (utan att riva, haha) drog med mig tränset och landande på huvudet och nacken framför hindret. Min ridlärare kom springade, "Oj, oj, hur är det med din höft, du som redan har så ont i bäckenet?" Jag kände ingen höftsmärta just då. Jag satt en stund bland alla dansande stjärnor, sedan kravlade jag mig upp i sadeln igen och hoppade ytterligare sex hinder för att inte bli rädd! 

 

Min arm slutade fungera 
När jag skulle köra från stallet fungerade inte min ena arm och det började stelna i nacken. Jag klunde inte vrida på huvudet. Men på jobbet var jag tidigt nästa morgon mörbultad och med lite sämre minne (kunde inte komma ihåg portkoden). Jag var aldrig borta från mina jobb. Men jag berättade iaf vad som hänt för mina kollegor som tyckte jag skulle gå till läkare...Vilket jag också gjorde efter tre dagar! Röntgen påvisade ingen fraktur. Jag mådde illa av smärtan i nacken, fick konstant migrän och hade svårt att orka hålla upp huvudet. Men jobba det gjorde jag, jag älskade mitt jobb med att göra annonser, intervjuer och broschyrer. Smärtan i höften och bäcken tonades ner, nacksmärtan var starkare. Men jag blev rädd, fallet gav mig förutom hjärnskakning och känselbortfall i ena armen även en nackskada.

 

Det är tre år sedan nu, och hoppningen blev aldrig detsamma. Jag titttar på hindret istället för rakt fram, tittar vart jag kommer att landa om jag trillar av... Allt detta känner hästarna, så det har inte blivit så många rundor som jag är nöjd med. Sista gången jag hoppade var för några månader sedan och då gick det fint, jag skrattade och fick "kicken" igen, som att vara nyförälskad och hög på livet. Det var kanske min sista hinderrunda. Jag har nog bestämt mig för att sluta hoppa hinder. Jag hade kunnat bryta nacken! Sjukgymnasten som hjälpte mig rehab av nacken sa att jag klarat mig från fraktur för att jag var så överrölig, som en uggla i nacken:-) Nä, jag får utveckla mig i dressyrkonsten istället. Men det ger inte samma kick...

 

Handbromsvändningar med sladd- det är grejjer det!
Nacken är så gott som bra nu och jag är noga att träna styrketräning för att ha starka muskler i skuldror, nacke och armar. Det är A och O för att hålla smärtan borta. Jag ska också erkänna att styrketräning med hantlar har verkligen "växt" i mina ögon. Dels är jag glad för allt jag kan göra och sedan är det kul numera. Jag brukar ta på mig träningskläder och köra hög musik och känna mig stark, haha. 

 

Vet ni vad jag mer brukar göra i mina försök att få "kickar"...Jag är alltså 36 år...jag brukar vintertid ta bilen till en stor tom parkeringsplats. Där gasar jag, gör handbromsvändningar, häver sladdar och snurrar med flit. Brukar få sällskap av ungdomarna, alltså de som precis tagit körkort, haha. Ja, jag söker kickar och de är bara lite svårare att hitta dem numera. Men att hitta ersättningar för mina tidigare "kickaktiviteter" det kommer jag övertygat att göra...Tillexempel har jag aldrig höjdräddd som jag är haft en tanka på att hoppa fallskärm, haha. 

 

Kram och kärlek

Pansen

   

   


Av Pansen - 5 december 2012 10:49

Skruven som jag hade i 4 veckor (klicka för större bild)

 

   

 

Jag ogillar att vakna på morgonen och det är av flera skäl. Dels för att det första jag känner är ONDSKAN. På morgonen är det som en kraftig ryggkramp/smärta i ländryggen. Blir lite som en käftsmäll varje morgon! Fast kanske det är det som behövs för att jag ska vakna, haha. Jag måste samla all kraft för att byta ställning. Sedan ogillar jag att vakna därför att jag ofta brukar drömma härliga drömmar. Jag är så tacksam för de! Jag brukar springa med barnen, skratta, vara på fester med alla vänner, oftast är det sol och inte sällan befinner jag mig utomlands. Så då är det klart att det inte är så kul att vakna, känna den j-vla ondskan. Men detta är min vardag och jag är van. Men hoppet finns lia f-bannat där varje morgon, jag känner efter...kanske slipper jag vakna sådär otrevligt, men, nä, än så länge har det inte hänt.


Vi har alla våra problem
Det jag märker är att mina vänner drar sig för att berätta hur de har det. De vill inte "gnälla" om de har ont någonstans för de tycker ju att jag har det så mycket värre. Men det är HELT fel, klart jag vill höra om deras liv! Jag är emellanåt rätt less på mitt eget och önskar jag fick höra desto mer om annat;-) Vet inte hur jag ska lösa det där, till många har jag förklarat att klart du ska gnälla, berätta och vara som förut, jag vill veta om ditt liv! Sedan brukar jag säga att vi har alla våra problem, vi lever vårt liv och alla har vi problem. Om jag ibland är lite nere så jag kanske tycker synd om mig själv, då brukar jag verkligen fokusera på att tänka "nä, alla har sina problem, ingen lever utan nåt problem". Jag ska vara tacksam att jag eller mina barn eller man inte fått en dödlig sjukdom osv. När det är riktigt illa typ om jag har hög smärta brukar jag tänka på en låt av Metallica som heter One. Det handlar om en kille som krigat och som vaknar upp på sjukhus, utan ben, utan armar, utan syn och utan hörsel. Då blir jag genast tacksam igen för mitt liv!


Dagens problem

Måste duscha och det bär mig emot, jag är en badkarstjej, badar varje dag! Men nu har jag stygn och får inte bada först de är borta och läkta! Se, vilken löjlig sak, jag gnäller över duschen, jag ska ju bara vara tacksam nu när jag fått operationen. (de är sådana kommentarer runt mig) Så krycka mig in duschen, sätta mig på en kall pall och duscha, brrr. Fast okej, det var vidrigare att sitta på pallen när jag hade kateter, en hård slang, usch. Jag måste ringa iaf en vän idag, ska tvinga henne att gnälla något om sitt liv, haha.


Kram och kärlek

Pansen


Nedan röntgenbild när skruven satt inne i mig;-)

    


Av Pansen - 4 december 2012 12:43

 

Gäsp..har precis vaknat. I går hoppade jag runt så mycket med min ryggsäck att hela min kropp tydligen blev helt slut. Jag skulle pynta julsaker här och där, bädda rent sängar och tvätta. Sedan sov jag alltså närmare 13 timmar! Inte är jag pigg nu heller för nu har jag nog sovit för mycket, haha.


Det finns en nackdel med bra smärtlindring också. I går hade jag ont och tog morfin, då lättar smärtan och jag far upp ur sängen och ska göra så himla mycket. Jag gör saker, kanske för mycket för att vara nyopererad? Så fick jag ont igen och mina påbörjade "projekt" var utspridda över huset...Jag lade mig i sängen, fick ingen ro, jag hatar att lämna allt oavslutat. Tog en till dos morfin och hoppade vidare med mina kryckor och ryggsäck. På kvällen fick jag dåligt samvete, tänk om jag rört mig för mycket? Jag har väl varit noga med kryckorna? Beslutade mig för att inte ta extra morfin kommande dagarna!


Det snygga är liksom att då tar kroppen det i egna händer. Jag somnar och vaknar 13 timmar senare och är seg i huvudet och i kroppen som en långkokt julekola. Done liksom, nu låg du still iaf! I dag orkar jag inte ens tänka på tvätt och måsten jag tror jag VILL ligga i sängen och se på filmer! I bland, bara ibland är min kropp bra också. Det blir lite ryckigt bara, när jag gör jättemycket ena dagen och ligger utammattad nästa dag, haha.

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se