Alla inlägg under maj 2013

Av Pansen - 31 maj 2013 12:06

Håller på samla ihop den energi igen den som F-kassan fullständigt tog förra veckan av mig...Men nu har jag iaf gjort vad jag kan. Jag skrev ett brev och lämnade på vårdcentralen till min läkare.

 

Dagen efter ringde en sköterska och sade att läkaren hade skickat in ett nytt läkarintyg till F-kassan. Sedan har jag funderat och ord och fraser har snurrat i min hjärna vad jag vill säga till den grupp som beslutar om mig hos F-kassan. I bland har jag skrivt av mig på flera A4 och det har känts bra en stund...Precis när jag ska somna dyker mina försvarstal upp och jag har blivit vaken i timmar för jag så frusterad. Men så igår kunde jag äntligen skriva ned vad jag helst ville ha sagt och jag mejlade min handläggare. Så nu har jag gjort vad jag kan i alla fall. Så här skrev jag till handläggaren på Försäkringskassan:


Jag hoppas du kan vidarebefordra detta brev till ”övriga” som beslutar om mitt liv!

 

Mitt personnummer tycker det känns som en domstol, ni ska döma om mitt liv, hur min läkning är efter operationen trots att kontrollröntgen inte är gjord trots att det sker först efter att 6 månader har gått sedan senaste steloperationen. Hur det ser ut nu med de 6 titanstagen just nu vet vi inte och inte ni heller! I en domstol får man kalla vittnen och försvarare fast jag får inte ta med mig försvarare (sjukgymnast) utan riskerar att bli oskyldigt dömd. Min röst är inget värd, tydligen inte min sjukgymnast heller trots att det är han som fått direktiv från opererande läkare att sköta min rehabilitering (eftersom det är 93 mil enkel resa till kirurgen).

 

Jag vill bara följa specialisternas ordination och följa rehabiliteringsplanen och läkningstiden som är 6 månader. Vilket innebär en förlängning med tre månader av sjukdagar!! Ska ni äventyra om operationerna kommer anses läkta och lyckade eller inte?

 

Mitt personnummer är faktiskt en människa, en kvinna som bara är 36 år och som kämpat och kämpar varje dag för att komma tillbaka till livet, både arbetslivet men även livet som mamma och fru!! Jag kunde inte påverka att mina sjukdagar minskade drastiskt medan jag stod i vårdköer inför operationerna under 1 år! Det är inga rutinoperationer jag genomgått såsom nya höftleder. För att få träffa en specialist fick jag resa  93 mil och blev sedan opererad av en av världens främsta kirurger på bäckenområdet, ska ni gå emot även honom?

 

Jag har äntligen fått behandling och kan bli återställd, men då behöver jag fler sjukdagar så jag hinner läka de 6 månader som det tar. Dessa operationer har kostat mer än vad hela min sjukperiod gjort, vi ska väl inte riskera att förstöra det långsiktiga resultatet?

 

Nytt läkaintyg skickat
Jag sade till min husläkare att han råkat kryssat fel i en ruta och enligt en SSK har han skickat er ett nytt läkarintyg. Jag bifogade även min rehabiliteringsträning, men JAG som patient får inte skriva läkarintyg så jag vet inte hur han formulerade sig.

 

Undersökningar av mig
När det gäller min rehabilitering och eventuella undersökningar eller hur det går med min rehabilitering ber jag er snälla, ta kontakt med min sjukgymnast och ledare av smärtteamet på Sundsvalls sjukhus för jag kan inte förklara och försvara hans arbete, jag är ju patienten och har inte heller den speciella komptensen! 


Rehabiliteringsträning
Men för att ni kanske ska förstå vad för storts rehabiliteringsträning jag gör kan jag beskriva några övningar: spänna sätesmusklerna 10x10 sek, spänna bäckenbotten 10x10 sek, spänna lårmuskel och säte på höger sida och sedan samtidigt spänna vänster ländryggsmusklen (detta är en mycket svår övning då musklerna och hjärnans signaler ännu inte hittat varandra) Jag gångtränar 15 minuter varje dag och det är jättesvårt att göra på det rätta normala sättet som ni gör hela dagarna! För mig är det på vingliga fötter som jag måste tejpa till dess jag tränat upp musklerna för jag har gått fel i flera år när bäckenet varit trasigt. Det är alltså mest stabilisering och funktionsträning jag försöker få till, ingen tung styrketräning eller konditionspass.

 

26 aug kommer jag börja smärtkursen på Sundsvalls sjukhus innan dess är jag inte läkt. Jag skulle gärna vilja vara läkt, frisk och kunna återgå till livet, jag har verkligen försökt förneka min invalidiserande smärta många gånger men det har inte gått utan istället lett till depressioner och ökade morfindoser. NU om bara några månader finns möjligheten för mig att slippa morfin, depressioner, smärta och allt annat som varit ett helvete senaste åren och jag kan bli fullt återställd om läkningen lyckas!! Det är en helt fantastiskt prognos så snälla ta inte detta ifrån mig.

Hälsningar

 

Så nu känns det mycket lättare att andas och jag ska försöka släppa ned mina axlar och bara andas så min nackspärr och huvudvärk också försvinner. Här i Norrland har vi sol och värme så nu ska jag ut och göra mina övningar på en solstol och med fågelkvitter. Snälla, jag hoppas ni håller tummanra för rättvisan så jag inte blir utförsäkrad utan får estra sjukdagar.



Kramar, kärlek och styrka

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 24 maj 2013 05:52

Vet inte vem jag ska tacka att jag sovit endast två oroliga timmar inatt, min husläkare som kryssat fel eller Försäkringskassan som inte själv löser det som problemet eller kan vara lite mänskliga och inse att han kryssat fel...

 

Sjukgymnasten ringde i går och beklagade och förstod att jag var ledsen över det som hänt med felikryssat läkrintyg från min husläkare. Han sade att smärtteamet nu tagit beslutet att någon smärtrehab inte är aktuellt först jag läkt i 6 månader, så kursen blir inte först i slutet på augusti. Han tyckte att skulle mejla min handlägggare på F-kassan och skriva att har de problem med intyget får de väl kontakta läkaren och fråga eller ansvarig för min rehab vilket är sjukgymnasten och hälsa att någon smärtrehab blir det inte nu, jag klarar helt enkelt inte att träna 2 ggr/dag. Suck, men F-kassan var ju bara intresserad av "läkares ord", trots att min husläkare inte har kunskapen, det är så sjukt att jag ska söka läkaren och sedan säga vad han ska skriva. Är så j-kla less att F-kassan inte bryr sig att göra efterforskningar i 10 minuter så de inser att den operation jag genomgått inte är något rutiningrepp. De är inte elaka eller ona men kan väl i alla fall erkänna att de har okunskap på området. Dr Sturesson är en av de få specialister som finns i Sverige, men de vet nog inte det.

 


I min yrkesroll måste jag göra mycket efterforskningar och ringa och "jaga" och intervjua innan jag kan sätta samman ett underlag för beslut, eller göra en broschyr eller t.o.m en kort artikel. Om någon medborgare ringer mig i min yreksroll och letar efter något gör jag allt för att hjälpa dem! Jag säger inte "Vill du VERKLIGEN veta det så får du ta reda på det själv", i bland får jag be om deras telefonnummer så jag kan återkomma när jag hittat de som de söker...JAg tycker min handläggare hade kunnat söka min husläkare och de hade kunnat prata i 3 minuter så var det löst och jag slapp bli så illa berörd och må dåligt. 

 

Ja, det är allt sånt här som snurrar i huvudet och jag ligger och formulerar meningar och ord. Jag vill förklara och försvara mig, jag klarar inte sådan här orättvisa som jag är utsatt för. Ni som följt mig vet att jag haft mina problem i 15 års tid, men kämpat och bitit ihop och arbetat och studerat ändå. Visst, jag har gått hos en annan sjukgymnast för manipulationer och två gångr sök läkare på vårdcentralen men de har helt avfärdat mig och inte skickat mig vidare utan "tagit sina händer ifrån mig". Då har jag tänkt att jag kanske överreagerar att jag kanske inbillar mig men smärtan var kvar i olika intentensitet under åren. Min strategi fungerade fram till 2010 då mitt bäcken totalt kraschade och jag blev invalidiserad med kryckor och till stor del sängliggande. Sedan har jag kämpat och "slagits för min rätt till ett bra liv igen" och för att få steloperation av mina bäckenleder. Först avslag till operation ifrån Dr Nyström i Strängnäs och sedan med i studie för kortisoninjektion som inte hjälpte utan jag blev deprimerad och kände mig så ensam och rädd inget hjälpte ju! Sedan åt jag kortisontabletter under 1 år, men det lindrade bara ytterst lite. Efter 1 år fick jag kontakt med Dr Sturesson i Ängelholm och sedan blev väntetiden nästan 1 år innan mina operationer påbörjades, det var då mina sjukdagar gick åt. Om jag bara sluppit dessa vårdköer så hade jag kunnat få den lugn och ro jag trodde och behövde få för att orka med den långa och tuffa återhämntningstiden efter operationerna. Jag vet att inte jag får låsa mig vid det och bli bitter över det, men det känns som magkatarr när jag tänker på det.

 

Jag har alltid haft (ibland) för stor del civilkurage. Jag är den som kollegor kommer till när något känsligt behöver ventileras på arbetsmöten eller med någon chef, likså har det varit i vissa ridgrupper. Jag gick emellan bråk med stora starka killar och var den som försvarade och stod upp för mobbade när jag var yngre, jag sade upp mig från ett superjobb när min chef slog och behandlade andra anställda mycket illa, jag kan helt enkelt inte låta bli, rättvisan är så stark i mig. Sedan känner att jag det är så många av oss med bäckensmärtor som blivit så illa behandlade vi får inte korrekt smärtlindring, vi utsätts för gissningar och chansade behandlingar som gör oss sämre, vi blir misstrodda och beskyllda för inbilla oss, vi får själva försöka hitta information om vad som kan ha drabbat oss och vilka behandlingsmetoder det finns och sedan försöka förklara för vårdpersonal osv med mera så JAG MÅSTE STÅ UPP både för mig själv och för oss alla. Vi kan inte bli behandlade så här av myndigheter och läkare och mycket på grund av deras ovilja att erkänna att de saknar kunskap och de måste söka efter den själv! Ni förstår hur jag känner va?

 

Så jag har mycket svårt att släppa allt och låta hjärnan vila. Men i går när maken kom hem såg han hur bedrövad jag var så han hjälpte mig att få ned så lite text som möjligt för att ge till min husläkare.  Vi beskrev att han måste lämna in ett nytt läkarintyg annars riskerar jag att utförsäkras! Ja, två timmars sömn och vid lunch ska jag åka till stugan med 5 tjejer för vinkväll, hoppas verkligen jag kan lägga locket på och bara umgås, jag behöver det...Jo, förrsten min ena kompis erbjöd sig att hjälpa mig med maten och allt annat men jag tackade såklart nej...MEN eftersom jag håller på att ändra mina livsregler och har sjukgymnasten ungefärliga ord i huvudet "Du kan väl bara sitta still i bland, det är inte alltid du som måste ordna och göra det besvärligt för dig själv". Så jag ringde min kompis och sa att jag skulle bli jätteglad om hon kunde hjälpa mig att handla innan vi åker och jag tillät henne köra också, sååå duktig jag är  

 

Kram och kärlek

Pansen  

ANNONS
Av Pansen - 23 maj 2013 10:31

Orkar egentligen inte skriva idag. Men ni är ju så många som bryr er och undrar hur det går detta med  Försäkringskassan. 

 

I går eftermiddag när jag satt på ridskolan ringde min trevliga handläggare på Försäkringskassan och sa att hon ansåg att F-kassan borde godkänna min ansökan om fler sjukdagar. Men hon tar ju inte beslutet själv och ”de andra” tyckte inte jag skulle få fler sjukdagar. Dels hade tydligen min husläkare slarvat med en kryssruta så det var ikryssat att jag skulle vara  aktuell för ”arbetslivsinriktad rehabilitering” och det hade ”de andra” hakat upp sig på och att de inte kan bifalla en sådan ansökan då.

 

Sedan sa min handläggare:

-          Din sjukgymnast hade ju inte gjort några nya undersökningar på dig heller, eller hur?

-          Nä, men det är ju för att jag är för dålig och att sådana undersökningar skulle försämra mig just nu. De ska vi göra senare, det har han ju beskrivet, sa jag.

-           Ja, ja men du vet hur det är, här går man bara på läkarintyget…

-          Men de som verkligen vet hur det är med mig är ju Smärtteamet, husläkaren träffar jag ju inte så ofta, sa jag.

-          Jag förstår, men här är det liksom läkarens ord som gäller….Sedan stod det inte hur din rehabilitering ser ut heller…Men om du vill kan jag säga att vi ska invänta kompletterande uppgifter om du vill kontakta husläkaren för ändringar och nytt läkarintyg.

-          Ja, tack.

 

Jag var så trevlig när jag pratade med henne, men sedan gick luften ur mig fullständigt. Jag kände att det bara var på väg att välla upp mig gråt, ilska, maktlöshet, orättvisa. Att försöka nå husläkaren igen känns omöjligt med tanke på att det tog ett halvår att få träffa honom i riktiga livet och inte använda "Mina Vårdkontakter" via nätet. Dessutom brukar det ta två veckor innan han svarar eller så måste jag ringa vårdcentralen och stå i telefonkö för att påminna om att jag skickat ett mejl för två veckor sedan. Jag befann mig utanför ridhuset, med mobilen i handen, jag ville fly, köra bil och bara släppa ut allt...men jag befann mig alltså på ridskolan och med en dotter som snart skulle ha hjälp upp på hästryggen. Jag svalde den enormt stora klumpen och gick in tillbaka. En förälder kom fram och frågade hur det var med mig nu? Jag kände mig hemsk som blåljög när jag sa bra. Men det fanns inte chans att jag skulle ha börjat berätta något för då skulle jag sitta där än och gråta  Men hon fortsatte fråga om läkning och rehab och hur det gick med min hästlängtan. Supergullig människa och jag var iaf ärlig resten av samtalet och sa att nu känns det som jag går två steg framåt och ett bakåt och de steg som är bakåt är alltid tuffa och att detta är en rehab som främst ta på psyket. Dottern red sin bästa lektion någonsin och slängde sig runt halsen på mig med en jättekram av lycka...Då ville jag också gråta för jag vet hur det känns och det var underbart att hon var så lycklig. Jag drog mig inte undan utan jag kunde ändå småprata med andra i stallet. Dottern följde med en kompis hem och jag satte mig ensam i bilen. Jag hann inte många meter innan tårarna började trilla...Jag försökte tänka att detta inte var hemskt, att det skulle ordna sig osv. Jag blev enormt röksugen och kände att det var det enda som kunde lugna mig. Blev förbannad igen när jag tänkte att Försäkringskassans system höll på få mig att misslyckas ännu mer och röka igen dessutom. Hade Ken Ring i bilstereon och han sjunger ju bara om droger, tur att det inte är en värre drog än cigarett som är min tröstare. Hua, förstår ju verkligen hur lätt folk kan trilla tillbaka och ta återfall. Tomt hus när jag kom hem. Skönt, eftersom det inte gick att bita i hop och glömma för hur jag än gjorde så blev jag plötsligt blöt på kinderna så jag bestämde mig för att jag skulle få grina. Så när jag tyckt synd om mig själv en stund kände jag att jag nog skulle vilja prata med någon. Jag är en sådan vän som mina vänner gärna ringer och gråter för. Men nä, jag hade ingen att ringa! Då tyckte jag ännu mer syn om mig själv. Jag har inte träffat min nära tjejkompisar sedsn i höstas och de vet inte hur jag har det annat än det jag säger om vi möts på affären. Det är därför jag dragit ihop till fest på fredag, urk, vill itne träffa någon. Vil ligga under täcket och bara sova. Slutar gråta men nu far tankarna, om ändå min man varit hemma, han kan jag prata med. Jag går igenom hela vän och släktlistan igen...Min sjukgymnast kan jag iaf mejla och berätta status just nu för han och smärtteamet väntar ju lika mycket som jag på att veta Försäkringskassan beslut. Jag mejlar min sjukgymnast (delar av det jag skrivit här) och sedan känns det så mycket lättare. Plötsligt slår det i dörren och maken kommer hem.

- Jag struntade i två-rätters middag på dyrt hotell och i alla aktiviteter vi skulle göra för att komma hem och vara med dig istället!

Det kändes toppen och vi tog en svänga med bilen och jag kunde lugnt berätta om situationen och han var lugn men tyckte det var otroligt att husläkaren lyckas missa så mycket igen. Men nattens drömmar har inte varit roliga och helt knutna till Försäkringskassan, operation osv. Blä för snurriga mardrömmar.


Ringde i morse på husläkaren telefontid "han är på tjänsteresa och åter på måndag". Skit, min helg är förstörd och jag vill fortfarande inte träffa någon och jag känner mig sårad. Men jag ska träffa släkten i dag och gratta mamma och ha tjejkvällen ändå på fredag, det behöver jag även om jag inte vill visa huir ledsen jag också vara. Får ringa igen på måndag och försöka nå husläkaren. Jag måste försöka få honom att förstå detta. Han har sagt flera gånger att han inte vet något om mina besvär eller operationerna osv…Jag ska också försöka få honom att ta emot det dokumentet som mina sjukgymnast satte samman min sjukdomshistoria och nutid och hoppas att han kan skriva av lite eftersom Försäkringskassan tydligen bara lyssnar på ”läkarens ord”…Fnys, nä, usch, vad sjukt det STORA SYSTEMET kan vara.


Jaha, och jag ska ut och gångträna 15 minuter på vingliga ben och fötter och göra knipövningar av bäckenbotten det är inte precis träningsläger jag är ute på...måste få F-kassan att fatta det också.


Kram kram

Pansen

 


Av Pansen - 22 maj 2013 09:53

 

I dag på morgonen träffade jag en psykolog för att gå igenom lite av det datorprogram Livanda jag ska använda istället för fysiskt möte med en psykolog. Det hör i hop med smärtkursen som jag gå. Endera med start 3 jun i eller så i höst beslut tas när jag fått beslut från Försäkingskassan om jag får fler sjukdagar eller ej.


I morse gnällde maken lite över att han ville börja träna efter sitt ryggskott för ca tre veckor sedan. 

- Du, det finns träning du kan göra, jag tränar ju liksom varje dag, sa jag lite småleende. 

- Javissst kan jag stå så här och göra knäböj, men det ger ju inte så mycket förbränning, muttrade han tillbaka. (nu gör jag ju lite mer än bara knäböj och har lådor med träningsprogram för alla nivåer han kan ta del av + att jag kan agera hans personlige tränare )

- Men promenader kan du ta. Det är ju till och med jag rekommenderad för både nackbesvären och ryggsmärtan. Det är bara mitt bäcken som sätter stopp för mig, men jag går 15 minuter per dag i alla fall. Du kan ju bara gå för du har ingen bäckensmärta.

- Men jag får ont i ryggen när jag går, gnällde han som en blöt kattunge.

Det väckte så klart mitt högsta medlidande och jag vet precis hur det känns!

- Men du, gå försiktigt till en början och på mjukt underlag och det är mest träningsvärk du känner.

Jag tror inte att jag fick något svar och jag tro inte att jag ska säga något mer heller.

Ja, inte är det lätt att stå på sidan om, så som han gjort till mig och mina smärtor i åratal.

 

Jag har funderat mycket på det som sjukgymnasten sa att jag inte varit okej på 15 år. När han sade det lät det så otroligt och länge och jag kände inte så. Men ju mer jag tänker på det vet jag att det stämmer. Jag har liksom satt mig över alla mina problem och skjutit dem åt sidan. När jag högravid vred knäet för andra gången ur led gav jag det kanske tre dagar att läka och tro inte att jag använde kryckor eller nåt för att avlasta. Nä, amazonkvinnan haltade och rultade fram, jag var propphöggravid med så mycket vätska i kroppen att det skvalpade i fötterna. Jag tog ingen sjukdag när jag för tredje gången (lite våldsammare skador) vred mitt knä ur led på jobbet. Jag körde intensivt med rehabprogrammet och fick väldig smärta i det tidigare skadade knäet (som ansågs friskt). Jag tror jag väntade två veckor innan jag var tvungen att berätta för sjukgymnasten att det faktiskt gjorde mycket ont och att jag vridit det "friska" knäet två gånger ur led tidigare men inte sökt vård. Jag minns också att jag hade så svårt och ont i en armbåge som hela tiden låste sig i en maskin, men jag körde på ibland tänkte jag bara "smäller den av är jag ju ändå på sjukhuset" eller så lyckades jag göra övningen i maskinen så det såg normalt ut, men jag använde inte ena armbågen. Redan när jag var barn ville jag inte visa om jag gjort mig illa, jag tyckte det var pinsamt. EN gång grät jag på skolan när jag i hög fart sprang och kanade ut på asfalten i en lång backe. Smärtan och blodet kunde jag bita ihop för som 7-åring. Men inte när de gulliga tjejerna i trean som visade sådant stort medlidande och blev alldeles upprörda över hur stora mina skrubbsår var och de ville genast hämta sjuksyster, jag vägrade, de ville minsann hämta min fröken, men jag vägrade. De fick sproinga upp til skolsköterskan ändå för i lärarrummet fanns bara vanliga plåster och jag behövde typ förband. Minns också hur jag gick hem och hur mamma bara flög upp ur sin stol när han såg mina trasiga kläder.

- Åh, herregud vad har hänt?

- Då började jag gråta igen eftersom jag förstört mina kläder! Men då var mamma bara bäst hennes reaktion är något jag buriot med mig hela livet och så som jag reagerar mot mina barn.

- Men jag struntar väl i att dina nya kläder gått sönder, det är ju dig jag bryr mig om!   

Oj, oj jag har så många sådan här minnesbilder av hur jag förnekat mina problem med kroppen eller smärta. Så visst har min sjukgymnst rätt när han säger att jag inte varit helt okej eller tränat ordentligt på 15 år. 

- Visst, nu är det bäcken stelopererat men det är inte bara bäckenet vi måste rehabilitera det är hela kroppen och då måste vi även ta hänsyn till din elastiska och felaktiga bindväv...

 

Nu i morse när jag var på sjukhuset ansträngde jag mig för att gå riktigt. Oj, jisses, vad vingligt det är, jag förstår inte hur jag gått egentligen. Jag har gått mer på insidan av ena foten och gjort någon mycket konstig grej med den ondaste höften när jag gått. Men jag kan gå jättefort men då går jag inte rätt utan skjuter väl kroppsdelar och muskler och all världens håll. Ja, ja som den lilla fölunge jag är, kämpar jag på, till hösten kan jag nog gå, haha.  


Hos psykologen tittade vi på programmet och jag kände igen en del frågor sedan jag gick KBT-terapi förra våren. Det är jag glad för så jag förstår hur jag ska tänka och att det faktiskt kan vara jobbigt att tänka, komma till insikt och svara på vissa saker.

- Sedan är det en sak till, sa psykologen och fortsatte; det finns något som heter röreslerädsla. Då är man är rädd att göra vissa saker så man undviker dem i hopp om att undvika sin smärta.  Programmet och vi i smärtteamet kan ibland verka lite puschande för att man ändå ska prova och inte låta röreslerädslan ta överhanden.

- Mmm, men nu är jag nog lite tvärtom jag, sa jag och log.

- Jo, jag råkar veta det, så vi råder dig att tänka på det och inte bli puschad. Du måste ju istället lära dig att inte röra dig över din förmåga.

Men då har vi mina käre make som dagens exempel på rörelsesmärta...Han vill inte ens prova att gå en prommis för det kan ju göra ont  Dessutom är han som jag varit; inte hålla på och smådutta med töntliga små rörelser då kan det vara, nä, det ska vara hårt, intensivt och ge minst blodsmak i munnen.

 

Nä, nu ska tillåta mig lie vila i sängen för jag är inne på mitt femte dygn med tung sprängande huvudvärk och inget hjälper. Sedan nackspärren-smärtan på det och så klart rygghugg och höftsmärta, lite ömma ljumskar och inuti bäckenet. Men röreslerädsla, nä, jag får vila 1 timme sedan ska jag göra mitt träningsprogram innan det blir mentalstäkelse från hästarna på ridskolan när dottern ska rida. Åh, herregud vad jag längtar att få sitta på en hästrygg och helst ute i skogen, oj, oj blir tårögd när ja tänker på det. Tur att jag får fortsätta rida när jag läkt .

 

Bäst i dag: Mitt glada humör trots att jag så ont i huvudet och nacken!

Sämst i dag: Att åter upptäcka hur vingligt det är om jag ska gå "riktigt".

 

Kram och kärlek

Pansen  

Av Pansen - 21 maj 2013 14:57

Jag hade en härlig helg då jag kände lycka och framtidstro igen. Messade genast mina närmaste tjejkompisar och bjöd in dem på tjejkväll på fredag i sommarstugan. Sådant orkar jag inte när smärtan gnager... Efter naprapatbehandligen förra veckan så blev min högra höft liksom av med 20 kilo kändes det som. På fredagen fick jag nytt träningsschema av sjukgymnasten Torstensson.


Det är lite annorlunda övningar mot för förut det handlar mer om noga kroppskontroll och bearbetning av många muskelgrupper samtidigt. Jag har ju försökt att var nogrann så ändå eftersom det sitter kvar sedan min Pilatesträning för några år sedan. Men detta är ändå annorlunda, dessutom ska det inte trigga min tävlingsinstinkt lika mycket   Jag måste hålla mig till träningen i åtta veckor och under den tiden sluta med allt annat som jag gärna tar mig för! Det känns inte ledsamt, bara klokt för nu har jag äntligen förstått hur detta ska gå till.

 

Egentligen hade jag rätt plan i mitt huvud när jag låg på sjukhuset i Ängelholm efter steloperationerna av mina bäckenleder. Jag hade många månader tidigare fått en bild i mitt huvud av en ostadig fölunge och fått insikten om att jag ju också skulle lära mig "krypa och gå" igen, likt en fölunge på ostadiga ben.... Men så kom brevet från Försäkringskassan och där stod det "den 26 maj är dina sjukdagar slut" då liksom regagerade min hjärna med det gamla tankesättet. "Åh, toppen den 26 maj då är jag frisk! Dags att öka på lite med rehab om jag ska hinna". Ja, det var någon del i min reptilhjärna som klev förbi och kvävde mitt sunda förnuft och tidigare kloka insikt...  

 

Jag tränade för hårt, kände en allt högre press och stress och oro över detta med Försäkringskassan, jag fick svårt att sova och kallsvetttades. Jag överansträngde mig och fick träningsförbud. Jag blev ledssen och irriterad och det blev osämja på hemmaplan. Jag fick influensan som tog från min sista reserv av kraft...Jag blev sedan bara trött och sov otroligt mycket och orkade inte bry mig ville bara sova och jag började få symptom på depression....Men så förra veckan vände det tack vare min sjukgymnast och naprapatbehadlingen som tog bort de värsta smärtorna  

 

I helgen när jag skulle gångträna så fungerade höften på ett helt annat sätt!! Jag kunde känna vilka delar som ska arbeta när man går. Upptäckte att jag gick/klev på insidan av högra foten för att på något sätt balansera upp och hur instabil fotleden är när jag ska gå rätt. Men jag har köpt fotledsstöd som jag ska ha hela tiden tills jag hunnit bygga upp stabiliteten i dem och dessutom har jag hålfotsinlägg och utan dem får jag fort svårt att gå. Jag har flitigt stretchat sätesmusklen över höften såsom naprapaten rådde mig men jag kände under söndagen hur det ändå började stelna och smärta mer. Inte alls konstigt med tanke på att jag har haft ont och varit stel där i 5 år (minst)!! Så i går natt låg jag vaken 2 timmar för höften värkte så och stretchen hjälpte inte. Tänkte att jag nog måst avvara 540 kr igen och gå till naprapaten. Stiger upp vid 11 och läser tidningen sedan går jag upp till sovrummet igen och PANG, jag kan inte böja mig framåt! Det känns som någon skjutit mig nedanför nacken högt mellan skulderbladen. Alltid någon ny överraskning ifrån min spännande kropp  

 

Men vad f-n, provar igen, nä, smärtan är otroligt stark som om jag dykt ifrån hästryggen igen. Jag kan inte minnas att jag gjort något särskilt men en ny övning är att göra knäböj ända till golvet och sedan använda rep som stöd på vägen upp. Jag hade sådan träningsvärk i mina lårmuskler att jag nog fuskade och drog mig upp från golvet med hjälp av repen...Då används fel muskelgrupper! Kan knappt sätta mig vid datorn, men jag måste boka naprapaten. Sådan här nacksmärta/låsning har jag inte haft på cirka 2 år. Vad är detta? Ska kroppen påminna mig om allt som varit under de senaste 5 åren eller vad är det frågan om?

 

Så naprapaten i dag. Jag säger att jag inte ska vet vad jag ska välja för trolleriområde i dag, ländryggen som hugger oavbrutet, höften eller "nackskottet"? Jo, du måste ta nackskottet säger jag.

- Det är helt lugnt jag fixar detta med nacken lite snabbt så jag hinner med det andra också!

Det behövdes lite manipulation för att få bort nackstelheten och krampen. Men det är verkligen som trolleri när jag ena minuten inte kan vrida huvudet eller böja på det och sedan nästa minut är det inga problem! Simsalabim Han frågade hur det kändes i huvudet och jag sa att jag är inne på mitt fjärde dygn med sprängande och tryckande huvudvärk då behandlade han även den! Fick rådet att låta nacken vara ifred, värme och promenad, inte stretcha för nu måste den få hämta sig efter krampen.


- Men nacken som jag ansett som bra nu och jag trodde jag var stark eftersom jag tränat så mycket med hantlar, vad är det som händer? Är det för att det håller på att ordna sig i bäcken/rygg/höft och blir obalans, eller?

- Ja, det hör i hop helt klart. Under denna rehabtid kommer du säkerligen få känna på alla gamla skador, har du haft ont i fotlederna kommer det komma igen, knäna likså, men det är inget farligt det är bara kroppen reaktion. Blir det så här illa som i dag så fixar jag det. Så länge inget är trasigt så kan jag fixa det!

 

Sätet/ryggen däremot ska jag fortsätta stretcha. Det känns också så himla bra för sjukgymnasten och naprapaten säger liksom samma saker och då förstärks verkligen budskapet för mig. Gissa vad naprapten sa?

- Du måste inse detta! Du ska lära dig att krypa och gå igen innan du kan springa. Du kan inte forcera och hoppa över något steg. Du måste förstå att tog det 15 år att bli i detta skick, är det ju ändå helt otroligt om du är tillbaka på 2 år! Till hösten när du gjort dina rehabprogram då borde du klara av vardagliga saker, men inte mer än så. Du borde egentligen låna ett strypkoppel och en löplina av din syrras hundar så att du inte KAN göra för mycket.

 

Haha, ja, han är en klok karl han också. Men han vet vad smärta är, han vet hur det är att vara sjukskriven, han vet hur det är att rehabträna för att komma tillbaka. När han var 30 år hade han flera diskbråck i halsrygg/nacke samt ländryggen efter en bilolycka. Han fick sitta i en fåtölj när han skulle sova. Försäkringskassan ville förtidspensionerna honom, det var på den tiden Försäkringskassan var åt andra hållet . Han vägrade och kämpade och kämpade tog sig in på Naprapathögskolan och tränade sig frisk igen  

 

Nä, nu ska jag ta min "luciapromenad" på 15 minuter. Det vill säga sätta i foten och skjuta ifrån i höften och tänka att gå som en lucia, sa min sjukgymnast, superbra tips att tänka!

Bäst i dag: Kunna vrida på huvudet igen!

Sämst: Att maken är bortrest  

 

Kram och kärlek

Pansen  

 

Av Pansen - 16 maj 2013 22:10

Jippi, jippi haha, dessa berg- och dalar men tack och lov för bergen:-) I går ringde min sjukgymnast och vi ska träffas i morgon fredag för jag ska få ny träning. En träning som inte triggar min tävlingshjärna lika mycket  Mer inriktning mot Pilates och Yoga, ska bli kul.

 

Jag har haft Pilates som träning förut körde 4-5 pass i veckan då. Men jag minns att jag försökte "klättra" i svårighetsnivåerna ändå även med det, men jag var duktig och kunde låta bli eller vänta in. Jag har ju sagt till många att Pilates passar mig så bra, det är mycket kroppskontroll och mycket fokus på att andas rätt, dessutom hade jag iaf i mitt program inga hastiga rörelser som kunde skda mina leder eller göra så de gick ur led. Pilates och hästridningen är så otroligt bra att kombinera för ofta säger min ridinstruktör detsamma som jag lärt mig via Pilatesen. I går i all fall så sa sjukgymnsten också att min rädsla för att "förstört" något med läkningen var obefogad, jag har inte sabbat något. Han försökte få mig att tänka framåt att ta bort mina negativa tankar och mitt dåliga samvete. Efter kändes det mycket bättre och jag fick energi och fick med maken till trädgårdsvaruhuset. Vi köpte sex pallkragar och tio jordsäckar, eftersom maken åter fått ont i ryggen och jag skulle till naprapat ändå i dag så lyfte jag upp allt på släpet! När jag sedan lade mig i sängen kom höftsmärtan dundrade som ett tåg och pulserade och körde. Jag kunde inte ta morfin för då kan jag itne sova på natten. Jag låg och vände och vred mig och funderade vad som hänt, denna smärta har jag ju inte haft på 6-8 månader!


Men så åkte jag till naprapaten som känner mig och min historia väl. Han sa att höften var helt okej, denna smärta hade inte med steloperationen att göra. Det var sätesmuskeln som inte orkade som var överansträngd.

- Du har bara de lux träningsvärk i den för du gått ut lite hårt. Det här fixar jag i dag och sedan ska du få två övningar av mig som du kan behandla dig själv med!

- Oj, det känns pinsamt, jag skäms att jag så ofta ska göra så här och träna för hårt!

- Nä, inte ska du känna så. Det är ju kanon att du tränar! Jag känner inte igen dig, du låter så bitter på din kropp! Visst du kör huvudet rakt in i väggen, reser dig och kör den en gång till men jag skulle vilja säga att det är en positiv egenskap! Och du brukar ju alltid vara så framåt- tänkande, ryck upp dig!

- Mmmm, det säger sjukgymnasten också. Ja, jag har varit lite deppig och då hör det liksom till att jag blir negativ och bitter, men det är snart borta för nu är jag så glad. Känns ju som ett mirakel att kunna slippa höftsmärtan så snabbt. 

Jag fick även lära mig hur stor "arselmuskeln" är, inte bara rumpan utan baksidan lår, i ländryggen. Så mina hugg i ländryggen förklarade han var egentligen också i sätesmuskeln och inte ryggmusklerna som jag trott!

Han tog ett papper och rev det itu.

- Sådär det var din operation...du fattar...det gick sönder och ska nu läka ihop och sätesmusklen har de ju dessutom skurit av...Då började en lång resa...tillbaka...Men jag är så glad att du äntligen är stelopererad i dina "rackiga" bäckenleder. Så nu kan jag ge dig övningar som jag inte kunnat före då ditt bäcken for "av och an".

 

Ja, så nu sitter jag här och har svårt att förstå att jag var så ledsen och hade så ont i tisdags. Jag kände mig så ensam och rädd. Jag tänkte igenom och kände att jag inte hade någon att prata med. Jag försökte komma på saker som skulle göra mig glad, men hittade inget tänkte att hästarna skulle kunna trösta mig. Men då måste jag åka till ridskolan full med människor som undrar hur jag mår...nä, det gick inte heller och då tänkte jag...hmmm, precis som en deprimerad...Sedan en massa andra tankar om en mörk framtid osv. Men nu, jag nu är jag som vanligt...och får ducka för alla mina ideér och kreativitet...Men det var ju inte bara för vad de sa utan för att jag faktiskt blev av mig den där överjävliga höftsmärtan, kan ni förstå..haltar in och 40 minuter sedan kände jag mig alldeles lätt i höften  Nu får jag bara lite träningsvärk igen efter behandlingen, men det känns bara bra, dessutom har jag konstant träningsvärk numera, men det ska vara "skön" träningsvärk  Så nu ska jag ta det lugnt, fortsätta att gå förbi eller bara sparka undan barnens kläder och grejjer på golvet. Tänker strunta att dammsuga på ett tag också. Jag skulle gärna vilja ha en robot-damsugare...

 

Kram och en massa kärlek

Pansen

Av Pansen - 14 maj 2013 14:51

Jaha, trots min kloka insikt av att äntligen sänka tempot på både rehabträning och det andra jag gör så har jag ändå jätteont igen. Förra veckan fick jag tillbaka huggen i ländryggen de kom hela tiden även när jag låg ner.

 

En dag hade jag fruktansvärd muskelkramp på vänster sida. Jag körde med TENS, gick en kort prommis för att få igång cirkulationen, satt i massagefåtöljen tog morfin, inget hjälpte men det lindrades i alla fall. Krampen släppte så ätnligen på kvällen. Då gick det att ta djupa andetag igen. Sådär med hemsk kramp det blir som typ ryggskott har jag inte haft sedan innan operationerna. I helgen gav jag mig själv träningsförbud i två dagar och tänkte att nu är det nog okej, men icke  Tankarna kommer och jag känner mig inte positiv som jag brukar. Jag känner mig rädd tänk om operationen inte hjälpte, skulle jag använt kryckorna mer, har det inte kunnat läka som det ska? Men jag har länge tänkt att jag ska gå till en naprapat som kan stretcha musklerna i ryggen för jag vet att det är snefördelade alltså vänster sida har i år legat i anspänning och kramp för att försöka väga upp den svaga sämre högra sidan. Jag frågade även Dr Sturesson om jag kunde ta naprapat-behandlingar och det kunde jag. Så jag ska kolla om han har någon ledig tid till veckan. Det ser ut som jag är rakare i kroppen nu i alla fall. Förut kunde man se när jag stod att jag var sned och ena armen hängde liksom över på kroppen istället för att hänga rakt ner med luft till kroppen.


Efter träningen på förmiddagen stegrade smärtan i högra höften (den sidan som ändå läkt längre) och nu börjar det krampa bak i ländryggen. Jag tänkte jaså din förbannade djävul du har  kommit tillbaka och utan inbjudan dessutom...(Jag har ju vilat, dragit ned på tempot, ändrat träningen). Suck, det gör ont när jag går, så jag vill inte gå. Det känns som om jag borde gå med kryckor igen för att avlasta. Sådan här kraftig smärta i höften har jag inte heller haft sedan före operationerna så det är klart jag blir rädd. Men nu känner jag inget motstånd eller panik över att kanske få träningsförbud eller order att leta fram kryckorna, jag gör vad som helst för att slippa smärtan! Jag vill inte ta en extra dos morfin heller sedan husläkaren sa att jag tog en sådan stor dos att om han skulle göra detsamma så skulle han nog dö. Haha, nu skämtar du sa jag men nä, han skämtade inte! Men jag vet om min tolerans mot läkemedel jag måste alltid få "hästdoser" för att få effekt och det är tyvärr något som är vanligt hos personer med EDS eller så är man överkänslig mot läkemedel vilket mina EDS-syskon är.


Det tar likson aldrig slut jag tror både jag, min man och omgivning tycker att det borde vara bra nu att somliga av oss inte orkar mer "komplikationer"...Ja, ja dags att inse igen att livet inte är en rak väg  

 

Kram kram

Pansen


Av Pansen - 13 maj 2013 15:00

  Ja, förra fredagen åkte ju maken och jag ensamma till stugan för att koppla av och mysa. Han hade ont i ryggen sedan två lindrigare fall av rygskott. Jag försökte få honom att lyssna på mig om att inte lyfta osv men han är lika tjurig som mig  .

 

På kvällen gick han till en av våra andra stugor för att hämta en mindre TV. Så irriterande att vara den som står bredvid och vet men får inget gehör för råden. Alltså ombytta roller för oss  Hör honom ropa på mig utanför stugan och där står han framåtböjd med TVn nedsatt på ett trappsteg. Jag är specialist på lyftteknik så jag bar med lätthet bort den (det var en mindre TV). Han stod kvar, ryggen smärtade kraftigt och han hade svårt att ta sig därfirån. På lördagen var det så mycket värre han kom knappt in i bilen. Men på tisdagen fick jag med honom till "min" naprapat och då blev han otroligt mycket bättre och kunde återgå till jobbet dagen efter. Vi lärde oss en del bägge två om hur det är att ha smärta och hur det är att vara den som är bredvid.


I dag har jag varit hos husläkaren för ett nytt sjukintyg som "överklagan" till försäkringskassan, jag har även skickat en kopior från sjukgymnasten en bilaga på tre sidor, samt journal från Ängelholm och röntgenbilden med med mina fina titanstag.

 

Jag tycker min rehabilitering går så enormt sakta att jag bloir orolig, jag får fortfarande smärta så fort "jag gör något". Jag ville ha tyngre övningar typ steg 2 av sjukgymnasten men han ger mig inga först jag drar ned på tempot så smärtan minskar. Klok man det där  Den här rehabiliteringen tar otroligt mycket på psyket och det hade jag inte räknat med. Bara jag får operationen så blir allt bra, jovisst men att det skulle gå så sakta hade jag inte räknat med.

 

Min iver att blir frisk och slippa morfin var också förhastad enligt husläkaren som återinsatt Deoplan som jag själv slutat med. Men har har rätt för jag tar starka doser av det flytande morfinet istället och det är svårare att sluta med sedan. Så det är bättre att äta långtidsverkande och jag ska anstränga mig att inte ta flytande morfin.

 

Har fortfarande låg kraftnivå känns ofta som jag går i sirap, alla måsten är enorma berg som jag kämpar att bestiga men jag får ingen ny kraft eller energi när jag gjort det utan ibland bara än mer kraftlös. Vissa dagar känner jag inte alls igen mig själv jag försöker komma på saker som ska göra mig själv glad men då är den ju där sirapen som gör att allt känns jobbigt och segt och klibbigt. Men självklart har jag ljusa stunder också och då vill jag så mycket men vet att kraften inte räcker eller att det då kommer ge mer smärta så tja, jag får väl fortsätta att gilla sängen ett tag till helt enkelt. Har bestämt att jag måste fixa någon bra TV-serie som jag kan kolla på dagarna 




Hur har ni det? Jag vill så gärna höra!

 

Kram & kärlek

Pansen

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21 22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se