Alla inlägg under april 2014
Pansen
Tack så mycket för ditt svar och så kul att få läsa hur det gått och går för dig! Jag kunde oxå tidigt ändå på något sätt känna att något blivit annorlunda i kroppen även om jag hade ont och inte sprang fram;-)
Kram Annika
I går fick jag en kommentar av läsaren Anna som jag även träffat "in real life" för vi bor nära varandra. Jag publicerar hennes kommentar och mitt svar som inlägg så ingen missar det för jag tror det kan röra flera av oss. Men först måste jag berätta att jag i går träffade läsaren sedan 1,5 år tillbaka, Catarina (länk till hennes bäckenberättelse). Hon hade åkt mycket långt för att träffa min sjukgymnast Thomas Torstensson och få hans syn på hennes tankar om att steloperera/fusionsoperera bäckenet/SI-lederna. Det är en sådan häftig känsla och så kul att få träffa er på riktigt! Hon undrade lite om "testoperationen" som görs innan själva steloperationen och jag tänkte även skriva lite om vad vi pratade om.
För att få komma till Bengt Sturesson vid Ängelholms sjukhus behövdes en specialistremiss från mitt sjukhus. Så efter fem månaders kötid fick jag träffa en ortoped som fick ett grundligt skrivet underlag om min "bäckenhistorik" främst författat av min sjukgymnast vilka behandlingar jag provat, vilka tester som gjorts osv. Jag var enormt nervös, för om jag fick remissen kunde hela mitt liv och framtid förändras till det bättre! En chans till ett nytt liv. Jag blev beviljad specialistremiss till Sturesson i Ängelholm. Ett stort steg avklarat. Men skulle Sturesson kunna hjälpa mig eller skulle jag få ännu ett avslag på steloperation såsom det blev för Strängnäs studie?
Efter några veckor fick jag ett brev från ortopeden på mitt sjukhus där han skrev att Sturesson ville ha en färsk MR på mitt bäcken innan Sturesson kunde ta beslut om han ville kalla mig för bedömning. Min MR hade gjorts för lite över ett år sedan och det ansåg Sturesson vara för gammalt. Jag hamnade i väntekö för MR, det tog tre månader. Ett nytt brev meddelade att Sturesson kallade mig till Ängelholm för en bedömning och det stod något om att "blockad läggs 08.00" och i kuvertet fanns flera tvättsvampar Descutan som används inför en operation, så jag fick ringa och fråga vad det betydde.
Jag skulle tvätta mig enligt instruktioner som inför en operation och sedan gå in i en operationssal där det fanns särskild röntgenapparat. Sturesson skulle lägga blockader i mina SI-leder. Sedan skulle jag under några timmar känna efter om det hade god effekt och bedövade lite av mina smärtor. Om blockaden "föll väl ut" vilket betyder att den smärtstillade mig så skulle jag på eftermiddagen opereras och få en "ponnyspark" som hästägaren Sturesson kallade det. (länk till min upplevelse av blockad och testskruv)
Ponnysparken kan man kalla en sorts teststeloperation. De opererade in en lång skruv i min ena SI-led som jag skulle ha i 4-6 veckor. Om skruven hade effekt och gav mig stabilare SI-led så var det aktuellt med en fusionsoperation/steloperation av en SI-led i taget. Jag kände skillnad trots fortsatt smärta så var det någon skillnad. Skruven tog uts och ersattes av totalt sex titanstag, inopererade tre i vardera SI-led. Men Sturesson använder olika metoder, alla läsare här på bloggen har inte genomgått samma metod. Någon har skruvar, någon har både skruv och platta och någon har bara opererats på en sida. Men jag har problem med bägge SI-lederna så därför var det bägge sidorna för mig precois som jag också hoppats. Senaste åren har jag haft mest och värst på höger sida. Därför sattes testskruven på höger sida först.
Nu håller jag alla mina tummar och tår för att Catarina också får en steloperation för hon har också provat allt och sitter numer i rullstol. Jag förespråkar inte steloperation/fusionsoperationer utan tror att otroligt många skulle bli bra om de fick rätt diagnos i tid så de kan få rätt sorts träning. Jag tror många skulle kunna bli hjälpta av t.ex. kortisoninjektioner sådana studier har gjorts på Sundsvalls sjukhus av bl.a min sjukgymnast Thomas Torstensson. När kortisonet hjälper och smärtan minskar kan man börja med stabiliseringsövningar och träna upp musklerna. Men för bästa resultat måste man få lite minskade smärtor annars hjälper inte träning. Nu ska en ny studie starta för att se om laserbehandling kan vara lika effektivt som kortison. Jag fick fel diagnos flera gånger och fel sorts träning den var alldeles för kraftig så jag blev bara sämre och sämre. Det var när jag fick träffa Thomas Torstensson och han ställde rätt diagnos som min väg tillbaka till livet började. Hade jag inte fått rätt sorts rehabilitering efter steloperationerna hade jag inte alls varit lika bra i mitt bäcken som jag nu är
Läsarens Annas kommentar:
Anna
Måndag 28 april 13:35
Hej fina du! Jag hoppas att du ändå kunnat njuta lite av semestern... Jag har varit precis som du, hållit det inom mig, tagit på mig masken och klistrat på mig ett leende och kämpat på. Detta har gjort förhållandet skevt, hur kan jag förvänta mig förståelse när jag inget berättat.
Nu ska jag generalisera lite, min kära man som jag älskar mycket är en problemlösare vilket gjort att varje gång jag lättat lite på skölden ska han hitta på lösningar vilket gjort både honom och mig oerhört frustrerad eftersom det inte finns någon Quick fix på detta problem som ni alla vet! Jag jobbar inom vården och vet precis vad jag råder mina patienter att göra och så gör jag tvärt om själv, snacka om att inte lära som jag lever😬 Det är likadant med min smärthantering😜 Nå, ja jag har med hjälp av Thomas Torstensson, bra kurator, fina arbetsvänner och klok mamma börjat lätta på masken och prata om hur jag mår och även om det är skitjobbigt så känns det som jag börjat få tillbaka balansen i mina relationer nu när jag börjat släppa in de jag älskar💕igen. Många tårar har det kostat men det är det värt. Min kära make har börjat förstå att vi inte kan fixa problemet men att vi tillsammans är starkare! Kram!
Pansens svar:
Absolut har jag njutit av semestern ändå och jag slapp ju definitivt städning, tvätt och matlagning:-) Iofs var det länge sedan jag städade;-) (Jag blir ju så dålig i nacken och ryggen av dammsugning att min man nu gjort det i flera månader det tillät jag inte ens under värsta bäckensmärtorna). Jag tyckte det gick bättre med kommunikationen mellan oss ett tag på senhösten efter smärtkursen. Jag kände mig oerhört lättnad över att kunna våga berätta lite om min känslor, tankar och hur jag mådde. Jag upplevde förståelse och som om jag omslöts av bomull typ enklare att andas Vi pratade en del om att jag också upplever min man som problemlösare och att jag inte behövde det, det gör mig bara smått pressad och jag måste gå i försvar när han kommer med olika förslag. (jag har trots allt mycket kunskap om min kropp och dess problem och behandlingar osv ) Jag sade att jag allra oftast bara behöver få prata och få en kram . Och min man lyssnade verkligen, det var stor förändring och det gjorde mig så gott av få våga säga hur jag mådde och sedan bara få en varm kram som tröst, det hjälpte så oerhört långt. Ibland vågade jag till och med släppa fram lite känslor att jag kände sådan lättnad att jag började snyfta, det var också skönt. Det är inte alltid så lätt att ha ett pokerface och vara isprinsessa. Jag är en känslomänniska absolut, vilket innebär att jag tycker att jag har för mycket känslor och känner för mycket ibland både av mina egna och andras känslor Men det är lite allmänt känt att män ofta intar en position som problemlösare medan kvinnor har lättare med känslor, att kramas osv. Det finns säkerligen statistik, men jag gissar att det finns fler manliga professorer än kvinnliga och fler kvinnliga undersköterskor än manliga Jag har ju själv varit undersköterska så omvårdnad både gillar jag och är bra på. Så jag känner även igen det där när du beskriver vad du säger till patienterna och hur du gör själv. Jag kan ge er läsare som mycket goda råd om hur ni ska tänka, göra osv men själv går jag ofta på en nit...om och om igen, haha.
Men de där veckorna i höstas gjorde allt så oerhört mkt lättare, jag fick inte lika mkt dåligt samvete och ångest. Jag kände att jag var något stort på spåren, att jag började förstå vad kurator och sjukgymnaster på smärtkursen pratat om. Men så tre dagar innan julafton drog cirkus-Försäkringskassan igång med fel utbetalningar och "hot" om återbetalningar och sänkt ersättning. Vi blev bägge enormt stressade och julen blev till stor del förstörd trots mina goda egenskaper att kunna förtränga och skjuta på framtiden När vi bägge var så stressade och jag hade ångest och blev helt tyst blev det såklart mycket sämre. Vilken spänning det låg i luften. Vi bråkade en hel del mest om skitsaker som vi förstorade upp hur mycket som helst...vi är ju som jag sa rätt lika varandra i mycket. Nu har vi nog bägge låtsas att allt ska vara bra, jag ska jobba heltid och vara normal...Men istället har jag bara höjt mina medicindoser så det är ganska falskt Men vi har börjat prata lite och ska fortsätta med det....sedan...jag måste jobba klart det viktiga eventet först
Kärlek och styrka
Pansen
Underbart vårväder hade vi i Sundsvall i går. Så jag vandrade runt i trädgården och småpysslade lite.Inte som förr när jag lyfte omkring 5-10 st 50 liters jordsäckar och grävde rabatter som en grävmaskin, men mysigt ändå Jag har gjort så mycket tidigare och ibland fortfarande som jag nog egentligen inte kan. I natt har jag haft mycket ont i nacken och ena höften trots att sängen känns så skön. Jag kunde inte sova med huvudkudde...igen. Även kudden mellan knäna är tillbaka, den som jag slutade med efter år av användande.
I går hade jag kontakt med en bloggläsare som jag inte "pratat" med på länge, hon undrade om jag tidigare klarade av resor till Gran Canaria och liknande? Haha, svarade jag. Det är så mycket jag gjort som jag i dag inte förstår hur jag klarade. Hur jag suttit och tryckt skuldrorna hårt i flygstolen och liksom hängt i luften med rumpan för att avlasta bäckenet. Sovit på bad-luftmadrass i de hotellsängarna osv. Vi har varit på olika Kanarieöar nästan varje år i 8-9 års tid. Så när vi gick runt denna gång kom minnena tillbaka hur ont jag haft när jag gått där tidigare, eller vart nästa parkbänk finns eller hur smärtan varit nästintill olidlig och jag sjunkit ned för att sitta på huk på många olika ställen, legat utsträckt på golvet/marken helt plant. Att gå ned på huk och sätta mig gör jag inte längre, inte sedan fusionsoperationen av SI-lederna. Det är också mycket sällan jag lägger mig raklång på golvet för avlastning.
Jag går ju också på ett helt annat sätt sedan operationen. Men efter mycket gång och dessutom på hårt underlag blir musklerna runt höften överansträngda och inflammerade. Då blir min gång mer haltande som förut men det är inte foglossningsvärken, det är inte så att höfterna värker inifrån och känns som det ska sprängas utåt, så har jag inte heller längre. Däremot känner jag nu precis som under smärtrehabkursen i höstas att det blivit för mycket och då får jag ont i ledbanden inuti bäckenet, vilket ger lite underlivssmärtor skulle man kunna beskriva det som. Det hugger och skär och molar som mensvärk. Sedan gör min ena konstant ont och spränger.
Jag sa förresten till min man att jag sovit otroligt dåligt och varit mest vaken för jag hade haft så ont. Han sa "usch, då" och sedan glömde han nog det. Men samtidigt finns det ju inte så mycket han kan göra eller jag vet inte hur han skulle svara. Men för mig är det ett steg att ta kraft och klaga och säga så. Då är det ju inte så "kul" att han ändå glömmer det och sedan säger "men nu har du ju mått bra och kunnat göra massor" Då blir situationen så himla knäpp, och ibland vill jag rätta till det att mer likna verkligheten. Så jag kanske säger jo, men jag har ju ont och jag hade ju svårt att gå och sova osv. Då blir han ju också lätt sur när han försöker vara positivt och glad och jag liksom kommenterar med negativa saker. Förstår ni hur jag menar? Jag känner mig så ofta snärjd i en hård snara. Om jag säger sanningen blir det bara skit för alla om jag sluter mig och gömmer allt i mig så blir det också skit men då drabbar det i alla fall bara mig, jag tror att det är så jag tänker och fungerar...
Både min man han och jag har detta guldfiskminne särskilt när det gäller tråkiga saker. Därför kan vi tillsammans ibland dra i väg. Vi planerar och drömmer och struntar liksom gärna fullständigt i att jag har problem med kroppen. Jag får mina tankar och varningsklockor men jag säger inget och sedan är gränsen nådd (som nu) och jag får lindrig ångest och måste liksom försöka börja förklara att jag verkligen inte mår bra. Klart att min älskling inte kan förstå då, han har inte märkt något jag har slutit mig och lett och själv föreslagit saker att göra. Suck, det är svårt och så himla jobbigt. Nä, jag är inte normal, jag kan inte göra allt och arbeta heltid trots att det varit min högsta dröm senaste åren
Men något mycket roligt ska jag göra i dag i alla fall. Jag ska träffa Catharina på sjukhuset, hon är en trogen bloggläsare sedan 1,5 år tror jag. Hon åker långt för att träffa "min" sjukgymnast Thomas Torstensson, men innan det mötet ska hon och jag träffas "in real life" Sedan måste jag vila lite innan familjen kommer hem och jag ska "ta på mitt pokerface igen; allt är så bra tralalala, jag vill inte betunga er med något tråkigt för livet är så himla kul" I morgon måste jag fixa en massa inför ett jobb och ett roligt event jag ska göra på valborgsmässoafton. Har åter fått börja använda nackkragen för att avlasta och musklerna är åter i kramp och jag förstår dem, så skulle jag också göra om jag var en muskel i min kropp
Snälla kommentera gärna på detta om hur ni känner och hanterar era problem i er egen familj. Gör ni som jag ofta gör och sluter mig och är tyst och därigenom biter er själva värst i svansen eller berättar ni ibland om hur det är och får ni förståelse osv?
Massor av kärlek och styrka ger jag er.
Kram kram
Pansen
Hej alla kära läsare. Jag har varit helt bortkopplad ett tag, men nu är jag tillbaka Först var vi i stugan och sedan åkte vi till Gran Canaria på semester. Jag trodde den semesterveckan skulle göra att min kropp läkte ihop igen efter att jag hade högre arbetstempo innan jag åkte. Men tyvärr blev jag bara sämre och sämre. Men solen och att få vara med familjen var helt underbart
Vi åkte tåg till Stockholm typ 3-4 timmar och sov sedan en natt på Arlanda för att kroppen skulle få hämta igen sig. Flög på morgonen och var framme på Gran Canaria vid 15-tiden, inom 20 minuter var vi vid poolen. Men oj, då vaknade nästan mina "gamla" bäckensmärtor, att sitta så still är ju vidrigt. Stengolv och klinkers överallt och en stenhård säng. Ena höften sprängde som förr och under natten vaknade jag så många gånger av att hela benet värkte som om det var av. Så dagen efter hade jag ännu ondare och då även i nacken. Jag hade inte tillräckligt med smärtmediciner med mig för att kunna hålla smärtan på en okej nivå. Jag var tråkig och orkade inte riktigt med första dagarna och hade ont och fruktansvärt dåligt samvete.
Knäna började krångla, jättekonstigt, för plötsligt kunde det bli så jag absolut inte ens kunde stödja på t.ex vänster knä sedan kunde det försvinna för att sedan komma tillbaka på höger knä. Handlederna och fingrarna värkte också och det kalla poolvattnet kändes såklart inte bra då. Jag badade bara två gånger och det är verkligen uselt för att vara mig. Men jag hade det också helt underbart samtidigt trots att jag gjorde allt för att inte visa eller berätta för familjen hur ont jag hade. Det var underbart varm sol varje dag, hårda vindar visserligen, men dock varma och hotellet var fantastiskt och maten likaså. Att få vara så nära familjen var också helt underbart.
Barnen är så stora nu, 15 och 9 år så det finns mer tid att njuta. Inte som när dottern var 7 månader och jag ammade och hade henne i bärsele, en underbar sak förresten som hette Ergo. Den gjorde att jag kunde bära henne utan att få ont i nacke eller rygg för den belastar rätt. Pratade med en mamma på flyget som hade en likadan och jag nästan saknade den känslan -man är så nära barnet. En kväll önskade dottern att hon kunde få en litet syskon och jag förklarade åter igen att min kropp inte klarar av det så nu kan jag inte få barn längre. Jag sa inget om sterilisering och hon frågade inget mer Men hon och jag ska i alla fall ha sommarkaniner i år och vi har tillsammans gjort ritningar och sågat och byggt två kaninhus samt renoverat gamla burar osv. Jättemysigt och jag längtar också efter de små ulltussarna/bebisarna.
Jag har så svårt detta med att berätta hur jag mår. Om jag berättar hur ont jag har och på alla ställen (som under semester och nu) blir min man stressad och det känns inte bra mellan oss sedan. OM jag biter ihop och sluter mig förstår han inte hur jag hade det. Han sade flera gånger "jag förstår inte hur du klarar av att gå så här långt". En kväll sade jag att jag ju så van att ha mycket starka smärtor sedan foglossning och bäckensmärtor så jag är van att stå ut. Han hade ont i ländryggen och stretchade och grejjade. Det gjorde jag också såklart men det hjälpte föga. Men det är verkligen så också, en kväll när vi stod i en spelhall stod jag med vikten på ett ben för det andra värkte så förbannat. Det syntes inte och jag sade inget. Fingrarna och armbågarna låste sig och nacken sprängde. Men varför förstöra kvällen för hela familjen? Nä, jag slöt mig och jag lyckades tydligen bra. Men det är otroligt skönt att vara hemma igen. Min säng känns som himmelriket och jag har mediciner och vågar gå och lägga mig och vila. Men jag är såklart även rädd och ledsen igen, det funkade inte, jag klarar inte att arbeta heltid. Jag klarar inte ens att ha semester...
Men nu är jag i alla fall hemma igen så jag kan skriva inlägg och svara förhoppningsvis på era frågor och funderingar eller om ni vill berätta er historia, er dag och era tankar och bekymmer.
Kärlek och styrka
Pansen
Ja, min kropp är ju lustig, den gillar verkligen inte mitt sköna höga tempo så jag måste slå ned på takten. I går kväll fick jag feber och det tycks vara så min kropp talar om för mig att den inte gillar stress. Jag har varit med om detta många gånger, senast under smärtrehabiliteringskursen i höstas. Jag tycker själv det är "luddigt", att få feber fast jag inte är sjuk.
I dag har jag 38.2 så jag sitter här med rödblommiga kinder och ser liksom extra pigg ut med lite färg.
Fick ett mejl av en läsare som jag har glömt att svara på. Men jag ska ta upp lite av det viktiga hon själv funderade på. Visst är det skönt när man äntligen får hjälp med läkemedel som smärtlindrar. Hon hade fått långtidsverkande morfin. Men var orolig för att hon "tog ut sig". Ja, ganska snart brukar nog det problemet uppstå när man blir lite smärtlindrad så kan man genast göra mer saker. Sådant som man inte kunde innan smärtlindringen och man tar lätt ut sig. Jag har skrivit om det förut och funderar fortfarande på det. Jag tycker att man ska få njuta av lite smärtlindrad tid och verkligen, verkligen fundera på vad man gör då. Inte dammsuga för det är för kraftigt. Nä, bättre iså fall att göra något med familjen eller barnen eftersom det oftast finns ett stort dåligt samvete gentemot dem. Eller ta sig till en sten i skogen och sitta och titta, lyssna och ladda med naturens krafter. Eller träffa en vän, det som man kanske inte orkat med när smärtorna tar upp alla tid. Det är mycket värt att få prata av sig eller bara prata om något annat än sina problem. Jag har tänkt så många gånger samt att träna. Har jag för ont kan jag itne träna och då får jag dåligt samvete och blir rädd att alla muskler ska försvinna så träna brukar vara en sådan ska jag gör. Ja, det är mina råd, gör inte "dumma" tunga saker som "biter dig i rumpan" sedan med större bakslag än det är värt. Gör något som ger dig flera saker.
Jag har själv gjort så i en vecka, ökat doserna för att kunna göra och prestera mer. Men jag är så vaksam på detta och mycket medveten, så jag har bestämt att så här får jag bara göra tills på söndag. Jag har inte dammsugit eller städat huset utan gjort andra saker. Sedan kommer jag sänka min smärtlindring igen. Jag har inte riktigt hunnit träna så som jag önskat. Jo, jag har tränat med gummiband, stabiliseringsövningar och även lätta hantlar för bicepsmusklerna. Men jag har inte tagit de långa promenaderna som jag hade planerat. Så nästa vecka är det promenader, minskad smärtmedicin och fokus på träna och må bättre. Jag har inte alls lika mycket jobb nästa vecka heller så jag ska minsann lyckas med min målsättning.
Den största anledningen till att jag vågar göra mer nu är inte alls bara medicinerna. För sätter muskelkramperna in och migränen i gång hjälper inte ens morfin. Nä, det är min nya behandling med djup och hård massage på nacken, skuldror och huvud. I söndags kväll bara växte muskelspänningarna och jag vaknade 04.00 av huvudvärk och nacksmärta. Men så på förmiddagen hade jag tid för muskelbehandlingen och han arbetade extra mycket i nackrosetten. Senaste två gångerna blir jag ganska påverkad efter behandlingen. Jag måste sitta kvar i väntrummet ca 15 minuter får yrsel, nästan dubbelseende, illamående, kraftig törst och frossa. Jag ser det som något mycket positivt, att det händer något och att en massa slaggprodukter frigörs. Sedan är jag mer avspänd och bara väldigt öm. Sedan under veckan byggs det upp igen. Tyvärr redan idag och jag har mycket mer kvar att göra, ett stort kalas på lördag till exempel, shit, måste hinna köpa presenter också. Men jag har tid igen på måndag känns tryggt.
För att komma ur den envisa spiralen av nackspänningar och huvudvärk tror jag det var en kombination av Saroten 20 mg till natten och 10 mg på morgonen samt dessa muskelbehandlingar. Jag somnar enklare på kvällen av dem. När jag provade dessa när jag hade bäckensmärtor/SI-lederna så hjälpte det inte alls mot smärtan. Provade både Saroten och Cymbalta, men den smärtan är något helt annat och det är det som så många läkare inte förstår...
I följande länkar har jag tidigare skrivit inlägg om nackdelar med morfin.
http://steloperation.bloggplatsen.se/2012/12/04/9095951-nackdel-med-morfin/
http://steloperation.bloggplatsen.se/2012/12/21/9174061-status-3-veckor-efter-operationen/
Kärlek och styrka
Pansen
Har nu hunnit med två härliga helger i stugan. Hunnit testa kroppen lite och hunnit med både bakslag och inte bakslag Har träffat min sjukgymnast Thomas Torstensson och han såg allt lite förvånad ut när jag deklarerade att nu skulle jag börja arbeta på heltid.
Han höjde både ett och två varningens finger och jag vet vad han menar. Men nu har jag bestämt mig och jag är som han tyvärr också vet, mycket envis och lite teflonmänniska. Jag minns nästan inte längre hur otroligt dåligt jag mådde i höstas både fysiskt och psykiskt. Eller bara i vintras eller bara för några veckor sedan. Nu har jag bestämt att jag är frisk. Åh, kära nån vilket tempo jag haft i två dagar, det händer massor i jobbet både positivt och negativt. Men jag haren annan distans numera. Jag har nog trots allt blivit lite klokare under dessa år med bäckensmärta. Förutom att jag håller på att göra en enkät arbetar jag också med att ta fram en helt ny logotype och olika typsnitt för ett företag. På lördag kommer 30 personer till oss på dubbel-kalas maken fyller 40 år och dottern 9 år så emellan så bär jag stolar och bord och gnuggar min onda nacke. Just, ja måste stryka många dukar, blä. Har beställt tårtor i alal fall men det är mycket mat som ska tillagas och bröd som ska bakas. Men maken kommer göra mycket, tur det. Två möten på raken i dag gjorde att jag satt fint och rakt på hård stol sammanlagt nästan fem timmar, då fick jag såklart så ont i ländryggen att jag blev rädd för ryggskott. Men, tänk, herregud jag satt ändå fem timmar inte 10 minuter som förut när bäckenslederna sprängde som ja, usch, så ont det gör. Tänker på er därute och kommer kämpa för att vården av oss ska bli bättre. Men...lite smart var jag i alla fall och lade mig raklång en stund.
Hur mycket det ändå är just nu så trivs jag, jag gillar när det går i 150 knyck. Jag tycker att det känns som "förr i tiden" innan bäckenhelvetet. Dessutom jag ser ju ett slut på denna karusell, gjorde jag inte det så skulle jag nog inte gilla det. Efter kalaset, blir det några till intensiva dagar sedan stugan någon dag och sedan Gran Canaria 1 vecka utan Internet, haha.
Jag publicerar även här Catarinas kommentar så ingen missar för det kan vara en del nyttig information.
Kärlek och styrka
Pansen
Catarina
Torsdag 3 april 09:56
Hej! Hoppas att helgen i stugan var skön och energigivande!!
Pratade med min distriktsläkare igår och nu är han äntligen med mig på operationståget! Han har nu oxå insett att det är min sista chans. Vi kom överens om att jag först ska träffa Thomas Torstensson för en till bedömning, för att bättre kunna övertyga kommande ortopedspecialist, och sen då skicka remiss till en sådan. Så jag hoppas nu på hyfsat snabb tid i Sundsvall!
Det känns stort, nervöst, spännande och skakigt att bollen är satt i rullning!! Önskar dock att inte 99% av alla i vården jag pratat fusionsoperation med var så ini bomben skeptiska...
Det gör att jag själv tvivlar... Men nu finns inget annat att prova och jag har bestämt mig för att följa min inre övertygelse! :) Det är därför oxå så skönt att läsa din blogg och få svart på vitt att det faktiskt KAN bli bättre efter op!
Jag tänkte ge min läkare lite mer info om operationen Bengt gör. Är det iFuse implant system-tekniken han använder sig av? Tror du att hemsidan för det si-bone.com är relevant att skicka till honom? Du behöver inte sätta dig och kolla upp nåt!!! Tänkte bara höra om det är nåt du vet rakt av!
Många kramar och TACK för ditt engagemang! <3
Hej hej,
Härliga nyheter, skönt att det äntligen händer något! Hör av dig innan när du kommer till Sundsvall så åker jag upp och ger dig en kram Upprepar ett gammalt inlägg jag gjorde innan steloperationerna så hittar du två bra filmer. Bra att du frågar för jag sitter nog på en del trots allt KRAAAAM
Filmen visar steloperation ena sidan av bäckenlederna/SI-leden. Jag kommer stelopereras på bägge. Det är denna metod som används vid Ängelholms sjukhus av Bengt Sturesson.
http://www.youtube.com/watch?v=zWnb7zcGWno&list=LP89s9AkVkimg&index=5&feature=plcp
Filmen nedan visar också hur en steloperation av bäckenlederna/SI-lederna går till, men med en annan metod. Denna metod utförs i en studie på St Görans i Stockholm.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 | 9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|