Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Pansen - 27 december 2012 12:00

I dag ska ni veta att jag känner min urstark, glad och full av energi   Nyss ringde Bengt Sturesson som stelopererat min ena bäckenled. Han frågade hur det gick för mig. Jag sa att jag kan gå utan kryckor inomhus och att det känns som vanligt dvs. är jag upp och går får jag lägga mig sedan.

 

Jag sa att det är lite jobbigt med hela släktens alla frågor om om jag är bättre nu, när jag ska bli bra, osv. Jag sa till Bengt att jag svarat alla att jag inte tror jag kommer känna någon förbättring först jag hunnit träna sjukgymnstik under flera veckor. Då svarar Bengt.

- Helt rätt svar, bättre svar kan du inte ge. Du vet, första 4 månaderna efter operationen räknas som tuffa och läkningen efter operationen tar 5-6 månader. 

- Åh, tack vad skönt att höra, jag hade börjat tvivla och börjat tro på alla omkring mig, jag var rädd att opertionen misslyckats!

 

Han berättade också att sjukgymnastiken som följer innehåller till en början mycket stabilitetsövningar och det gäller att härda ut. För er som inte vet, är det tråkig träning som känns som det inte ger något, fast det gör det! Tänk vad det samtalet betydde mycket, jag bara sitter och ler och suckar och suckar och förstår nu hur spänd och rädd jag varit!

 

Jag måste lita på mig själv, jag känner ju min kropp ganska bra men ändå lyckades omgivningen påverka mig negativt.  Ja, ja vilken tur ändå att Sturesson ringde och förklarade mer. Det är alltså helt normalt att mina dagar ser ut som innan operationen, jag tar morfin och hittar på något med familjen och sedan måste jag lägga mig och vila bäcken, och det är helt "normalt".

- Du får absolut inte överanstränga dig utan lyssna på kroppen som du brukar göra, sa Sturesson

 

Skönt, så får det vara i flera månader och jag behöver inte känns någon press!

- Det är ingen idé att kämpa sig iväg på promenader 30 minuter om dagen, sådant ger inget i detta läge, kroppen ska läka och då blir det bara överanstängd, sa Sturesson.

 

Men sådan härlig energi jag fick, sitter nu och ska föreslå att mannen och jag ska åka och kolla på lite mellandagsrea och DÅ mina vänner har jag MYCKET energi som kan föreslå det, haha.

 

Kram kram

Pansen  

ANNONS
Av Pansen - 21 december 2012 07:45

   

I går sade jag till min man att jag haft mindre smärta under dagen. Jag tog inte extra morfin först klockan 16.00 och jag skulle laga middag. Jag trodde det var två nya övningar i hantelprogrammet som inte var bra. Men att nu hade jag plockat bort dem och därför var jag nog bättre! Jag var så glad och på kvällen åkte vi och köpte julgran.

 

När jag vaknade i morse smärtade höger höft, ljumske ja, hela höger ben och strålade ända ut i tån. Det var jobbigt att köra dottern den korta biten till skolan. Tanken nu känns det som jag brutit benet igen, infann sig. För så är smärtan på något sätt den strålar så det är svårt att känna vart smärtan är starkast.

 

Genast börjar tankarna, vad har jag gjort ni? Har jag kanske legat på höger sida i natt, utan att jag märkt det? Fuskade jag mycket med kryckorna i går? Jag hittade inga bra svar. Men jag känner rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag tillhör de "misslyckade" procenten? Jag ångrar att jag inte frågat Dr Sturesson som stelopererade min bäckenled vad jag kunde vänta mig de närmaste veckorna efter operationen...

 

Men jag fick ett brev i går där det stod att "Dr Sturesson kommer ringa er den 27 december" därför vill jag inte ringa till ortopedavdelningen och fråga. Jag känner att jag senaste veckorna inte alls haft de lyckokänslor jag trodde jag skulle ha. Jag har glömt lyckokänslorna som jag hade när jag fick blockader/bedövningar i bäckenlederna.

 

Omgivningens alla frågor snurrar i huvudet, "Känns det någon skillnad?", "Känns det bättre?". Jag har lugnt sagt till alla att jag inte tror det kommer kännas bättre först jag hunnit träna sjukgymnastik av rygg, mage, knän och bål. Att jag måste bygga upp musklerna först, att jag legat störta delen av senste två åren. Allt det där har jag sagt och förklarat. Men någonstans på vägen har jag själv börjat tvivla på mina ord, på mig själv, och min kropp. Den har lurat mig förut och behandlingar har inte hjälpt tidigare, tänk om det är samma sak nu?

 

Jag har inte sagt något om dessa känslor till någon! Alla vänliga människor runt omkring mig som finns om jag behöver dem, ändå känner jag mig just nu så liten, ensam och rädd. Jag blir rädd också när jag reflekterar över att jag inte varit så positiv senaste veckorna, att jag börjat tvivlat, sådana tankar är inte bra om man ska tillfriskna, jag får INTE tänka så! Nu när jag skriver stiger vätskan i mina ögon, de blir blanka, bokstäverna på tangentbordet blir suddiga och tårarna börjar rinna. Åh, nej börjar jag gråta nu kommer jag aldrig sluta och gråta är jobbigt och ger huvudvärk. Men, samtigit bra, för då kanske en ventil öppnas och orden här och tårarna "lättar på trycket" och kommer få mig att må bättre...eller så ökar de bara ångesten?!


Jag kan passa på att beskriva hantelövningarna jag tog bort. Man ska sitta och sedan luta sig fram och i princip lägga överkroppen över låren. Sedan lyfter man hantlarna upp, utåt sidorna. När jag satte så smärtade det lite i höger ljumske och höft, men jag tänkte att det inte gjorde något. Jag blir liksom less själv att det ska göra ont så jag förnekar eller tänker äsch, det gör nog inte så ont. Men efter några pass med de övningarna så tror jag att de tog för mycket på de nedre ryggmusklerna och indirekt på bäckenregionen.

 

Men det är lite svårt detta med balansen av "träning". För självklart kommer det bli kämpigt och ge smärta och träningsvärk när hela kroppens ska byggas upp igen. Men en sådan tur att jag sedan har en kompetent sjukgymnast vid min sida som kan berätta hur och om jag får "bita i hop och köra":-) Ja, se där, nu känns det lite bättre igen! Jag har inte vågat sätta fingret på problemet, inte vågat säga de förbjudna orden, nu har jag gjort det. Jag är rädd, skönt, befriande, nu kan det bara bli bättre, nu ska jag bli positiva jag igen haha.

 

Om jag skulle prata med en vän som beskrev det som jag precis gjort då skulle jag stödja vännen att ringa och fråga på ortopedavdelningen om hur det kan/ska kännas tre veckor efter en steloperation. Jag skulle säga att det är onödigt att du grubblar i din ensamhet då är det bättre att du får svar att förhålla dig till. Ja, vad man säger och vad man gör är inte samma sak och jag är bättre på att stödja andra än mig själv tror jag, haha.

 

Men som sagt det känns faktiskt bättre nu och ikväll ska vi klä granen och snart är det julafton och vi ska umgås mycket med våra stora släkt, så mysigt. Oh, nej, jag måste börja förbereda mig på alla frågor, för nu kommer det komma en ny våg av frågor ställda av dem med omtanke...Har någon därute några råd till mig kanske?

 

Kram kram

Pansen

ANNONS
Av Pansen - 13 december 2012 10:44

Har tagit bort stygnen idag, det kändes inte ens och det hade läkt fint. Snart kan jag äntligen bada igen.   Fick dock gå till vårdcentralen för plogen hade skapat en sådan hög plogkant att jag inte tog mig ut med bilen. Det tog kanske 10 minuter men var jobbigt så pappa fick komma och skjutsa hem mig sedan. Eftersom jag är lite trött och förkyld just nu så gör jag det enkelt för mig och bjuder på en gammal text igen. Skriven för två år sedan. Förresten ska det var så här stor text, 14 pt eller mindre 12 pt, vad är lättast att läsa?

 

Kram och kärlek
Pansen

 

     Bilden var i går med stygn.

 

Din förbannade djävul, du har tagit så mycket av mig och mitt liv, bit för bit. Nu förstör du inte bara för mig längre, utan även för min älskade man och mina barn och jag hatar dig för det! 

 

Du kom tidigt in i mitt liv och jag släppte in dig utan fight, jag för liten för att förstå. Men samtidigt lärde jag mig redan då att leva med dig vid min sida, som en dålig återkommande gäst. Jag lärde mig stå upp, jag lärde mig ge dig motstånd, att fightas. Jag vann oftare som barn, än vad jag gör nu. Jag förstod inte att du ville ta SÅ många delar av mitt liv ifrån mig. Jag lyckades länge och flera gånger lyckades jag bara resa mig upp och fortsätta mitt liv. Ibland funderade jag vad du gjorde och varför?

 

 Ibland försökte jag få någon vuxen att förstå och förklara. Ibland lyckades det och jag fick stöd och hjälp, ibland fick jag bara axelryckningar till svar. Jag lärde mig således mycket tidigt att bita ihop och köra på. Jag trodde inte att jag fyllde på mitt bagage med en massa tunga saker, jag trodde att jag lyckades skaka av mig dem. Att förnekelsen var mitt botemedel. Kanske gjorde jag det eller så är det allt detta som nu kommer fram och därför blir det extra tungt…

 

När jag var cirka 8 år tog du dig in i mitt huvud med blixtar och dunder och har stannat där sedan dess. Det heter migrän och min mamma och min syster har det också, så jag fick fort läkemedel som lindrade. Ibland låter du mig slippa möta dig där, vissa veckor biter du dig fast och gör dig påmind varje dag. Detta är en av de värsta sakerna du gjort och gör mig.

 

Vidare har du bokstavligen slagit undan benen för mig. Du började med mina fötter. Likt knivskarpa knivar som gjorde att jag snubblade eller genast föll omkull, gång på gång när jag var som lyckligast och hade roligt och sprang, så som barn ska göra.

 

Sedan vandrade du vidare till mina knän, första ordentliga gången var jag var 10 år. Jag minns det så väl, jag var så glad och lycklig. Som en saga, det var en försommardag när jag sprang på vår vackra blomsteräng med farmors hund. Vi lekte kurragömma och jag sprang hoppande och sjungande med hunden vid min sida. Säkerligen dansade mitt långa hår i vinden och hundens röda tunga och pigga ögon var fyllda av lycka. Du vred om min vänstra knäskål, den åkte ur läge och sedan tillbaka. Jag föll handlöst till marken i ljusgröna gräset. Jag kunde inte resa mig på länge, hunden blev olycklig där jag satt och grät. Jag haltade hem och sa inget. Sedan fanns du kvar och som allra värst på natten under flera år. Det smärtade när jag spelade badminton och till slut blev det omöjligt att fortsätta.

 

Du finns förresten fortfarande kvar där och lyckades slå undan mina ben ytterligare två gånger till när jag var i lyckliga stunder. För variationens skull har nu både vänster och höger knän ”gått ur led”. Ja, nu har det hänt och händer så ofta att jag tappat räkningen. Jag har fått lära mig att smyga och ta det försiktigt när jag går på fuktigt gräs, i trappor, vänder mig om, ja, jag måste egentligen alltid tänka mig för.

 

Du svepte runt i min kropp och gav mig oroliga nätter, jag försökte sparka bort dig, men det gick inte särskilt bra. Jag fick lära mig att leva med det också. I ryggen fick du tidigt fäste, jag tror jag var 11 år och sedan dess har du återkommit på besök även där. Men skolläkaren såg i alla fall till att jag fick komma till sjukgymnast och röntgen som sedan följdes upp varje år. Jag började ta av sadeln när jag skulle rida för det kändes mjukare och jag fick själv välja vilken häst som passade mig bäst. Det blev så jobbigt och jag kunde inte utföra samma övningar på samma villkor som mina hästkompisar så jag slutade med tungt hjärta och tårar.

 

När jag var 15 år hade du nått min ena höft, någon hjälp av skolläkaren fick jag inte, men han höjde minsann på ögonbrynen när han hörde hur det knakade och knäppte under undersökningen. Du stannade kvar länge, flera år, hånleende.

 

Men ibland lät du mina höfter vara ifred i flera månader. Jag var lycklig då, kunde leva livet som jag ville – full fart! Du slog till igen med full kraft mot min rygg och mina höfter när jag gick i gymnasiet. Det var som ett ryggskott och jag fick en knöl i ländryggens vänstra sida.  Men jag fortsatte att försöka leva mitt liv med full fart och glädje. Jag spelade innebandy och tränade med två olika lag, smärtan tryckte jag undan till natten kom. Jag fick remiss till sjukgymnast igen och hon kunde inte förstå att jag hade sådana problem för jag hade mycket starka och vältränade ryggmuskler sa hon.

 

När jag var 20 år och arbetade som undersköterska tog jag emot en äldre dam som föll, jag satte mig ned under henne så vi dunsade i golvet och jag lindrade hennes duns med min kropp. Hon skrattade bara och tackade. Jag gick till fikarummet och grät.  Det blev mycket besvärligt och det gick inte att bita ihop så många dagar, det låste sig helt i ländryggen. Jag blev sjukskriven för ryggskott till följd av fallet.

 

Nu har du slagit mig med full kraft i ryggen och höfterna, så många gånger att jag tappat räkningen. Du har blivit allt mer hänsynslös och bitit dig fast allt längre perioder. Nu har du konstant hållit dig fast i fyra och ett halvt  år, din djävul.

 

Sådär har det varit, du har varit ettrig, skarp, hånleende och irriterande! Du har gjort mig arg så jag fäktat med armarna och ursinnigt skrikit i frustration över vad du tagit ifrån mig.! Ibland har jag lämnats helt uttömd efter en hård fight och inte ens orkat lyfta armarna eller bli arg, då har bara stilla tårar fuktat mina kinder.  


Jag lärde mig av alla dessa fighter att jag måste rusta mig, måste bli stark så jag kunde slå tillbaka. Ibland lyckades jag driva bort dig, men oftast kom du tillbaka för att hämnas ännu starkare och kraftigare. Många gånger har jag vunnit på mental styrka. Men nu har du verkligen börjat knappa in på mig även där. Du har tagit så mycket av mig, tagit allt det som brukar ladda mig med ny energi, lycka och styrka. Mina tidigare gnistrande ögon har falnat.  Min leende mun syns allt mer sällan, och mitt älskade hår har du tagit hälften av. Men det som tar hårdast på mig är allt du tagit av mig som fru och mor till mina barn. Jag är inte längre en glad, påhittig och aktiv fru/mamma.

 

Du blir allt mer hänsynslös och snart har jag inga aktiviteter kvar. Nu när tiden finns att återuppta mina drömmar som att spela till exempel innebandy, badminton och vollyboll så går det inte. Du har länge försökt att ta bort min stora passion för hästar och ridning och till viss del har du lyckats. Min älskade ”sköthäst” kunde jag inte fortsätta ta hand om. Ridskolans lektioner var jag tvungen att göra ett uppehåll i under nio månader. Då blev jag riktigt ledsen och sårad, jag klarade inte ens av att åka till stallet för jag började bara storgråta.

 

Jag kan inte rödblommig om kinderna tumla runt i snön med min familj. Inte åka snowracer, pulka, skidor eller skridskor. Jag kan inte ens gå på en härlig promenad och att jogga är helt uteslutet. Jag skulle inte alls tycka att vardagens sysslor med handling, tvättning och städning var så jobbigt om det inte vore för att du konstant hänger över och tynger ned mig.

 

Jag har verkligen tyckt om att skotta bort snön på vintern, att göra breda gångar och vackra snölyktor och roliga snögubbar. Jag har verkligen älskat att få vara i trädgården och ordna med mängder av växter och att kratta vissna, blöta löv på våren eller elda upp vackra torra löv på hösten. Jag har älskat att få slipdamm i håret och färg och tapetklister på armarna och allt annat man gör när man renoverar sitt älskade hus.

 

Jag vet ditt namn, jag fick lära mig det tidigt. Du är en riktig best, en hungrig djävul som är hänsynslös och aldrig tycks få nog. Ditt namn är smärtan och jag tror aldrig att jag kommer att bli fri dig. Men jag kommer fortsätta fightas för min och min familjs överlevnad, din förbannade djävul. Jag ska plocka tillbaka bit för bit, allt som du tagit ska du inte få behålla!

 

 Ps Smärtan och mina luxationer orsakas av min diagnos Ehlers-Danlos syndrom.

 

Av Pansen - 6 december 2012 00:15

 

Tänkte att jag skulle visa några dagboksanteckningar som jag gjorde för två år sedan. Jag hoppas att några av er känner er stärkta av dem, att ni kanske känner igen er? Jag hade det jobbigt, men det är ju så bra nu:-) Det brukar vara skönt att se att man inte är ensam. Jag vet att ni är några därute som har smärtor, som kämpar med familj, arbete och läkare. Som ibland blir ifrågasatta och till slut börjar ni själv tvivla, "inbillar jag mig?". Nej, nej det gör ni inte!

 

November 2010

Måndag
Dagen går så sakta, jag får panikkänslor. Jag försöker göra saker för att inte känna smärtan. Men det går inte, jag svettas och flämtar. Har tagit på en massa linement och ska träna, kanske blir det bättre då? Det kan inte vara inbillning för jag har tänkt mycket på hur senaste 15 åren sett ut. När sonen var ca 1,5 år, nu 12 år.

- Mamma, inte bära mig, mamma ont i höpten.

Dottern nu 5 år

- Mamma du har fått så ont för att du burit mig i din mage.

Jag blev alldeles kall och gråtfärdig och förklarade tydligt att det inte är hennes fel! Det är min kropp som är trasig och som gjort att jag inte man bära. Usch, nu blir jag så ledsen när jag skriver och jag tycker synd om mig själv. Stackars min familj som måste stå ut med detta!


Jag hade tänkt att göra något kul med dottern idag, men hur ska det gå till? Jag svettas, flämtar och går böjd som en makaron. Samtidigt är det bra, tanken i mitt huvud är.

"Förneka inte, du har inte inbillat dig. Tänk alla gånger det känts som benet "gått ur led" all smärta, allt du inte kan gå promenader och ta jogginturer som du älskar, du kan inte dansa eller ens sitta på golvet, nä, det är INTE inbillning!

 

Men jag känner mig som en usel mamma, jag kan inte vara den mamma jag vill vara! Tårarna bara rinner. Fan, blir så förbannad när jag ligger här och tycker synd om mig själv eller egentligen tycker jag synd om min familj. Jag har tränat så mycket i sommar, sådan träning som jag egentligen tycker är tråkig, stabilisering och styrketräning, men jag har inte blivit bättre. Fem dagar i veckan, aldrig slarvat, vad är detta?!

 

Onsdag

Tillbaka på ruta 1, så känns det när det gäller mitt bäcken. Nu bara "kör" det av smärta i höger höft, det hugger av smärta i ljumsken och värker kraftigt i hela ländryggen. Det värker även i vänster höft nu. Det är t.o.m sämre än för 1 år sedan, då gjorde inte vänster höft ont. Jag som så otroligt noga följt mitt sjukgymnastikschema!

 

Jag har pratat i dag med min sjukgymnast Thomas om steloperation att jag nog måste göra en sådan för manipulationerna, sjukgymnastik, anti-inflammatorisk medicin eller akupunktur inget funkar ju längre.

 

Det är tungt nu, jag har svårt att kliva upp, jag är så ledsen för min kropp, den jävlas med mig. Jag vill ju bara leva mitt underbara liv. Jag andas sämre när jag har så ont, jag liksom flämtar. Inte konstigt om jag får syrebrist så det löser ut migränattacker allt oftare. Jag mår illa varje dag av smärtan, tuggar Calma tuggummi som hjälper. Blir alltid illamående när jag ska träna. Jag såg att Thomas liksom tittade upp och såg allvarlig ut när jag sa det.

- Är det så illa måste du göra manipulera dig, sa han.

Det är nog inget bra tecken med så mycket illamående...

 

Ibland tänker jag att jag inbillar mig och jag bestämmer att jag ska skita i allt vad kroppen säger, att jag ska bestämma mig för att gilla smärta. Men så var Thomas där igen och sa

- Du måste inse dina problem och erkänna dem. Du kan inte förtränga och förneka mer. Du har haft den strategin länge och bitit ihop otroligt länge, men du den strategin fungerar inte längre. Du kan inte straffa ut kroppen, det är bara du som lida för det och du blir ännu sämre.



Det är inte lätt mina strategier har fungerat länge hur ska jag göra nu då? Inget funkar ju...Jag förstår inte vad jag skulle göra utan denna sjukgymnast, han tycks ju känna mig bättre än vad jag känner mig själv...Jag mår alltid bättre när han pratat med mig. Får alltid nya krafter. Usch, vad jag håller på att tycka synd om mig själv i dag. Jävla skit. Nä, bättre tag nu, ny dag i morgon:-)

 

Fredag

06.45

Vaknar av smärta. Kan inte sitta, det gör för ont.

Lägger mig raklång på golvet en kvart.

Fixar frukost och kläder till barnen

Tappar tålamodet när 5-åringen tjafsar.

Myrsteg från parkeringen till dagis. SMÄRTA. Tar av 5-åringen skor och mina skor, AJ.
Myrsteg tillbaka till bilen.

8.15 Måste bada även om jag inte orkar. Ska till läkaren 11.00 Massagebad, skönt, ont att röra armarna med schampo, orkar inte med balsam idag.
Landar i sängen. Ställer väckarklockan på 10.15 man vet aldrig....

Vaknar...har alltså somnat naken i några handdukar! Måste, måste upp satans, jävla hugg och värk i ryggen. Lugna steg i trappen.



11.00 Läkarbesöket går bra trots allt. Läkaren vill att jag provar Cymbalta som är ett anti-depressivt läkemedel som används mot långvarig smärta. Jag är mycket, mycket tveksam och vill avvakta. Men fan för att sitta i väntrummet och på stol hos läkaren. Kunde ju inte lägga mig raklång på golvet då hade han väl skickat in mig på psyk. 

11 och någonting...Behöver handla...orkar inte...måste spara på krafterna ska ju hämta 5-åringen kl.13.00



Kollar snabbt på fass.se Cymbalta tycks vara en jävulsk medicin, det är flera sidor med biverkningar. Nej, tack jag vill inte bli konstig i hjärnan också, det räcker med mina migränanfall. Nu krampar min armbåge, jag ligger på mattan på golvet och skriver. Huvudet ligger och vilar på min böjda arm. Fingrarna låser sig runt pennan.

- Jaså, du är inte arbetsför?, sa läkaren.
Nä, jag orkar ju fan inte ens ta hand om mig själv skulle jag ha sagt. (men det sa jag inte såklart). 

- Är du inte lite nedstämd då? undrade läkaren.

Jag ville bara skrika NEJ är du helt dum i huvudet, det är ju det ända jag inte är än. Men jag blir snart av alla dina jävla pillerförslag. Ge mig något som tar bort smärtan istället för att ge mig tabletter som GÖR mig deppig så kommer jag vara jävligt glad, kåt och tacksam!


Nä, jag gråter inte nu, jag skrattar faktiskt, det ser helt sjukt ut hur jag ligger här på mattan, helt naturligt för mig med mitt knäppa bäcken. Jag hoppas jag kan titta i denna bok sedan åt denna helvetestid när jag mår mycket bättre om 1 år efter operation och allt:-)

 

Jag har många många anteckningar som dessa och det är ändå skönt att läsa dem. Nu är ändå glad att jag skrev dem för man glömmer fort. Det lustiga nu idag är att jag faktiskt åt Cymbalta sedan för jag fick en riktig depression och Cymbalta var då jättebra. Efter några månader lyckades jag få upp huvudet "ovan ytan", sluta gråta och få ny kraft att kämpa vidare. Jag slutade med Cymbaltan och sedan tog jag mig an den stora uppgiften, då jag bestämde mig att nu jävlar ska jag slåss för mitt och min familjs liv jag ska ha en steloperation om jag så själv ska måsta flytta till Skåne för att få den! :-) Tänk, jag lyckades, hoppas nu bara att operationen också ger lyckat resultat!

 

Kram och kärlek

Pansen

 

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se