Vissa vänner kan "skrämmas" av sjukdom. Eller jag är ju egentligen inte sjuk, men mina bäckensmärtor har tvingat mig till att ligga mycket i sängen och då känner jag mig inte särskilt frisk. Mitt liv är ju faktiskt ganska långt ifrån normalt även om jag gärna vill låtsas det;-) 

Jag har också förändrats som person, även om jag inte vill erkänna det heller. Jag vill fortfarande uppfattas som den glada, ambitösa tjejen som är full av energi och alltid har något skoj på gång. Men mina vänner kan inte längre ringa mig när de vill ha sällskap på en långpromenad eller joggingtur. Eller att dra ihop ett stort kompisgäng och "leka" som barn på nöjeshallen med laserspel, go-kart och femkamper, sådana aktiviteter funkar ju inte längre. Att följa med och bara titta på är inget som passar mig, det blir bara en plågsam påminnelse. Min sjukgymnast sa en gång så här:

- Du vet på fester så finns det ju alltid de där personerna som bara betraktar och iakktar de andra. De som nöjt sippar som sin drink och deltar på avstånd.

Jag förstod på en gång vad han menade, men inte vart han ville komma med den kommentaren?!

- Du måste lära dig att bli en sådan person, du måste bli den som lär dig stå vid sidan av och TITTAR på brännbollspelet och sippar på drinken!

Jag sade inget, jag gjorde ett snabbt överslag i mitt hjärna och kom fram till att det var omöjligt, jag är INTE en sådan person, jag vill inte och jag kan inte...Men jag tänker ofta på hans ord och de håller väl på att sjunka in. Jag har nog följt dem nån gång också trots mitt motstånd. Men jag tänker inte ge mig, jag ska kämpa mig tillbaka! Min envisa tjurighet har hjälpt mig så mycket i mitt "tillfrisknande". Däremot kanske jag kan lära mig att vara "brännare" om man t.ex spelar brännboll, då kan jag vara med men behöver inte springa så mycket;-) Det är sådana strategier jag måste hitta, inte att avstå ifrån allt som är JAG, det går inte för då är ju inte jag JAG.

Nu är det inte så att jag upplever att mina vänner vänt mig ryggen, men det är ju fakta att de inte kan ringa vid fysiska aktiviteter och således blir telefonsamtalen färre. Men mina kompisar är sådana som jag haft sedan högstadietiden, vi vet vart har vi varandra och man behöver inte kämpa med att träffas, höra av sig osv, vi vet att vi alltid finns där för varandra. Vi har alla familjer nu och flera av dem har 3-4 barn så vi förstår varandra väl att "ekorrhjulet" snurrar på;-) Men några stora fester brukar vi "orka" dra ihop, ofta på sommaren då är enkelt eftersom vi blir en 25-30 personer. Förra nyårsafton var vi faktiskt här (jag fattar inte hur jag orkade;-) vi var åtta vuxna och 13 barn och helt, helt underbart roligt, mysigt, ja, allt...I år tycks vi bli ensamma, vilket känns så tråkigt i jämföresle med i fjol...Men trots att jag så gärna skulle vilja göra om samma nyårsfest, så känner jag att jag inte orkar i år:-( Även om min man lagar all mat så blir det ändå många lyft med extra bord och stolar för att inte tala om alla städning och dukning..Nä, det går inte men vad vore väl en bal på slottet;-)

Men det finns några vänner som betytt oerhört mycket för mig i vardagen, de som aldrig svikit, de som alltid älskar mig villkorslöst och det är mina pälsbeklädda vänner:-) Jag har numera tre katter och två av dem ligger nästan alltid med mig i sängen. Den äldsta katten är en hankatt på nio år, han är helt otrolig och smått magisk för mig. Han brukar ligga på min högra höft, när den  värker som mest. Två nätter lade han sig plötsligt på mitt huvud och jag tänkte, men vad är det nu då, varför ligger han såhär? Men, den magiska katten tröstade mitt huvud, jag hade nämligen migrän i två dygn!

Jag tycker det där är så häftigt, han brukar söka upp och lägga sig på den kroppsdel som besvärar som värst. När jag är på nedre våningen i villan kan han plöstligt börja jama ifrån övervåningen, jag går ut i hallen och höjer mitt huvud till övervåningen och då står han där, min svarta skönhet, men sitt huvud ut genom spjälorna vid trappen och "ropar" på mig. Går jag upp så nästan skriker hans jamande och han springer mot sängen och vill att vi ska lägga oss! Haha, jag har ju en dröm om en hund så det kanske är det han känner och vill bete sig som en klok hund. Det är faktiskt bra att katten ropar så där ihärdigt på mig för jag har inte hjärta att göra honom besviken så ibland går jag och lägger mig och gosar med honom och många gånger är det såklart precis vad min kropp behöver! Mmmm, min magiska katt och trofasta vän som aldrig, aldrig sviker:-) 

Kram och kärlek

Pansen

I går sa Dr Sturesson att första 4 månaderna efter en steloperation av bäckenlederna är tuffa. Jag tänkte bara "äsch, det så himla tufft är det inte".

I dag har jag varit vaken ca 2 timmar och jag vankar som en anka, det gör ont i ländryggen och ljmusken och höft. I går var jag så glad och full av energi (är jag i dag också) så jag var och traskade i affärer i två omgångar!! Jag besökte fler affärer än jag gjort på månader och de hårda stengolvet är inte så bra för rygg, bäcken, knän osv. Så det jag nu sitter och tänker på är ju att jag skulle ha väldigt ont och uppleva dagarna som mycket tuffa om jag inte hade effektiv smärtlindring i form av morfin! Då stämmer Dr Sturesson mycket bra, för jag tror att det är många "bäckenpatineter" som inte använder morfin.

När jag steg upp för två timmar sedan tänkte jag att jag inte skulle ta något morfin, men nu känns det omöjligt att inte ta. Jag kan ju inte "göra något" om jag inte smärtlindrar mig...Ja, det är sant, jag klev upp 12.00 i dag igen, nu vill jag skylla på fullmånen och att jag hade en mycket spännande ljudbok, haha. Boken "Döden skall du tåla" av Karin Fossum, den var så hemsk i slutet så de timmar jag sov bestod av hemska, hemska mardrömmar, så jag känner mig tyvärr inte så utsövd, haha. Men inte särskilt lockad av gå och lägga mig igen trots att det är det som bäckenet kräver nu tänker en del av er lyssna på kroppen och lägg dig ändå, nej, så enkelt är det inte min nacke mår inte bra av att ligga i sängen så mycket så tyvärr så värker den och jag har en mindre låsning på höger sida...Så det får bli lite morfin för att kunna umgås med familjen, lite back-on-track nackstöd till nacken och ett litet knäskydd sedan är jag redo för resten av dagen, inget konstigt alls, haha.

Kram på er

I dag ska ni veta att jag känner min urstark, glad och full av energi   Nyss ringde Bengt Sturesson som stelopererat min ena bäckenled. Han frågade hur det gick för mig. Jag sa att jag kan gå utan kryckor inomhus och att det känns som vanligt dvs. är jag upp och går får jag lägga mig sedan.

Jag sa att det är lite jobbigt med hela släktens alla frågor om om jag är bättre nu, när jag ska bli bra, osv. Jag sa till Bengt att jag svarat alla att jag inte tror jag kommer känna någon förbättring först jag hunnit träna sjukgymnstik under flera veckor. Då svarar Bengt.

- Helt rätt svar, bättre svar kan du inte ge. Du vet, första 4 månaderna efter operationen räknas som tuffa och läkningen efter operationen tar 5-6 månader. 

- Åh, tack vad skönt att höra, jag hade börjat tvivla och börjat tro på alla omkring mig, jag var rädd att opertionen misslyckats!

Han berättade också att sjukgymnastiken som följer innehåller till en början mycket stabilitetsövningar och det gäller att härda ut. För er som inte vet, är det tråkig träning som känns som det inte ger något, fast det gör det! Tänk vad det samtalet betydde mycket, jag bara sitter och ler och suckar och suckar och förstår nu hur spänd och rädd jag varit!

Jag måste lita på mig själv, jag känner ju min kropp ganska bra men ändå lyckades omgivningen påverka mig negativt.  Ja, ja vilken tur ändå att Sturesson ringde och förklarade mer. Det är alltså helt normalt att mina dagar ser ut som innan operationen, jag tar morfin och hittar på något med familjen och sedan måste jag lägga mig och vila bäcken, och det är helt "normalt".

- Du får absolut inte överanstränga dig utan lyssna på kroppen som du brukar göra, sa Sturesson

Skönt, så får det vara i flera månader och jag behöver inte känns någon press!

- Det är ingen idé att kämpa sig iväg på promenader 30 minuter om dagen, sådant ger inget i detta läge, kroppen ska läka och då blir det bara överanstängd, sa Sturesson.

Men sådan härlig energi jag fick, sitter nu och ska föreslå att mannen och jag ska åka och kolla på lite mellandagsrea och DÅ mina vänner har jag MYCKET energi som kan föreslå det, haha.

Kram kram

Pansen  

Hittade ett gammalt papper med tips när man lider av besvär från bäckenleden. trots att jag fick det för 15 år sedan så är tipsen fortfarande gällande så jag skriver av dem här. Lägger man ihop alla tips här på bloggen så blir det en del bra  

• Undvik att vrida kroppen (Jag tycker det är mkt svårt, känner "låsningarna" när jag bara sträcker mig efter något vid matbordet eller på sängbordet när jag ligger i sängen så det är verkligen INTE bra att vrida kroppen;-)
  
• Undvik att stå och hänga på ett ben, stå på båda. (Helt rätt, men även detta tycker jag är skitsvårt, men övning ger färdrighet:-)
  
• Undvik att sitta med korsade ben eller i skräddarställning. (Helt rätt, men även detta tycker jag är skitsvårt, men övning ger färdrighet:-)
  
• Håll i hop knäna nä'r du vänder dig i sängen. Ha ev. en kudde mellan knäna. (En kudde mellan knäna är jätteskönt. Det har jag haft sedan jag sist var gravid...ooops, i 7 år alltså oj, vad tiden går fort)
  
• Undvik att lyfta och bära tungt. (Erkänner att jag struntat i detta råd många gånger... Har istället tagit smällen med ökad smärta. Jag älskar nämligen att släpa runt 50 l jordsäckar i trädgården. Men nu har jag köpt en lastkärra samt skottkärra och kan istället vara mer tid i trädgården;-)
  
• Undvik att gå i trappor, ifall du måste, ta ett trappsteg i taget. (Hmm, jag bor i två-våningsvilla, men ingen har sagt något till mig om att integå i trappen, det har gått bra, jag tror jag har tränat och stärkt upp mig. När jag är nyopererad måste jag dock gå detta med ett steg i taget) 
  
• När du har mycket ont, gå med små korta steg. (Ännu ett råd som stider mot mig men det är sant och för att jag itne ska glömma bort detta råd använder jag ibland en snäv kjol, funkar kanon).
  
• När du ska åka bil, sätt dig ned på sätet och vrid dig runt med benen ihop. (Absolut, jag vill bara tillägga: spänn magmusklerna och gärna bäckenbotten också, så du inte får en låsning i bäckenlederna.) 
  
• Sitt ej i för djupa fåtöljer. (Om du ändå gör det, sno åt dig ett gäng kuddar och sätt dig på dem så du kommer upp därifrån sedan;-) 
  
• Vila gärna i psoadställning  (Det är när du ligger på golvet och sedan lägger upp benen på en låg stol/pall så att benen hamnar i 90 grader. Det är den ställning som allra mest avlastar ländryggen och minst kraft läggs på ryggen. Men, var beredd på att det gör ont någon sekund när du först lägger dig, men sedan är det så skönt)

Kram och kärlek

Pansen

Ja, då var julafton här, så många som längtat och väntat. I veckor har man hört de vuxna längta till ledigheten. Snart, nu är bara två dagar kvar till helg, åh, så skönt. Yes, nu är det fredag åh, så skönt med ledighet eller hur? Jovisst, muttrar jag oärligt, men jag kan ju inte riktigt ärligt känna detsamma. För i så fall skulle det betyda att mitt jobb = "att handskas med SMÄRTAN och stå ut" också "tog helg och ledighet", det skuylle var skönt, åh, så skönt det skulle vara att få vila från den ständiga ovälkommna besökaren SMÄRTAN. Men såklart, nickar jag och håller med, kan ju inte gå runt som den ständiga bitterfittan, klart jag ler och jag kan ju minnas hur det kändes förut när jag hade ett vanligt jobb och fick ledighet.  

Men helt krasst så blir vissa helger värre för mig. Jag biter ihop och "överanstränger" mig. Jag vill ju kunna vara med och vara dealktig i familjelivet och då krävs det att jag biter ihop och vilar duktigt innan helgen. Hela dagen på fredag brukar jag ligga still i sängen för att kunna palla kvällen och "fredagsmyset" istället. Måndagen är också en total vilodag då kroppen kräver sin återhämtning, det brukar vara min sovdag. Varje måndag blir jag lika förvånad när jag upptäcker att jag sover i princip hela dagen och sedan somnar ca 21.00 Men det är tur att jag nu äntligen lärt mig hur jag ska lägga upp mitt schema för att få fina helger jag också.  

För att jag ska få fina helger ska jag inte tänka så mycket, utan bara låta kroppen bestämma förutom på helgerna då förstås. Då ska JAG bestämma och då trycker jag ner SMÄRTAN i källargrunden och där får den stanna i mörkret hela helgen! Sedan tillåter jag den att krypa upp igen på söndagnatt´, för längre än så går det tyvärr sällan inte att hålla den borta, då blir priset för högt;-) Men ibland som när mannen har semester på sommaren eller vi åker utomlands då kan jag lyckas trycka ner den längre. Att jag sedan blir sängliggande i en vecka efteråt det kan det absolut vara värt  

Men även jag har längtat till julafton, trots att spänningen inte är som när jag var barn. Men jag gläds med mina barn och deras förväntan. Det är härligt att se dem öppna paketen vi köpt, det är den nya spänningen som vuxen. Sedan är det härligt att våra stora familjer samlas och träffas och umgås. Det finns tid att prata med alla. Samtidigt är jag alltid lite "rädd" innan, hur ska det gå, finns det en säng om jag inte pallar att vara med? Vad ska jag säga och hur? Det är inte roligt att gå undan och höra hur man missar mycket roligt, så jag ska kämpa vidare trots att julafton är på en måndag. Jag ska trycka ned SMÄRTAN i källaren igen och hålla den där till på torsdag och jag ska banne mig lyckas, för jag är värd en jul jag också med min familj. Jag hoppas att ni andra också kan trycka bort era demoner, smärtor eller problem ned i källaren emellanåt så ni också får vila och hämta ny energi och kraft  

Älskar livet och önskar så jag kunde skicka kärlek och styrka till er alla som behöver, jag försöker med det!!      

Kram Pansen  

I morse hade jag inte så ont när jag steg upp. Trots att jag gjorde massor i går och gick mycket. Hoppet om en lyckad steloperation och lyckan kommer tillbaka. Känns underbart. Det är också mysigt med julen, vi umgås mycket med våra stora familjer och äter mycket god mat som så många andra. När det finns mycket positivt omkring och många är glada är det så klart lättare för mig också att se ljust på framtiden. Jag tänker mycket på sommaren, tänk det kan bli en av mina bästa somrar på mycket länge. Då kommer jag att vara klar med mina steloperationer av bägge bäckenlederna och jag tränar och är i full gång med rehabilitering. Kanske söker jag nytt arbete och kan gå på härliga kvällspromenader med barnen och mannen, mmmm, ljuva tankar.

Nu har det gått mer än tre veckor sedan senaste operationen och läkaren sade att jag kunde börja "fuska" med användningen av kryckorna inomhus. Det gör jag också och det går jättebra att gå vanligt utan kryckor och jag haltar inte. Jag mår bättre och kan såklart så mycket lättare sköta vardagen när jag slipper kryckorna. Jag måste bara komma i håg det inför nästa operation i mitten på januari, att jag blir lite nedstämd och ledsen och känner mig lite värdelös när jag måste använda kryckor hela tiden. Det går inte att hjälpa barnen, det går inte att dammsuga och tvätten, middagslagningen och att handla matvaror är så omständigt och klumpigt. Jag troddej gav ar förbered men jag tycks inte kunna förbereda mig, jag är otroligt stark och envis i min övertygelse att klara mig själv därför får jag en hård törn varje gång jag inte kan.

Tillexempel bad jag inte min man hjälpa mig att bära upp en tallrik youhurt varje kväll. Utan istället var jag utan i tre veckor. Han tyckte det var jättekonstigt att jag itne bett honom, men det är inte så lätt när han måste göra så himla mycket annat.

Avslutningsvis så mår jag i alla fall bra i dag och kanske kommer vändningen nu? Att jag känner någon skillnad efter operationen. Jag vill önska alla en riktigt God Jul och måste nog ta några dagars "ledighet" från skrivande här i bloggen eftersom vi har många middagar inbokade närmaste dagarna, det kommer kräva mycket energi. Återkommer sedan och berättar om allas snälla och klumpiga kommentarer, haha.

Kram och kärlek

Pansen  

Gäsp, nu gjorde jag det igen, sov ända till 12.05 Kroppens sätt att ta återhämta sig från gårdagen. Jag tänkte skriva ned mina "krycktips". Vad jag använder.

• Köpte en ny snygg, bekväm ryggsäck. Den kom väl till pass när man ska handlar mat eller annan shopping. Bor man i villa är det perfekt att lägga posten i ryggsäcken.
  
• Jag har lindat kryckornas handtag med innebandylinda. Det greppar bra och är skönt.
  
• Jag har också en större hanväska med många fack som jag använder mycket inne när jag flyttar på och hämtar saker. Axelremmen hänger jag tvärs över tvärs över bröstkorgen.
  
• Liten termos att kunna fylla med kaffe/tevatten och kunna dricka i sängen.
  
• Jag har använt fryspåsar, genomskinslinga 3 l, för att kunna transportera kex, rån och smörgåsar till matsalsbordet eller sängen.
  
• För att kunna äta yoghurt/fil och flingor när man inte får släppa kryckorna kom jag till slut på att ha det i mindre rund plstburk med lock. Burken i en fryspåse och sedan hoppa till bästa plats. Sedan kunde jag äta ur samma burk.
  
• De mest farliga och irriterande med kryckorna är när man varit ute och kommer in. Affärer och liknande har ofta stengolv och det blir mycket blött och halt så kryckorna halkar. Jag har inte halkat en gång i snön men flera varje gånger jag kommer in i t.ex affärer. Tillslut kom jag på att dra på små halk-babysockar på kryckorna. Det funkade utmärkt. Jag har ljusgrå babysockor så det är inget som "sticker ut".
  
• Tipset när man ställer ifrån sig kryckorna är att vända de upp och ned alltså med handtagen i golvet. Men det funkar inte alltid, blöta smutsiga gummiknoppar vill man inte ha vart som helst. Oftast lägger jag dem helt ned för jag kan inte räkna hur många gånger jag ställer dem och de ramlar...

I går sade jag till min man att jag haft mindre smärta under dagen. Jag tog inte extra morfin först klockan 16.00 och jag skulle laga middag. Jag trodde det var två nya övningar i hantelprogrammet som inte var bra. Men att nu hade jag plockat bort dem och därför var jag nog bättre! Jag var så glad och på kvällen åkte vi och köpte julgran.

När jag vaknade i morse smärtade höger höft, ljumske ja, hela höger ben och strålade ända ut i tån. Det var jobbigt att köra dottern den korta biten till skolan. Tanken nu känns det som jag brutit benet igen, infann sig. För så är smärtan på något sätt den strålar så det är svårt att känna vart smärtan är starkast.

Genast börjar tankarna, vad har jag gjort ni? Har jag kanske legat på höger sida i natt, utan att jag märkt det? Fuskade jag mycket med kryckorna i går? Jag hittade inga bra svar. Men jag känner rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag tillhör de "misslyckade" procenten? Jag ångrar att jag inte frågat Dr Sturesson som stelopererade min bäckenled vad jag kunde vänta mig de närmaste veckorna efter operationen...

Men jag fick ett brev i går där det stod att "Dr Sturesson kommer ringa er den 27 december" därför vill jag inte ringa till ortopedavdelningen och fråga. Jag känner att jag senaste veckorna inte alls haft de lyckokänslor jag trodde jag skulle ha. Jag har glömt lyckokänslorna som jag hade när jag fick blockader/bedövningar i bäckenlederna.

Omgivningens alla frågor snurrar i huvudet, "Känns det någon skillnad?", "Känns det bättre?". Jag har lugnt sagt till alla att jag inte tror det kommer kännas bättre först jag hunnit träna sjukgymnastik av rygg, mage, knän och bål. Att jag måste bygga upp musklerna först, att jag legat störta delen av senste två åren. Allt det där har jag sagt och förklarat. Men någonstans på vägen har jag själv börjat tvivla på mina ord, på mig själv, och min kropp. Den har lurat mig förut och behandlingar har inte hjälpt tidigare, tänk om det är samma sak nu?

Jag har inte sagt något om dessa känslor till någon! Alla vänliga människor runt omkring mig som finns om jag behöver dem, ändå känner jag mig just nu så liten, ensam och rädd. Jag blir rädd också när jag reflekterar över att jag inte varit så positiv senaste veckorna, att jag börjat tvivlat, sådana tankar är inte bra om man ska tillfriskna, jag får INTE tänka så! Nu när jag skriver stiger vätskan i mina ögon, de blir blanka, bokstäverna på tangentbordet blir suddiga och tårarna börjar rinna. Åh, nej börjar jag gråta nu kommer jag aldrig sluta och gråta är jobbigt och ger huvudvärk. Men, samtigit bra, för då kanske en ventil öppnas och orden här och tårarna "lättar på trycket" och kommer få mig att må bättre...eller så ökar de bara ångesten?!

Jag kan passa på att beskriva hantelövningarna jag tog bort. Man ska sitta och sedan luta sig fram och i princip lägga överkroppen över låren. Sedan lyfter man hantlarna upp, utåt sidorna. När jag satte så smärtade det lite i höger ljumske och höft, men jag tänkte att det inte gjorde något. Jag blir liksom less själv att det ska göra ont så jag förnekar eller tänker äsch, det gör nog inte så ont. Men efter några pass med de övningarna så tror jag att de tog för mycket på de nedre ryggmusklerna och indirekt på bäckenregionen.

Men det är lite svårt detta med balansen av "träning". För självklart kommer det bli kämpigt och ge smärta och träningsvärk när hela kroppens ska byggas upp igen. Men en sådan tur att jag sedan har en kompetent sjukgymnast vid min sida som kan berätta hur och om jag får "bita i hop och köra":-) Ja, se där, nu känns det lite bättre igen! Jag har inte vågat sätta fingret på problemet, inte vågat säga de förbjudna orden, nu har jag gjort det. Jag är rädd, skönt, befriande, nu kan det bara bli bättre, nu ska jag bli positiva jag igen haha.

Om jag skulle prata med en vän som beskrev det som jag precis gjort då skulle jag stödja vännen att ringa och fråga på ortopedavdelningen om hur det kan/ska kännas tre veckor efter en steloperation. Jag skulle säga att det är onödigt att du grubblar i din ensamhet då är det bättre att du får svar att förhålla dig till. Ja, vad man säger och vad man gör är inte samma sak och jag är bättre på att stödja andra än mig själv tror jag, haha.

Men som sagt det känns faktiskt bättre nu och ikväll ska vi klä granen och snart är det julafton och vi ska umgås mycket med våra stora släkt, så mysigt. Oh, nej, jag måste börja förbereda mig på alla frågor, för nu kommer det komma en ny våg av frågor ställda av dem med omtanke...Har någon därute några råd till mig kanske?

Kram kram

Pansen