Blommor, choklad och fina saker...det har blivit mycket presenter från mina föräldrar. De måste alltid ge mig något när jag kommit hem från sjukhusvård eller operationer. Jag har sagt att de inte måste köpa något varje gång för då kommer de bli fattiga. Men de fortsätter, tror det är den äldre generationens "måste". Jag har försökt förklara att jag vet att de tänker på mig och älskar mig ändå, de behöver inte köpa något varje gång.

Men presenterna fortsätter att trilla in. Ofta så vill de (såklart) komma och hälsa på också så fort jag kommit hem från sjukhuset. Jag har sagt typ 100 gånger att jag vill att man ringer INNAN man kommer hem till mig så jag kan planera. Det är lite jobbigt faktiskt med oplanerade besök, det räcker liksom inte bara med Gevalia-kaffe, men jag har såklart bitit ihop. Men sanningen är den att det är jobbigt att bjuda på fika. Jag är en sådan som aldrig har kaffebröd hemma utan måste enderna baka eller åka och köpa innan besök. Dessutom är det inte så kul att bjuda in någon när dammtussarna dansar tango runt alla leksaker och kläder som ligger överallt. Då måste jag försöka plocka bort och städa innan också. Det betyder ju att jag är helt slut när besöket väl kommer...Sedan är det att det där med att "sitta fint" på hårda köksstolar...I hate it! 

Det är lättare med alla kompisar, de ringer alltid innan, erbjuder sig att köpa med kaffebröd och frågar alltid vart jag helst sitter en del som verkligen vet hur det är brukar säga att de gärna kan sitta på sängkanten, fast det har jag inte tillåtet ännu, haha. Ja, det finns många saker att irritera sig över, men man ska inte alltid säga allt rakt ut även om jag är en sådan person men i detta fall skulle det bara skada och göra dem ledsna. Jag vet själv hur gärna jag vill träffa dem som har det svårt för att få ge den där kramen som betyder så mycket, den när man är tyst och kramar om lite extra hårt och länge och kanske avslutar med en strykning över håret på den man kramat. Det är många sådana kramar jag själv fått som betytt så mycket. Kramar är värdefulla små presenter  

Kram och kärlek

Pansen

Har hittat en ny hlet perfekt sport för mig som fått domen att jag inte får springa mer i mitt liv...Den har allt jag söker: lagkänsla, boll och klubbor och hästar. Det är egentligen en helt otroligt komplett sport för mig. Utövarna beskriver att de får adrenalinkickar varje gång de tränar! Vilken perfekt målbild denna sport skulle kunna vara för mig om det nu inte var så att detta är ovanlig sport i Sverige, den har inte funnits länge och den utövas 40 mil i från mig!  Sporten är hästpolo och innefattar två lag som till häst bär långa träklubbor och en boll. Tänk att i full galopp ge sig av efter bollen, arbeta hårt för att få ihop den perfekta kemin med hästen och lagkamraterna. Kanske jag ändå kan ha det som dröm att någon gång bege mig de där 40 milen för att få prova på hästpolo  

Måste erkänna att jag börjat fuska med kryckorna inomhus och jag mår så mycket bättre när jag inte blir lika handikappad. Det går att röra sig så myket bättre och det gör inte ont. Jag frågade Dr Sturesson sist jag var där när jag kunde börja fuska med kryckorna och han sa faktiskt efter 3 veckor men bara inomhus och absolut inte ute. Så jag är ingen dålig männsika för det har snart gått tre veckor och jag "tullade" bara på det någon dag och inte hela tiden.

Dags igen för att skrubba kroppen med Decutan desinfektion. Har blivit kallad igen till Ängelholms sjukhus för min tredje operation. Nu är det vänster bäckenled som ska stelopereras och det blir den 17 januari 2013   Vid förra operationen frågade jag Dr Sturesson om det finns något i framtiden som jag INTE kommer kunna göra. Jag var helt säker på att hans svar skulle bli "Inga begänsningar, prova dig  fram". Det var INTE hans svar, han sa det så fort att han nästan avbröt min mening.

- Du kan INTE springa...

-Va, vadå stammade jag...

-Nä, springa kan du inte göra och det är ändå något du inte ska utsätta dina knän för eftersom de luxurerat (gått ur led) så många gånga gånger. 

- Men, jag trodde, men om jag tränar mycket...men jag älskar att jogga och jag har anmält mig ill ett innebandylag i höst...

- Nä, det är bara acceptera, vissa människor ska inte springa. Jag fick själv lägga av för 25 år sedan och det är inget mer med det!

Kan hända att jag såg lite förvånad och ledsen ut för då lade han till.

- Du kommer kunna springa efter bussen om du är sen men inte mer än det.

Min tankar just nu är om jag då kan "springa efter bussen" en gång varje dag. Ja, jag är envis som en åsna men jag skulle inte vara där jag idag om jag inte var det  .

Men för mig känns det inte bra. Jag har haft det som en långsiktig målbild, att kunna jogga igen. Jag ville träna, svettas och kämpa som Karate-Kid, Rocky och alla andra de där gamla legendarerna. För att sedan slå alla med häpnad över hur jag lyckats...Att just Karate-Kid m.fl är karaktärer från filmvärlden som inte finns på riktigt det bekommer mig inte. Det finns riktiga människor som gör samma resor...Men tydligen inte jag alltså!

Jag har inte tagit till mig orden helt och fullt ännu. Jag har inte bestämt mig, jag har ine slagit igen dörren. För vem vet hur bra min rehablitering går? Kanske slår jag alla med häpnad och kan gör det omöjliga? Jag kommer nog själv rätt snart att märka om det är möjligt eller inte. Runt mig finns de tröstande människorna igen som säger

- Ja, men huvudsaken är väl att du kan vara ute och gå igen och tänk att nu har du äntligen fått dessa operationer, utan de hade du säkerligen blivit kvar i sängen!

Jo, de har rätt och så tänker jag själv också såklart. Jag är oerhört tacksam för operationerna och at jag lyckades med kampen att få dem. Men jag vill liksom ha det där långsiktiga målbilderna och drömmen om att bli helt återställd...Så jag fortsätter att drömma ett tag till tills jag påbörjat min sjukgymnastik och kan få en uppfattning om hurdet är ställt med min kropp och dess muskler och leder  

Kram och Kärlek

Pansen

Oj, förlåt för att jag trodde jag skrivit text som jag inte hade.....Men här kommer den iaf:-)

Jag ville känna mig lite snygg i dag så jag tog på mig kjol och tights. Det gick bra i säkert femton minuter, sedan skulle jag bära något...och hade ingen ficka att stoppa sakerna! Haha, jag borde egentligen ha snickarbyxor med verktygsbälte för när man har kryckor går det nästan inte att bära något.

Posten brukar jag tappa efter några meter trots att jag försöker klämma fast alla brev och tidningar i handgreppet. Ibland kommer jag ihåg ryggsäcken och då är det så klart inga problem. Sedan är det jämt en massa små saker som ska till övervåningen, ofta dotterns leksaker...Disk som jag själv ska ta ned från mitt sängbord. Jag bor nästan i sängen, den är bekväm, har höj- och sänkbart ryggstöd samt ett bord som är rullbart och högt och passar perfekt för kaffekoppen osv. Jag har TV i sovrummet och brukar flitigt spela in filmer och serier varje kväll och natt så jag har på dagen. Vet inte hur jag skulle klara mig utan TV...

Vid TVn har jag ställt vackra saker, det mesta är presenter från vänner och familj, jag kallar det mitt altare. Bild ovan. Jag tror det är viktigt att omge sig med vackra saker och de som betyder mycket för mig placerar jag på mitt altare, det är trots allt i sängen jag är mest. Jag har burit upp en del från vardagsrummet eftersom jag itne är lika mycket.

I sovrumsfönstret har jag vackra blommor och krukor, de är också något jag vilar ögenonen på. Jag har en väg utanför fönstret och då kan jag se människor som är ute och gå. Då kan jag drömma att snart är det jag som går där. Fast visst ibland blir jag sur eller rättare sagt avundsjuk när jag ser någon i 85 års åldern rusa förbi med sina stavar...Men snart är det jag:-)

Måste passa på att bekänna helgens synder som gett mig lite "ångest". Jag har rökt, vilket jag absolut inte får börja med igen då det försämrar läkaningen, jag har i princip bara ätit onyttigt hela helgen, (mycket sött) jag har inte tränat med hantlarna och jag har ökat morfinet för att kunna vara uppe och göra saker med familjen. Men det var så skönt när jag pratade med en kompis nyss på telefon för när jag bekände för henne sa hon enkelt:

- Äsch, det vore bara konstigt om du inte fick några bakslag och jag hör att ångrar dig och kommer vända detta redan i dag!

Så skönt de orden var och jag åkte genast på Apoteket och köpte nikotinplåster och ska abslout träna med hantlarna sedan jag mår så mycket bättre när jag följer mina egna "måsten". Det är bara att köra vidare och glömma snedstegen   

Kram och kärlek

Pansen

Bild på mitt sovrumsfönster.

• Kudde - som du lägger mellan knäna vid sidoläge. (Jag klarar mig inte utan det.)
  
  
• Glidlakan - underlättar vid vändningar i sängen
  (Det får du genom en arbetsterapeut (fråga på vårdcentralen) som kan  "skriva ut" ett glidlakan.  i min kommun kostar det 200 kr per produkt, men då får man ha dem så länge man behöver...)
  
  
• Satinlakan - kan fungera på samma sätt och finns på t.ex JYSK m.m
  
  
• Höj- och sänkbart ryggstöd - om du tillbringar mycket tid i sängen så underlättar det oerhört mycket. Som t.ex när man ser på TV. Jag fick mitt "utskrivet" av arbetsterapeuten på vårdcentralen. Det är även bra om du får en sängbord på hjul så du inte sträcker eller vrider dig illa. (Vanligt nattduksbord hamnar för långt bak när man sitter upp i sängen.)
  
  
• Tempurmadrass eller IKEAs Flokenes -  De formar sig efter kroppen och avlastar och minskar trycket samt underlättar blodcirkulationen. (Jag har den från IKEA och är mkt nöjd, den är billigare)
  
  
• Nästan "Liggläge" vid bilkörning - Det går myclket bättre sedan jag reglerade ryggstödet till att nästan ligga och köra. Det avlastar trycket ibland lägger jag en kudde bakom nacken också.
  
  
• Stödskydd för bäckenet - Jag  har hunnit med mååånga olika, allra mest bäst gillar jag Serola-bältet som är stadigt och enkelt att använda. Det blir inte lika många "valkar" på kroppen med Serola-bältet och det är enklare att få kläderna att sitta snyggt. Jag brukar oftast använda ett längre linne som döljer bältet. Serola-bältet ett måste vid dammsugning och andra aktiviteter där det finns risk för snevridningar/låsningar.(Hon som lånat mina skydd tycker de är superbra och kommer köpa likadana) Här finns bilder:  http://www.serola.net/New-Belt/new-serola-sacroiliac-belt.html 
• Stödskydd för ryggen Jag hade även alltid ett brett ryggskydd. Mycket skönt när man blir trött i ryggen och musklerna krampar, det avlastar mycket bra. Perfekt om man ska gå i affärer med hårda golv. Bra när du inte gör snedvridningar eller annat som ökar risken för låsningar. McDavids breda ryggskydd var "tunnt", smidigt och "gömdes" lätt under kläder. (Hon som lånat mina skydd tycker de är superbra och kommer köpa likadana)  Här finns bilder: http://www.globalsport.se/Mcdavid-Ryggskydd 
  
  

Jag är där igen eller har varit senaste veckan. I en sovperiod när jag sover som ett spädbarn. Jag kan sova 13 timmar i sträck! Eller jag kliver upp och skjutsar barn till skolan, kommer hem sover 3-4 timmar. Kliver upp sätter på en disk- eller tvättmaskin, (så jag ska känna att jag iaf gjort NÅGOT!) Plockar lite saker, torkar bordet det kanske börjar göra ont så jag lägger mig igen. PANG...vakanr 2-3 timmar senare, har alltå somnat igen! Nu har jag haft några sovdagar (som denna vecka) där jag mestadels sovit bort dagarna. Det är bra för mig också när jag kommer i dessa sovperioder, för det positiva är att dagarna går väldigt fort!

Jag har varit i en liten svacka när jag tycker det är tråkigt att vara ensam och svårt att hittta på något trots kryckorna. Tänker jag så har sovningen underlättat för mig. Men jag tycker det är konstigt att jag kan sova så otroligt mycket och ändå somna på kvällen. Visst, kroppen läker när man sover, det håller jag med om och ibland känns det som sömnen räddar mig från att bli deppig. När det börjar "poppa upp" negativa funderingar är det som kroppens eller hjärnans försvar är sömn...Gäässp. När jag sover drömmer jag härliga drömmar och vaknar med ett leende på läpparna, klart jag mår bättre av det än att ligga och tänka negativt (vilket är väldigt sällan ändå).

Känner jag mig själv rätt så kommer nästa vecka betyda vakna nätter. Att jag måste kliva upp igen vid midnatt för att jag är jättepigg och sedan vara vaken framåt 03.00 Ja, det brukar vara så vaken- och sömncyklerna, haha. De stämmer också in på spädbarn, precis när man tror sig att forstått deras mönster och rutiner så ändras dem! När jag haft bebisar har jag bara sagt till alla att det är "ingen idé att försöka styra spädbarn, det är bara att hänga med, go-with-the flow". Visst kunde jag också bli avundsjuk och lite stressad när någon i mammagruppen berättade att deras lilla somnade 20.00 på kvällen och sov hela natten till 07.00

Mina spädbarn har alltid tyckt att natten är tiden då man ska äta. Jag ammade ofta varannan timme på nätterna och var som en zombie på de där mammaträffarna. När jag fick andra barnet struntade jag till och med att gå på dem för det var så mycket jämförelser. Jag valde att följa barnens rytm och jag visste att detta var en kort period av mitt liv. När det gäller barnen så har det varit rätt tänk, så jag försöker tänka så nu också...Så om nästa vecka blir så har jag sparat en massa julklappar som jag kan slå in. Denna vecka har jag bara tänkt på det flera gånger per dag, men så har jag somnat isället. 

Kram 

Pansen

Sådärja... nu har jag klagat lite till folk i flera dagar så nu återgår jag till mitt vanliga "det är bara bra-svar". Jo, jag brukar nästan jämt säga att det är bra när någon frågar hur jag mår. Det är inte så att jag ljuger utan jag tänker positivt och är jag glad eller ska göra nåt kul då mår jag bra, trots kryckor och operationer. Men vissa människor har svårt med det, de vill gräva ned sig i det negativa och tror liksom att jag ljuger. Då brukar jag säga vidare att "jo, men jag är glad i dag och då mår jag ju bra osv" liksom förklara mig...

Mina föräldrar tycker så otroligt grymt synd om mig, på det där sättet som jag inte tål. De liskom lägger huvudet på sned och bara oj,oj oj osv...Visst jag är deras barn, men jag mår inte bra av att mamma nästan börjar gråta och bara ser det negativa. När jag skulle opereras höll hon tal under flera dagar som lät som om jag skulle dö. Till slut sa jag faktiskt "nu får du sluta för du GÖR mig nervös, jag ska inte dö".

Förra veckan frågade min pappa i telefonen hur jag mådde och innan jag svarat så sa han "ja, det är väl bra som vanligt med dig då, något annat säger du ju inte". Då slog det mig att aha, de tror att jag ljuger! Eftersom de är så där mycket tycka synd om och negativ så kan jag erkänna att jag kanske lite överdrivet sagt att allt är bra och dragit upp det positiva som händer också osv. Men nu hade det gått överstyr..Hmm, eftersom jag ändå befunnit i mig i en svacka så bestämde jag mig för att "erkänna det". Så senaste dagarna har jag erkänt till alla att" jag är less på kryckorna, att 10 veckor till känns väldigt långt, att man blir väldigt handikappad av dem", men sedan även tillagt att jag ändå är oerhört glad över operationen. 

Jag har "erkänt" till grannen, mina föräldrar och några kompisar. Det känns bra typ första två personerna sedan får jag ångest av att vara negativ. Det är nog inte min personlighet i grunden. Jag är mer problemösare, typ jag har svårt att kritisera t.ex ett nytt förslag från kommunstyrelsen om jag inte själv har något annat förslag till förändring. Min föräldrar de bara gnäller ser gärna i svart eller vitt och jag älskar gråskalorna och att se på t.ex ett problem ur många synvinklar och att kunna vara objektiv. När jag tänker efter så är det så att det ligger starkt i mitt yrke att var objektiv, jag är nog t.o.m utbildad i det;-)  

Så nu har jag gnällt klart och jag såg mamma och pappas förvåning i går när det var här med några bekanta och de liksom tar mina ord och börjar låta positiv och jag säger "nä, men det är jobbigt med kryckorna, jag kan inte äta yoghurt i sängen på kvällen och omständigt är det ". Så nu vet de, att jag säger till om det är dåligt, så kan de i fortsättningen tro mig när jag säger att det är bra. För det är sällan ALLT är dåligt, nästan alltid finns det något att glädjas åt. Om dagen är skit och svart kan man oftast längta framåt om inte annat! För min del är det ofta bilder om sommaren, stranden, sjön osv. Det är därför jag älskar mina drömmar när jag sover, för de handlar ofta om glädje, fest, sommar och sol.

Kram och kärlek

Pansen

Har tagit bort stygnen idag, det kändes inte ens och det hade läkt fint. Snart kan jag äntligen bada igen.   Fick dock gå till vårdcentralen för plogen hade skapat en sådan hög plogkant att jag inte tog mig ut med bilen. Det tog kanske 10 minuter men var jobbigt så pappa fick komma och skjutsa hem mig sedan. Eftersom jag är lite trött och förkyld just nu så gör jag det enkelt för mig och bjuder på en gammal text igen. Skriven för två år sedan. Förresten ska det var så här stor text, 14 pt eller mindre 12 pt, vad är lättast att läsa?

Kram och kärlek
Pansen

     Bilden var i går med stygn.

Din förbannade djävul, du har tagit så mycket av mig och mitt liv, bit för bit. Nu förstör du inte bara för mig längre, utan även för min älskade man och mina barn och jag hatar dig för det! 

Du kom tidigt in i mitt liv och jag släppte in dig utan fight, jag för liten för att förstå. Men samtidigt lärde jag mig redan då att leva med dig vid min sida, som en dålig återkommande gäst. Jag lärde mig stå upp, jag lärde mig ge dig motstånd, att fightas. Jag vann oftare som barn, än vad jag gör nu. Jag förstod inte att du ville ta SÅ många delar av mitt liv ifrån mig. Jag lyckades länge och flera gånger lyckades jag bara resa mig upp och fortsätta mitt liv. Ibland funderade jag vad du gjorde och varför?

 Ibland försökte jag få någon vuxen att förstå och förklara. Ibland lyckades det och jag fick stöd och hjälp, ibland fick jag bara axelryckningar till svar. Jag lärde mig således mycket tidigt att bita ihop och köra på. Jag trodde inte att jag fyllde på mitt bagage med en massa tunga saker, jag trodde att jag lyckades skaka av mig dem. Att förnekelsen var mitt botemedel. Kanske gjorde jag det eller så är det allt detta som nu kommer fram och därför blir det extra tungt…

När jag var cirka 8 år tog du dig in i mitt huvud med blixtar och dunder och har stannat där sedan dess. Det heter migrän och min mamma och min syster har det också, så jag fick fort läkemedel som lindrade. Ibland låter du mig slippa möta dig där, vissa veckor biter du dig fast och gör dig påmind varje dag. Detta är en av de värsta sakerna du gjort och gör mig.

Vidare har du bokstavligen slagit undan benen för mig. Du började med mina fötter. Likt knivskarpa knivar som gjorde att jag snubblade eller genast föll omkull, gång på gång när jag var som lyckligast och hade roligt och sprang, så som barn ska göra.

Sedan vandrade du vidare till mina knän, första ordentliga gången var jag var 10 år. Jag minns det så väl, jag var så glad och lycklig. Som en saga, det var en försommardag när jag sprang på vår vackra blomsteräng med farmors hund. Vi lekte kurragömma och jag sprang hoppande och sjungande med hunden vid min sida. Säkerligen dansade mitt långa hår i vinden och hundens röda tunga och pigga ögon var fyllda av lycka. Du vred om min vänstra knäskål, den åkte ur läge och sedan tillbaka. Jag föll handlöst till marken i ljusgröna gräset. Jag kunde inte resa mig på länge, hunden blev olycklig där jag satt och grät. Jag haltade hem och sa inget. Sedan fanns du kvar och som allra värst på natten under flera år. Det smärtade när jag spelade badminton och till slut blev det omöjligt att fortsätta.

Du finns förresten fortfarande kvar där och lyckades slå undan mina ben ytterligare två gånger till när jag var i lyckliga stunder. För variationens skull har nu både vänster och höger knän ”gått ur led”. Ja, nu har det hänt och händer så ofta att jag tappat räkningen. Jag har fått lära mig att smyga och ta det försiktigt när jag går på fuktigt gräs, i trappor, vänder mig om, ja, jag måste egentligen alltid tänka mig för.

Du svepte runt i min kropp och gav mig oroliga nätter, jag försökte sparka bort dig, men det gick inte särskilt bra. Jag fick lära mig att leva med det också. I ryggen fick du tidigt fäste, jag tror jag var 11 år och sedan dess har du återkommit på besök även där. Men skolläkaren såg i alla fall till att jag fick komma till sjukgymnast och röntgen som sedan följdes upp varje år. Jag började ta av sadeln när jag skulle rida för det kändes mjukare och jag fick själv välja vilken häst som passade mig bäst. Det blev så jobbigt och jag kunde inte utföra samma övningar på samma villkor som mina hästkompisar så jag slutade med tungt hjärta och tårar.

När jag var 15 år hade du nått min ena höft, någon hjälp av skolläkaren fick jag inte, men han höjde minsann på ögonbrynen när han hörde hur det knakade och knäppte under undersökningen. Du stannade kvar länge, flera år, hånleende.

Men ibland lät du mina höfter vara ifred i flera månader. Jag var lycklig då, kunde leva livet som jag ville – full fart! Du slog till igen med full kraft mot min rygg och mina höfter när jag gick i gymnasiet. Det var som ett ryggskott och jag fick en knöl i ländryggens vänstra sida.  Men jag fortsatte att försöka leva mitt liv med full fart och glädje. Jag spelade innebandy och tränade med två olika lag, smärtan tryckte jag undan till natten kom. Jag fick remiss till sjukgymnast igen och hon kunde inte förstå att jag hade sådana problem för jag hade mycket starka och vältränade ryggmuskler sa hon.

När jag var 20 år och arbetade som undersköterska tog jag emot en äldre dam som föll, jag satte mig ned under henne så vi dunsade i golvet och jag lindrade hennes duns med min kropp. Hon skrattade bara och tackade. Jag gick till fikarummet och grät.  Det blev mycket besvärligt och det gick inte att bita ihop så många dagar, det låste sig helt i ländryggen. Jag blev sjukskriven för ryggskott till följd av fallet.

Nu har du slagit mig med full kraft i ryggen och höfterna, så många gånger att jag tappat räkningen. Du har blivit allt mer hänsynslös och bitit dig fast allt längre perioder. Nu har du konstant hållit dig fast i fyra och ett halvt  år, din djävul.

Sådär har det varit, du har varit ettrig, skarp, hånleende och irriterande! Du har gjort mig arg så jag fäktat med armarna och ursinnigt skrikit i frustration över vad du tagit ifrån mig.! Ibland har jag lämnats helt uttömd efter en hård fight och inte ens orkat lyfta armarna eller bli arg, då har bara stilla tårar fuktat mina kinder.  

Jag lärde mig av alla dessa fighter att jag måste rusta mig, måste bli stark så jag kunde slå tillbaka. Ibland lyckades jag driva bort dig, men oftast kom du tillbaka för att hämnas ännu starkare och kraftigare. Många gånger har jag vunnit på mental styrka. Men nu har du verkligen börjat knappa in på mig även där. Du har tagit så mycket av mig, tagit allt det som brukar ladda mig med ny energi, lycka och styrka. Mina tidigare gnistrande ögon har falnat.  Min leende mun syns allt mer sällan, och mitt älskade hår har du tagit hälften av. Men det som tar hårdast på mig är allt du tagit av mig som fru och mor till mina barn. Jag är inte längre en glad, påhittig och aktiv fru/mamma.

Du blir allt mer hänsynslös och snart har jag inga aktiviteter kvar. Nu när tiden finns att återuppta mina drömmar som att spela till exempel innebandy, badminton och vollyboll så går det inte. Du har länge försökt att ta bort min stora passion för hästar och ridning och till viss del har du lyckats. Min älskade ”sköthäst” kunde jag inte fortsätta ta hand om. Ridskolans lektioner var jag tvungen att göra ett uppehåll i under nio månader. Då blev jag riktigt ledsen och sårad, jag klarade inte ens av att åka till stallet för jag började bara storgråta.

Jag kan inte rödblommig om kinderna tumla runt i snön med min familj. Inte åka snowracer, pulka, skidor eller skridskor. Jag kan inte ens gå på en härlig promenad och att jogga är helt uteslutet. Jag skulle inte alls tycka att vardagens sysslor med handling, tvättning och städning var så jobbigt om det inte vore för att du konstant hänger över och tynger ned mig.

Jag har verkligen tyckt om att skotta bort snön på vintern, att göra breda gångar och vackra snölyktor och roliga snögubbar. Jag har verkligen älskat att få vara i trädgården och ordna med mängder av växter och att kratta vissna, blöta löv på våren eller elda upp vackra torra löv på hösten. Jag har älskat att få slipdamm i håret och färg och tapetklister på armarna och allt annat man gör när man renoverar sitt älskade hus.

Jag vet ditt namn, jag fick lära mig det tidigt. Du är en riktig best, en hungrig djävul som är hänsynslös och aldrig tycks få nog. Ditt namn är smärtan och jag tror aldrig att jag kommer att bli fri dig. Men jag kommer fortsätta fightas för min och min familjs överlevnad, din förbannade djävul. Jag ska plocka tillbaka bit för bit, allt som du tagit ska du inte få behålla!

 Ps Smärtan och mina luxationer orsakas av min diagnos Ehlers-Danlos syndrom.