Inlägg publicerade under kategorin Behandlingar

Av Pansen - 1 november 2016 19:46

Förra veckan var jag på sjukhuset och hos min sjukgymnast Thomas Torstensson som hjälpt mig genom många skador och rehabliteringar nu;-) Jag fotade av affischerna om laser och kortsion som behandlingar av bäckensmärtor. Tänkte skriva lite på bloggen och lägga upp dem. Men så skulle jag skjutsa dottern och det slutade med att jag bara slängde upp bilderna på affischerna och kollade i min mobil om det gick att förstora så man kunde läsa texterna.


Det var en läsare som hade avbrutit en MR-undersökningen (magnetkamera-röntgen-bilder) för hon tyckte det var så obehagligt och hon undrade om jag hade gjort MR. Jag har svarat henne, men eftersom jag är "rädd" att svaret lätt försvinner i "flödet bakom" svarar jag även här och lyfter fram det lite till alla. 


Jag tycker om man är orolig har ångest osv. Då ska man ta kontakt med röntgen personalen. Man brukar på ett papper hemskickat att fylla i innan och då frågas det bla om rädsla att vistas i trånga utrymmen. Likt andra viktiga undersökningar kan man vid behov få lugnande. 


Jag gjort massor av MR;) I affischen på tidigare inlägg finns det lite info om kortsion studie en åsdan ingick jag i och då gjordes kortisoninjektioner i bäckenets inre ledband, då togs MR bilder alldeles före och alldeles efter och sedan efter någon vecka. Jag gjorde MR på mitt sjukhus och fick till svar från någon läkare jag inte kände att "mitt bäcken såg bra ut". Men sedan har jag även gjort MR innan Bengt Sturesson skulle bedöma mig för ortopederna anser att MR bilder "bara" är färska och aktuella i 1 år och den tidigare MR var gjord kanske 1,5 år innan. 


Sedan vill jag åter påpeka långt ifrån alla läkare kan utläsa bäckenproblem på MR bilder!! De läkare som tittade på mina bilder på mitt sjukhus sa ju att det INTE var ngt fel eller problem medan Bengt Sturesson genast såg mina problem och jag opererades. Jag är också ganska säker att min sjukgymnast Thomas Torstensson som lett flera studier på detta område och är otroligt, otroligt kunnig och   uppdaterad han skulle garanterat också kunna se förändrningar på mina MR-bilder av bäcken innan operationerna...men det ska ju vara röntgen läkare till sådant...Ihh, jag blir så jäkla arg när jag tänker på det inte för min skulle utan för er och alla som kanske i detta nu blir felbehandlade och fel bemötta!! 


Jag önskar verkligen att Sundsvalls sjukhus och rehabiltieringskliniken med Thomas Torstensson och Anne Lindgren fick ordentlig uppbackning och erkännande för sin otroliga kunskap och engamang. Sundsvalls sjukhus skulle kunna ha ett riksintg för kvinnor med bäcken prolbem-smärtor-långvariga foglossningproblem-instabila bäcken- det finns så mycket man kan kalla det;-) Det finns så många som inte ens har rätt diagnos men den kan Thomas och Anne ställa sedan finns flera olika behandlingsmöjligheter att få--som jag sagt Ifuse eller steloperation är verkligen inte den enda utan det är en drastiskt metod som man inte ska välja som steg 1.


Förresten jag ska själv testa laserbehandling fast inte på bäckenområdet utan på nacken ska bli spännande jag har inte testat det men vet många ryttare som kör det på sina hästar med goda resultat.


Kram till er 

Pansen

Ps mejlar ni kan svar dröja för jag har det lite...tungt med både kropp och jobb, men jag lovar svara 
pansen76@gmail.com



ANNONS
ANNONS
Av Pansen - 7 januari 2015 10:22

Jag är mycket glad och tacksam för en ny läsarberättelse eftersom jag tror att det finns många andra läsare som vill ta del av den. Kommentera gärna för det är modigt att berätta och ge mig tillåtelse att publicera  . Här kommer den och mitt svar till läsaren publiceras imorgon. Kram Pansen

 

 

Jag har tidigare gjort en diskbråcksoperation, en steloperation av ländryggen samt diskbyte och rensning av trång ryggmärgskanal, men smärtan blev om möjligt ännu värre efter L5-SI fusionen. Efter mer än ett år på väntelista fick jag äntligen göra min I FUSE (samma slags steloperationer som Pansen genomgått). Kirurgen som gjort alla mina operationer, är en oerhört skicklig läkare, men socialt sett är han en mardröm (man får i princip dra ut tänderna på honom för att få information). Hur som haver! Det bestämdes att jag skulle få vänster sida gjord och vid återbesöket tre månader efter, skulle han avgöra om även höger måste göras.

 
När jag vaknade efter narkosen kände jag direkt att det var rätt operation, trots att jag var nyopererad och han även tog ut de fyra skruvarna från ländryggen han satte in förra gången, så mådde jag väldigt bra. Hade mycket morfin i kroppen som hjälpte, men efter förra ingreppet (steloperation av ländryggen) vaknade jag av att det gjorde ÄNNU ondare, så jag blev glad för att det inte var som sist.
 
I ungefär de tre första veckorna mådde jag riktigt bra. Självklart var man begränsad och kunde inte sätta på strumpor och gå på kryckorna så stadigt, men smärtan var under kontroll. Enligt instruktion var det kryckor som gällde de närmaste åtta veckorna och jag fick belasta den opererade sidan till hälften samt följa  ett sjukgymnastikprogram. Doktorn sa att det var helt ok att sitta och ligga, och helst skulle jag röra mig så mycket som möjligt för att få tillbaka musklerna som förtvinat under åren (där hade han fel, att sitta i mer än tio minuter åt gången triggade smärta from hell, så att inte sitta längre stunder de första sex-sju veckorna är min rekommendation).
 
Informationen jag fick av kirurgen var knapphändig, att det i princip skulle göra "lite ont" vid vecka åtta, men sen skulle allt gå över och man skulle må bra igen. Yeah right! Kunde se ett mönster. Två dagar var bra, sen kom tre djävulska då man låg och grät som innan operationen. Sen en vecka med smärta och sen tonade det ut i ett par dagar till osv. En ganska tuff läkningsperiod med andra ord.
 
Jag är väldigt tacksam för att jag fått operationen, den har räddat mitt liv. Ja i alla fall på så sätt att jag ser en framtid med jobb, socialt umgänge och familjeliv, vilket jag knappt orkade med innan. MEN trots att det här sjukhuset har en hel del erfarenhet av bäckenoperationer så verkar det som att de inte har en susning om hur läkningstiden går till. JNär det gått sju veckor gjorde det bara ondare och ondare. Jag hade varit en duktig patient och i princip trappat ut morfinet helt, men fick ta till det igen och åkte in till akut ortopedmottagningen för jag höll på att svimma av smärta. Där fick jag en smärre utskällning för att jag tagit morfin igen, för enligt jourhavande läkare (som även läst kirurgens journal om mig) sa att "nu har det gått åtta veckor och du kan omöjligt ha ont för nu är det läkt".
 
Jag opererade vänster SI led och men ca 3 veckor efter operationen började även höger sida ge ifrån sig de där första symptomen man får, innan helvetet brakar löst, och jag berättade att jag misstänker att det kanske är så att man ska ta höger sida också, när jag läkt klart. Fick bara ett arrogant svar av jourläkaren. "Men snälla du, det är inget fel på den, du har bara belastat den extra och nu känns det lite" (han hade inte ens undersökt mig eller gjort röntgen men kunde tydligen ge en diagnos ändå).
 
Självklart förväntar jag mig ingen mirakelkur som tar bort all smärta, men det där bemötandet. Arrogansen och att bli förminskad av sjukvården är INTE ok. Och det har jag fått uppleva många gånger av olika vårdpersonal under resans gång. Man känner sig redan i underläge för att man inte har deras kunskap, att bara få ett mänskligt svar eller sätt gör minst lika mycket som den medicinska behandlingen. 
 
Jag har läst på  en hel del forum i världens alla hörn där patienter berättar om sina erfarenheter, och det var stor variation. En del mådde helt bra efter åtta veckor, men andra inte fören arton månader senare, och det var inget misslyckat utan alla läker olika. En del behövde bara göra ena sidan och andra bägge sidor.  Men det här har jag inte hört en enda läkare säga under mina besök hos diverse läkare. 
 
Hade det inte varit för att "min kirurg"  är väldigt skicklig hade jag aldrig vågat lägga mig på operationsbordet, men jag hade önskat att man blev mer mänskligt behandlad, mer informerad och inte så sterilt behandlad - som en klinisk reservdel som ska skruvas i hop. 
Av Pansen - 30 oktober 2014 07:30


Tisdag 28 okt 13:40

Ska snart steloperera ryggen L5S1, men är lite oroligt frågande inför kirurgläkaren som är skeptisk mot min husläkares diagnos EDS. Har föeutom uttröttande ryggvärk ont i höfter o bäcken + övriga leder, främst ben o armar. Tänker att ryggproblemet är nr 1 men när o hur ska jag ta tag i resten? Mvh S

 

Hej Sara

Vet du, jag har så många gånger mött läkare som inte riktigt trott på min EDS-diagnos, men jag har valt att lägga ned den striden, att inte ödsla energi på det. Sedan har min kropp liksom visat det för läkarna ändå och de har sedan ändrat sig och då har jag tyst likosm känt en seger som in te kostat mig något i tappad energi på vägen.

 

Bengt Sturesson som stelopererade min bäckenleder var vid första besöket också tveksam till min EDS-diagnos. "Det är så många som kommer hit med så många olika diagnoser", var hans kommentar den där första gången. Jag sa inget. alltså jag svarade inte emot eller försvarade mig. Jag kände en styrka, jag vet, sedan  tycks det vara så tt min kropp visar det själv liksom. Det kan vara under djup narkos, antar att de verkligen såg hur överrölig min nacke var då osv. Vid mitt sista besök sa Sturesson att det inte var någtra helst tvivel om min EDS-diagnos. jag var så typisk! Med min mjuka hud, hudbristningar på alla möjliga ställen och sedan fick jag även en blödning som var svår att stoppa vid andra operationen (alltså ingen fara för livet eller så) Sturesson fick sy mer och göra invärtes stygn (vilket man egentligen alltid ska göra vid EDS).  När Sturesson sa så att det var så uppenbart att jag har EDS, kände jag bara en styrka och ett lugn. Och där jag fick blödningen syddes det alltså mer och med tätare stygn osv så där är ärret mkt smalare och "snyggare", alltid något gott med sig  

 

Sedan finns det ju många läkare som inte vågar eller vill operera om en patient har EDS så det måste du väl också tänka på. Sturesson sa till en början på telefon "har du EDS vill jag inte operera". Då fick jag panik och ville mörka i min journal men min kloka sjukgymnast var lugn och saklig och sa att du måste berätta att du har EDS. Men jag var livrädd att få ett nej på grund av EDSen, men nu vet jag att Bengt Sturesson stelopererat många, många med EDS eftersom vi är överrepresenterade med just bäckensmärtor.

 

Hoppas mitt inlägg var till någon stöttning.

Håller tummarna för att din ryggop och efterföljande rehab gör att dina besvär minskar i ben, höfter och bäcken för det sitter ju verkligen "ihop alltihopa". Men som du säger steg 1 är ryggop steg 2 återhämtning och rehab. Lycka till med operationen berätta hur den gick så kan vi väl ha fortsatt kontakt framöver  . 

 

Kärlek och styrka

Pansen 

  

Av Pansen - 1 augusti 2014 12:41

Det gick inte så bra med internetuppkopplingen i stugan i sommar, så tyvärr har det blivit lite nya inlägg...Men nu kommer jag berätta lite om min status nu. Sedan kommer jag skriva era frågor samt svara på dem, frågor främst från Jennifer och Saraemma.


Det är först nu i sommar 1,5 år efter steloperationerna som det slagit mig flera gånger. Fy fan vilket helvete jag haft. När jag tänker tillbaka blir det som om att det inte är mig själv jag ser genomlida dessa år som gått. Jag förstår inte nu hur jag klarade dem så bra som jag ändå gjorde. Det är många sekvenser som spelas upp och jag minns tankarna, smärtan med mera. Men jag förstår inte hur jag klarade det, att jag klarade att tänka positivt allt som oftast ändå. Att jag inte hamnade på psyket, att relationen höll jag känner en sådan oerhörd tacksamhet att jag fick mitt liv tillbaka och att det är så värdefullt och uppskattat. Jag tackar för det nästan varje dag. 

 

När smärtan höll mig fången i sängen, hur huvudvärken och migränen tog tag i min hjärna och det blev svårt att tänka ut överlevnadsstrategier. Nä, det är inte klokt vad dåligt jag mått. Nu förstår hur jag hur mina vänner med tårarna trillande på deras kinder när det såg min kamp och smärta, men bara kände vanmakt för de visste inte hur de kunde hjälpa. Jag blev generad ville inte att någon skulle tycka synd om mig och när jag var så dålig var min strategi oftast bara att klara en timme i taget ibland tjugo minuter i taget...Jag kunde inte tänka på allt jag missade jag kämpade för att överleva skulle man kunna säga. Mina vänner ville hjälpa men kunde inte göra mycket. Jag sa att det viktigaste gjorde de redan att de fortsatte att behandla mig som alltid att de fortsatte och bjuda in mig på fika, bastubad osv. Ja, jag har skakat på huvudet åt mina tuffa minnen och njuter något så enormt av mitt liv just nu. Jag får ibland nästan känslan av att jag måste skynda mig snart kanske någon rycker under "mattan/livet" igen  Häromdagen bestämde jag mig för att röja upp i en av våra hus på gården i sommarstugorna. Kan jag det? Får jag det? Så kan jag tänka ibland som om någon annan fortfarande bestämmer över min kropp. Men nu arbetar jag och betalar igen på min skuld till staten. Försäkringskassan eller någon sjukvårdspersonal styr inte mitt liv eller schemalägger mitt liv   Jag kör, tänkte jag och fick ett enormt lyckopåslag. Jag kan vara så enormt stark så jag fattar det inte själv. I alla fall så ville jag göra plats på golvet för ett målarbord (för jag målar om MYCKET möbler). Jag flyttade massiva tunga spegeldörrar i trä närmare tio stycken lyfte jag och bar och drog. Fyra enormt tunga timmerstockar lyfte jag och flyttade med mera och mera. Min man bara gapade och stammade när han kom in.

-Herregud, jag förstår inte hur du bär dig åt, jag orkade ju inte lyfta den där dörren!

- Nä, jag förstår inte heller men jag är nog enormt envis, svarade jag glatt och lyfte upp dörren och placerade den på högkant medan jag balanserade på en regel för golvet saknades just där.

 

Dagen efter hade jag bara enorm träningsvärk och spända muskler. Ja, ganska rejält spända muskler, ländryggen var så slut att det högg som att det höll på blir ryggskott. Jag kunde inte luta mig framåt för att skala dotterns räkor! Men jag blev inte rädd, det fick mig bara att minnas när mina dagar var så här varje dag! När bäckenet är instabilt går musklerna i kramp. De försöker "gipsa in" det instabila partiet. Man kan få ryggskott i ländryggen. Jätteont och stenhårda sätesmuskler. Det kan smärta så kraftigt i musklerna runt höften att det känns som om den håller på att sprängas. Är Gluteus minimus överansträngd smärtar och bränner det ner genom knäet och i hela smalbenet också så man kan bli galen! min kära Gluteus minimus bråkar fortfarande med mig. Jag har inte så många år kört helt slut på mina sätesmuskler eftersom bäckenet varit så instabilt. Så sätesmusklerna protesterar fortfarande när jag bygger upp dem igen. Hoppas denna fetare text får många av er att känna igen er och ger er styrka att kämpa vidare för att få en korrekt diagnos   Tror ni själva att det är ert bäcken som är felande men läkare och sjukgymnaster tror det är muskler på lite olika ställen så hoppas jag ni orkar kämpa er till att träffa rätt människor med kompetens som kan göra tester och sedan avgöra om de är ert bäcken eller inte!! Dessa problem syns oftast inte på röntgen inte ens på MR eller rättare sagt den läkare som stelopererade mig kunde se på MR-bilderna att mina bäckenleder var påverkade men "mitt" sjukhus sa att "allt såg bra ut". Det är en stor okunskap på detta område det måste vara läkare och sjukgymnaster som har särskild kunskap om bäcken, det räcker inte med "allmän utbildningarna". Den som hjälpt mig hela tiden och alltid funnits för att stötta och hjälpa mig är min sjukgymnast Thomas Torstensson. Han kommer i höst att påbörja nya studier och se om laserbehandling kan hjälpa vid bäckenproblem. Kort går det väl ut på att med hjälpa av laser få inflammationerna att lugna sig och ge minskad smärta så att patienterna kan börja bygga upp musklerna kring hela bäckenet och hela kroppen. Rätt träning är en väg ur detta men då måste de starkaste smärtorna lindras först för annars ger inte träningen någon effekt.

Nu måste jag åka tillbaka till stugan och fortsätta träna och jobba så jag håller mina musklerna alerta  

 

Kramar i massor och kärlek och styrka till er alla

Pansen  

Av Pansen - 16 maj 2014 11:40

Fjärilar i magen? Njä, snarare en bikupa, hela jag skskar som smått. Angående sökta tjänsten så skulle de höra av sig i slutet av veckan vilket borde innebära i dag, gulp. Det var länge sedan jag var så här nervös! Men det var så här det kändes när jag skulle möta ortopeden på mitt sjukhus. Han som skulle ta beslut om jag skulle få specialistremiss till Bengt Sturesson, Ängelholms sjukhus. Nästa gång jag var lika nervös och allra senast var vid mitt första besök hos Dr Sturesson. Skulle blockader hjälpa mig? Skulle jag få testskruv?

 

Jag är så laddad och försöker se mig som vinnaren, att jag får besked att jag får jobbet. Jag kan inte tänka på hur jag ska kunna klara av att ställa om om jag får negativt besked. Hur ska jag kunna njuta i stugan ikväll? Hur ska jag kunna skratta och vara social på en stor 40-års fest i morgon om jag får nej? 

 

Skulle vilja få jobbet och sedan jobba med PR för att få till stånd en större intervju om mig och min bäckenshistoria. Hur jag verkligen fick revansch och en andra chans i livet. Hur bra jag blivit och hur många som lider av detta men som inte får rätt hjälp...Suck, ja, jag har ju planer i alla fall  

 

En annan fråga: Hur många av er använder kryckor respektive rullstol?

Hur många av er har en sjukgymnast eller läkare som ger stöd och har kunskap om bäckensmärtor?

 

Kärlek och styrka i massor till er tjejer och killar som kämpar med dagliga smärtor. Jag tänker på er  

Pansen  

 

 

Av Pansen - 15 maj 2014 08:27

Så äntligen tycks sommaren vara på gång igen. Härlig sol och det känns att det kommer bli lite varmare i luften under dagen. Var till min svägerska i går och hon höll på för fullt att gräva, såga och sätta växter i sin fina trädgård.

 

Jag åkte hem och satte i alla fall några krassefrön. Kände en sådan stark längtan att jag också vill. Men jag har blivit klokare. Bara vänta in, kanske kan jag göra lite i sommar annars är det bara att sikta på nästa sommar. Precis som vid ridningen krävs bra uppbyggda muskler för att kunna utföra på bästa sätt. Jag är liksom inte helt nöjd med att peta ner små frön i jorden. Jag rumsterar helst med stora saker. En gång ringde jag min man vid en promenad.

- Kom hit med släpet jag har hittat tre stockar jag vill ta hem till rabatten!


Min fina make kom och drog en suck och skakade på huvudet och vi lyfte på stockarna. Han är van, jag plockar alltid fickorna fulla med stenar, pinnar, mossa och rostiga stora smidda spikar. Ja, alltså det var några år sedan. I vår stuga finns flera höga högar med vackra grånande timmerstockar, cirka ett 50-tal och tänk vad mycket man kan göra med sådana  . Bygga upp härliga rabatter och murar och ja, en hel del fint....Men det är tungt arbete för vem som helst det inser jag. Jag börjar också inse att man man har rätt, jag är stark eller egentligen vet jag inte hur det går till eller om det är min envishet? 
Men min make har berättat om så många olika exempel hur jag/vi lyfter bord, dubbelsängar och gräver och orkar som en hel karl...Jag är inte stor av mig, har ett "smalt" skelett alltså mina handleder är som min 9-årings och jag köper ofta armband på barnavdelningen annars trillar de av. Nä, jag tror min styrka/envishet beror på mina gener, jag hör ju och ser hur vi är allihopa i halva delen av släkten, fascinerande det där. Det tillhör nog den där fighting spiriten, haha.

 

Nä, det blir till att fortsätta smida planer och skriva ner mina kreativa idéer så ska jag sätta dem i verket så snart jag bedömer att jag har bra hållbara muskler  

 

I år blir det både bygga brygga och två altaner i stugan. Jag hade tänkt mig att hjälpa till genom att dra i skruvar med skruvdragaren...alltid något, eller hur? Förresten är jag en sådan person som oftast har mina skisser i huvudet och så är def. inte min man. Men samtidigt gör jag mig installationer och kreativa/konstnärliga saker och han bygger ju liksom på riktigt. Jag skulle inte kunna bygga ett hus, det var tillräckligt med kaninhus, hehe.

 

Inväntar besked i dag eller i morgon om jag ska få det där drömjobbet eller inte. Jag ber och håller tummar och ber mina vänner göra detsamma. Jag vill liksom tro att det ska hjälpa att desto fler personer som håller tummarna. Jobbet skulle passa mig så otroligt bra och bli min totala revansch tillbaka till livet och arbetslivet  Sedan måste jag ta tag i min planering kring fortsatt träningsschema...Hmrf, den där j-vla nacken har verkligen ställt till det för mig...Men jag ser ljus i tunneln och nu har jag lärt mig en massa om hur det funkar med den och kringliggande muskler. Tackar ännu en gång för min "Figting spirit" och förmåga att se möjligheter istället för problem. Måste ju säga att det är betydligt enklare nu också när jag verkligen känner att mitt bäcken är stabilt, det är bara mjukdelar det handlar om. Jag får den fantastik starka känslan ofta att jag fått mitt liv tillbaka att jag kan allt och har alla möjligheter numera 

 

Det är ofta säkert något litet steg varje dag som jag springer t.ex sätter mig i bilen och har glömt något och springer in och hämtar osv. Ni kan ju tänka er vilka lyckokänslor det ger varendaste gång! Jag kan jogga så där det är inte mitt bäcken som tar stryk det är bara mina knän...och vem vet tränar jag upp den megamycket kanske jag till och med kan jogga om det är nu det jag vill, powerwalk duger bra  

 

Nu har jag packat bilen med 12 stolar och ska åka till min svägerska så hon får låna dem och sedan ska jag bara njuta och gå runt i hennes stora inspirerande trädgård och njuta...inte bli frustrerad och vilja göra ditten och datten. Nä, jag ska njuta och se att jag kan också göra sådana saker men lite mer i framtiden  

 

Håll gärna lite tummar för mig om jobbet eller tänk på mig det har ju iaf hjälpt förut i samband med alla steloperationerna osv  Till hösten vet jag en läsare som ska få prova att behandla sitt bäcken med laser i en studie. Då ska jag berätta mer om det och när jag läst på mer. Det håller jag också tummarna hårt för att det ska ge positiva resultat att det ska komma fram fler behandlingsmetoder för bäckensmärtor. Jag tror så starkt på att få någon behandling så smärtan lättar något så att man kan börja med särskilt träningsprogram under 12 veckor för att åter bygga upp de små musklerna inifrån...som sagt steloperation är inte enda alternativet.

 

Kärlek och styrka

Pansen  

Av Pansen - 14 maj 2014 07:30

Ohoj, vilka dagar jag haft. Högt tempo kan man kalla det. Helgen innehöll makens 40 års-kalas och sedan direkt till stugan och grejjade. Jag tyckte att jag undvek många tunga lyft men tyvärr gjorde jag nog även en del...

 

I går hos sjukgymnasten/massören sa jag att jag misslyckats med att ta det lugnt och att jag skulle göra ett nytt försök denna vecka. Mycket trädgårdsfix som jag älskar och kalasfix med lyfta fram porslin och in och ur diskmaskin nu gjorde ju min make otroligt mycket men...mina muskler i skuldror och nacke tar gärna chansen så fort minsta lilla ges till att retas och krampa.

 

Men massören skuldbelade mig inte alls han sa att har man 40-års kalas blir det självklart körigt. Bara man känner efter när det väl är gjort. Nu efter att ha jobbat mycket statiskt vid datorn och skrivit massor ska jag verkligen försöka röra mig för att få blodcirkulation men utan att lyfta!Jag bad honom ta i lite hårdare eftersom musklerna är så otroligt envisa i nacken. Aj, så ont det gjorde, men jag tror det var bra. Har fortfarande behandlingssmärta och jag stretchar halsmuskeln mest hela tiden för det känns som den dragit ihop sig. Gluteus minimus-muskeln vid höft osv. har lugnat ner sig lite. Jag ska fortsätta stretcha och triggerpunktsbehandla den. Kanske kan den äntligen inrätta sig i ledet och fatta att den kan slappna av, att mitt bäcken faktiskt är mycket stabilt numer efter fusionsoperationerna!

 

Jag har ju hittat en hel del bra massörer och naprapater här i Sundsvall efter 15 års sökande  Mycket handlar ju om att hitta ställen som även kan inspirera en och inte bara behandla. Är t.ex glad för de jag går till nu som inte skuldbelägger mig  Massagefåtöljen får mest jobba bort träningsvärk det är den superbra på att göra. En site som har mycket fin och inspirerande text är http://massageimalmö.se besök gärna och se själv.

 

I går kväll fick jag ett mycket glädjande och fint mejl från en läsare. Jag kände mig verkligen hedrad att hon skrev till mig direkt efter ett uppvak av en steloperation av bäckenslederna/si-lederna  

 

Hej!
Nu är min sista fusionsoperation avklarad. Jag har precis kommit upp till sal från uppvaket och mår ganska fint, visserligen full med smärtstillande. Denna gång var det vänster SI-led som opererades av Dr Bengt Sturesson på Ängelholms sjukhus.

 

Det största beviset på att de två första operationerna varit lyckade är att jag anlände till sjukhuset utan rullstol. Jag gick till fots från hotellet i morse! Tack för att du sprider budskapet vidare om fusionsoperationerna. Tillsammans kan vi skapa så mycket bättre förutsättningar för alla de som lider av kvardröjande bäckenuppluckring. Rid lätt, och en massa kramar.

Ett stort tack!
Elin 

 

Härligt, eller hur? Jag minns också med glädje promenaderna från hotellet till sjukhuset.

 

Kärlek och stryka

Pansen  

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se