Nu ligger jag i ett vilrum på sjukhuset o ska ha ett gympapass om en timme! Kroppen värker o bäckenet värker på det där sprängande sättet som när man har foglossning vid graviditet och även underlivet känns just nu också som om jag vore gravid. Ni kanske känner igen det, den där tunga känslan och lite stick och hugg emellanåt. Jag har säkert bara överansträngt mig lite.

I går provade jag cykla på motionscykel, inga problem när jag gjorde det. Efter det körde jag mitt pilatespass fast bytte sit-upsen så inte nacksmärtan skulle öka. Allt kändes så bra o jäkla kul tills jag duschat o satte mig på en mycket intressant föreläsning om hjärnan, nerver o smärta. Det var som att försöka sitta still mitt i en myrstack med pissmyror   Nack-huvudvärken kom som ett tåg. Nåväl, det lindrades av morfin och Paraflex. På eftermiddagen hade vi vattengympa. Även det skitkul, men omöjligt för mig att avgöra vad jag skulle ta det lugnare med. Jag joggade på bassängbotten, vilken känsla jag har sprungit!! Inte alls konstigt att nu ligger i detta rum och gråter. Smärtan i nacken är för intensiv o jag hittar inget läge utan smärta. Men att jag inte hålla tbx tårarna beror nog mest på min vilja. Att jag vill göra detta och delta i allt. Berättade för både kurator o sjukgymnast i morse och jag fungerar så knäppt. När jag berättar och erkänner smärtan får jag liksom ångest!! Jag vill träna bli stark, utmana kroppen känna att den håller och kunna återgå till arbetslivenergöra sig iordning på morgonen och åka till jobbet och mötas av kollegor som tycker man är fantastisk och att man hjälper dem och företaget framåt. Ja, suck det var ju länge sedan jag släppte upp ventilen tillät mig gråta och vara arg och rädd. Skönt, i morgon är en ny dag